Design: Retrospektiv kohort

  • The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport

    Hur mycket tjänar vi egentligen på att transportera patienter med blåljus och siren, kontra normal körning? Det är fokus i dagens studie, där författarna jämfört faktiska transporttider vid blåljuskörning med estimerade tider från Googles Distance Matrix model – en komplex modell där maskininlärning och stora mängder data från verkliga case används för att beräkna tiden som krävs för att ta sig från A till B. Baserat på 25.902 händelser, där 21% transporterades med blåljus och siren, kom författarna fram till att användning av blåljus och siren minskade den totala transporttiden med 3 minuter i median och tempot minskade med 0.3 min/km (=18 sekunder per km). Även i en modell där man justerade siffrorna för ytor med högre eller lägre koncentration av ambulansuppdrag bestod ungefär samma skillnader, men den totala transporttiden minskade med 3.3 minuter istället.

    Författarna drar själva i studien slutsatsen att vinsterna är förhållandevis små, och att få patienter bör gynnas av tidsvinsten 3 minuter. Jag tänker att detta är kloka reflektioner och något vi nog bör fundera mer över – hur mycket vinner vi egentligen..? Samtidigt kan detta vara kontextuellt beroende och det kan finnas stora skillnader på USAs kontext jämfört med Sveriges. Det skiljer sig också rimligen utifrån befolkningstäthet, trafikintensitet, planering av vägnät m.m. Studien genomfördes till största delen i RUCA 1-2-områden. RUCA är ett slags mått på urbanisering och befolkningstäthet och i korthet innebär värdena 1-2 ”metropolitan area core” och ”metropolitan area high commuting”, dvs storstadsområden eller ytterkantsområden till storstad med hög grad av pendling till storstadsområdet. Så utifrån detta tänker jag att studien kanske är hypotesgenerande snarare än något annat, utifrån det svenska perspektivet. Fortfarande dock intressant och belysande en viktig fråga!

    Spigner, M. F.; Gussick, M.; Shah, M. N. The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2659958
  • Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study

    Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

    Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

    En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

    Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!

    Fager, C.; Johansson, H.; Rantala, A.; Svensson, A.; Holmberg, M.; Wibring, K.; Bremer, A. Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01561-4
  • Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study

    Dagens studie kommer från London Ambulance Service (LAS) och berör den enskilde klinikerns exponering för hjärtstopp utanför sjukhus (OHCA) sett över en 14-årsperiod (2010-2023). Författarna har retrospektivt tittat på heltidsanställa kliniker i ambulanssjukvården och matchat dessa mot hjärtstopp där återupplivning påbörjats.

    Totalt inkluderades 8.340 kliniker verksamma i LAS och 61.412 hjärtstopp som kunde matchas mot dessa. I median exponerades varje kliniker för 4.00 (95% CI 3.23-4.77) hjärtstopp per år, och denna siffra minskade något under studieperioden. Critical care paramedics hade högst exponering med 55.00 (95% CI 51.30-58.70). Även ”clinical managers” hade en något högre siffra än den genomsnittlige klinikern, men bara 5.98 (95% CI 4.86-7.11) vilket alltså inte är i närheten av siffran för critical care paramedics. Översatt till hur ofta man mötte en hjärtstoppssituation så var det för den vanliga klinikern en gång per 69 dagar, för clinical managers en gång per 43 dagar och för critical care paramedics en gång per 6.3 dagar. Differentierat utifrån hjärtstoppstyp så mötte den vanliga klinikern hjärtstopp på en vuxen en gång per 64 dagar, hjärtstopp hos barn en gång på 2.101 dagar och traumatiskt hjärtstopp en gång på 1.843 dagar.

    Studien är oerhört intressant av flera skäl. En viktig del är att ILCOR och ERC i sina senaste guidelines skriver med att man i varje system bör monitorera sin personals exponering för hjärtstopp, eftersom låg exponering kan vara förknippat med sämre outcomes. Studien är alltså rätt i tiden, och LAS gör sitt jobb här! Övriga intressanta aspekter är att man ser hur pass sällsynt det ändå är med hjärtstopp för enskilda kliniker. Särskilt påtagligt blir detta i fallen med barnhjärtstopp och traumatiskt hjärtstopp. Detta indikerar ju behovet av regelbunden träning på de områdena (vilket såklart inte utesluter att vi måste träna även på medicinskt hjärtstopp på vuxna!), men också behövet av enkla algoritmer etc. Det ska vara lätt att göra rätt! Jag har ju tidigare diskuterat detta en del i relation till traumatiskt hjärtstopp, och här får vi svart på vitt en del av grejen – det är en sällanhändelse av rang. Samtidigt är algoritmen komplex och utformad för den intrahospitala vårdens möjligheter, eller möjligen högspecialiserade prehospitala enheter som i en majoritet av de svenska ambulanskontexterna inte ens finns tillgängliga. Här torde stor förbättringspotential finnas!

    Frågan är nu… Hur ser det ut hos oss – hos mig eller dig – i just vår organisation, vid en liknande kartläggning?

    Fothergill, R.; Dodd, M.; Clayton, T.; Mellett-Smith, A. Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study. Resuscitation Plus 2026:101315. doi:10.1016/j.resplu.2026.101315
  • A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study

    Dagens studie är en riktigt intressant, retrospektive på temat refraktära VF/VT. Jag skriver dock detta på fredagkvällen och efter 13,5 timme kliniskt arbete tar jag mig friheten att hålla sammanfattningen här ganska kort. 🙂 Artikeln går ut på att författarna skiljer på å ena sidan refraktära (true refractory) VF/VT, definierat som att VF/VT består inom 5 sekunder efter defibrillering, och återkommande (recurrent) VF/VT definierat som minst fem sekunder omslag i rytmen men att VF/VT återkommit efter en kompressionscykel (2 minuter). För att kort sammanfatta resultatet så var en stor majoritet VF/VT återkommande snarare än verkligt refraktära, och ju fler defibrilleringar som gick – desto färre var verkligt refraktära, då de vanligen slog om efter upprepade defibrilleringar. Verkligt refraktära VF gav också avsevärt sämre outcomes, så att snabbt identifiera dessa kan vara av värde för att kunna maximera behandlingens effektivitet. Detta tänker jag kan vara intressanta aspekter för vår svenska Double-D-studie. Ser verkligen fram emot de insikter jag föreställer mig att de kommande åren kommer ge på temat refraktära hjärtstopp.

    Alhenaki, A.; Alqudah, Z.; Kennett, T.; Dantanarayana, A.; Williams, B.; Nehme, Z. A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study. Resuscitation Plus 2026;29:101302. doi:10.1016/j.resplu.2026.101302
  • Frequent users of the ambulance service in a Swedish region: a retrospective cohort study

    Idag är ingen vanlig dag för här kommer den hundrade (100!!!) studien på Prehospitalt. Jag vill minnas att jag tjuvstartade den 31 december 2025, så det skulle i så fall innebära den 99:e artikeln för 2026. Ska jag vara helt ärlig trodde jag nog inte jag skulle kunna hålla sviten obruten så länge, men så blev det och nu satsar jag vidare i den mån det är möjligt mot 365 (eller 366 snarare då)! Om man ska fira ska man väl göra det med en extra intressant artikel, eller hur? 🙂 Att jag dessutom skriver dagens text på en hotellrestaurang med en kall öl i handen, då jag råkar vara i Linköping som är sätet för mina doktorandstudier, ger det hela en ytterligare festlig inramning (iallafall för mig). Så, vad bjuder dagens artikel på?

    Jo, den är helsvensk av Fredrik Alm, Lisa Kurland och Karin Hugelius – och vad glatt överraskad jag blev av att läsa den. Den berör en oerhört prioriterad fråga, nämligen våra mångåkare – eller ”frequent users” – vilket kanske klingar lite bättre. Den som hängt med minns att jag nån gång de senaste 100 dagarna skrivit om frequent users bl.a. i norsk alarmeringskontext, men här får vi oerhört intressanta karaktäristika som kan lära oss mer om gruppen (eller snarare grupperna). Författarna har gått igenom 73.461 ambulansuppdrag i Örebro län under tidsperioden 2020-2022, med totalt 41.407 unika patienter. De har sedan undersökt hur många av dessa som var återkommande, hur många gånger de återkom, och karaktäristika för grupperna som de delade in utifrån non-frequent (<4 uppdrag inom 365 dagar), moderate frequent (4-11 uppdrag inom 365 dagar) och high frequent (12+ uppdrag inom 365 dagar). Vad fann de då?

    • Av de 41.407 patienterna var 7.9% moderate frequent och 0.5% high frequent.
    • Dessa totalt 8.4% frekventa patienter stod för 29% (!!!) av alla ambulansuppdrag under perioden, att jämföra med resterande 91.6% av patienterna som stod för resterande 71% av ambulansuppdragen.
    • Ambulansuppdrag med frekventa patienter involverade oftare andningsbesvär (17.8% vs 11.6%,p<0.001), kramper (4.2 vs 2.1%, p<0.001) och buksmärta (10.5% vs 8.7%, p<0.001) än de med icke frekventa patienter.
    • Frekventa patienter var äldre än icke frekventa (median 75 år vs 62 år, p<0.001)
    • Frekventa patienter hade högre triagenivå än icke frekventa och 77.7% resulterade i transport till akutmottagning.
    • High frequency-uppdrag (dvs. övre 0.5%-en) rörde i högre grad än moderate frequency-uppdrag psykiatri (6.2% vs 2.1%, p<0.001) och intoxikationer (5.3% vs 2.0%, p<0.001). De resulterade oftare i transport till psykiatrisk akutmottagning (3.4% vs 1.4%, p<0.001) eller hänvisning till egenvård (24% vs 16.1%, p<0.001).

    Jag vill börja med att flagga för att ovan i hög grad är en sammanfattning av resultatdelen i författarnas abstract, eftersom siffrorna är så intressanta att jag inte vill utelämna dem. Jag finner det oerhört intressant hur dessa siffror både bekräftar och krossar det jag uppfattar som vanliga fördomar hos ambulanspersonal. Att de högfrekventa topp 0.5% patienterna har en hög andel psykiatriskt relaterade uppdrag och intoxer matchar nog mångas fördomar, medan jag framförallt finner den moderata delen intressant. Här påvisar studien en sannolikt mycket utsatt grupp patienter som är svårt sjuka, har stora vårdbehov och i hög grad också bedöms rejält sjuka av oss i ambulanssjukvården – men som lätt sveps med i våra svepande resonemang om ”mångåkare”. Vi får också en indikation om att lösningen på akutsjukvårdens problem kanske inte i så hög grad är att diskutera en stor klump patienter som söker akutsjukvård frekvent och i onödan (vilket ofta tycks populärt), utan studien pekar ju – utan att specifikt ha undersökt den aktuella frågan – mot att en stor andel av de frekvent sökande patienterna i högsta grad har ett relevant, akut vårdbehov. Kanske kan en del av dessa hanteras på annat sätt än i akutsjukvården – inte minst i den översta halva procenten – men många av de övriga kan det förmodligen inte. Detta är sannolikt den verklighet vården har att förhålla sig till, istället för att kritisera patienterna för deras sökbeteenden som tom våra myndigheter tycks lägga sin energi på. Nu önskar jag mest bara ännu mer högupplöst forskning på karaktäristika, och inte minst vilka interventioner som kan göra tillvaron bättre för dessa grupper samtidigt som det gör samhället och vården mer effektivt. För ingen människa vill såklart ringa ambulans 4+ gånger om året, det fattar ju de flesta!

    Nähä, nu nöjer jag mig… 🙂 In och läs, fira den 100:e med mig!

    Alm, F.; Kurland, L.; Hugelius, K. Frequent users of the ambulance service in a Swedish region: a retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01551-2
  • Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study

    Mer på temat traumatiskt hjärtstopp, som kanske återkommer lite mer frekvent ett tag då det är ett intresseområde som jag gillar att hålla mig uppdaterad inom. I denna retrospektiva multi-centerstudie från Österrike har författarna analyserat fem interventioner i form av; etablerande av fri luftväg+ventilation med syrgas, bilateral dekompression av thorax, applikation av bäckengördel, vätskeinfusion samt administration av adrenalin och hur dessa påverkar ROSC, 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad vid traumatiskt hjärtstopp. Datan kommer från en landsomfattande HEMS-organisation i Österrike och täcker perioden från 2010-2019, dvs. under perioderna av ERC-guidelines gällande 2010-2015 och 2015-2021. Lite resultat:

    • 996 fall inkluderades i analysen. Fall av TCA med >15 min utan livstecken (n=410) och fall där ingen resuscitering startades av oklar orsak (n=437) exkluderades samt fall med brännskador (n=2).
    • ROSC uppnåddes hos 34.2% av patienterna. 30-dagarsöverlevnaden var 7.4% och 1-årsöverlevnaden 6.6%.
    • Det fanns en korrelation mellan antalet utförda interventioner och ROSC samt överlevnad.
    • Vätskeinfusion, bäckengördel och luftväg/ventilation var förknippat med ökad sannolikhet för ROSC. För 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad var sambandet tydligast vad gäller vätska och bäckengördel, medan det var mindre tydligt för luftväg/ventilation. Thoraxdekompression saknade tydligt samband mot bättre överlevnad. Adrenalin ökade chanserna för ROSC, men inte överlevnad.

    Min analys är att resultatet är intressant. Åtgärder kopplade till cirkulationen visar hög potential vilket är väntat eftersom hypovolemi är den dominerande orsaken till dåligt utfall. Att dekompression av bröstkorgen visar på lägre samband kan bero både på att det är en mindre vanlig orsak, men också på att ett mindre antal patienter erhöll denna åtgärd. Kanske hade fler behövt den? Överlag finns dock flera andra svagheter med studien. Den är utförd på data från 2010-2019. Jag vill minnas det var år 2015 som ERC:s handlingsplan för traumatiskt hjärtstopp kom, och i studiens metod framgår också att inget särskilt protokoll eller standardprocedur för traumatiskt hjärtstopp användes i organisationen när studien genomfördes. Att resultatet ändå visar så (oväntat) höga överlevnadssiffror kan ju verka tilltalande – och det understryker verkligen att vi ska resuscitera även patienter med traumatiskt hjärtstopp eftersom det faktiskt finns överlevnadschans. Dock måste man här ta i beaktande det stora bortfallet av patienter med TCA där återupplivning av oklar anledning ej påbörjats. En inte alltför vild gissning är att de läkare som bemannade organisationens helikoptrar satsade på de patienter där de bedömde att det fanns rimliga överlevnadschanser, vilket gör att den exkluderade gruppen sannolikt innehåller många av patienterna med sämst prognos. Summa summarum ger studien en indikation om åtgärder som kan vara viktiga vid TCA, men jag skulle också säga att svagheterna är så stora att det egentligen inte går att värdera resultaten kring de enskilda åtgärderna. Randomiserade studier är såklart önskvärt, men om inte annat retrospektiva studier där ett tydligt behandlingsprotokoll funnits, och tydliga kriterier för vilka patienter som inkluderas utan så besvärande stort bortfall där orsaken till exklusion i princip är okänd. Det vi KAN läsa ut är återigen: Det finns patienter med traumatiskt hjärtstopp som har chans att överleva. Och kanske, att det helt uppenbart är så att det finns interventioner vi gör som kan bidra till eller motverka att så blir fallet, sannolikt bland annat några av de som studerats 🙂

    Erblich, R.; Meier, J.; Mahecic, T. T.; Noitz, M.; Kalb, S.; Trimmel, H.; Baumkirchner, J. M.; Havlicek, M.; Voelckel, W.; Carenzo, L.; Dünser, M. W. Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01486-0
  • Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice

    Idag skriver vi ännu ett avsnitt i kapitlet om methoxyflurane (Penthrox) i prehospital användning. Denna gången är studien från England och HEMS-verksamhet, där man undersökt hur framgångsrikt inhalerad methoxyfluran är vid fraktur-reponering. Och resultaten då?

    • 309 fall uppfyllde inklusionskriterierna, som var traumatisk extremitetsskada där inhalerad methoxyflurane användes för facilitering av reponering och fixering av skadan. Även fall som fått annan smärtlindring innan reponering inkluderades.
    • I 54.4% (n=168) av fallen lyckades reponering med inhalerad methoxyflurane. I 45.6% (n=141) av fallen misslyckades dock reponeringen, definierat som antingen att man misslyckades med proceduren, eller att man kunde slutföra proceduren men då med tillägg av iv sedering.
    • En positiv association fanns mellan högre ålder (aOR 1.03), tidigare administration av opioider ensamt (aOR 2.5) eller i kombination med paracetamol (aOR 2.19) och mer framgångsrik reponering. Framförallt var dock sannolikheten att lyckas avsevärt högre när det var patellaluxation som skulle reponeras (aOR 30.12). På andra sidan spektrat fanns skador på femur (aOR 0.44), och tibia/fibula (aOR 0.4) där sannolikheten att lyckas med reponering utan iv sedering alltså vara tämligen låg.

    Som summering kan väl sägas att methoxyflurane enligt studien framstår som ett måttligt användbart läkemedel vid reponering. Dock finns ett lysande undantag i form av patellaluxationer, där det ter sig betydligt mer framgångsrikt. Om man ska använda det, så verkar det också gynnsamt att ha grundsmärtlindrat patienten innan – vilket är i linje med tidigare teori i sammanhanget methoxyflurane här på Prehospitalt att det framförallt ska ses som del i en multimodal smärtlindringsstrategi. Studien är retrospektiv, förhållandevis liten och utförd i en enda högspecialiserad (HEMS) verksamhet, så resultatet bör naturligtvis bedömas därefter. En fundering jag själv hade var huruvida ALLA patienter aktuella för reponering av extremitet inkluderades, eller om klinikern i vissa fall valde iv sedering direkt om man insåg att detta sannolikt kommer att krävas? Om så var fallet riskerar ju ovan resultat vara rejält skevade, och i så fall till methoxyfluranets fördel… Jag kunde dock inte utläsa detta av studien.

    Dowsing, J.; Price, J.; Lachowycz, K.; Barnard, E. B. G. Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01591-8
  • Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis

    Dagens studie är en lite kortare och mindre sådan, i form av en retrospektiv analys av registerdata. Data från ett register över traumalarm matchats mot ett register över strokelarm som trombektomerats. Författarna fann att ”märkningen” av en patient som trauma fördröjde tiden till reperfusion med så mycket som 80 minuter eller mer, och att dessa fördröjningar i grunden inte verkade bero på diagnostisk osäkerhet utan i högre grad på felmärkning, vårdflödenas utformning och sättet på vilket resurser aktiveras. Endast ett mindre antal case inkluderades, och studien får i högsta grad ses som hypotesgenererande snarare än någonting annat. Frågan är dock i högsta grad intressant, dels eftersom iallafall jag ibland upplever diagnostisk osäkerhet i någon slags hönan-och-ägget-diskussion, men också då det finns all anledning att fundera över hur man kan optimera flödet även för patienter som initialt hamnar fel. Vi vet ju att felaktiga arbetsdiagnoser hos akutpatienter kan bestå en lång tid in i den intrahospitala vården, och ett system som effektivt förebygger detta kommer gynna patienterna.

    Bhatt, N. R.; Al-Qudah, A. M.; Bielanin, J.; Musunur, S.; Martin-Gill, C.; Guyette, F. X.; Doheim, M. F.; Starr, M. T.; Rocha, M.; Al-Bayati, A. R.; Nogueira, R. G. Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis. Stroke 2026;57(4). doi:10.1161/strokeaha.126.055131
  • Community first-responders in cardiac arrest. Effect on survival? A comprehensive Danish study of 29,445 out-of-hospital cardiac arrests

    Dagens studie är från vårt västra grannland Danmark och del av den eminenta hjärtstoppsforskning de bedriver. Likt Sverige har de ett system för att larma ut frivilliga livräddare vid hjärtstopp (systemet drivs av samma aktör som SMSlivräddare, det svenska företaget Heartrunner). Dagens studie är en retrospektiv analys av 29.445 fall av hjärtstopp utanför sjukhus i Danmark, varav man har inkluderat 21.413 patienter i analysen (bl.a. har fall som bedömdes utsiktslösa från ambulansens ankomst exkluderats). Författarna har analyserat utifrån vem som initierade HLR i tre grupper; bystander på plats (n=12613), utlarmad livräddare (n=2155) eller ambulansen (n=6140). Primära outcomes var överlevnad i 30 respektive 365 dagar. Resultatet visade på en mer än dubbelt så hög överlevnadschans om bystander på plats påbörjade HLR, jämfört med både utlarmade livräddare och ambulans. De senare två var det nämligen inga väsentliga signifikanta skillnader mellan.

    Driver man system som smslivräddare kan detta såklart vara lite tråkiga nyheter, och det sätter frågetecken på hur utlarmning av frivilliga påverkar överlevnaden. Jag tänker dock att resultatet också bör betraktas med försiktighet, och att det kanske är en indikation att det är tiden till åtgärd som är betydligt viktigare än vem som utför den. Här vet vi att vi bl.a. i Sverige har problem med ambulansresponstider, och om jag inte minns fel från någon föreläsning jag var på ligger Danmark betydligt bättre till i det avseendet, samtidigt som Sverige har andra geografiska utmaningar. Det förändrar heller inte det som påvisats i tidigare studier, att system med utlarmning av frivilliga kan minska tid till HLR och ge mer bystander-HLR. För egen del är jag lite nyfiken på sidan 2155, som är det antal gånger som HLR påbörjades av en utlarmad livräddare. Jag vet inte hur det ser ut i Sverige, men spontant skulle jag gissat att vi hade en mycket högre siffra där smslivräddare var först på plats..?

    På det hela taget kan vi konstatera att utlarmning av frivilliga livräddare fortfarande är en ytterst högaktuell fråga, och för egen del tror jag framförallt att det handlar om ”när”, ”hur” och ”var” snarare än ”om”. Dock ska alla fakta beaktas, och innevarande studie sätter på ett bra sätt fingret på att detta inte är en svartvit fråga, utan att mer forskning behövs (helst randomiserad sådan) och att inga effekter ska tas för givna!

    Abdel Rahman, H. K.; Blomberg, N.; Benediktsson, M.; Engelhardt, E.; Christensen, H. C.; Brøchner, A. C.; Mikkelsen, S.; Kjærgaard-Andersen, G.; Milling, L.; Bergmann, R. A.; Larsen, H. D.; Borup, L.; Jensen, T. W.; Holgersen, M. G.; Fasmer Blomberg, S. N.; Bogh Kjerulff, J. L.; Ringgren, K. B.; Lübcke, K. Community first-responders in cardiac arrest. Effect on survival? A comprehensive Danish study of 29,445 out-of-hospital cardiac arrests. Resuscitation 2026:111038. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111038
  • Use of Emergency Medical Services for Children With Medical Complexity

    Dagens artikel är en mycket högintressant sådan på pediatriskt tema. Närmare bestämt så har författarna tittat på barn med komplexa medicinska tillstånd (CMC), identifierat med hjälp av en algoritm för complex chronic conditions. Algoritmen syftar till att identifiera barn med tillstånd som förväntas föreligga i minst 12 månader (om inte patienten avlider innan) och som antingen påverkar flera organsystem, eller påverkar ett organsystem så svårt att det kräver specialiserad pediatrisk vård och förmodligen inläggning på högspecialiserad vårdinrättning. Det kan alltså handla om barn med komplexa sjukdomar, beroende av medicinsk teknik och/eller trach och ventilationsstöd. Syftet var att beskriva hur denna patientgrupp använder ambulanssjukvården, prehospitala och hospitala outcomes för gruppen samt att identifiera faktorer förknippat med prehospitalt hjärtstopp och in-hospital mortalitet.

    68.890 pediatrisk uppdrag totalt inkluderades, av vilka 20% berörde patienter med CMC. Vanligast var neuromuskulära tillstånd (30%), följt av respiratoriska (24%) och metabola (23%). I 67% av fallen förelåg ett komplext tillstånd, men i 18% förelåg två och i 16% tre komplexa tillstånd, där man alltså exempelvis kunde ha en komplex neurologisk sjukdom och vara trach- och ventilatorberoende samtidigt – såklart… Barn med CMC hade i högre grad neurologisk anledning bakom transporten, och hjärtstopp var dubbelt så vanligt (1% vs 0.5%). Olika typer av prehospitala interventioner var vanligare, sjukhusmortaliteten var högre (0.7 vs 0.3%) och fler skrevs in i intensivvård (7.2 vs 1.3%). Kramper var vanligaste diagnosen.

    Betydligt mer resultat finns att läsa, men då får man kika in på studien själv. Jag tycker den var intressant, då barn med olika grundsjukdomar är en relativt väsentlig del av den pediatriska populationen vi möter i ambulanssjukvården, precis som studien visar. Samtidigt är det en utsatt grupp, där vi ju ser att mortaliteten är högre, behovet av avancerad vård större och där den prehospitala handläggningen såklart behöver vara oerhört skarp. Dessa barn har i 100 fall av 100 större erfarenheter än de borde ha av vården redan innan, och att vi i ambulanssjukvården kan hjälpa dem så adekvat som möjligt är såklart oerhört mycket värt. Rekommenderad helgläsning, helt enkelt!

    Ramgopal, S.; Foster, C.; Macy, M. L.; Horvat, C. M.; Cash, R. E.; Heneghan, J. A.; Joseph, A. M.; Janofsky, S.; Martin-Gill, C. Use of Emergency Medical Services for Children With Medical Complexity. Pediatrics 2026. doi:10.1542/peds.2025-074802