Tagg: Non-conveyance

  • Prediction Model for Children With Anaphylaxis Who May Not Require Emergency Department Care: A Multicenter Retrospective Cohort Study

    Måste alla barn som behandlas med adrenalin mot anafylaxi föras till akutmottagning? Kanske inte, om man läser dagens stora multicenterstudie och den prediktionsmodell som de studerat. Detta gäller då patienter som erhållit en enstaka adrenalindos, utan astmahistorik, utan kardiovaskulära symtom (innan adrenalinadministration) och inga bestående, nya eller återkommande symtom efter adrenalinbehandling. Intressant läsning!

    Dribin, T. E.; Schnadower, D.; Sampson, H. A.; Zhang, Y.; Zhang, N.; Freedman, S. B.; Neuman, M. I.; Brousseau, D. C.; Mistry, R. D.; Boyd, S.; Wolnerman, Y.; Walsh, P. S.; Wyst, C. V.; Thapar, V.; Strutt, J.; Srivastava, G.; Singh, N. V.; Russo, C. J.; Pulcini, C. D.; Ngo, T. L.; Nesiama, J. O.; Moake, M. M.; Metcalf, A. M.; Lubell, T. R.; Lee, J.; Larsen, C. D.; Kwan, K. Y.; Knoles, C. L.; Khanna, K.; Freeman, J. F.; Davis, J. R.; Daggett, A.; Cohen, J. S.; Cohen, A. R.; Chua, W.; Chinta, S. S.; Boswell, B.; Bergmann, K. R.; Aronson, P. L.; Michelson, K. A. Prediction Model for Children With Anaphylaxis Who May Not Require Emergency Department Care: A Multicenter Retrospective Cohort Study. The Journal of Allergy and Clinical Immunology: In Practice 2026;14(9):2038-2050.e5. doi:10.1016/j.jaip.2026.06.021
  • Frequent Callers to Emergency Medical Services: an observational cohort study from Region Zealand, Denmark (2018–2025)

    Frequent callers (”mångringare”) har ju tidigare berörts här på prehospitalt i olika kontexter, bland annat norsk dito. Därför känns det lite intressant att komplettera dessa insikter med en annan kontext i form av denna danska retrospektiva och deskriptiva studie. I denna studie syns också en slags ”progress”, i form av att efter femte samtalet så gavs i lägre grad hög prioritet och samtalen löstes oftare över telefon. Detta kan ju både vara en möjlighet att avlasta akutsjukvården, men också en risk… Intressant läsning!

    Thiele-Nygaard, A. E.; Møller, T. P.; Blomberg, S. N. F.; Andersen, L. B.; Jensen, J. T.; Ersbøll, A. K.; Christensen, H. C. Frequent Callers to Emergency Medical Services: an observational cohort study from Region Zealand, Denmark (2018–2025). BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01720-7
  • The evolving prehospital care: a 12-year retrospective analysis

    Idag har jag haft nöjet att läsa en intressant studie av Helena Johansson m.fl. kring trender i den prehospitala vården under 12 års tid. Studien är gjord i Östergötland, men det finns nog gott fog att tänka att stora delar av resultatet kan överföras på övriga Sveriges ambulanssjukvård.

    Johansson, H.; Wilhelms, D.; Wretborn, J. The evolving prehospital care: a 12-year retrospective analysis. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01651-z
  • Scoping review on alternative care options for patients calling the ambulance

    Nadarajan, G. D.; Fu, B.; Teo, J.; Lim, Y. L.; Leong, B.; Ong, M. E. H. Scoping review on alternative care options for patients calling the ambulance. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01672-y
  • CHARACTERISTICS OF RESPONSES FROM AN AUSTRALIAN EMERGENCY MEDICAL SERVICE THAT RESULTED IN NON-CONVEYANCE: A RETROSPECTIVE CROSS-SECTIONAL STUDY

    Nästan hälften av de icke-transporterade patienterna larmades ut som högsta prioritet i denna australiska studie. Hur ser det ut i Sverige? Intressant också att vanligaste huvudsymtomet hos icke transporterade patienter var smärta.

    King, R.; Lord, B.; Flanagan, B.; Obrescu, F. CHARACTERISTICS OF RESPONSES FROM AN AUSTRALIAN EMERGENCY MEDICAL SERVICE THAT RESULTED IN NON-CONVEYANCE: A RETROSPECTIVE CROSS-SECTIONAL STUDY. International Journal of Paramedicine 2026;15:153-166. doi:10.56068/EEGN4929
  • Non-conveyance and autonomy: How organisational contexts influence ambulance clinicians’ practice in mental health crises – A qualitative study

    Dagens artikel är en intressant, norsk studie kring hänvisning till egenvård (eller annan vårdnivå) av patienter med psykiatriska besvär, och hur detta kan relateras till patientens autonomi eller inskränkningar av densamma. Studien är gjord med semi-strukturerade intervjuer i grupp och analyserad med analys enl. Braun & Clarke och tolkad utifrån Schein & Schein:s realistisk-kritiska organisationskulturteori. Totalt gjordes åtta intervjuer med sammanlagt 48 kliniker verksamma i ambulanssjukvården. Tre teman identifierades, här mycket fritt översatta/tolkade:

    • Upplevda utmaningar i uppdrag kring psykisk ohälsa: Här återfanns stora kunskapsluckor och brister i utbildning/träning, bristfälliga guidelines samt journalmallar/checklistor/etc när det kom till psykisk ohälsa samt en upplevd brist på mottagande enheter. Ambulanspersonalen kände sig alltså inte kunnig på området, upplevde att riktlinjerna inte stöttade dem tillräckligt och om de ville hänvisa patienter till olika psykiatriska funktioner så upplevde de att dessa i hög grad saknades. Den ”säkra” lösningen blev därför ofta att ta med patienten, vilket ibland inte var i linje med patientens önskan eller kanske ens vad som var bäst för densamme.
    • Konsekvenser för vården på plats och senare: Här diskuterades utmaningar kring patienter som motsätter sig vård, svårigheter när patientens egen beslutsförmåga är nedsatt eller tveksam samt att en rädsla för icke önskvärda utfall kunde styra och begränsa möjligheterna till hänvisning av patienter.
    • Implikation: Att lösa uppdraget istället för problemet: Denna kategori representerar hur informanterna diskuterade att en konsekvens blev att fokus blev på hur uppdraget ska lösas, ungefär hur man ska få patienten till vårdinrättning etc, snarare än hur det problem patienten upplevde kan lösas. Det fanns också delade meningar bland informanterna, där en del menade på att det inte heller är ambulanssjukvårdens problem att lösa dessa problem, utan endast att i så fall hänvisa/transportera patienten vidare till rätt nivå.

    Läsvärd studie, som väcker många bra tankar. Läs, tycker jag!

    Thorvaldsen, N. Ø.; Bergem, A. K.; Rugkåsa, J.; Häikiö, K. Non-conveyance and autonomy: How organisational contexts influence ambulance clinicians’ practice in mental health crises – A qualitative study. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261457283
  • “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness

    Dagens artikel är kvalitativ, svensk och utgör en sekundäranalys av en tidigare insamlad datamängd. Fokuset ligger på vårdarnas upplevelse av arbetsförhållandena vid vårdande av patienter med andnöd. Jag skriver på telefonen, så det blir en kort text här, men det finns en del intressanta fynd. Särskilt spännande tycker jag diskussionen är kring hur begränsningarna i organisation och vårdmiljö både medför att man ibland behöver kompromissa med den egna säkerheten, men även hur detta kan utgöra en etisk stress där kreativitet, improvisation och tänkande utanför boxen blir nödvändigt för att leverera bra vård. Detta är för mig en del av kärnan i jobbet, och att då samtidigt ha förmågan att synka denna improvisation på ett professionellt sätt mot riktlinjer, evidens och beprövad kunskap. Läsvärt!

    Kauppi, W.; Hedman, K.; Söderholm, H. M.; Hagiwara, M. A. “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01620-w
  • Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review

    Idag har jag läst denna artikel om faktorer som underlättar eller motverkar hänvisning till andra vårdnivåer i ambulanssjukvården. Studien är australisk och talar om paramedic referral, men detta är kanske lite missvisande då studierna inkluderats brett och bl.a. inkluderar fyra från svensk kontext. Det finns alltså goda skäl att inte låsa in sig på paramedics. I studien identifieras ett antal faciliterare och barriärer, bland annat så visar sig tillgången till definierade alternativa ”spår” (istället för transport till akutmottagning) vara en viktig faktor, och andra saker som påverkar är adekvat tillgång till information om patienten (journaler, tidigare EKG, etc), kunskap, guidelines och uppmuntran att använda dylika spår, snarare än en skuldbeläggande kultur där man letar fel i dylika bedömningar, så som jag tolkar det. Det finns ett antal olika underlättande samt motverkande faktorer listade, så det finns goda skäl att gå in och läsa fulltexten.

    När jag läser snurrar tankarna framförallt kring en begränsad del av innehållet, och det handlar om systemfaktorer och dess påverkan. I bakgrunden redogör författarna för att mindre än 1% av alla patienter i australien som inte transporteras till akutmottagning dokumenteras ha hänvisats till en annan vårdnivå (egenvård exkluderat), i jämförelse med >40% i en nederländsk studie. De tar upp brist på kompetens om icke akuta patienter som en barriär till hänvisning, där mer kunskap om icke akuta tillstånd presenteras som nyckel för att kunna ge patienter potentiellt aktuella för hänvisning god vård. De tar även upp ”role perception” – syftande på en uppfattning om yrkesrollen och att uppgiften är att ta hand om akut sjuka patienter. När jag läser allt detta kan jag inte låta bli att knyta det till diskussioner om vem som ska jobba i ambulanssjukvården. Internationellt sett så har vi paramedic-baserade system vs. vårt svenska sjuksköterske-baserade, i Sverige hör man ibland diskussioner om olika specialiseringar, etc. Allt detta kokar för mig ner i att man måste fundera över vad man vill ha ambulanssjukvården till, och styra bemanningen utifrån detta. Jag har absolut inget emot paramedic-baserade system (tvärtom ser jag många fördelar). Dock, samtidigt som naturligtvis många faktorer spelar in, så är jag inte helt säker på att det är en slump att paramedic-baserade australien ligger på <1% när sjuksköterske-baserade nederländerna ligger på >40% hänvisningar. Med den åldrande befolkningen, större behov att vårda patienter i hemmiljön osv. så är det rimligt att tro att kraven på ambulanssjukvården att bedöma icke akuta eller subakuta tillstånd kommer att öka snarare än minska. Och då tänker jag att en bred och solid kunskapsgrund som är rotad i sjukvården generellt och inte högspecialiserad till enbart akutsjukvård, sannolikt kan vara en fördel, om man vill främja hänvisningar. Det jag vill ha sagt är nog ungefär att även om paramedic-system kan ha stora fördelar, så tror jag att sjuksköterske-kompetens kan vara en styrka när det kommer just till bedömning av patienter aktuella för hänvisning. Och för att slänga in ett vedträ i specialiseringsdiskussionen så torde samma hänsyn gynna breddutbildningar snarare än spets-dito. Sen behöver ambulanssjukvården självklart besitta spetskompetens kring de akuta tillstånden också – så bottom line i denna spretiga diskussion blir väl på något vis att behovet att bedöma och hänvisa patienter i stor skala har ökat kompetenskraven ganska rejält. Frågan blir… Har kompetensen i svensk ambulanssjukvård ökat i samma takt, och hur ser det ut framåt?

    Gray, B.; Gupta, M.; King, R. Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review. Australasian Emergency Care 2026. doi:10.1016/j.auec.2026.03.002
  • ”I just needed help”: a qualitative study of patients’ experiences with a single responder ambulance

    Idag berör studien single responders, ”bedömningsbilar”, från ambulanssjukvården. I denna danska studie har författarna både observerat patientmöten med deltagande observation och sedan intervjuat patienter med semistrukturerade intervjuer. Frågan de undersökte var vad patienterna förväntade sig när de ringde efter hjälp, och hur de uppfattade det att erhålla hjälp av en single responder/bedömningsbil snarare än en ambulans.

    Det visade sig att resultatet präglades av no drama! Patienterna upplevde att de helt enkelt ”bara behövde hjälp”, och tog som jag uppfattar det ingen större notis om vad för slags enhet som kom och hjälpte dem – bara de fick hjälp. Ganska förväntat egentligen utifrån patientens utsatthet, och jag tror ofta vi i ambulanssjukvården har mycket mer förutfattade meningar om hur hjälpen ska se ut än patienterna. Vi jobbar ju med detta dagligen, medan patienterna förhoppningsvis möter oss endast några gånger i livet… Huvudteman var helt enkelt ”Just needing help” och ”No drama”.

    Uppfattningarna om single responders varierar ju litegrann, och det finns ju olika aspekter av denna typ av enheter man kan diskutera. Utifrån den aktuella studien tycks oro för patienternas reaktioner iallafall vara ganska obefogad. Detta tål dock att utforskas djupare, kanske med kvantativa metoder, enkäter och större urval. Sen behöver ju de övriga aspekterna utforskas mer. Jag kan tänka att denna kvalitativa studie utför en bra grund för just detta…

    Engholm, E. L.; Laursen, C. B.; Jensen, P. H. K.; Gehrt, T. B.; Væggemose, U. ”I just needed help”: a qualitative study of patients’ experiences with a single responder ambulance. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01605-5
  • Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study

    Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

    Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

    En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

    Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!

    Fager, C.; Johansson, H.; Rantala, A.; Svensson, A.; Holmberg, M.; Wibring, K.; Bremer, A. Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01561-4