Tagg: Prioritering

  • The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport

    Hur mycket tjänar vi egentligen på att transportera patienter med blåljus och siren, kontra normal körning? Det är fokus i dagens studie, där författarna jämfört faktiska transporttider vid blåljuskörning med estimerade tider från Googles Distance Matrix model – en komplex modell där maskininlärning och stora mängder data från verkliga case används för att beräkna tiden som krävs för att ta sig från A till B. Baserat på 25.902 händelser, där 21% transporterades med blåljus och siren, kom författarna fram till att användning av blåljus och siren minskade den totala transporttiden med 3 minuter i median och tempot minskade med 0.3 min/km (=18 sekunder per km). Även i en modell där man justerade siffrorna för ytor med högre eller lägre koncentration av ambulansuppdrag bestod ungefär samma skillnader, men den totala transporttiden minskade med 3.3 minuter istället.

    Författarna drar själva i studien slutsatsen att vinsterna är förhållandevis små, och att få patienter bör gynnas av tidsvinsten 3 minuter. Jag tänker att detta är kloka reflektioner och något vi nog bör fundera mer över – hur mycket vinner vi egentligen..? Samtidigt kan detta vara kontextuellt beroende och det kan finnas stora skillnader på USAs kontext jämfört med Sveriges. Det skiljer sig också rimligen utifrån befolkningstäthet, trafikintensitet, planering av vägnät m.m. Studien genomfördes till största delen i RUCA 1-2-områden. RUCA är ett slags mått på urbanisering och befolkningstäthet och i korthet innebär värdena 1-2 ”metropolitan area core” och ”metropolitan area high commuting”, dvs storstadsområden eller ytterkantsområden till storstad med hög grad av pendling till storstadsområdet. Så utifrån detta tänker jag att studien kanske är hypotesgenerande snarare än något annat, utifrån det svenska perspektivet. Fortfarande dock intressant och belysande en viktig fråga!

    Spigner, M. F.; Gussick, M.; Shah, M. N. The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2659958
  • ”I just needed help”: a qualitative study of patients’ experiences with a single responder ambulance

    Idag berör studien single responders, ”bedömningsbilar”, från ambulanssjukvården. I denna danska studie har författarna både observerat patientmöten med deltagande observation och sedan intervjuat patienter med semistrukturerade intervjuer. Frågan de undersökte var vad patienterna förväntade sig när de ringde efter hjälp, och hur de uppfattade det att erhålla hjälp av en single responder/bedömningsbil snarare än en ambulans.

    Det visade sig att resultatet präglades av no drama! Patienterna upplevde att de helt enkelt ”bara behövde hjälp”, och tog som jag uppfattar det ingen större notis om vad för slags enhet som kom och hjälpte dem – bara de fick hjälp. Ganska förväntat egentligen utifrån patientens utsatthet, och jag tror ofta vi i ambulanssjukvården har mycket mer förutfattade meningar om hur hjälpen ska se ut än patienterna. Vi jobbar ju med detta dagligen, medan patienterna förhoppningsvis möter oss endast några gånger i livet… Huvudteman var helt enkelt ”Just needing help” och ”No drama”.

    Uppfattningarna om single responders varierar ju litegrann, och det finns ju olika aspekter av denna typ av enheter man kan diskutera. Utifrån den aktuella studien tycks oro för patienternas reaktioner iallafall vara ganska obefogad. Detta tål dock att utforskas djupare, kanske med kvantativa metoder, enkäter och större urval. Sen behöver ju de övriga aspekterna utforskas mer. Jag kan tänka att denna kvalitativa studie utför en bra grund för just detta…

    Engholm, E. L.; Laursen, C. B.; Jensen, P. H. K.; Gehrt, T. B.; Væggemose, U. ”I just needed help”: a qualitative study of patients’ experiences with a single responder ambulance. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01605-5
  • Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study

    Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

    Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

    En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

    Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!

    Fager, C.; Johansson, H.; Rantala, A.; Svensson, A.; Holmberg, M.; Wibring, K.; Bremer, A. Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01561-4
  • Factors associated with missed stroke diagnosis in prehospital triage: a single-center cohort study

    Dagens artikel är åter en från grannlandet Danmark, där författarna har tittat på karaktäristika och symtombild hos patienter där diagnosen stroke missas i den prehospitala fasen. Studien är en registerstudie på nästan 20k patienter mellan 2018-2022. Här kommer några resultat:

    • 8.361 patienter bekräftades ha stroke, de flesta en ischemisk sådan (87%) och övriga med hemorragisk dito (13%). Totalt inkluderades dock 19.372 patienter under perioden, då 38.7% fick olika andra diagnoser som liknar stroke, 12.9% hade en TIA och 5.3% andra cerebrovaskulära sjukdomar.
    • En femtedel (19.7%) av patienterna med bekräftad stroke missades initialt, och remitterades först senare till strokeenhet/strokeflöde.
    • De patienter som missades var äldre, i högre grad av kvinnligt kön, bodde ensamma och färre hade känd tid för symtomdebut.
    • Symtommässigt så hade de missade patienterna i lägre grad fokalneurologiska bortfall och istället oftare icke-motoriska symtom såsom påverkad medvetandegrad, synfältsbortfall och afasi.
    • Hos patienter med ischemisk stroke var reperfusionsterapi (trombolys eller endovaskulär sådan) mer än tre gånger så vanligt (36% vs 10%) för patienter som skrevs in direkt på strokeenhet.

    Studien är intressant och kan i någon mån visa på tänkbara fallgropar i strokebedömningen, där det också känns logiskt att exempelvis påverkad medvetandegrad – som ju är relativt ospecifikt – i högre grad är associerat med missad stroke. I sammanhanget tänker jag att det bör beaktas att inklusion till strokeflöde i studien skedde via telekonferens mellan den prehospitala klinikern och en neurolog, vilket jag tänker skiljer sig en del från det vanliga förloppet i Sverige där man väl vanligen som prehospital kliniker aktiverar Rädda Hjärnan-larm baserat på ett bedömningsverktyg (som kan variera lite beroende på vilken region man arbetar i). Min spontana tanke/spekulation är att den danska modellen kanske ger högre precision, men potentiellt kanske också det blir ett smalare spektrum av patienter som inkluderas – kanske rentav för smalt? Med det inte sagt att strokar inte missas i Sverige, för det vet vi ju att det gör. Lika lätt som det ofta är att bedöma patienter med uppenbara fokalneurologiska symtom – lika svårt kan det ju vara att pricksäkert bedöma de med mindre uttalade/karaktäristiska symtom. Studien innehåller f.ö. massor av data – mycket rikare än jag kan presentera här naturligtvis – så gå in och läs själv!

    Gude, M. F.; Nisgaard, L. B.; Damgaard, D.; Iversen, A. B.; Lisby, M.; Diedrichsen, T.; Hougaard, K. D.; Simonsen, C. Z.; Blauenfeldt, R. A. Factors associated with missed stroke diagnosis in prehospital triage: a single-center cohort study. BMC Neurology 2026;26(1). doi:10.1186/s12883-026-04688-w
  • Disparities between two possible thresholds for frequent contacts to a Norwegian emergency medical communication centre: ≥5 contacts in one month vs. ≥12 contacts in three months

    Idag har jag läst en retrospektiv studie från Oslo EMCC, alltså en av Norges larmcentraler för ambulanssjukvården. Studien belyser kännetecken för ”frequent callers” (”mångringare”) och jämför två olika definitioner på dessa. De två definitioner som belyses i studien baseras på brittiska Frequent Caller National Networks (FreCaNN) definition som inkluderar ”≥5 samtal på en månad eller ≥12 samtal på tre månader”. I studien har dessa brutits isär till två definitioner och jämförts. Lite av resultaten:

    • ≥12 samtal på tre månader visade sig i princip vara en subgrupp till ≥5 samtal på en månad. Av 19.559 unika identiteter som inkluderades var det färre än 10 som hade ≥12 samtal på tre månader men inte ≥5 samtal på en månad. Den senare gruppens definition är alltså betydligt bredare, och inkluderar i allt väsentligt den tidigare gruppen.
    • Den smalare gruppen om ≥12 samtal på tre månader var associerat med yngre ålder, mer psykisk ohälsa samt oklar problematik (däribland psykosociala besvär) och lägre prioritet. I gruppen fanns också en något lägre andel patienter med andningsbesvär, bröstsmärta och buksmärta, som ju är potentiellt allvarliga symtom som ofta behöver till sjukhus.
    • I enlighet med ovan punkt så hade gruppen också lägre andel utlarmade ambulanser samt lägre andel transport till akutmottagning eller jourläkare, jämfört med gruppen om ≥5 samtal på en månad.

    Ovanstående är endast en liten del av resultatet och jag rekommenderar i vanlig ordning genomläsning av studien som helhet. I Sverige pågår ju lite initiativ kring mångringare, som belastar akutsjukvården ganska väsentligt, och att enas om en nationell definition på dessa torde vara en prioriterad väg framåt. Kanske finns detta rentav, utan att jag känner till det? Exakt vad definitionen ska vara beror ju på vad man vill använda den till, men en gemensam terminologi/definition är ju ofta grunden för att kunna arbeta kring ett problemområde. Studiens författare ger vissa rekommendationer, giltiga för norsk kontext, men där mycket förmodligen är översättbart till den svenska. De förordar att exkludera definitionen på ≥5 samtal på en månad och istället enbart använda ≥12 samtal på tre månader. Detta eftersom den förstnämnda inkluderar många samtal med tidsbegränsade/kortsiktiga förhöjda sjukvårdsbehov, samtidigt som den faktiskt missar en del individer som ligger runt fyra samtal per månad konsekvent, men inte når upp i fem.

    För framtiden tänker jag att en viktig del är att göra fler studier, som knyter siffror och karaktäristika till patientupplevelse. Min övertygelse är att vi endast kan lösa ”problemet” med mångringare genom att förstå patienterna bättre, så vi kan möta behoven på adekvat sätt, utan att den akuta sjukvården för den sakens skull belastas med uppdrag som passar bättre på annan vårdnivå. För detta behövs såväl forskning som samarbeten mellan larmcentral, ambulanssjukvård, akutsjukvård. Men åter, att börja med en gemensam definition är nog inte fel…

    Harring, A. K. V.; Hjortdahl, M.; Häikiö, K.; Jørgensen, T. M. Disparities between two possible thresholds for frequent contacts to a Norwegian emergency medical communication centre: ≥5 contacts in one month vs. ≥12 contacts in three months. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01333-6
  • Prehospital Pediatric Assessment Triangle—Real World Data: Emergency Medical Services Use of the Pediatric Assessment Triangle in the Prehospital Environment

    Dagens studie rör något av ett favoritverktyg, i all enkelhet: PAT-triangeln (Pediatric Assessment Triangle). Som gammal PEPP-instruktör har jag tillbringat många timmar med denna triangel, och upplevt hur den kan guida bedömningen av sjuka barn både initialt och vid re-evaluering. Studien var retrospektiv, inkluderade 2929 patienter 0-15 år, och analyserade förhållandet mellan PAT-bedömning (poäng 0-3 där avvikelse i varje del ger 1 poäng) och transportbeslut/prehospital vårdnivå (ALS/BLS), prehospitala interventioner samt interventioner på akutmottagning och beslut om inläggning. Lite om fynden:

    • De flesta patienter (65.9%) hade normal PAT (PAT-score=0). Bland de som hade PAT-score >0 var onormalt uppträdande vanligast (50.7%) följt av andningsarbete (23.2%) och därefter kombinationen uppträdande-andningsarbete (10.9%).
    • Patienter med avvikelse på någon del i PAT transporterades i högre grad med ALS-ambulans. Endast 1% av patienterna som transporterades med BLS hade PAT-score>0.
    • Högre PAT-score var förknippat med mer prehospitala interventioner och särskilt ALS-interventioner. Det var även förknippat med högre prioritet efter ankomst på akutmottagningen.
    • 56.5% av patienterna med avvikande andningsarbete fick någon slags prehospital respiratorisk intervention, däribland läkemedelsbehandling. Betydligt fler fick dock dylika interventioner på akutmottagningen, och lite oroväckande är att en en väsentlig andel (51.5%) av patienter som fick respiratoriska interventioner på akuten inte hade påverkat andningsarbete i den prehospitala PAT-bedömningen. En majoritet av dessa skrevs dock hem från akuten, medan 22% skrevs in på vårdavdelning och 10.2% i intensivvård.
    • PAT-score >=2 var förknippat med ökade odds för inläggning både till vårdavdelning och intensivvård, medan 83% av patienterna med normal PAT skrevs hem från akuten. Lägst andel som skrevs hem fanns hos patienterna med påverkat andningsarbete (65.5%).

    Tja, det där blev ju en liten lista och jag tyckte nog helt enkelt att det finns väldigt många intressanta aspekter i studien. Läs fulltexten, för jag har bara nämnt ett urval. Sammantaget blir min tolkning att PAT ger en god första indikation om allvarlighetsgrad, men också värdefull information för transportbeslut, vårdnivå och beslut om interventioner. Lite oroväckande är den höga (förmodade) förekomsten av respiratoriska besvär på akutmottagningen på patienter utan påverkat andningsarbete i PAT-bedömningen. Mer studier skulle behöva göras, inte minst prospektiva sådana. Ett bifynd som förresten slog mig är att där jag jobbar finns inte ens fält i journalen för att dokumentera en PAT-score, såsom det uppenbarligen gör där studien utfördes. Det borde såklart åtgärdas, för utan den informationen blir liknande retrospektiv forskning svår att göra framöver! Sen har vi ju en skyldighet att dokumentera bedömningar som vi gör, så att ha fält för de verktyg vi implementerat är ju inte orimligt..? 🙂

    Heyming, T.; Knudsen-Robbins, C.; Kain, A.; Morphew, T.; Ta-Perez, Z.; Darabpour, A.; Lee, H.; Brukman, S.; Shelton, S. K. Prehospital Pediatric Assessment Triangle—Real World Data: Emergency Medical Services Use of the Pediatric Assessment Triangle in the Prehospital Environment. Prehospital Emergency Care 2025:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2581753
  • Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients

    Dagens studie är från Sverige, kvalitativ, baserad på semi-strukturerade intervjuer och belyser ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att hänvisa till egenvård hos äldre, sköra patienter. Detta är ju en oerhört central del av vårt jobb med tanke på att ca 70% av våra patienter är geriatriska, och väldigt många både sköra och multisjuka. Precis som diskuterats i tidigare artiklar publicerade här på Prehospitalt så betonas vikten av samspel med närstående, för att kunna hänvisa tryggt i många fall. Det är också tydligt hur svår denna uppgift är, och informanterna berör bland annat svårigheten som uppstår när patientens förväntningar inte alls motsvarar det som vården kan erbjuda, jag tänker exempelvis på när förväntan finns att icke akuta åkommor ska utredas och åtgärdas på jourtid på akutmottagning. En annan viktig sak som diskuteras är den ganska vanliga otillräckligheten i samarbete mellan olika vård- och omsorgsinstanser, där förbättringar och utsuddade gränser förmodligen skulle gynna denna patientgrupp enormt, tänker jag. Sammanfattningsvis kanske denna artikel inte innehåller jättemånga stora nyheter för oss som jobbar med detta dagligdags, men vikten av att befästa dessa kunskaper och erfarenheter i forskning är oerhört hög, för att man med tyngd ska kunna påvisa behovet att förbättra exempelvis nyss nämnda samarbete. In och läs, säger jag!

    Norberg Boysen, G.; Svensson, E.; Heldtander, C.; Herlitz, J.; Olander, A. Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01355-0
  • Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study

    Fredag och vad passar väl bättre än en rykande färsk artikel från Dalarna!? I denna retrospektiva analys har författarna undersökt karakteristika kring ambulansuppdrag i förhållande till geografi, och jämfört glesbygd (”rural”) med mindre städer (”suburban”). Några takeaways för min del:

    • Det var relativt begränsade skillnader i uppdragens karaktär. Man sökte i stora drag för liknande tillstånd. Städerna bjöd på aningens mer prio 1 ut, medan landsbygden bjöd på aningens mer prio 1 in.
    • Något förvånande var responstiden också ungefär likvärdig på landsbygden. Totaltiden med patient var dock avsevärt längre. Jag tänker att detta kan indikera att man har relativt väl distribuerade ambulansstationer som möjliggör snabb respons även i glesbefolkade områden, men sjukhusen ligger på större orter som tar längre tid att ta sig till.
    • Den för mig stora skillnaden är att patienterna i betydligt högre grad lämnades kvar på plats i glesbygden (34% vs 22%). Även transport till primärvård var vanligare (7.7% vs 1.0%).

    För mig ger den sista punkten lite griller i huvudet. Jag vet inte exakt hur Dalarnas ambulanssjukvård är organiserad och om möjligheten till samråd med ex.vis distriktsläkare är större i glesbygd, så att den större benägenheten att lämna patienten kvar på plats förklaras av det. Det finns för såklart massor av tänkbara faktorer bakom, men jag kan inte riktigt låta bli tanken på att avstånd och transporttider i värsta fall kan vara en slags bias i våra bedömningar. Jag jobbar själv med långa avstånd och transporter. Kan det vara så att vi blir mer benägna att hänvisa patienten bort från akutsjukvård när vi vet att transporten till sjukhus är lång? Jag säger inte att det är så, och jag vill dessutom flika in att det såklart kan vara ändamålsenligt att ta med avstånd och transporttid som faktorer då patientens bästa ska avgöras. Men det kan ju också vara så att vi blir mer riskbenägna, på ett negativt sätt, när avstånden är långa… Men omvänt – det kan ju också vara så att vi i städerna är lite för bekväma och tänker ”vi skjutsar in patienten till sjukhuset”, när vi faktiskt hade kunnat göra bedömning och ev. behandling på plats och spara in ett akutbesök..? Oavsett, det hade varit fantastiskt att se en uppföljande studie som gick på djupet med de här siffrorna, kanske med mixade metoder, där man fördjupade jämförelsen och samtidigt utforskade bakgrunden till olika transportbeslut.

    Trevlig helg, vi får se om det kanske blir några hjärtstoppsstudier i helgen 🙂

    PS. Värt att ta i beaktande när man läser denna artikel är att data är insamlade 2018. Det är alltså ganska långt mellan datainsamling och publicering och oklart vad som har hänt under den tiden. Jag tänker att saker kan ha förändrats! DS.

    Summermatter, D.; Blomberg, H.; Aldén, H.; Äng, B.; Strömsöe, A. Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01561-0
  • Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review

    Vilka utmaningar är vanliga vid prehospitala masskadesituationer (MCI)? Den frågan ställde sig Karin Hugelius och Julia Becker i dagens studie, som är en systematisk integrativ litteraturstudie. I resultatet framkommer många av de ”vanliga” teman man kan förvänta sig, där exempelvis tillräckligt säker-begreppet och situationsmedvetenhet diskuteras. Jag tänkte dock zooma in på en liten, liten del av studien som jag tycker är intressant, nämligen att att författarna belyser erfarenhet som viktig faktor i hanteringen av en MCI. Erfarenhet är ett svårt ord som ofta missbrukas i ambulanssjukvården, då ”år i yrket” gärna felaktigt översätts till erfarenhet, vilket inte automatiskt stämmer. Det förtar dock inte värdet av erfarenhet i ordets rätta bemärkelse och i kombination med andra typer av kunskaper. I studien diskuteras hur standardplanen behöver anpassas till den aktuella händelsen, hur improvisation blir viktigt, situationsmedvetenhet och vikten av att förutse utmaningar längre fram i det prehospitala förloppet – som nästan alltid är dynamiskt. I den kontexten diskuterar författarna begreppet erfarenhet, vilket för mig känns relevant och ibland underskattat i dagens prehospitala vård, där vardagen utgör största delen och känslan lätt blir att personalen ses som enkelt utbytbar. Jag tror inte att någon ifrågasätter vikten av erfarenhet för att hantera en MCI, så detta kan ses som att slå in en öppen dörr. Min poäng är dock att jag tror att vi inte ger (riktig) erfarenhet tillräckligt mycket uppmärksamhet i vår dagliga planering, personalpolitik, osv. Hur säkerställer vi att rätt person, med förmåga att faktiskt göra goda prediktioner av utmaningarna om 15, 30, 60, 180 och 360 minuter, finns där vid en MCI?

    Hugelius, K.; Becker, J. Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review. Prehospital and Disaster Medicine 2024;39(4):301-309. doi:10.1017/s1049023x24000566
  • Description of patients presenting with mental illness in emergency medical services: a retrospective observational study

    När vi ändå är inne på svenska studier så är det väl lika bra att vi kör en till, också publicerad under 2025?! Patienter med psykiatriska symtom i ambulanssjukvården är ju på många sätt högaktuellt. Här finns enorma kunskapsluckor, så denna studie av Natalie Bergman m.fl. känns oerhört angelägen. De fann att var tjugonde patient sökte för psykisk sjukdom, och många av dem (fyra av tio) var fler- eller mångsökare. Suicidhot/-försök och intoxikationer var vanligast. Många jobb hade hög prioritet ut till patient, men få in till sjukhus – om patienten alls transporterades. Fyra av tio kvarstannade nämligen på hämtplatsen. En slutsats författarna drar är att triagesystemet inte var väl anpassat för psykiatriska sökorsaker.

    Jag tänker att vi helt klart behöver relevanta triagesystem, och dessa behöver kombineras med relevanta styrningar och avlämningsplatser. Att hänvisa psykiatriska åkommor till somatisk akutmottagning torde inte vara särskilt mycket bättre än att köra traumapatienter till medicinjouren, eller..? Här finns ett skriande behov av mer forskning om hur vi faktiskt utformar vården bäst för patienterna!

    Bergman, N.; Jarling, A.; Norberg, G. B.; Alenljung, B.; Andersson, M. H. Description of patients presenting with mental illness in emergency medical services: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01453-9