Område: Kliniska områden

  • “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness

    Dagens artikel är kvalitativ, svensk och utgör en sekundäranalys av en tidigare insamlad datamängd. Fokuset ligger på vårdarnas upplevelse av arbetsförhållandena vid vårdande av patienter med andnöd. Jag skriver på telefonen, så det blir en kort text här, men det finns en del intressanta fynd. Särskilt spännande tycker jag diskussionen är kring hur begränsningarna i organisation och vårdmiljö både medför att man ibland behöver kompromissa med den egna säkerheten, men även hur detta kan utgöra en etisk stress där kreativitet, improvisation och tänkande utanför boxen blir nödvändigt för att leverera bra vård. Detta är för mig en del av kärnan i jobbet, och att då samtidigt ha förmågan att synka denna improvisation på ett professionellt sätt mot riktlinjer, evidens och beprövad kunskap. Läsvärt!

    Kauppi, W.; Hedman, K.; Söderholm, H. M.; Hagiwara, M. A. “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01620-w
  • Service Ready Ambulance Surfaces and Emergency Medical Services Clinicians are Routinely Contaminated with Clinically Important Pathogens

    En purfärsk och mycket spännande studie idag, på ett mycket angeläget tema, nämligen vårdhygien. I denna prospektiva observationsstudie inkluderades 20 ambulanser (10 transport- och 10 akut-ambulanser) och 27 ambulanspersonal med totalt 941 prov tagna från olika ytor i ambulansen, på uniformerna och i näsborrarna som analyserades för kliniskt viktiga patogener. Detta definierades som meticillin-känsliga stafylokockus aureus (MSSA), meticillin-resistenta dito (MRSA), vankomycin-resistenta enterokocker (VRE) och chlostridium difficile. Hygienrutinerna i verksamheten innefattade att personalen tvättade sina kläder hemma, till skillnad från i Sverige. De desinficerade viktiga tagytor i ambulansen mellan varje patient, och på kvällen efter skiftet slut-desinficerades ambulanserna av besättningen (alla ytor inkl. golv som jag förstår det) och morgonen efter innan nästa skift togs prov från ambulanserna när dessa alltså var ”service ready”. Efter det desinficerade studieteamet ambulansen med ett klorbaserat rengöringsmedel (som vid stickprov säkerställdes eliminera alla intressanta patogener) och därefter rullade ambulansen i drift hela dagen innan den och personalen på nytt provtogs innan kvällens desinfektion. På så vis fick studieteamet både prover på vad som skulle vara en ren bil på morgonen, och därefter blev alltså bilen rent faktiskt ren innan den sedan på kvällen provtogs efter en dags arbete.

    Resultatet då? Jo, 18.5% av alla prover visade sig härbärgera minst en av patogenerna. MSSA var vanligast (12.8%), följt av MRSA och VRE. Chlostridier var mycket sällsynta. Riktigt oroväckande är att vid början på skiften, när ambulans och personal alltså var ”service ready” och borde vara rena, så hade 63.1% av personalen och 60% av ambulanserna något prov med minst en av patogenerna. Efter skiftet var motsvarande siffror 67.6% vs 60%. Situationen var sämre i akutambulanser än i transport-dito.

    Det ter ju sig oerhört oroväckande att siffrorna redan i början av ett skift – när det torde vara rent – är så höga. Sen är det ju svårt att veta hur noga personalen var med tvätt och hur denna gick till (ex.vis temperatur), inte minst eftersom detta skedde hemma. I samband med studien fick dock personalen skatta den upplevda vikten av olika hygienrutiner etc för att undvika smitta, och resultaten där var generellt höga. Även om de inte är beskrivna i extrem detalj, så tycks ju inte heller rutinerna för desinfektion av ambulansen vara mindre noggranna än Sverige. Att sprita tagytor och de ytor patienten varit i kontakt med är ju rutin här också, med skillnaden att vi iallafall inte där jag arbetar har någon större städning på kvällen likt de hade i studien. Så möjligen är vi rentav sämre på detta…

    Om man inte redan förstått det blir ju denna studie en liten ögonöppnare kring hur mycket smitta vi i ambulanssjukvården faktiskt åker runt med. Det understryker med kraft inte bara vikten av att följa basala hygienrutiner, utan hur vi faktiskt måste arbeta för att förbättra det här området. Sen är studien inte på något vis enorm och får väl ses som endast hypotesgenererande, men bara de risker för smittspridning som studien belyser torde vara nog för tänka till rejält, tycker jag. Fullständigt obligatorisk läsning!

    Schaps, D.; Warren, B. G.; Isaacson, J.; Graves, A. M.; Barrett, A.; King, C.; Godfrey, A. W.; Joiner, A. P.; Anderson, D. J. Service Ready Ambulance Surfaces and Emergency Medical Services Clinicians are Routinely Contaminated with Clinically Important Pathogens. Prehospital Emergency Care 2026:1-15. doi:10.1080/10903127.2026.2681882
  • Evaluating stroke recognition and prehospital quality metrics in emergency dispatch: a retrospective cohort study comparing mimics and confirmed strokes

    Vad är specificiteten för identifiering av stroke på larmcentralen? Det har författarna till dagens studie funderat över, i norsk kontext. De följde upp 8.261 patienter som larmats ut som strokemisstanke mellan 1 januari 2021 och 31 december 2022. Stroke-misstanken identifierades med Norweigan Medical Priority Dispatch System, den norska triage-algoritmen för larmcentraler, inom vilken 11 olika stroke-relaterade kriterier finns. Det visade sig att specificiteten var urusel, 14.3% av larmen bekräftades vara stroke eller TIA. Av de stroke-relaterade kriterierna så visade andningsbesvär, yrsel, synfältsbortfall, ataxi/konfusion och huvudvärk sig i väldigt låg grad (<10%) resultera i en senare stroke-diagnos. FAST-kriterierna (alltså Face-Arm-Speech-Test) uppvisade betydligt större specificitet och var förknippat med en odds ratio om 3.55 för stroke-diagnos efter justering för ålder och kön.

    Att studien uppvisar en problematiskt hög övertriage är svårt att komma ifrån. Vad som är lite synd, vilket författarna också diskuterar, är att studien utifrån sin design inte var kapabel att identifiera undertriage, d.v.s. icke detekterade stroke:ar. I diskussionen hänvisar författarna själva till två tidigare studier i deras kontext som indikerat en sensitivitet för stroke i utalarmeringen på endast 58-62%, vilket ju i så fall indikerar att även sensitiviteten är usel. Det skulle i så fall indikera stora problem med identifieringen överlag, och med så hög undertriage ter det sig såklart potentiellt mer motiverat med kraftig övertriage. Överlag ter det sig dock som att mer forskning på området är mycket angelägen, då båda siffrorna är tämligen usla – sagt med ödmjukhet såklart för att området är svårt, särskilt om man vill fånga upp de lite lurigare fallen med stroke i vertebrobasilarisområdet. Sammantaget var studien intressant läsning, och jag önskar jag hade mer insikter i hur de norska kriterierna för identifiering ser ut i förhållande till de svenska!

    Leto, N.; Farbu, E.; Barach, P.; Bjørshol, C. A.; Kurz, M.; Ajmi, S.; Fromm, A.; Kalhagen Bjerkvig, C.; Lindner, T. Evaluating stroke recognition and prehospital quality metrics in emergency dispatch: a retrospective cohort study comparing mimics and confirmed strokes. BMJ Open 2026;16(5):e119267. doi:10.1136/bmjopen-2026-119267
  • School Shootings and Suicide: A Comparison of School Shooters Who Die by Suicide and Non-Suicide School Shooters

    Ni som läst prehospitalt sedan starten vet att det ibland smyger sig in artiklar i tassemarkerna och utkanten av ämnesområdet. Dock är ju detta definierat som artiklar ”med bäring på prehospital vård”, så möjligheten till utsvävningar är ändå ganska brett. Idag kommer väl en artikel som svävar ut litegrann, som jag såg någon tipsa om på LinkedIn härom dagen (Tack för det!). Den hör väl mer till kriminologi/sociologi än medicin och berör karaktäristika hos gärningspersoner bakom skolskjutningar, i en strävan att jämföra och se om gärningspersoner som tar (eller ämnar ta) sitt liv i anslutning till skolskjutningen skiljer sig från de som inte gör/ämnar göra det. Författarna har analyserat 253 skolskjutningar med minderåriga gärningsmän, utifrån såväl material från rättsvårdande som mediauppgifter och annat material. En majoritet av skolskjutningarna hade inte en suicidal gärningsperson (n=213), medan ett mindre antal hade det (n=40). Av de 40 dog 18 genom suicid och 22 försökte, hotade, planerade eller uppvisade på annat sätt suicidala tendenser i samband med händelsen. Efter regressionsanalys kvarstod endast två faktorer som statistiskt signifikant kopplade till suicidala gärningsmän, och det var psykiatrisk anamnes samt vit hudfärg. Resultatet visar dock en del tendenser, som delvis kan sammanfattas såhär:

    • 85% av de suicidala gärningspersonerna hade dokumenterade psykologiska problem jämfört med 16% bland icke suicidala dito.
    • 72% av de suicidala gärningspersonerna var vita, 19% av de icke suicidala.
    • 50% av de suicidala hade familjeproblem, 15% av de icke suicidala.
    • 55% av de suicidala hade en historia av misslyckanden i skolan, jämfört med 28% av de icke suicidala.
    • 13% av de suicidala läckte sina planer i förväg, jämfört med 0.9% av de icke suicidala.
    • Händelserna som involverade suicidala gärningsmän var i högre grad dödliga (1.4 döda per händelse) jämfört med händelser med icke suicidala (0.5 döda per händelse).
    • Suicidala gärningsmän var i lägre grad gängmedlemmar (5% vs. 23%) och hade i något lägre grad ett tidigare kriminellt förflutet (23% vs 34%). De var också yngre samt i lägre grad mörkhyade.

    Studien är som sagt lite i utkanten och man får nog ta den med en nypa salt vad gäller svenska förhållanden. Jag kan även se en viss risk med dylika data, då de riskerar peka ut grupper av individer på icke konstruktivt sätt. Stigmatiseringen kring exempelvis personer med psykiatriska besvär men också etnicitet, social status m.m. är i mitt tycke ett problem i ambulanssjukvården, och man får tolka resultat extremt försiktigt och ha i stark åtanke att en oerhört överlägsen majoritet av alla människor, oavsett grupptillhörighet, diagnoser eller annat, aldrig skadar någon annan över huvud taget. Men med detta sagt, så finner jag det fortfarande intressant att förstå mer av dynamiken bakom våldshändelser och inte minst PDV. Kanske var artikeln dock inte fullt så intressant som jag hoppades, men absolut – läsvärd om man som jag har PDV-händelser som lite specialintresse…

    Sanders, K.; Chermak, S. M.; Freilich, J. D.; Klein, B. R. School Shootings and Suicide: A Comparison of School Shooters Who Die by Suicide and Non-Suicide School Shooters. Crime & Delinquency 2024;71(10):3362-3390. doi:10.1177/00111287241268387
  • Effect of Compression Surfaces on Cardiopulmonary Resuscitation Quality and Clinician Fatigue

    Efter några dagars uppehåll kommer nu ännu en HLR-relaterad artikel. Tänkte ha lite uppehåll med det, men bedömer denna som intressant relaterat till att rekommendationerna om hårt underlag nu är ännu svagare än de varit tidigare. Redan i 2021 års guidelines infördes ju en rekommendation om att trycka djupare som kompensation för ett eventuellt hårt underlag, snarare än att flytta patienten. Detta förstärks i 2026 års riktlinjer. Jag har fått lite frågor på temat och för oss som gör A-HLR gäller även fortsatt att vi bedöms ha kompetens att bedöma om förflyttning är nödvändigt utifrån möjligheten att ge A-HLR av god kvalitet och vår egen arbetsmiljö. Viktigt att betona är dock att i den kompetensen ska då ingå vetskapen att mjukt underlag inte räcker som ensamt skäl att förflytta patienten.

    Nåväl… Det var ett sidospår. I aktuell studie har författarna randomiserat ambulanspersonal till att göra kontinuerlig HLR på docka antingen på golv eller på madrass. Instruktionen var att hålla på tills de inte orkar, och under tiden bevakades HLR-kvaliteten var 10:e sekund av en person som avbröt när 30 sekunders otillräcklig HLR uppnåtts (bedömt baserat på AHA-guidelines 2021). Primärt utfall var tiden till misslyckande, d.v.s. tills HLR avbröts av något av ovanstående skäl.

    Resultatet visade att tiden till misslyckande var i median 145 sekunder (IQR 65-240) för gruppen som gjorde HLR på golv, jämfört med 140 sekunder (IQR 100-420) för gruppen som gjorde HLR på madrass. Denna skillnad var inte statistiskt signifikant, och jag tycker också det är intressant att se på interkvartilavstånden som ju är rejäla och där både den lägsta och den högsta kvartilen ligger betydligt lägre i gruppen på golv än i den på madrass. Det vore ganska intressant att se alla resultat plottade så man såg spridningen, för jag tolkar det som att variansen är ganska stor i madrassgruppen, samtidigt som 100 sekunder ligger betydligt närmre de 120 sekunder (2 min) inom vilket byte rekommenderas än vad 65 gör.

    Studiens urval är litet, och det är vanskligt att dra några långtgående slutsatser om saken. Det är också viktigt att beakta att det är tränade personer, inte lekmän, som gör HLR i studien – vilket såklart skulle kunna påverka resultatet. Intressant nog skriver författarna att det är en pilotstudie, och jag är nyfiken på vad huvudstudien kommer innebära. Kanske kan vi få ett stabilare och mer pålitligt resultat där även lekmän inkluderas i en sådan studie? Tills vidare får studien nog ses som en indikation, om än svag, att det precis som guidelines anger är rimligt och bra för patienten att utföra HLR på det underlag som bjuds även om det är mjukt, med tillägget att trycka hårdare om så behövs.

    Powell, S.; Lutrick, A.; Balasubramanian, S.; Guarino, S.; Boyer, L.; Nelson, D.; Supples, M. W. Effect of Compression Surfaces on Cardiopulmonary Resuscitation Quality and Clinician Fatigue. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2676028
  • Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage

    Idag har jag läst en artikel på neurologiskt tema. Författarna har undersökt hur olika blodtrycksparametrar (första prehospitala blodtrycket, första blodtryck vid ankomst till akutmottagning, MAP och pulstryck) hos patienter med spontana intracerebrala blödningar är associerade med mortalitet och stroke under utveckling, i två grupper baserat på om mer eller mindre än tre timmar gått efter symtomdebut. Bland totalt 690 patienter så var resultatet i korthet att ett högre prehospitalt blodtryck och högre pulstryck vid ankomst var förknippat med ökad mortalitet i gruppen där mer än tre timmar gått från symtomdebut (efter justering för confounders), medan sådana associationer saknades om mindre än tre timmar gått. Författarna själva resonerar om detta som ett tecken på att blodtrycksskiftningar under de första timmarna snarare kan vara tecken på stressrespons och brister i autoreglering tidigt i blödningsförloppet, medan ett kvarstående högt blodtryck i högre grad är kopplat till sekundära skademekanismer som också kan förvärras av ett högt blodtryck med sämre mikrovaskulär perfusion och ökad utveckling av ödem. Resultaten är knappast av den grad att de kan påverka behandlingsrekommendationer, men ur perspektivet blodtryck som prognostisk faktor är de ändå intressant information tycker jag.

    Lien, C.; Wang, J.; Chen, C.; Weng, T.; Tang, S.; Tsai, L.; Ko, Y.; Tu, Y.; Jeng, J.; Hsieh, M. Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage. European Journal of Neurology 2026;33(5). doi:10.1111/ene.70616
  • Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis

    Dagens studie kommer från 2023 och är en återkommande källa i min forskning. Författarna har gjort en systematisk review och metasyntes över kvalitativt beskrivna upplevelser av prehospital hantering av smärta utifrån patienters, närståendes och ambulanspersonalens perspektiv. Jag tycker studien utgör en ganska bra ingång i smärtbehandlingens komplexitet och understryker hur den biopsykosociala modellen behöver tillämpas även i prehospital vård. Författarna beskriver vikten av att möta patientens behov, förväntningar och övertygelser, men också vikten av en god relation mellan patient och kliniker, en multifaktoriell approach, förbättrad förståelse och följsamhet till smärtskattning samt vikten av adekvata guidelines (här understryks exempelvis vikten av att riktlinjer är synkade mellan prehospital vård och senare delar av den akuta vårdkedjan). Jag skulle säga att denna artikel tillför värdefulla delar kring många av de prehospitala utmaningarna kring smärtlindring; problematiker som ofta nämns vid smärtskattning diskuteras, betydelsen av adekvata riktlinjer och behovet av en holistisk inställning till smärta. Vi vet från den biopsykosociala modellen vikten av att bekräfta patientens upplevelse och förhålla oss till den samt att värdera inte bara smärtans intensitet, utan även duration, karaktär och omständigheter runtomkring såsom psykisk belastning, förekomst av långvarig smärta, föreståelse för smärtan hos patienten m.m. Jag skulle säga att det sistnämnda är en viktig nyckel till bättre hantering av smärta i ambulanssjukvården: Vi behöver bli bättre på att förklara smärta, förklara skalor etc vid smärtskattning och även förklara de behandlingsalternativ vi har samt vad man kan förvänta sig respektive inte förvänta sig av dem. Vi kanske inte kan ta bort all smärta, men kan vi förklara, lugna och ge patienten acceptans samt hopp, så tyder forskningen på att vi kan reducera risken för långvariga besvär. Jag är såklart partisk, men tycker dagens artikel är läsvärd för alla oss som jobbar prehospitalt!

    Whitley, G. A.; Wijegoonewardene, N.; Nelson, D.; Curtis, F.; Ortega, M.; Siriwardena, A. N. Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis. JACEP Open 2023;4(2):e12940. doi:10.1002/emp2.12940
  • Factors Associated with the Application of Automated External Defibrillators to Out-of-Hospital Cardiac Arrest Patients in Japan – A Nationwide Cross-Sectional Study

    Okej, det hann gå en dag på annat tema, sen hittade jag en intressant artikel på hjärtstoppstemat igen. Idag handlar det om faktorer associerade med användning av AED, som analyserats retrospektivt utifrån det japanska HLR-registret. En bit över 100.000 fall inkluderades, och författarna fann att kvinnligt kön, hjärtstopp bevittnat av icke-familjemedlemmar, HLR (hands-only i större delen av fallen och konventionell HLR i en mindre del), samt hjärtstopp i skolor, vårdinrättningar och idrottsanläggningar var förknippat med mer användning av AED. Detsamma gällde hjärtstopp som inträffade på dagtid samt där larmcentralen hjälpte till med HLR (T-HLR).

    Detta är bara delar av resultatet, och några saker får mig att höja på ögonbrynen. Odds ration för att en defibrillator ska användas var exempelvis betydligt högre på skolor än på vårdinrättningar, vilket låter rätt märkligt. På samma sätt är det lite utstickande att manligt kön var negativt, då det tvärtom brukar vara så att kvinnligt kön är till nackdel; vi vet ju att kvinnor får HLR i lägre grad än män. Jag funderar lite på hur mycket av detta som är faktorer i studiens utförande, samt vad som kan vara kulturella faktorer då den japanska kulturen ju skiljer sig en del från den svenska. Jag har inte heller några insikter i hur det ser ut med täckningsgrad för HLR-utbildning där, vad man lär ut (hands only eller konventionellt?) osv. Vad jag däremot vet är att studien är viktig, särskilt för den japanska kontexten men delvis också för svensk. Vi ser att dagtid var en mycket stark faktor, och det återspeglar ju ett stort problem i Sverige – att publika defibrillatorer i mycket hög grad endast är tillgängliga på dagtid och vid arbetsplatser, medan hjärtstoppen inträffar dygnet runt och främst i hemmiljö. Vad gäller de siffrorna ser Japan ut att likna Sverige, och detta är något vi verkligen behöver fundera kring…

    Kijima, H.; Nakagawa, K.; Morioka, D.; Kimura, R.; Takahashi, H.; Tanaka, H. Factors Associated with the Application of Automated External Defibrillators to Out-of-Hospital Cardiac Arrest Patients in Japan – A Nationwide Cross-Sectional Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2598838
  • “We are not allowed to give any pain relief” — Swedish mountain-rescue operations from the perspective of mountain-rescue personnel: an interview study

    Efter en fantastisk HLR-kongress där jag också haft nöjet att möta några av er som läser här lämnar vi HLR-temat och blickar mot fjällen, som jag älskar att vistas i framförallt på sommaren. 🙂 Dagens studie kommer från forskare vid bland annat Umeå universitet och rör i grunden inte ambulanssjukvård utan fjällräddare. Dock är ju dessa samverkanspartners till oss i ambulanssjukvården i de geografiska områden som berörs, och de får dessutom själva anses utöva viss prehospital vård – om än med begränsningar, vilket studien diskuterar. Studien är iallafall baserad på 21 kvalitativa intervjuer med fjällräddare från olika regioner längs fjällkedjan. Syftet var att bringa ljus på hur fjällräddare planerar, utför och avslutar fjällräddningsoperationer ur ett medicinskt och ledningsmässigt perspektiv.

    Det finns flera intressanta resultat, men jag väljer att fokusera på några. Dels så fanns svårigheter kring logistik och transport, där fjällräddarna förhindrades använda civila helikoptrar av som jag förstår det byråkratiska skäl. De upplevde också ibland att ambulanshelikoptern var förhindrad att flyga pga vädret, samtidigt som civila helikoptrar där piloten kanske hade bättre lokalkännedom kunde tänka sig lyfta. En annan sak som lyftes var utbildning/träning, där många efterfrågade mer träning, medan andra tyckte det var lagom nivå – det verkade vara större enighet kring att den träning som gavs var av hög kvalitet. Rent medicinskt så var bakgrunden hos deltagarna varierad, vissa hade sjukvårdserfarenhet och rentav prehospital vård, medan andra inte alls besatt något sådant. Bristande medicinska kunskaper lyftes som ett problem, men även bristande möjligheter, framförallt till smärtlindring. I texten får man bilden av ett team som under svåra förhållanden ska tillbringa kanske timmar med en patient, och ofta transportera i svår terräng och svåra väderförhållanden. Samtidigt har de, av förståeliga skäl utifrån svensk lagstiftning, ingen möjlighet att administrera någon smärtlindring alls, trots att patienten i värsta fall kan vara svårt skadad. Fjällräddarna lyfte själva en önskan om inhalationsbaserad smärtlindring, av allt att döma syftar de på methoxyflurane, som ju används ex.vis av badvakter i Australien.

    Mer intressanta resultat fanns definitivt, men jag stannar där. Har själv ingen erfarenhet av samverkan med fjällräddningen och hur ofta ambulanspersonal medföljer fjällräddningen till hämtplats, vilket jag antar sker ibland men kanske inte alls alltid. Om det är frekvent förekommande att patienter tillbringar timmar utan adekvat smärtlindring och även förflyttas så med fjällräddningen, så sätter det i mitt tycke ljuset på en tydlig lucka i svensk prehospital glesbygdsmedicin. Jag är osäker vad som är bästa lösningen på detta, men jag hoppas att innevarande studie och kanske uppföljare kan bidra till att lösningsförslag kommer på bordet.

    Gezelius, A.; Westman, A.; Hylander, J. “We are not allowed to give any pain relief” — Swedish mountain-rescue operations from the perspective of mountain-rescue personnel: an interview study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01624-6
  • European Resuscitation Council Guidelines 2025 Paediatric Life Support

    Prehospital pediatrik ligger mig oerhört varmt om hjärtat så när jag i måndags postade ERC:s vuxen-guidelines finns inget annat alternativ än att göra detsamma med barnriktlinjerna. 2025 års riktlinjer täcker åldrarna 0-18 år, men inte neonatal HLR direkt efter födseln. En nyhet är också att kedjan som räddar liv nu blivit universell och samma kedja gäller nu både barn och vuxna, även om behandlingen vid hjärtstopp naturligtvis till delar skiljer sig. I riktlinjerna trycker man ytterligare på att handfattningen med två tummar och händerna runt bröstkorgen ska användas på barn 0-1 år oavsett situation, och detta inkluderar även vid luftvägsstopp/misstanke om främmande kropp. En spännande nyhet med dessa guidelines är att speciella omständigheter nu fått ett eget kapitel även hos barn – tidigare har barn fått omfattas av vuxen-riktlinjerna vilket inte alltid varit optimalt. Säger samma som i måndags; obligatorisk läsning!

    PS. För mer info om de nya svenska riktlinjerna är det alltid hlr.nu som gäller! Vill du läsa mer av ERC:s guidelines? Då går du till https://cprguidelines.eu.

    Djakow, J.; Turner, N. M.; Skellett, S.; Buysse, C. M.; Cardona, F.; de Lucas, N.; Castillo, J. d.; Kiviranta, P.; Lauridsen, K. G.; Markel, F.; Martinez-Mejias, A.; Roggen, I.; Biarent, D.; Wren, J.; Tsoni, E. European Resuscitation Council Guidelines 2025 Paediatric Life Support. Resuscitation 2025;215:110767. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110767