Här kommer en registerstudie från 2022 som jag uppmärksammades på i dagarna via sociala medier och som belyser intressanta genusperspektiv. Forskarna har extraherat data rörande motorfordonsolyckor från mer än 450.000 fall ur det brittiska traumaregistret TARN och identifierat skillnader mellan könen vad gäller skadebild, förekomst av fastklämning och outcome. I korthet visar resultaten att kvinnor kläms fast i högre grad men att männen har allvarligare skador och högre risk att dö. Skadornas lokalisationer skiljde sig också, där männen hade mer ansikts-, thorax- och extremitetsskador medan kvinnorna i högre grad skadade bäcken och ryggrad. Det intressanta är i mitt tycke inte siffrorna som sådana, utan att vi uppmärksammas på det faktum att anatomi/fysiologi, säkerhetssystemens och fordonens utformning, körbeteenden m.m. gör att vi faktiskt i viss mån kan förvänta oss olika skador på män och kvinnor, men också andra skillnader som kan vara operativt intressanta på en olycksplats rörande exempelvis fastklämning och extrikation.
-
Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN)
Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN). BMJ Open 2022;12(5):e061076. doi:10.1136/bmjopen-2022-061076Sammanfattning genererad av AI:Registerstudie från brittiska traumaregistret (TARN) 2012–2019 som analyserade könsskillnader vid svåra motorfordonskollisioner. Kvinnor var oftare fastklämda än män (15,8% vs 9,4%). Skademönster skilde sig: män hade oftare huvud-, thorax- och extremitetsskador, kvinnor oftare bäcken- och ryggskador. Efter justering för ålder×kön, skadeseveritet, GCS och komorbiditet sågs ingen mortalitetsskillnad.
– Kvinnor var signifikant oftare fastklämda än män vid MVC.
– Skademönster skilde sig mellan könen (män mer huvud/thorax/lemmar; kvinnor mer bäcken/rygg).
– Ingen könsskillnad i mortalitet efter multivariat justering.
– Resultaten kan stödja mer jämlik triage, räddningsinsats och säkerhetsdesign.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Effect of cold environments on technical performance and perceived workload and stress during advanced medical procedures: a randomized controlled simulation study
Det har varit några svinkalla dagar där jag bor med mer än 20 minusgrader, och även övriga Sverige har haft det ganska kallt har jag uppfattat. Så, vad passar bättre än en simuleringsstudie där deltagare av olika yrkeskategorier (läkare, paramedic, sjuksköterska) fick utföra olika avancerade procedurer (videolaryngoskopering, Front Of Neck Access och fingerthorakostomi) i vanlig rumstemperatur (+20 grader, ingen vind, låg luftfuktighet) respektive stark kyla (-20, ingen vind, högre luftfuktighet)? Tiderna för att utföra procedurerna var längre i kyla, men bara ganska marginellt. Däremot fann författarna att den upplevda arbetsbelastningen och stressen ökade i kall miljö. Extra tydligt var detta för mindre erfarna utförare.
En relativt liten studie vars generaliserbarhet kanske är begränsad, men likväl en intressant studie som är tankeväckande. Tränar ni i den miljö ni arbetar, eller i en varm, upplyst och uppvärmd miljö? I eftermiddag och ikväll jobbar jag kliniskt, så om tid finns tar jag med mig kollegan ut i närmsta snödriva för att göra något krångligt! Vad väntar du på..? Ut i snön du också!
Effect of cold environments on technical performance and perceived workload and stress during advanced medical procedures: a randomized controlled simulation study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01373-8Sammanfattning genererad av AI:Randomiserad crossover-simulationsstudie med 36 alpinräddningsmedicinare som utförde videolaryngoskopisk intubation, mini-thorakostomi och FONA i −20 °C jämfört med +20 °C. Procedurtider var något längre i kyla (störst för intubation), men lyckandefrekvensen var >90% på första försöket i båda miljöer. Kyla ökade tydligt upplevd arbetsbelastning och stress, särskilt hos mindre erfarna.
– Kyla påverkade procedurtid marginellt men ökade upplevd workload och stress signifikant.
– Första-försöksframgång var hög (>90%) oavsett temperatur.
– Mindre erfarna rapporterade större stress/arbetsbelastning i kyla.
– Erfarenhet gav snabbare utförande och lägre stress/workload vid vissa procedurer.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Oral transmucosal fentanyl citrate analgesia in prehospital trauma care: a retrospective observational cohort study focusing on age and gender differences
Måndag och tillbaka i smärt-träsket 🙂 Här en rykande färsk preprint från Schweiz kring användningen av oralt transmukosalt fentanylcitrat (kanske mer känt från militär användning som ”fentanylklubba”) på skid- och cykelåkande traumapatienter. Författarna fann att fentanylklubbor var ett effektivt och säkert sätt att behandla både vuxna och barn. Med effektivt menar de en smärtlindring på 2 NRS-enheter (vuxna) och 3 NRS-enheter (barn). Detta är ju på respektive precis över den gräns på två enheter som brukar betraktas som kliniskt betydelsefull. Dock hade patienterna en initial smärta på mellan 7-8 i median på NRS-skalan, vilket ju dessvärre innebär att det fanns en kvarstående måttlig smärta även efter behandling. Vad som hade varit spännande att veta är hur lång tid efter effekten utvärderades, hur effekten blev i kombination med andra analgetika, osv. Kanske är fentanylklubbor ett bra komplement att sticka i handen på en patient tidigt i förloppet, för att komplettera med annat senare?
Oral transmucosal fentanyl citrate analgesia in prehospital trauma care: a retrospective observational cohort study focusing on age and gender differences. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01544-1Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv kohortstudie i civil fjällräddning av 365 traumapatienter med svår smärta (NRS ≥4) utan i.v.-access som fick oral transmukosal fentanyl (OTFC). Median initial NRS var 8 och smärtan minskade signifikant med median 2 enheter (IQR 1–3), i snitt 32% relativt. Effekten var liknande mellan kön och åldersgrupper, inkl. barn 6–16 år. Inga allvarliga biverkningar rapporterades.
– OTFC gav kliniskt relevant smärtlindring prehospitalt utan behov av nål/i.v.-access.
– Smärtreduktionen var jämförbar mellan ålders- och könsgrupper, inklusive barn/ungdomar.
– Inga allvarliga biverkningar (t.ex. andningsdepression/naloxonbehov) rapporterades.
– Kan vara särskilt användbart i avlägsna miljöer där i.v.-access är svår att etablera.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Features and circumstances of out-of-hospital cardiac arrests caught on camera: an analysis of publicly available online videos
Jag fortsätter på inslaget tema, det är väl aldrig fel med en riktig HLR-helg..? Dagarna före jul kom denna artikel där författarna sökt upp ett större antal videodokumenterade hjärtstopp publikt tillgängliga på internet och analyserat dessa. Studien tillför på ett sätt inte så mycket nytt, då informationen i klippen ofta var begränsad och urvalet – främst bestående av unga män som utövar fysisk aktivitet på allmän plats – inte är det minsta representativt för populationen med hjärtstopp som helhet. Inte heller rör studien direkta ”hands-on-åtgärder” i ambulanssjukvården. Trots allt tycker jag den är intressant att fundera kring för alla oss som kommer i närkontakt med hjärtstoppspatienter i det akuta skedet, då den kan bidra till att öka grundförståelsen för utvecklingen vid plötsligt hjärtstopp:
- Nästan alla som drabbades hade visuellt synliga varningstecken, de flesta dock bara några sekunder (median 3 sekunder).
- Många hade kramper eller agonal andning i början på hjärtstoppet, vilket ofta misstolkades av bystanders.
- Endast 38% av patienterna erhöll bystander-HLR och bystander-användning av AED var sällsynt, trots att personer var framme hos patienten inom i median 2 sekunder.
Features and circumstances of out-of-hospital cardiac arrests caught on camera: an analysis of publicly available online videos. Resuscitation 2025:110939. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110939Sammanfattning genererad av AI:En deskriptiv analys av offentligt delade onlinevideor av hjärtstopp utanför sjukhus (YouTube/Google, 2024–2025) inkluderade 127 videor med 145 unika fall globalt (1984–2025). Nästan alla fall visade prodromala tecken strax före kollaps (median 3 s), och två tredjedelar hade postkollapstecken som kunde misstolkas. Åskådare reagerade snabbt men ett glapp sågs mellan igenkänning och insats.
– 145 unika OHCA-fall från videomaterial; 51% från övervakningskameror.
– Prodromala tecken sågs i 98% och var oftast mycket korta (median 3 sek).
– Efter kollaps sågs bl.a. kramp-liknande rörelser (36%) och agonala andetag (22%) i bedömbara fall.
– Åskådare noterade kollaps snabbt (median 1 s), men ett handlingsglapp mellan igenkänning och intervention kvarstod.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Manual bag-valve-mask ventilation during out-of-hospital cardiopulmonary resuscitation: a prospective observational study
Jag har lyckats hålla mig borta från HLR-relaterade studier en dryg vecka, men nu kommer lite god lördagsläsning! 🙂 Här en prospektiv, fransk studie – förvisso baserad på observationer och få inkluderade fall, men ändå oerhört intressant. Författarna har undersökt bl.a. inspiratorisk och expiratorisk volym vid ventilation med mask och blåsa utförd av Basic Life Support (BLS)-utövare vid hjärtstopp utanför sjukhus. I median uppmättes ett luftläckage på 222 ml och endast 273 ml utandad luft. I guidelines anges inte någon fast rekommenderad volym i ml (riktlinjen är synlig bröstkorgshöjning). Däremot rekommenderas vid mekanisk ventilation en volym om 6-8 ml/kg, vilket gör att patientvikt 67-100 kg motsvarar en rekommendation om 400-600 ml. Studiens resultat ligger klart under detta. Resultatet visade också att teknik där två personer hanterar mask och blåsa (en håller masken, en trycker på blåsan) bara minskade läckaget med 6% (icke signifikant), tydande på att den lösningen kanske inte riktigt räddar situationen så bra som man kunde tro?
På HLR-rådet pratar vi om ”att mäta för att veta” i ALS-sammanhang, syftande till att vi måste veta hur vi presterar för att kunna förbättra. Även om evidensen är otillräcklig för att ILCOR och ERC ska rekommendera det (ännu) funderar man ju på om inte feedback i realtid skulle vara något..? Vi behöver veta att andetagen är lagom stora, att kompressionerna är tillräckligt djupa, att frekvensen är bra och att vi släpper upp tillräckligt. Det finns för övrigt en intressant studie av Drennan et al (2024) på realtidsfeedback vid ventilation. Man undrar ju:
- Hur skulle vi ALS-utförare prestera i en liknande studie? (gärna med större urval)
- Vad är optimal tidalvolym? Detta vet vi faktiskt inte och behovet av randomiserade studier med överlevnad som utfallsmått (och hänsyn tagen till faktisk inblåst och utandad volym) torde vara stort. Volymen påverkar ju tiden som krävs för utandning, och det torde finnas komplexa korrelationer med bl.a. längden på kompressionsuppehåll. Var på volymkurvan peakar överlevnaden? Är det så att mindre andetag (mindre uppmätt inspiratorisk volym av mätenheten), men optimerat så att luften verkligen hamnar där den ska, vore bättre? Konceptet High Performance CPR arbetar redan i den riktningen…
Ja, jag skulle kunna skriva massor om detta, men nu får jag verkligen ge mig. God läsning!
Manual bag-valve-mask ventilation during out-of-hospital cardiopulmonary resuscitation: a prospective observational study. Resuscitation 2025;217:110895. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110895Sammanfattning genererad av AI:Prospektiv observationsstudie av manuell bag‑valve‑mask-ventilation under 30:2-HLR i prehospital miljö, med monitorering där displayen var maskerad. 106 vuxna OOHCA gav 3 017 ventileringar. Median expiratorisk tidalvolym var låg (273–327 mL) och 79,2 % ≤400 mL; läckage var vanligt (median 222 mL). Volymer ökade över tid men nådde ej riktlinjenivåer.
– De flesta ventilationer gav låga expiratoriska tidalvolymer (≤400 mL).
– Betydande maskläckage var vanligt förekommande.
– Tidalvolymen ökade under pågående HLR men låg fortsatt under riktlinjemål.
– Tvåpersonsteknik minskade läckage marginellt utan statistisk signifikans.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review
Ännu en scoping review, denna gång fokuserad på obehag hos traumapatienter upplevt under den prehospitala vårdepisoden samt interventioner för att hantera obehaget. Om man börjar med lite kritik så tillämpar studien ganska breda inklusionskriterier. Exempelvis har rena guideline-artiklar inkluderats vilket jag kan fundera lite över. Om man sneglar på litteraturlistan så förekommer också en del självcitering. Sammantaget tycker jag ändå att resultatet inkluderar intressanta delar med grund i relevanta studier.
Det främsta obehaget var inte helt oväntat smärta. Även köldrelaterat obehag, oro/ångest/rädsla och obehag relaterat till rörelsebegränsning berörs dock. Några särskilt intressanta saker tycker jag är hur hantering av emotionella faktorer såsom oro kunde bidra till att också modulera smärtan, vilket understryker hur viktigt ett holistiskt perspektiv är och multimodulära strategier med både farmakologisk och icke farmakologisk hantering av smärta och lidande. Apropå lidande så finns en annan intressant aspekt av det i form av att studien belyser vårdlidande orsakat av (spinal) rörelsebegränsning.
Man får ta det för vad det är, men som ambulanssjuksköterska finns en del intressanta reflektioner för arbetet med traumapatienter att plocka ur denna artikel.
Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review. Journal of Emergency Nursing 2026;52(1):218-238.e5. doi:10.1016/j.jen.2025.08.014Sammanfattning genererad av AI:Scoping review som kartlade obehag hos vuxna traumapatienter i prehospital vård samt åtgärder för att minska dem. Smärta var vanligast, följt av ångest/rädsla, köldrelaterat obehag och obehag av immobilisering. Farmakologiskt användes främst opioider, NSAID, paracetamol, ketamin och metoxyfluran. Icke‑farmakologiskt nämndes bl.a. akupressur, TENS, kyla, uppvärmning, kommunikation och emotionellt stöd; vissa visade lovande effekt.
– Smärta dominerade, men flera andra obehag förekommer i prehospital traumavård.
– Både läkemedel och kompletterande icke‑farmakologiska insatser används; akupressur och kommunikation verkar lovande.
– Brist på standardiserade verktyg för att bedöma obehag utöver smärta.
– Behov av mer forskning om kombinerade insatser och mer heltäckande protokoll.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital rescue treatment of cluster epileptic seizures and status epilepticus
Denna färska artikel går igenom de vanligaste och mest relevanta bensodiazepinerna vid behandling av kramper. Det är en narrativ litteraturöversikt och levererar således inga kioskvältande nyheter eller ny evidens, men jag kan tycka att den erbjuder en bra genomgång av styrkor och svagheter hos olika behandlingsalternativ. Inte minst påminner den om de högst relevanta fördelarna med midazolam med bl.a. flexibla administrationsvägar, hög biotillgänglighet och förhållandevis kort halveringstid r/t snabbare metabolisering och mindre uttalad fettackumulation, vilket gynnar inte minst våra geriatriska patienter. Således: Inte högsta evidensvärdet, men god läsning om du vill fräscha upp dig kring prehospital krampbehandling!
Prehospital rescue treatment of cluster epileptic seizures and status epilepticus. Neurological Sciences 2026;47(1). doi:10.1007/s10072-025-08643-4Sammanfattning genererad av AI:Översikten belyser bensodiazepiners roll vid klusteranfall och status epilepticus i prehospital vård. Tidig behandling med diazepam, lorazepam eller särskilt midazolam kan korta anfallsduration och minska mortalitet samt risk för refraktär SE. Midazolam lyfts fram för flexibla administrationsvägar när iv-access saknas. Samtidigt diskuteras risker som andningsdepression och hypotension samt behov av utbildning och standardiserade protokoll.
– Tidig prehospital bensodiazepinbehandling kopplas till bättre utfall vid SE.
– Midazolam framhålls som praktiskt prehospitalt p.g.a. flera administrationssätt.
– Biverkningsrisker kräver korrekt dosering och monitorering.
– Tillgång, personalutbildning och standardiserade rutiner påverkar genomförandet.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Cognitive biases in clinical decision-making in prehospital critical care; a scoping review
Prehospital vård är en verksamhet där oerhört många beslut ibland måste fattas på kort tid, baserat på bristande information och ibland kanske nästan utanför yrkesutövarens kompetensområde. Rent generellt vet vi att fel vid bedömning är en av de vanligaste felhändelserna, och kognitiva fel (=ung. systematiska tankefällor, fel i hur vi tänker) en av de absolut vanligaste orsakerna bakom felen. I denna scoping review har författarna sökt studier på kognitiva bias specifikt inom prehospital vård. Tyvärr fann de endast två prehospitala studier på området, vilket ter sig som rena inbjudningskortet till den kollega som kanske funderar på doktorandstudier. Författarna inkluderade dock också icke prehospitala studier rörande den kritiskt sjuke patienten och resultatet blir ändå ganska intressant som ett underlag för de studier som skulle behöva komma. Här diskuteras bristen på ”unbiased feedback” som en bidragande faktor till kognitiva bias (koppla gärna till nya kollegors behov av strukturerad feedback i artikeln av Hörberg m.fl. i måndags) och som skyddsfaktorer omnämns bland annat organisationskultur, inklusive bland annat aktiv reflektion i grupp, som jag själv upplever djupt meningsfullt och därför gärna lyfter. 🙂 Men bottom line på denna blir: Mer forskning behövs!
Cognitive biases in clinical decision-making in prehospital critical care; a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01415-1Sammanfattning genererad av AI:Scoping review som kartlade evidens om kognitiva bias vid kliniskt beslutsfattande i prehospital och sjukhusbaserad intensiv/akut kritisk vård. Av 500 identifierade artiklar inkluderades 16, varav endast 2 enbart prehospitalt. Totalt hittades 28 bias; vanligast var anchoring, framing, availability, confirmation, överkonfidens, premature closure och omission. Bidragande faktorer var brist på obiaserad feedback, sociala beteenden/trosföreställningar och tidspress. Föreslagen mitigering: feedback/uppföljning, kultur,2
– Endast två studier fokuserade exklusivt på prehospital kritisk vård – tydlig forskningslucka.
– 28 unika kognitiva bias identifierades; flera återkom ofta (t.ex. ankare/anchoring och availability).
– Faktorer kopplade till bias grupperades i feedbackbrist, sociala mekanismer och tidspress.
– Föreslagna åtgärder: bättre feedback/uppföljning, stödjande organisationskultur samt utbildning/träning.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden
Prehospital behandling av blödande patienter är ett ständigt hett ämne. Denna deskriptiva observationsstudie från svensk ambulanssjukvård ger några intressanta perspektiv. GI-blödning och trauma var vanligast, och 50% erhöll blodtransfusion vid ankomst till sjukus. Detta samtidigt som endast 28% fick tranexamsyra prehospitalt och 41% av patienterna hade koagulopati. Det kan såklart ha varit så att man i de flesta fall hade korta prehospitala tider där TXA hade fördröjt handläggningen (vilket motsägs lite av att en tredjedel av patienterna fått >1000 ml vätska), men man undrar ju ändå om ökad administration av TXA hade kunnat minska mängden koagulopati och kanske även förbättra outcome? Läsvärt!
Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01439-7Sammanfattning genererad av AI:Prospektiv multicenter observationsstudie av 181 vuxna blödningspatienter där ambulansen startade kristalloid vätskebehandling. Vanligaste orsaker var gastrointestinal blödning (48%) och trauma (23%). Medelvolym kristalloider 626 mL; en tredjedel fick ≥1000 mL. 41% hade koagulopati vid ankomst. SI >1,3 förutsade transfusionsbehov; blödning ≥500 mL ökade 24 h-mortalitet (totalt 7,2%).
– GI-blödning och trauma var vanligaste orsakerna till prehospital svår blödning.
– Kristalloidvolymer varierade; cirka en tredjedel fick ≥1000 mL.
– Koagulopati vid ankomst var vanligt (41%).
– SI >1,3 och blödning ≥500 mL var kopplade till transfusionsbehov respektive högre 24 h-mortalitet.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Striving for balance – A qualitative study to explore the experiences of nurses new to the ambulance service in Sweden
Ett hjärteområde för mig är hur vi introducerar nya kollegor i ambulanssjukvården och får dem att trivas, må bra, stanna kvar och inte minst bli riktigt kompetenta. Den goda nyheten är att lyckas man med det ena, så lyckas man förmodligen också med det andra av bara farten!
Det bedrivs en del intressant svensk forskning på området. Denna artikel ingår i Anna Hörbergs avhandlingsarbete och har några år på nacken, men den är en favorit jag återkommer till då den ger en ganska tydlig bild av de utmaningar det innebär att komma som ny i ambulanssjukvården. Jag vet ärligt talat inte hur många nya (och mer erfarna) kollegor jag diskuterat den med, med ständigt hög igenkänningsfaktor. Det finns uppföljande studier och nyare artiklar på samma område som avancerar vidare från denna ”bas”, och jag återkommer garanterat även till dessa under året. I mitt tycke är det obligatorisk läsning för den som arbetar med introduktion eller handledning av nya i ambulanssjukvård!
Striving for balance – A qualitative study to explore the experiences of nurses new to the ambulance service in Sweden. Nurse Education in Practice 2017;27:63-70. doi:10.1016/j.nepr.2017.08.015Sammanfattning genererad av AI:Studien utforskade hur sjuksköterskor upplever sitt första år i svensk ambulanssjukvård, där stödet kan vara begränsat och ansvaret för patientvård stort. Semistrukturerade intervjuer med 13 sjuksköterskor analyserades med latent induktiv kvalitativ innehållsanalys. Övergången beskrevs som en balansgång mellan känslor, förväntningar och utveckling, försvårad av nedlåtande attityder samt brist på stöd och feedback.
– Övergången till ambulanssjukvård upplevdes som att ständigt ”sträva efter balans” mellan känslor, krav och lärande.
– Kollegiala attityder (hårda/nedlåtande) påverkade upplevelsen negativt.
– Brist på strukturerat stöd och återkoppling försvårade utvecklingen.
– Sjuksköterskorna beskrev egna, ofta oövervakade strategier för professionell utveckling.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).