Hot och våld har berörts tidigare här på Prehospitalt, och igår var jag på en presentation av utredningen samt hur min arbetsgivare jobbar efter den tragiska händelsen i Harmånger. Självklart kom flaggning upp som en diskussion, och jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes studien jag läste för några veckor sedan om hur hot- och våld tenderar följa med till påföljande steg i vårdkedjan i många fall. Ropen på flaggning skallar ju ganska höga i opinionen, och naturligtvis måste vi göra handfasta åtgärder för att öka vår säkerhet. Den stora frågan är ju hur man uppnår det, med god effekt för oss, minimala risker för patientsäkerheten och en solid etisk grund som man känner att man kan stå för!? Jag sökte därför lite mer artiklar, och tänkte presentera en av dem här.

Dagens artikel är från USA och en av få jag hittade som berör prehospital flaggning. I det aktuella EMS-systemet införde man flaggning av adress (att jämföra med person som kanske diskuteras mer i Sverige) genom ett obligatoriskt fält i ambulansjournalen där man fick indikera om verbalt eller fysiskt våld förekommit. Sedan använde man ”dispatch alerts”, d.v.s. ett medskick från larmcentralen, för att uppmärksamma medarbetarna på att våld förekommit på adressen de senaste 12 månaderna. Endast adresser där det förekommit fysiskt våld flaggades som dispatch alerts, p.g.a. en rädsla från ledningen att systemet skulle överanvändas och ex.vis begäran om polishjälp skulle bli för vanligt. Efter 12 månader rensades flaggan, såvida inte upprepat våld förekommit. Observera att studiens outcomes är fokuserade på de positiva effekterna av systemet. Analyserna är two-tailed (identifierar både ökning och minskning av parametrarna), men man har däremot inte tittat på ex.vis felhändelser, ”överdriven” försiktighet med negativa patientsäkerhetseffekter, risken för falsk trygghet när det inte fanns någon alert, osv. Några intressanta grejer:

• Förekomsten av hot- och våld minskade efter införande av flaggningssystemet (0.53 våldsincidenter per 100 samtal efter införande vs. 0.78 före). Den signifikanta skillnaden fanns dock i verbalt våld. Det genererar såklart ett visst frågetecken, men kan ev. förklaras av att studien är liten och att inte antalet case räckte till för att få signifikans vad gäller fysiskt våld. Trenden var iallafall minskande på båda, men icke signifikant på fysiskt våld.
• Inga signifikanta skillnader i förekomsten av begäran om polishjälp förekom, men tittar man på även icke signifikant data så pekar trenden snarare på en minskning efter införandet än en ökning, vilket ju är lite förbryllande.
• Delar av studieperioden post-införande överlappas av träning i ”de-escalation”, vilket jag misstänker översätts till lågaffektivt bemötande, och däri finns ju en potentiell confounder (skillnader sågs dock även innan denna träning påbörjades).

Ja, summan av kardemumman är väl att det utifrån denna studie kan finnas viss potential i flaggning av adresser. Den är dock liten och det bör tas i beaktande att hot- och våldsfrågor sannolikt är relativt kontextberoende. EMS-systemets utformning, sökorsaker, personalens utbildning, rutiner kring agerandet på hämtplats, kulturella faktorer m.m. torde kunna påverka kraftigt. Det absolut viktigaste här är dock att baksidorna med systemet inte analyserats alls, vilket ju är helt avgörande för att kunna införa något. Personligen ställer jag mig mycket tveksam till flaggning av adresser. Jag tror kanske också, såsom diskuterades kring den tidigare nämnda artikeln jag skrev om för några veckor sedan, att man behöver något mer detaljerat än en enkel flagga. Jag ska dock söka fler studier på området för att bli klokare i hur det här fungerar runtom i världen… Specifikt prehospitala studier är tyvärr mycket få, men det finns litegrann och sen lite mer kring hot- och våld i akutmottagningskontext etc. Jag återkommer! 🙂 Tills dess tycker jag du ska gå in och läsa fulltexten på dagens artikel…