Område: Infektion & sepsis

  • Direct admission to the intensive care unit for patients with prehospital septic shock is associated with a lower 30-day mortality rate

    Dagens läsning är en retrospektiv studie från Frankrike som undersökt 30-dagarsöverlevnad vid direktinläggning på intensivvårdsavdelning jämfört med omhändertagande på akutmottagning hos patienter med prehospital septisk chock (baserat på sepsis-2-kriterier, inte sepsis-3). För tydlighet ska då sägas att den prehospitala kontexten inte är ”vanlig” ambulanssjukvård, utan det handlar om patienter som vårdats av en läkarbemannad prehospital, mobil intensivvårdsenhet. Det är ju en ganska viktig passus tänker jag, för när man erhållit prehospital intensivvård blir det ju inte jätteförvånande att resultatet också indikerar en fördel med direktinläggning till intensivvård på sjukhus. Det skulle ju nästan vara märkligt om det då var bättre att föras till vanlig akutmottagning. Dock är skillnaden i 30-dagarsmortalitet inte enorm; aRR för 30-dagarsmortalitet vid transport till akutmottagning var 1.05 (IQR 1.00-1.09) och omvänt fanns en aRR på 0.90 (IQR 0.86-0.95) vid hänvisning till intensivvård. Siffermässigt ter sig sambandet alltså inte superstarkt, och förutom att det som sagt ter sig som ett ganska förväntat resultat så är det ju fullt tänkbart att det finns confounders man inte justerat för. Jag tänker att studien borde utgöra ett utmärkt underlag att designa en större, randomiserad multi-centerstudie på temat..?! En sådan torde vara praktiskt och etiskt fullt genomförbar med tanke på den relativt begränsade skillnaden mellan grupperna, och då kunde man på allvar se om direktinläggning till intensivvård faktiskt gav en fördel.

    Jouffroy, R.; Garrouste, V.; Gilbert, B.; Travers, S.; Bloch-Laine, E.; Ecollan, P.; Bounes, V.; Boularan, J.; Vivien, B.; Gueye, P. Direct admission to the intensive care unit for patients with prehospital septic shock is associated with a lower 30-day mortality rate. Scientific Reports 2026;16(1). doi:10.1038/s41598-026-49834-z
  • Socioeconomic disparities and mortality among acute patients with sepsis: a retrospective Danish cohort study

    I lördags läste jag ju en studie om hur socioekonomisk status påverkade utfallet vid pediatriskt hjärtstopp i västra Australien. Jag tycker socioekonomiska skillnader är intressanta, så även om det inte på något vis är ett nytt, bestående tema för prehospitalt kunde jag inte låta bli när jag idag sprang på en annan studie på temat. I dagens studie, som kommer från Danmark, handlar det om hur socioekonomisk status påverkar mortaliteten vid sepsis. Intressant nog fann författarna att mortaliteten (efter justering för confounders) var högre vid 90- och 365-dagarsuppföljning om man jämförde den svagaste jämfört med starkaste socioekonomiska gruppen. I rena siffror var skillnaden en 16% högre hazard ratio (HR) vid 90 dagar och 24% högre vid 365 dagar. Vid 7-dagarsuppföljning fanns däremot ingen statistiskt signifikant skillnad.

    Jag tänker att detta är intressant och åter sätter fingret på hur socioekonomisk status lite förenklat uttryckt innebär en slags riskfaktor för sjukdom eller mortalitet. Att ingen signifikans uppnåddes vid sjudagarsuppföljningen kan nog tolkas som att i det akuta skedet spelar själva den akuta sjukdomens förlopp större roll, medan på sikt så kommer socioekonomiska faktorer i högre grad in och påverkar utfallet. Jag är lite osäker på vad detta rent konkret kan innebära för våra förhållningssätt i ambulanssjukvården, men jag tycker studien är relevant för oss utifrån att jag ser en slags etisk skyldighet för oss att känna till och beakta svaga grupper eller riskgrupper i samhället. Sepsis är ju dessutom en av vår tids stora sjukdomstillstånd, med en mortalitet i nivå med eller rentav över de vid hjärtinfarkt och stroke, så området är minst sagt prioriterat. In och läs! 🙂

    Schade Skov, C.; Brabrand, M.; de Groot, B.; Rosenvinge, F. S.; Skjøt-Arkil, H.; Mogensen, C. B.; Johansen, I. S.; Lassen, A. T. Socioeconomic disparities and mortality among acute patients with sepsis: a retrospective Danish cohort study. BMJ Open 2026;16(5):e112451. doi:10.1136/bmjopen-2025-112451
  • Service Ready Ambulance Surfaces and Emergency Medical Services Clinicians are Routinely Contaminated with Clinically Important Pathogens

    En purfärsk och mycket spännande studie idag, på ett mycket angeläget tema, nämligen vårdhygien. I denna prospektiva observationsstudie inkluderades 20 ambulanser (10 transport- och 10 akut-ambulanser) och 27 ambulanspersonal med totalt 941 prov tagna från olika ytor i ambulansen, på uniformerna och i näsborrarna som analyserades för kliniskt viktiga patogener. Detta definierades som meticillin-känsliga stafylokockus aureus (MSSA), meticillin-resistenta dito (MRSA), vankomycin-resistenta enterokocker (VRE) och chlostridium difficile. Hygienrutinerna i verksamheten innefattade att personalen tvättade sina kläder hemma, till skillnad från i Sverige. De desinficerade viktiga tagytor i ambulansen mellan varje patient, och på kvällen efter skiftet slut-desinficerades ambulanserna av besättningen (alla ytor inkl. golv som jag förstår det) och morgonen efter innan nästa skift togs prov från ambulanserna när dessa alltså var ”service ready”. Efter det desinficerade studieteamet ambulansen med ett klorbaserat rengöringsmedel (som vid stickprov säkerställdes eliminera alla intressanta patogener) och därefter rullade ambulansen i drift hela dagen innan den och personalen på nytt provtogs innan kvällens desinfektion. På så vis fick studieteamet både prover på vad som skulle vara en ren bil på morgonen, och därefter blev alltså bilen rent faktiskt ren innan den sedan på kvällen provtogs efter en dags arbete.

    Resultatet då? Jo, 18.5% av alla prover visade sig härbärgera minst en av patogenerna. MSSA var vanligast (12.8%), följt av MRSA och VRE. Chlostridier var mycket sällsynta. Riktigt oroväckande är att vid början på skiften, när ambulans och personal alltså var ”service ready” och borde vara rena, så hade 63.1% av personalen och 60% av ambulanserna något prov med minst en av patogenerna. Efter skiftet var motsvarande siffror 67.6% vs 60%. Situationen var sämre i akutambulanser än i transport-dito.

    Det ter ju sig oerhört oroväckande att siffrorna redan i början av ett skift – när det torde vara rent – är så höga. Sen är det ju svårt att veta hur noga personalen var med tvätt och hur denna gick till (ex.vis temperatur), inte minst eftersom detta skedde hemma. I samband med studien fick dock personalen skatta den upplevda vikten av olika hygienrutiner etc för att undvika smitta, och resultaten där var generellt höga. Även om de inte är beskrivna i extrem detalj, så tycks ju inte heller rutinerna för desinfektion av ambulansen vara mindre noggranna än Sverige. Att sprita tagytor och de ytor patienten varit i kontakt med är ju rutin här också, med skillnaden att vi iallafall inte där jag arbetar har någon större städning på kvällen likt de hade i studien. Så möjligen är vi rentav sämre på detta…

    Om man inte redan förstått det blir ju denna studie en liten ögonöppnare kring hur mycket smitta vi i ambulanssjukvården faktiskt åker runt med. Det understryker med kraft inte bara vikten av att följa basala hygienrutiner, utan hur vi faktiskt måste arbeta för att förbättra det här området. Sen är studien inte på något vis enorm och får väl ses som endast hypotesgenererande, men bara de risker för smittspridning som studien belyser torde vara nog för tänka till rejält, tycker jag. Fullständigt obligatorisk läsning!

    Schaps, D.; Warren, B. G.; Isaacson, J.; Graves, A. M.; Barrett, A.; King, C.; Godfrey, A. W.; Joiner, A. P.; Anderson, D. J. Service Ready Ambulance Surfaces and Emergency Medical Services Clinicians are Routinely Contaminated with Clinically Important Pathogens. Prehospital Emergency Care 2026:1-15. doi:10.1080/10903127.2026.2681882
  • Impact of point-of-care biomarkers improve the predictive capacity of early warning scores in prehospital care: a systematic review and meta-analysis

    Dagens studie är en systematisk review och metaanalys där olika prehospitala early warning scores (EWS) använda ensamt jämförs med användning av EWS + point-of-care-testning (POCT) av biomarkörer, framförallt laktat men i en studie värderades även kreatinin och pCO2-värde. Slutsatsen blev att skalor där POCT ingick hade ett högre prediktivt värde, framförallt i kraft av en högre specificitet, än de utan. Den huvudsakliga styrkan låg i att identifiera ”true negatives”, tolkat som patienter som inte löper hög risk för mortalitet i närtid – lågriskpatienter. Detta är såklart ett intressant fynd, men studierna är tämligen heterogena, få till antalet (varav de flesta patienter dessutom kom från endast två studier) och evidensvärdet relativt lågt. Jag tänker att mer forskning måste till, gärna RCT:er, för att kunna göra något säkert på området. Utöver det skulle jag gärna höra författarna utveckla tankarna om vilka patientgrupper och tillstånd som gynnas av deras forskning. Sepsis nämns och är ju det självklara som dyker upp, men jag saknar ändå detta lite i introduktionen; man introducerar POCT-testning, men jag skulle gärna sett att man var mer konkret kring vilka patienter som faktiskt gynnas av forskningen – inte för att de inte finns eller för att jag helt saknar idé om det, men jag känner ändå att det skulle stärka artikelns case ganska väsentligt…

    Díaz-González, S.; Martín-Conty, J. L.; del Pozo Vegas, C.; López-Izquierdo, R.; Martín-Rodríguez, F.; Sanz-García, A. Impact of point-of-care biomarkers improve the predictive capacity of early warning scores in prehospital care: a systematic review and meta-analysis. Emergencias 2025. doi:10.55633/s3me/069.2025
  • Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena

    Idag har jag läst en case study från Tyskland på hur sjukvården påverkades under covid-19. Jag har inte fördjupat mig så mycket i covid-19-studier, men en lite allmän känsla (som mycket väl kan vara felaktig) är väl att man kanske inte tagit ur alla de lärdomar man skulle kunna ur pandemin. Därför är det roligt att se prehospitala studier, tycker jag. Författarna har jämfört lockdownperioder under pandemin med perioder före pandemin vad gäller uppdragsvolym, sökorsaker och tider. Några resultat:

    • Det totala antalet ambulansuppdrag minskade under lockdown, med vissa variationer mellan olika lockdownperioder.
    • Den genomsnittliga patientåldern var högre under lockdown (62.2 år) jämfört med tidigare (58.9 år).
    • Fler patienter behandlades på plats (29.6% vs 23%).
    • Färre patienter med hjärt-kärlsjukdom sökte ambulanssjukvård under pandemin, medan psykiatriuppdragen ökade.
    • Både tider på plats och överrapporteringstider ökade.

    Jag tänker att stora variationer i covid-19:s påverkan kan finnas mellan länder, beroende på vilken strategi länderna tillämpade för att begränsa smittspridningen. För mig är dock resultaten förknippade med stor igenkänning. Jag minns hur vi försökte bedriva introutbildning i början av pandemin, men vi hade nästan inga patienter – för alla de vanliga patienterna var på något vis puts väck. Och alla de patienter vi hade var covid-relaterade. Det där normaliserades delvis efter ett tag, men samtliga mönster i studien överensstämmer med min uppfattning. Jag tänker att det vore intressant med djupare analyser av vad som hände med exempelvis hjärt-kärlpatienterna, som tycks ha sökt vård i lägre utsträckning. En rimlig hypotes torde ju vara att deras habituella sjukdomstillstånd inte påverkades så jättemycket av pandemin, utan att det som återspeglas snarare var en rädsla att söka vård av smittskäl, eller för risken att tränga ut någon annan. Även ökningen i psykiatriuppdrag är intressanta, den får väl sägas vara förståelig och förväntad då en andel patienter med psykiatriska besvär tenderar få mer problem i samband med stora händelser, men att få mer förståelse för mekanismerna bakom skulle ändå kunna bidra till att öka vår beredskap för ev. kommande pandemier.

    Brock, J.; Lux, H.; Lang, S.; Winning, J.; Gratzias, A.; Lewejohann, J.; Bauer, M.; Dickmann, P. Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena. PLOS One 2026;21(3):e0344992. doi:10.1371/journal.pone.0344992