Som trogna läsare vet går jag ibland ifrån de ”vanliga” vetenskapliga artiklarna och publicerar editorials etc. Idag är en sådan dag, då Batt m.fl. skriver en intressant text i Paramedicine som utmanar våra fördomar och vårt tänkande. De diskuterar de patienter som vi så ofta hör talas om som mångringare och eller illegitima (för-)brukare av ambulanssjukvårdens resurser. Och, diskuterar författarna, kanske är det inte patienterna det är fel på – utan systemet..? Den åsikten är kanske inte superkontroversiell, men författarna tar också detta vidare på ett bra sätt i en diskussion om vad som krävs för att ”förtjäna” ambulanssjukvård, vad som händer när vi misstror våra patienters berättelse och om det faktiskt kan vara så att vården ibland saknar det språk och den förståelse för tillståndens komplexitet som krävs för att förstå och hantera patientens sjukdom..? Det är lätt att avfärda det man inte förstår, vet hur man ska hantera eller som inte passar in i mallen… En bra text som påminner oss om komplexiteten i den uppgift vi är satt att genomföra och stimulerar till kritiskt tänkande!
-
Who gets to be sick?
Who gets to be sick?. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261497240Sammanfattning genererad av AI:Editorial som problematiserar vem som erkänns som ”legitimt sjuk” i ambulanssjukvård. Författarna beskriver hur paramediker översätter lidande till systemets kategorier (akut/icke akut, medicinskt/socialt, ”lämpligt/olämpligt”) och hur språk som ”frekventa användare” och ”olämplig användning” kan dölja ouppfyllda behov. De lyfter epistemisk orättvisa, trovärdighet och förtjänsttänkande samt uppmanar forskning att granska kategoriernas effekter.
– ”Klassiskt sjuk” passar systemets kategorier; sociala och komplexa behov riskerar att göras osynliga.
– Begrepp som ”inappropriate use” och ”frequent caller” moraliserar och kan flytta fokus från behov till beteende.
– Epistemisk orättvisa kan göra att vissa patienters berättelser ges lägre trovärdighet.
– Efterlyser kritisk och tvärvetenskaplig forskning som granskar och omformar kategorier i paramedicin.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Factors Associated with Low-Acuity EMS Transport to the Emergency Department: An Observational Study Guided by the Andersen Behavioral Model
Idag en intressant studie som undersöker faktorer förknippade med att anlända medelst ambulans till akutmottagningen hos patienter med lågakuta tillstånd. Det visade sig att socioekonomiska faktorer såsom att vara arbetslös, pensionerad eller ha någon form av funktionshinder var en stark faktor, likaså var besök på natten förknippat med ambulanstransport. Mest intressant är dock fyndet att etablerad kontakt med primärvården innebar lägre sannolikhet för ankomst via ambulans. Intressant, som sagt, men föga förvånande. Det är naturligtvis ofrånkomligt, givet sjukvårdens komplexitet, att vissa patienter som hade kunnat hanteras i primärvård hamnar i akutsjukvården – och då ska vi naturligtvis bemöta dem där, hantera dem där och om möjligt hänvisa dem till rätt vårdnivå som en integrerad del av processen. För patienter som ligger där i gränslandet mellan vårdnivåerna är det dock av stort värde tänker jag att primärvården finns och är lättillgänglig, då det både kan innebära att vissa problem kan hanteras helt utanför akutsjukvården, men också då det innebär en möjlighet att få en initial bedömning av en verksamhet som förhoppningsvis känner patienten och dess besvär, för att sedan bli hänvisad vidare i de fall patienten faktiskt visar sig behöva akutsjukvård. Jaja, nog resonerat – jag är trött efter en dag fullspäckad med kvalitativ metod. Jag rekommenderar iallafall läsning, som alltid!
Factors Associated with Low-Acuity EMS Transport to the Emergency Department: An Observational Study Guided by the Andersen Behavioral Model. Prehospital Emergency Care 2026:1-16. doi:10.1080/10903127.2026.2747036Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv observationsstudie av en 10% slumpmässigt urvald EHR-sample från 21 akutmottagningar i sydöstra USA (2016–2025). Bland 41761 låg-akuta ED-besök (ESI 4–5, utskrivna) anlände 7,7% med ambulans. Ambulansankomst var vanligare vid högre ålder, manligt kön, arbetslöshet/retirering/funktionsnedsättning, nattbesök och tidigare psykisk diagnos, men mindre vanligt vid etablerad primärvård, vit ras och under/efter covidperioden.
– 7,7% av låg-akuta, utskrivna ED-besök anlände med EMS/ambulans.
– Högre odds: äldre, man, arbetslös/retired/disabled, nattlig ankomst, tidigare psykisk diagnos.
– Lägre odds: etablerad primärvård, vit ras, helgbesök samt under/efter covidperioden.
– Ruralitet, försäkring och primärt språk var inte associerade med EMS-användning.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
The Meaning of Establishing and Maintaining a Caring Relationship in the Prehospital Context as Experienced by Specialist Ambulance Nurses
Idag en intressant artikel från Rantala m.fl. där de intervjuat ambulanssjuksköterskor om deras perspektiv på hur man etablerar och underhåller en vårdrelation i prehospital vård. Kvalitativa artiklar alltid svåra att ge bra referat kring och för djupare förståelse gå till artikeln, men i korthet kan man säga att resultatet fokuserar på en strävan efter samsyn med patient och närstående, samt att det också finns vårdmöten där denna samsyn av olika skäl inte uppnås – exempelvis hos ”mångringare” där bias hos ambulanssjuksköterskan kan bidra till att underminera vårdrelationen. Intressanta och ytterst rimliga perspektiv framkommer, som kan vara väl värda att fundera över i en reflektion kring professionen. Min personliga uppfattning är att vi behöver reflektera mer kring detta, den makt och påverkan vi har när vi kliver in till patienter, samt hur vi kan och bör förhålla oss till detta. Läs! 🙂
The Meaning of Establishing and Maintaining a Caring Relationship in the Prehospital Context as Experienced by Specialist Ambulance Nurses. Scandinavian Journal of Caring Sciences 2026;40(3). doi:10.1111/scs.70301Sammanfattning genererad av AI:Studien utforskade hur specialistsjuksköterskor i ambulans upplever att etablera och upprätthålla en vårdande relation i prehospital vård. Elva sjuksköterskor i Sverige intervjuades digitalt och materialet analyserades med fenomenologisk–hermeneutisk metod. Kärnan var att nå ”samklang” (acceptans, samsyn och harmoni) som möjliggör tillit, men möten kan också präglas av motstånd och missförstånd som skapar frustration och upplevelser av övergivenhet.
– Samklang beskrivs som centralt för ömsesidig tillit och förståelse i korta prehospitala möten.
– Störande möten med patienter/närstående kan leda till bias, missförstånd och försämrad relation.
– Rättvis vård kräver att ambulanssjuksköterskor uppmärksammar och utmanar egna inbyggda bias.
– Hälsofrämjande insatser kan överskuggas av makten att avstå/avböja vård om relationen brister.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Resuscitative thoracotomy for combat traumatic cardiac arrest: a retrospective cohort study from the Role 2 and Role 3 deployed hospitals in Russia‑Ukraine war
Jag har inte skrivit mycket på prehospitalt direkt relaterat till krigssjukvård, men idag blir det en studie på traumatiskt hjärtstopp och resuscitativ thorakotomi (RT) i Ukraina-kriget. Författarna har i denna retrospektiva analys tittat på nyttan, indikationer och outcomes vid RT i nämnda krig. Totalt inkluderades 406 patienter, alla män. 14.5% av patienterna genomgick RT enligt ATLS och bland skadorna fanns penetrerande skada på hjärtat (55.9%), bröstkorgs-/lungskador (15.3%), organskada i buken (20.3%) och kärl- eller skelettskador i extremiteter (8.5%). Alla patienter uppvisade någon slags tecken på liv initialt. HLR-gruppen, d.v.s. den grupp som ej genomgick RT, hade en överlevnad på 27.7% att jämföra med RT-gruppen som hade 36%. Skillnaden var ej statistiskt signifikant, men det var däremot skillnaden i 3-dagarsöverlevnad som var 48% vs. 8.3% till RT-gruppens fördel. Effektiviteten i interventionen thorakotomi var starkt korrelerad med tiden till intervention, och överlevnaden sjönk från 85.3% till 3.1% under de första 60 minutrarna.
Jag tänker att resultatet av studien är ganska svårt att värdera. Det är en – utefter omständigheterna och svårigheten att studera en sån här intervention – relativt stor grupp, men den är i stridskontexten och överförbarheten till civil kontext är inte självklar. Medelåldern var också tämligen låg (42.3 år) och patienterna hade naturligtvis svåra skador där de även var beroende av andra interventioner, t.ex. erhöll många tourniquet, 100% fick blodprodukter, osv. Det är också så att indikationerna för resuscitativ thorakotomi är snäv, och störst nytta kan det förväntas ha på patienter med penetrerande skada på eller precis vid hjärtat. Således är referensgruppen som fick bara HLR sannolikt en annan grupp, där man på grund av skadornas natur valde att inte göra RT. Jämförelser gör sig således inte alls enkelt. Det man ändå kan ta med sig är att åtgärden faktiskt kan vara framgångsrik, att selektion bör ske tämligen snävt utifrån skadelokalisation och -typ samt att ett snävt tidsfönster för inklusion sannolikt är rimligt om interventionen ska vara ”välinvesterad”. Författarna har goda resonemang om detta i artikeln, så för den intresserade kan jag rekommendera vidare läsning…
Resuscitative thoracotomy for combat traumatic cardiac arrest: a retrospective cohort study from the Role 2 and Role 3 deployed hospitals in Russia‑Ukraine war. Critical Care 2026. doi:10.1186/s13054-026-06375-1Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv kohortstudie av 406 manliga stridsskadade med traumatisk hjärtstopp behandlade vid ukrainska Role 2/3 fältsjukhus. 59 fick resuscitativ torakotomi (RT) och 347 sluten HLR. Total överlevnad var högre med RT men ej signifikant; 3-dygnsöverlevnad var klart bättre med RT (48% vs 8,3%). Effekt starkt kopplad till mycket kort tid till vård, särskilt vid penetrerande hjärtskador.
– RT gav signifikant bättre 3-dygnsöverlevnad än sluten HLR i detta material.
– Alla patienter hade livstecken vid ankomst; RT tycks mest relevant vid penetrerande hjärtskador.
– Utfallet var starkt tidsberoende: bäst vid ankomst inom 10 minuter.
– De flesta dödsfall berodde på progredierande chock; kräver snabb evakuering och tränade team.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
The professional identity of dual-qualified nurse-paramedics: A descriptive phenomenological study
Idag har jag läst en artikel från ett helt annat system än det svenska, nämligen från Australien och på temat dubbelkvalificerade nurse-paramedics och hur dessa såg på sin professionella identitet som dubbelkvalificerad. Detta förekommer ju naturligt inte i Sverige då vi inte använder oss av paramedics (undantaget att jag vet någon enstaka ambulanspersonal med paramedic-kvalifikation från annat land), men jag fann det ändå intressant att läsa om intressekonflikterna, rollkonflikterna och de utmaningar som förknippades med detta. Dels ger det en uppfattning om olika kulturer och roller i branschen, men jag tänker också att det finns överförbara saker och jämförelser man kan dra mot konflikter mellan yrkesroller i vår kontext – få verksamma i ambulanssjukvården har väl ändå missat att kompetens är en fråga som bär viss laddning…
Jag tänker att jag inte behöver berätta mer än så om resultatet, utan tänker mig att dagens artikel kanske är lite fördjupade för den som tycker detta låter intressant – och då rekommenderar jag verkligen att gå in och läsa. Generellt sett så tycker jag dubbelkompetens är intressant oavsett vilka två kompetenser det gäller, eftersom människor som bär olika professionella perspektiv ofta kommer med intressanta reflektioner. God läsning och trevlig helg!
The professional identity of dual-qualified nurse-paramedics: A descriptive phenomenological study. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261493074Sammanfattning genererad av AI:Studien utforskade hur dubbellegitimerade sjuksköterska‑paramedicer i Australien formar sin professionella identitet. I onlineintervjuer med 13 deltagare framkom identitetsförvirring och en ständig ”dragkamp” mellan yrkesrollerna. Strikta styr- och governance-strukturer, professionsgränser, rivalitet och rolloklarhet bidrog till känslor av exkludering, osynlighet och utmattning.
– 13 onlineintervjuer analyserades med Husserliansk deskriptiv fenomenologi (Colaizzi).
– Deltagarna upplevde en ”dragkamp” mellan att vara sjuksköterska och paramedic.
– Siloade governance-strukturer och professionsgränser förstärkte rollkonflikt och exkludering.
– Brist på erkännande i organisationer kopplades till nedstämdhet och utmattning.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Encounters between people with mental health and/or substance use problems and ambulance clinicians: a qualitative interview study in Norway
Blir ingen lång utläggning idag, då jag haft några långa men fantastiskt givande dagar på FLISA i Umeå med skapligt segt huvud som resultat. Vill dock passa på att tacka för ett fint arrangemang, med mer intressant forskningsstoff än jag förväntat mig måste jag säga!
Nåväl, dagens studie handlar om hur personer med psykisk ohälsa och/eller substansbruk upplever kontakten med ambulanssjukvården. Det är en norsk kvalitativ intervjustudie, och jag misstänker att resultaten är ganska väl överförbara på svensk ambulanssjukvård. Detta är oerhört angelägen forskning om stigmatiserade människor som dessutom riskerar få sämre somatisk vård än andra, relaterat till sina psykiska eller missbruksrelaterade besvär. En oerhört tydligt särskilt utsatt grupp, helt enkelt. In och läs!
Encounters between people with mental health and/or substance use problems and ambulance clinicians: a qualitative interview study in Norway. BMC Psychiatry 2026;26(1). doi:10.1186/s12888-026-08546-4Sammanfattning genererad av AI:Kvalitativa intervjuer med 23 personer med psykisk ohälsa och/eller substansbruk i Norge beskrev varierande möten med ambulanspersonal. Tidigare vårderfarenheter påverkade förväntningar och benägenhet att söka akut hjälp. Deltagare rapporterade både professionellt bemötande och stigma/patroniserande attityder, bristande somatisk bedömning samt låg delaktighet, vilket påverkade trygghet och tillit.
– Tidigare vårdmöten formade förväntningar och vilja att ringa ambulans.
– Stigma och nedlåtande bemötande förekom, särskilt vid tillstånd som sågs som ”självförvållade”.
– Flera upplevde otillräcklig fysisk hälsobedömning och begränsad patientdelaktighet.
– Behov av ökad kompetens inom psykisk ohälsa/substansbruk och tydligare kommunikation.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Disparities in direct access to acute geriatric care – an observational analysis of geographic variations of ambulance conveyance
Varierar benägenheten att direkthänvisa patienter till geriatrisk avdelning beroende på geografiska områden/sjukhusområden? Denna fråga ställde sig författarna till dagens studie utifrån Stockholms geografi och vårdplatstillgång. Det visade sig att andelen direktinläggningar, som var 7% över hela området, varierade mellan 4 och 21%. Närhet till en geriatrisk enhet och större tillgång på platser var förknippade med minskad variation, och om jag förstår saken rätt var även ägarskapet (privat eller offentligt) till den geriatriska enheten en faktor. Oavsett så konstaterar författarna att inget av detta förklarar hela skillnaden.
Jag tycker studien är intressant då den ger en bild av faktorer som kan påverka valet av transportdestination, men jag känner också att den litegrann lämnar mig med obesvarade frågor kring vad som förklarar resten av skillnaderna… Är det nån slags behandlingstradition? Olika grad av anpassning till nya arbetssätt? Eller finns det faktiska och mer praktiska faktorer som spelar in? Hade gärna vetat mer om detta, och misstänker att det kan bli ett föremål för kommande studier förhoppningsvis.
Disparities in direct access to acute geriatric care – an observational analysis of geographic variations of ambulance conveyance. BMC Geriatrics 2026;26(1). doi:10.1186/s12877-026-08370-1Sammanfattning genererad av AI:Registerbaserad tvärsnittsstudie av 8 208 ambulansuppdrag för personer ≥65 år i Stockholm (2017–2019) som analyserade direktinläggning på geriatrisk enhet vs akutmottagning. Andelen direktinläggningar var 7%, med stora skillnader mellan sjukhusområden (4–21%). Närhet till enhet och fler bemannade geriatrikplatser minskade variationen, men kvarvarande skillnader tydde på ojämlik tillgång.
– Direkt ambulansinläggning på geriatrik var ovanligt (7%) men varierade kraftigt mellan områden (4–21%).
– Geografiskt område påverkade sannolikheten för direkt geriatrisk vård även efter justering (MOR 1,54).
– Närhet till geriatrisk enhet och större vårdplatskapacitet förklarade en del av variationen, men långt ifrån allt.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Cardiopulmonary Resuscitation Quality During the Transition in Care from Paramedic Services to Emergency Department Teams
Det är mycket HLR i mitt liv just nu, så fortsätter på det temat..! Överrapportering från ambulanspersonal till akutmottagning är som bekant ett känsligt område som kan vara avgörande för patienten. Därför är det glädjande att läsa dagens studie, som retrospektivt utifrån defibrillator-inspelningar undersökt HLR-kvalitet före, under och efter överrapporteringen till personal på akutmottagningen. Resultatet är också upplyftande; överlag var HLR-kvaliteten i linje med riktlinjerna (American Heart Association) med chest compression fraction på 8992% och kompressionsfrekvens mellan 110-118, utan att försämras vid överrapportering. Det enda att egentligen anmärka på var i så fall kompressionsdjupet, som var i enlighet med riktlinjerna prehospitalt men som ökade och låg över målvärdena i samband med överrapportering på akuten.
Överlag en intressant studie där man som så ofta gärna hade sett liknande resultat från andra kontexter. Också mycket glädjande att det enda som avvek från guidelines var potentiellt övertaggad personal som tog över kompressioner på akuten och tryckte för djupt, även om såklart även den avvikelsen ska respekteras och helst mitigeras. Jag kan inte låta bli att fundera över hur resultatet skulle se ut i min egen kontext, och än mer över hur resultatet skulle vara om man även mätte kvalitetsfaktorer kopplade till teamarbete. Kanske finns detta redan? Annars vore det ett intressant uppslag till ny studie!
Cardiopulmonary Resuscitation Quality During the Transition in Care from Paramedic Services to Emergency Department Teams. Prehospital Emergency Care 2026:1-7. doi:10.1080/10903127.2026.2731188Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv observationsstudie av 35 vuxna med icke-traumatisk hjärtstopp utanför sjukhus, där HLR-kvalitet jämfördes före och efter överlämning från ambulans till akutmottagning med defibrillatordata. Bröstkompressionsfraktion (89–92%) och kompressionsfrekvens (109,9–117,5/min) var riktlinjeenliga utan försämring vid övergången. Kompressionsdjupet var riktlinjeenligt prehospitalt men högre på akuten och över mål.
– HLR-kvaliteten försämrades inte vid överlämning till akutmottagning enligt CCF och frekvens.
– CCF var hög (89–92%) och stabil mellan mätintervallen.
– Kompressionsdjupet ökade signifikant i ED och översteg AHA-mål, vilket kan vara förbättringsområde.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
The impact of direct pre-hospital conveyance of patients with out-of-hospital cardiac arrest and a shockable rhythm to a regional cardiac arrest centre
I ERC:s guidelines 2025 berörs cardiac arrest centers (CAC) och budskapet är att sjukvårdssystemet bör arrangeras på så sätt att hjärtstoppspatienter får vård vid ett dylikt centra. Därför är dagens brittiska observationsstudie intressant, då den jämför en period när hjärtstoppspatienter överfördes till CAC baserat på klinisk bedömning (vanligen vid STEMI eller misstänkt kardiell orsak) med en senare period då alla patienter med initial defibrillerbar rytm fördes direkt till CAC, samt även de med STEMI pre-arrest eller post-ROSC (oavsett initial rytm). Primär outcome i studien var 30-dagarsmortalitet och sekundär outcome överlevnad med god neurologisk outcome definierad som CPC 1-2. När det nya protokollet infördes ökade andelen patienter med initial defibrillerbar rytm som transporterades direkt till CAC från 44% till 84%. Samtidigt minskade 30-dagarsmortaliteten mfrån 81% till 67% (p<0.001) och överlevnaden med god neurologisk outcome ökade från 16% till 30%. Skillnaden uppstod i gruppen med initial defibrillerbar rytm, medan den senare gruppen patienter (alltså de med icke defibrillerbar rytm men kardiell misstanke) inte uppvisade några skillnader.
Intressant läsning, och den tolkningen av studien måste ju bli att den stödjer transport direkt till CAC i nämnda lägen. Sen ska man dock ta i beaktande att den är icke randomiserad och förhållandevis liten (850 patienter totalt). Vore intressant att se samma upplägg genomfört i fler kontexter, då jag föreställer mig att faktorer såsom geografi, transporttider m.m. kan påverka resultatet.
The impact of direct pre-hospital conveyance of patients with out-of-hospital cardiac arrest and a shockable rhythm to a regional cardiac arrest centre. European Heart Journal: Acute Cardiovascular Care 2026;15(9):678-689. doi:10.1093/ehjacc/zuag057Sammanfattning genererad av AI:Observationsstudie i Essex som jämförde OHCA före och efter införande av BCIS-transportalgoritm där patienter med initial chockbar rytm (samt STEMI) körs direkt till hjärtstoppscentrum. Efter införande ökade direkttransport till CAC för chockbara rytmer (44%→84%). 30-dagars mortalitet minskade (81%→67%) och god neurologisk överlevnad (CPC 1–2) ökade (16%→30%), främst vid chockbar rytm.
– Före–efter-jämförelse av standard vård vs BCIS-protokoll för prehospital transport vid OHCA.
– Implementeringen ökade andelen chockbara rytmer som transporterades direkt till CAC med 40 procentenheter.
– Associerades med lägre 30-dagars mortalitet och bättre neurologiskt utfall, tydligast vid chockbar rytm.
– Ingen påvisad skillnad för icke-chockbara rytmer.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).