Tagg: Andningsbesvär

  • A randomised study on the comparative performance of German paramedics after technical versus non-technicalskills training

    Ger träning av icke-tekniska färdigheter samma, bättre eller sämre effekt på teamprestationen som träning av tekniska färdigheter, i ett case där patienten söker för respiratoriska besvär? Ungefär detta har ett tyskt forskarlag undersökt i en randomiserad interventionsstudie på ambulanspersonal som inte är läkare, d.v.s. EMTs och paramedics/advanced paramedics. I bakgrunden kan nämnas att Tyskland år 2014 reformerade yrkesrollerna, där bl.a. advanced paramedics med en 3-årig utbildning infördes. Jag tolkar rollerna och denna bakgrund som delvis relevant för utfallet, och mer får man läsa i artikeln. Resultatet visade iallafall att det inte fanns någon större skillnad, när man analyserade time-key-item-product score vid simulerade scenarion sex månader efter träningen. Mer än hälften av teamen utförde 75% av de förväntade procedurerna (oavsett studiearm) och checklistor användes i låg grad. Nu undersöker ju inte studien checklistors effektivitet, men jag uppfattar att författarna konkluderar att ambulanssjukvården behöver mer checklistor för att säkerställa att rätt åtgärder utförs. Om man har koll på forskingen om patientsäkerhet är det ju lite att slå in en öppen dörr, så lämnar den diskussionen därhän. Däremot är det såklart intressant att skillnaden mellan grupperna är så låg. Jag tolkar inte detta så mycket som att träning av varken tekniska eller icke-tekniska färdigheter skulle vara oviktig, utan snarare dels som att en dags träning följt av ett halvårs uppehåll kanske indikerar en för låg träningsdos – att man måste träna och repetera oftare..? Men jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till tidigare forskning jag läst som indikerar att mer omfattande utbildning (alltså den mer omfattande grunden, ex.vis advanced paramedic, specialistsjuksköterska, osv) kanske påverkar mer än vad små, korta interventioner gör..? För egen del kan jag uppfatta att vi ibland internutbildar ihjäl oss i ambulanssjukvården. Jag vill inte tala emot någon utbildning, men min egen hypotes är att vi ska ha en hög grundläggande kompetensnivå som krav i verksamheten, komplettera detta med vardagliga och regelbundna övningar såsom mikroövningar etc som ger oss hög frekvens kring både technical och non-technical skills, samt såklart med rena patientsäkerhetsåtgärder såsom checklistor, kognitiva hjälpmedel, påminnelser i journalsystem, osv. Det utesluter såklart inte intern-/konceptutbildningar (som är bra för att höja lägstanivå och lära in algoritmer), men ska vi internutbilda fram allt i ambulanssjukvården så kommer vi inte hinna göra annat…

    Så, innevarande studies resultat är säkert högt beroende av kontext och metod, men jag tycker den väcker intressanta funderingar kring hur vi stärker kompetensen i ambulanssjukvården, och vad som organisatoriskt krävs…

    Eismann, H.; Halsen, J.; Robert, M.; Flentje, M. A randomised study on the comparative performance of German paramedics after technical versus non-technicalskills training. GMS Journal for Medical Education 2026;43(5). doi:no-doi-available
  • Prehospital Assessment and Treatment of Infants and Toddlers in Respiratory Distress: A Retrospective Analysis

    Idag har jag läst en intressant, retrospektiv studie från USA där mer än 1000 barn som senare diagnosticerats med olika andningsrelaterade ICD-10-diagnoser inkluderats. Den prehospitala bedömningen och behandlingen har utvärderats, med fokus på differentiering mellan övre och nedre luftvägssymtom. Det visade sig att det dokumenterade prehospitalt bedömda tillståndet sällan skilde på övre- respektive nedre luftvägsbesvär, utan mer generellt indikerade andnöd i de flesta fall. Mer besvärande så skilde sig behandlingarna också i alltför låg grad, och övre luftvägsbesvär behandlades med salbutamol i nästan lika hög grad som vid nedre besvär (28.3% vs 32.6%), trots att salbutamol saknar gott stöd vid övre luftvägsbesvär. Påfallande många patienter med hypoxemi, definierat som SpO2 under 90% vilket ju är en tämligen låg gräns, erhöll trots detta ingen syrgas och hos 12% av patienterna med initial hypoxemi och mer än ett SpO2-värde dokumenterat kvarstod hypoxemin vid sista noteringen. Av dessa hade 21% varken erhållit syrgas ensamt eller vid nebulisering, och vid narrativ genomläsning av journalerna framgick ingen dokumenterad orsak att neka patienterna syrgas.

    Sammantaget tänker jag att studien belyser ett problem som jag tror är ganska utbrett även i Sverige, i form av oförmåga eller obenägenhet att korrekt skilja på övre och nedre luftvägssymtom hos barn och behandla därefter. Besvär orsakade av t.ex. RS-virus är ju ett vanligt och potentiellt allvarligt tillstånd, och att optimera behandlingen prehospitalt bör kunna anses vara av stort värde. Det hade varit intressant med liknande kartläggning i svensk kontext, och interventioner för att förbättra handläggningen. I min egen organisation tänker jag att det finns en brist på prehospitalt bedömda tillstånd i den klassificering vi gör av patienten. Inte för att detta på något vis underlättar den kliniska bedömningen, hindrar korrekt behandling eller löser problemet, men om de olika PBT:erna var tydligare separerade vore det iallafall en påminnelse om de olika patofysiologierna.

    Ryan, J. F.; Cheng, T. A.; Crowe, R. P.; Donofrio-Odmann, J. J. Prehospital Assessment and Treatment of Infants and Toddlers in Respiratory Distress: A Retrospective Analysis. Prehospital Emergency Care 2026:1-7. doi:10.1080/10903127.2026.2659342
  • “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness

    Dagens artikel är kvalitativ, svensk och utgör en sekundäranalys av en tidigare insamlad datamängd. Fokuset ligger på vårdarnas upplevelse av arbetsförhållandena vid vårdande av patienter med andnöd. Jag skriver på telefonen, så det blir en kort text här, men det finns en del intressanta fynd. Särskilt spännande tycker jag diskussionen är kring hur begränsningarna i organisation och vårdmiljö både medför att man ibland behöver kompromissa med den egna säkerheten, men även hur detta kan utgöra en etisk stress där kreativitet, improvisation och tänkande utanför boxen blir nödvändigt för att leverera bra vård. Detta är för mig en del av kärnan i jobbet, och att då samtidigt ha förmågan att synka denna improvisation på ett professionellt sätt mot riktlinjer, evidens och beprövad kunskap. Läsvärt!

    Kauppi, W.; Hedman, K.; Söderholm, H. M.; Hagiwara, M. A. “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01620-w
  • Evaluating stroke recognition and prehospital quality metrics in emergency dispatch: a retrospective cohort study comparing mimics and confirmed strokes

    Vad är specificiteten för identifiering av stroke på larmcentralen? Det har författarna till dagens studie funderat över, i norsk kontext. De följde upp 8.261 patienter som larmats ut som strokemisstanke mellan 1 januari 2021 och 31 december 2022. Stroke-misstanken identifierades med Norweigan Medical Priority Dispatch System, den norska triage-algoritmen för larmcentraler, inom vilken 11 olika stroke-relaterade kriterier finns. Det visade sig att specificiteten var urusel, 14.3% av larmen bekräftades vara stroke eller TIA. Av de stroke-relaterade kriterierna så visade andningsbesvär, yrsel, synfältsbortfall, ataxi/konfusion och huvudvärk sig i väldigt låg grad (<10%) resultera i en senare stroke-diagnos. FAST-kriterierna (alltså Face-Arm-Speech-Test) uppvisade betydligt större specificitet och var förknippat med en odds ratio om 3.55 för stroke-diagnos efter justering för ålder och kön.

    Att studien uppvisar en problematiskt hög övertriage är svårt att komma ifrån. Vad som är lite synd, vilket författarna också diskuterar, är att studien utifrån sin design inte var kapabel att identifiera undertriage, d.v.s. icke detekterade stroke:ar. I diskussionen hänvisar författarna själva till två tidigare studier i deras kontext som indikerat en sensitivitet för stroke i utalarmeringen på endast 58-62%, vilket ju i så fall indikerar att även sensitiviteten är usel. Det skulle i så fall indikera stora problem med identifieringen överlag, och med så hög undertriage ter det sig såklart potentiellt mer motiverat med kraftig övertriage. Överlag ter det sig dock som att mer forskning på området är mycket angelägen, då båda siffrorna är tämligen usla – sagt med ödmjukhet såklart för att området är svårt, särskilt om man vill fånga upp de lite lurigare fallen med stroke i vertebrobasilarisområdet. Sammantaget var studien intressant läsning, och jag önskar jag hade mer insikter i hur de norska kriterierna för identifiering ser ut i förhållande till de svenska!

    Leto, N.; Farbu, E.; Barach, P.; Bjørshol, C. A.; Kurz, M.; Ajmi, S.; Fromm, A.; Kalhagen Bjerkvig, C.; Lindner, T. Evaluating stroke recognition and prehospital quality metrics in emergency dispatch: a retrospective cohort study comparing mimics and confirmed strokes. BMJ Open 2026;16(5):e119267. doi:10.1136/bmjopen-2026-119267
  • Frequent users of the ambulance service in a Swedish region: a retrospective cohort study

    Idag är ingen vanlig dag för här kommer den hundrade (100!!!) studien på Prehospitalt. Jag vill minnas att jag tjuvstartade den 31 december 2025, så det skulle i så fall innebära den 99:e artikeln för 2026. Ska jag vara helt ärlig trodde jag nog inte jag skulle kunna hålla sviten obruten så länge, men så blev det och nu satsar jag vidare i den mån det är möjligt mot 365 (eller 366 snarare då)! Om man ska fira ska man väl göra det med en extra intressant artikel, eller hur? 🙂 Att jag dessutom skriver dagens text på en hotellrestaurang med en kall öl i handen, då jag råkar vara i Linköping som är sätet för mina doktorandstudier, ger det hela en ytterligare festlig inramning (iallafall för mig). Så, vad bjuder dagens artikel på?

    Jo, den är helsvensk av Fredrik Alm, Lisa Kurland och Karin Hugelius – och vad glatt överraskad jag blev av att läsa den. Den berör en oerhört prioriterad fråga, nämligen våra mångåkare – eller ”frequent users” – vilket kanske klingar lite bättre. Den som hängt med minns att jag nån gång de senaste 100 dagarna skrivit om frequent users bl.a. i norsk alarmeringskontext, men här får vi oerhört intressanta karaktäristika som kan lära oss mer om gruppen (eller snarare grupperna). Författarna har gått igenom 73.461 ambulansuppdrag i Örebro län under tidsperioden 2020-2022, med totalt 41.407 unika patienter. De har sedan undersökt hur många av dessa som var återkommande, hur många gånger de återkom, och karaktäristika för grupperna som de delade in utifrån non-frequent (<4 uppdrag inom 365 dagar), moderate frequent (4-11 uppdrag inom 365 dagar) och high frequent (12+ uppdrag inom 365 dagar). Vad fann de då?

    • Av de 41.407 patienterna var 7.9% moderate frequent och 0.5% high frequent.
    • Dessa totalt 8.4% frekventa patienter stod för 29% (!!!) av alla ambulansuppdrag under perioden, att jämföra med resterande 91.6% av patienterna som stod för resterande 71% av ambulansuppdragen.
    • Ambulansuppdrag med frekventa patienter involverade oftare andningsbesvär (17.8% vs 11.6%,p<0.001), kramper (4.2 vs 2.1%, p<0.001) och buksmärta (10.5% vs 8.7%, p<0.001) än de med icke frekventa patienter.
    • Frekventa patienter var äldre än icke frekventa (median 75 år vs 62 år, p<0.001)
    • Frekventa patienter hade högre triagenivå än icke frekventa och 77.7% resulterade i transport till akutmottagning.
    • High frequency-uppdrag (dvs. övre 0.5%-en) rörde i högre grad än moderate frequency-uppdrag psykiatri (6.2% vs 2.1%, p<0.001) och intoxikationer (5.3% vs 2.0%, p<0.001). De resulterade oftare i transport till psykiatrisk akutmottagning (3.4% vs 1.4%, p<0.001) eller hänvisning till egenvård (24% vs 16.1%, p<0.001).

    Jag vill börja med att flagga för att ovan i hög grad är en sammanfattning av resultatdelen i författarnas abstract, eftersom siffrorna är så intressanta att jag inte vill utelämna dem. Jag finner det oerhört intressant hur dessa siffror både bekräftar och krossar det jag uppfattar som vanliga fördomar hos ambulanspersonal. Att de högfrekventa topp 0.5% patienterna har en hög andel psykiatriskt relaterade uppdrag och intoxer matchar nog mångas fördomar, medan jag framförallt finner den moderata delen intressant. Här påvisar studien en sannolikt mycket utsatt grupp patienter som är svårt sjuka, har stora vårdbehov och i hög grad också bedöms rejält sjuka av oss i ambulanssjukvården – men som lätt sveps med i våra svepande resonemang om ”mångåkare”. Vi får också en indikation om att lösningen på akutsjukvårdens problem kanske inte i så hög grad är att diskutera en stor klump patienter som söker akutsjukvård frekvent och i onödan (vilket ofta tycks populärt), utan studien pekar ju – utan att specifikt ha undersökt den aktuella frågan – mot att en stor andel av de frekvent sökande patienterna i högsta grad har ett relevant, akut vårdbehov. Kanske kan en del av dessa hanteras på annat sätt än i akutsjukvården – inte minst i den översta halva procenten – men många av de övriga kan det förmodligen inte. Detta är sannolikt den verklighet vården har att förhålla sig till, istället för att kritisera patienterna för deras sökbeteenden som tom våra myndigheter tycks lägga sin energi på. Nu önskar jag mest bara ännu mer högupplöst forskning på karaktäristika, och inte minst vilka interventioner som kan göra tillvaron bättre för dessa grupper samtidigt som det gör samhället och vården mer effektivt. För ingen människa vill såklart ringa ambulans 4+ gånger om året, det fattar ju de flesta!

    Nähä, nu nöjer jag mig… 🙂 In och läs, fira den 100:e med mig!

    Alm, F.; Kurland, L.; Hugelius, K. Frequent users of the ambulance service in a Swedish region: a retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01551-2