Intressant reviewstudie kring sepsis och inte minst då interventioner samt screeningverktyg. Läsvärt!
Intressant reviewstudie kring sepsis och inte minst då interventioner samt screeningverktyg. Läsvärt!
Systematisk översikt av 23 studier (16 246 patienter) om tidig upptäckt och prehospitala insatser vid sepsis. Prehospital antibiotika minskade 30-dagars mortalitet; tidiga vätskor sänkte sjukhusmortalitet och norepinefrin förbättrade överlevnad. NEWS var bättre än qSOFA för screening (AUC 0,74 vs 0,68). EMS-verktyg ökade följsamhet till 3-timmars sepsis-bundeln, men koppling till utfall är begränsad.
– Prehospital antibiotika och tidig vätskebehandling var kopplade till lägre mortalitet.
– Norepinefrin prehospitalt associerades med förbättrad överlevnad.
– NEWS presterade bättre än qSOFA för sepsisscreening.
– EMS-stödverktyg ökade följsamhet till 3-timmars sepsis-bundeln; evidens för utfallsnytta är begränsad.
Har vi STEMI-patienter som erhåller PCI så sent att de istället borde erbjudits trombolys? Det är ungefär vad denna franska studie berör. Jag är osäker både på hur målvärden och läget ser ut i Sverige, men studien väcker sannerligen funderingar om vi också borde titta mer på saken..?
I France-PCI-registret (2014–22) analyserades 19 472 STEMI ≤24 h. 64,9% fick PPCI inom 120 min från första diagnostiska EKG, 30,3% fick fördröjd PPCI och 4,8% fibrinolys. Bland fördröjd PPCI var 55,6% tidiga presenterare (symtom–EKG ≤3 h) utan tydliga kontraindikationer, men fick ändå ingen fibrinolys; detta var stabilt över tid med stor regional variation.
– Fibrinolys användes sällan och minskade över tid trots riktlinjer vid väntad PPCI-fördröjning >120 min.
– Över hälften av fördröjda PPCI hos tidiga, strikt fibrinolys-berättigade patienter utgjorde en kvarstående ”missad-fibri
– Markant regional heterogenitet talar för system- och triagefaktorer.
– Mobila IVA-enheter/helikopter och längre avstånd gynnade fibrinolys; högre ålder kopplades till fördröjd PPCI utan fibri
Längesedan det skrevs om traumatiskt hjärtstopp här nu! I denna intressanta studie på bevittnade, trubbiga traumatiska hjärtstopp i Japan undersöktes hur ”no-flow”-tiden påverkade chansen till överlevnad. Jag är osäker hur intressant resultatet egentligen är, utifrån hur låg överlevnaden med gott neurologiskt utfall var, men för den intresserade kan studien vara värd att läsa och själv värdera.
Nationell retrospektiv registerkohort i Japan med vuxna med bevittnat trubbigt traumatiskt hjärtstopp utanför sjukhus (2010–2023). No-flow (tid till EMS startar HLR) analyserades mot 30-dagars neurologiskt gott utfall och överlevnad via dynamiska sannolikhetskurvor. Endast 0,5% fick gott neurologiskt utfall och 1,8% överlevde; <1% chans krävde 0 min no-flow för gott utfall och 6 min för överlevnad.
– Mycket låg prognos vid bevittnat trubbigt traumatiskt OHCA (0,5% gott neurologiskt utfall; 1,8% 30-dagarsöverlevnad).
– Kort no-flow är avgörande: <1% chans till gott neurologiskt utfall redan vid 0 min.
– För 30-dagarsöverlevnad låg <1%-tröskeln vid 6 min (95% KI 4–8).
– Resultaten baseras på nationellt register och retrospektiv kohortanalys med sannolikhetskurvor.
Ger dubbeldefibrillering högre överlevnad? I denna retrospektiva jämförelse av överlevnad före respektive efter implementation på Nya Zeeland så blev författarnas svar ”nej”. Evidensvärdet i en dylik observationsstudie är ju dock inte superstarkt, och utöver det beror saken på hur man implementerar både genomförande av interventionen och studien som utvärderar. Jag menar inte att innevarande studie på något vis är dålig, tvärtom läsvärd, men däremot tror jag vi ska avvakta de stora randomiserade studier som pågår med att dra vidare slutsatser.
Retrospektiv kohortstudie av hjärtstopp i Nya Zeelands ambulanssjukvård före och efter införande av dubbel sekventiell defibrillering (DSD) vid refraktär VF/VT. Bland 1401 patienter sågs ingen skillnad i ROSC eller 30-dagars överlevnad mellan perioderna. Postperioden fick 43% DSD; DSD (särskilt sen) var associerad med lägre överlevnad, troligen pga konfondering.
– Ingen förbättring i ROSC eller 30-dagars överlevnad efter införande av DSD.
– 43% fick DSD i postperioden; sena DSD-försök var kopplade till lägre ROSC/överlevnad i justerade analyser.
– Tidiga DSD visade inga signifikanta samband med utfall.
– Resultaten kan spegla att DSD används hos patienter med sämst prognos; optimal timing behöver studeras vidare.
Laktat för att identifiera svårt skadade traumapatienter? Hög sensitivitet, men låg specificitet…
Prospektiv multicenterkohort med 108 vuxna traumapatienter med traumateamaktivering där prehospitalt POC-laktat mättes (utan att styra vården) för att identifiera svår skada. Svårt trauma (ISS≥16) sågs hos 24%. Laktat var högre vid svår skada men hade begränsad diskriminationsförmåga (AUC 0,636). Tröskel ≥2 mmol/L gav hög sensitivitet men låg specificitet. Slutsats: ej lämpligt ensamt, ev som komplement.
– Prehospitalt laktat var associerat med svår skada, men prediktionen var måttlig (AUC 0,636).
– Lågt tröskelvärde (≥2 mmol/L) gav hög sensitivitet men begränsad specificitet.
– Liknande begränsad träffsäkerhet sågs för AIS≥4 och IVA-vård ≥24 h.
– Laktat bör inte användas som ensam triageparameter, men kan ev komplettera multimodal bedömning.
Jag har tidigare publicerat flera studier av Stefan Hammarbäck från hans forskning kring suicidala patienter i ambulanssjukvården. Bland annat har de berört patienternas upplevelser av att möta ambulanspersonalen. I denna rykande färska studie berörs istället ambulanspersonalens upplevelser av att möta patienter i den suicidala processen. Här berörs vikten av mod att stanna kvar, skörhet och etik, för att nämna några intressanta fenomen. Har vi tillräcklig relationell och emotionell kompetens? Många intressanta frågor väcks när man läser…
Narrativa intervjuer med 18 ambulanskliniker i Sverige analyserades fenomenologiskt-hermeneutiskt. Möten med patienter i suicidprocess utmanar en yrkesidentitet som bygger på teknisk handlingskraft och kräver mod att stanna kvar i existentiella kriser. Indecision och maktlöshet framstår som moralisk sensitivitet. Förmågan är skör och beroende av ömsesidighet; vården behöver inkludera relationell och existentiell kompetens utöver protokoll.
– Möten med suicidnära patienter skiftar fokus från teknisk problemlösning till etisk närvaro.
– Upplevelser av maktlöshet/obeslutsamhet kan tolkas som moralisk känslighet snarare än bristande kompetens.
– Professionell förmåga beskrivs som skör och beroende av ömsesidighet i patientmötet.
– Standarder i prehospital vård föreslås breddas med relationell och existentiell kompetens.
Intressant registerstudie med Interrupted Time Series-metod. Överlevnad till utskrivning och överlevnad med god neurologisk outcome jämfördes före och efter införandet av mekaniska bröstkompressioner i ett stort antal ambulansorganisationer i USA. I korthet sågs ingen skillnad, vilket stärker den bild vi redan har sedan tidigare.
I en stor amerikansk OHCA-registerstudie analyserades om införande av mekaniska bröstkompressionsapparater i ambulansorganisationer förbättrade överlevnad. Med hierarkisk regression och interrupted time series jämfördes perioder före/efter första dokumenterade användning. Varken neurologiskt gynnsam överlevnad eller överlevnad till utskrivning ökade efter införandet.
– Ingen förbättring sågs i riskjusterad gynnsam neurologisk överlevnad efter införande av mekanisk HLR.
– Överlevnad till utskrivning ökade inte efter att EMS började använda mekaniska HLR-enheter.
– Kontrollorganisationer utan införande visade inga tydliga tidsmässiga trender i utfall 2013–2019.
Vad är kvalitet i prehospital vård? Sannerligen en fråga vi borde fundera mer över…
Artikeln föreslår ett harmoniserat ramverk som tydliggör vad ”kvalitet” innebär i modern prehospital vård och hur den kan utvärderas balanserat. Kvalitet definieras som flerdimensionell med säkerhet integrerad, och prioriteringar kan skilja mellan intressenter. Donabedians struktur–process–utfall används för att styra indikatorval, med varning för ensamma proxymått och utfall påverkade efter vårdfasen.
– Föreslår en flerdimensionell definition av prehospital vårdkvalitet där säkerhet är en kärndimension.
– Betonar att olika intressenter prioriterar kvalitetsdimensioner olika och kan vara mål för förbättringsinsatser.
– Rekommenderar balanserad mätning enligt Donabedians struktur–process–utfall och varnar för enstaka proxyindikatorer.
– Lyfter teknikens roll i hur kvalitet uppfattas, mäts och kan stödja kvalitetssäkring/förbättring.
I en prospektiv observationsstudie i glesbygd genomförde fem erfarna ambulanssjukvårdare 47 fokuserade prehospitala ultraljud (eFAST, lung- och hjärtstilleståndseko). 83% tolkades korrekt, 15% blev indeterminata p.g.a. otillräckliga fönster och 2% fel. Ultraljudet uppgavs oftast kunna stödja eller påverka beslut, särskilt vid lung- och eFAST-undersökningar.
– Hög tolkningsprecision för fokuserat prehospitalt ultraljud hos paramediker (83% korrekta).
– Vanligaste felkällan var ofullständiga bildfönster (15% indeterminata).
– Upplevd beslutsnytta var vanligare för lung- och eFAST än för hjärtundersökningar vid hjärtstopp.