Lördag och hjärtstoppsstudie! 🙂 Idag har jag läst en studie som dök upp online så sent som den 19 februari, som undersöker samband mellan blodsocker och outcomes vid hjärtstopp utanför sjukhus. Författarna har gjort en retrospektiv analys av en relativt stor population i USA, där 16.847 patienter slutligen inkluderades. Lite bakgrundsdata och resultat:

• Etiologin till hjärtstopp bedömdes som kardiell i 81.6% av fallen, respiratorisk i 9.6% av fallen, överdos 5.0% och annat 3.7%. 20% hade defibrillerbar rytm initialt. 35.9% fick sedemera ROSC.
• Ett samband mellan incidensen av ROSC och blodsocker, men sambandet var icke linjärt och varierade med blodsockernivåer. Min bedömning är dock att det p.g.a. icke-lineariteten är väldigt svårt att utläsa någon kliniskt användbar data ur detta resultat, utan det får istället bli underlag för vidare forskning.
• En tendens fanns möjligen mot att ett milt till måttligt förhöjt blodsocker var förknippat med bättre outcomes.
• Behandling med glukos (dextros/D-glukos) var däremot inte förknippat med förbättrade outcomes oavsett ursprunglig blodsockernivå. Vid vissa nivåer var det rent av skadligt.

Studien är intressant läsning, men som jag antyder redan i punkterna ovan ganska svår att dra slutsatser kring. Blodsocker ingår ju i 4H/4T i svenska guidelines under den inte alltför kortfattade punkten ”Hypo-/hyperkalemi eller andra elektrolyt eller metabola rubbningar”, vilket väcker lite tankar här då evidensstödet inte är övertygande. Författarna till aktuell studie föreslår att ett initialt lågt blodsocker kanske snarare ska ses som en prognostiskt negativ indikator, än en indikation för behandling, givet att behandling utifrån studien inte tycktes förbättra outcome. Detta är ju dock en retrospektiv studie med dessutom ganska spretigt resultat, så slutsatsen får som så många gånger förr bli att vi behöver fler studier, större studier och prospektiva randomiserade sådana, för att bli kloka på vad som egentligen bör gälla.