Tagg: Psykiatri

  • Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process

    Idag har jag läst en svensk artikel från 2023 som rör ambulanspersonalens ansvar kring patienter kopplat till den suicidala processen. Intervjuer genomfördes med 27 ambulanspersonal. I resultatet identifierades tre kategorier av hur ansvaret beskrevs av ambulanspersonalen, på ett kontinuum från ”konventionellt ansvar” via ”konditionellt ansvar” och till ”etiskt ansvar” i andra änden av kontinuumet. Konventionellt ansvar beskrevs som att ansvaret var att följa rutiner och riktlinjer, där fokus var vård av somatiska besvär, och att besvär relaterade till psykiatri och mående i hög grad var någon annans ansvar som ambulanspersonalen saknade kompetens för. Det konditionella ansvaret beskrevs som att ambulanspersonalen upplevde ett begränsat ansvar för det psykiska måendet, kopplat till vissa situationer där särskilda villkor var uppfyllda. Här beskrevs bland annat hur man ibland undvek att fråga om måendet, grundat i att man var orolig för vad svaret skulle bli och vad man skulle göra utifrån detta. I det etiska ansvaret beskrevs istället hur ambulanspersonalen såg ett ansvar för relationen med patienten, och att det var personalens ansvar att skapa trygghet så patienten kunde öppna sig och berätta sin historia. I detta förlopp beskrevs hur ambulanspersonalen själv upplevde sig sårbar i konversationen.

    Som så många kvalitativa studier är det svårt att förmedla en bra helhet, och jag föreslår såklart att studien läses i sin helhet. Vad som förvånade mig var i hur hög utsträckning många av citaten i ena änden av kontinuumet distanserade sig från patienten. Absolut vet jag att vi i ambulanssjukvården har varierande inställning och arbetssätt gentemot patienter med psykisk sjukdom eller dåligt mående, men att man helt antyder att det inte alls skulle ingå i ambulanssjukvårdens ansvar att ta hand om de psykiska bitarna, eller det faktum att man tyckte att man inte kan ge vissa (återkommande) patienter för mycket uppmärksamhet, för då ringer de bara igen, känns tråkigt. Jag är kanske naiv, men jag hoppades vi kommit längre än att dessa inställningar skulle skina igenom så tydligt i en studie… Det förvånar mig också lite att man i så pass hög utsträckning anser att vi inte har kompetens nog att ta hand om patientgruppen. Absolut, jag har massor jag vill lära mig om psykiatri och jag vet mina begränsningar, men att ta hand om suicidnära personer fick relativt mycket plats i min specialistsjuksköterskeutbildning och för mig är det helt främmande att avsäga mig ansvaret för dessa grundat i kompetensbrist. Om jag upplevde mig ha sådana skulle jag göra något åt det snarast. Inte menat på något dömande sätt, men med tanke på hur pass stor andel av patienterna i ambulanssjukvården som söker pga psykiatri, så är det ju ett problem ungefär lika stort som om man skulle uppleva sig sakna kompetens att ta hand om traumapatienter, huvudvärk, ryggsmärta eller liknande.

    Hammarbäck, S.; Holmberg, M.; Wiklund Gustin, L.; Bremer, A. Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process. Nursing Ethics 2023;30(6):857-870. doi:10.1177/09697330221149102
  • School Shootings and Suicide: A Comparison of School Shooters Who Die by Suicide and Non-Suicide School Shooters

    Ni som läst prehospitalt sedan starten vet att det ibland smyger sig in artiklar i tassemarkerna och utkanten av ämnesområdet. Dock är ju detta definierat som artiklar ”med bäring på prehospital vård”, så möjligheten till utsvävningar är ändå ganska brett. Idag kommer väl en artikel som svävar ut litegrann, som jag såg någon tipsa om på LinkedIn härom dagen (Tack för det!). Den hör väl mer till kriminologi/sociologi än medicin och berör karaktäristika hos gärningspersoner bakom skolskjutningar, i en strävan att jämföra och se om gärningspersoner som tar (eller ämnar ta) sitt liv i anslutning till skolskjutningen skiljer sig från de som inte gör/ämnar göra det. Författarna har analyserat 253 skolskjutningar med minderåriga gärningsmän, utifrån såväl material från rättsvårdande som mediauppgifter och annat material. En majoritet av skolskjutningarna hade inte en suicidal gärningsperson (n=213), medan ett mindre antal hade det (n=40). Av de 40 dog 18 genom suicid och 22 försökte, hotade, planerade eller uppvisade på annat sätt suicidala tendenser i samband med händelsen. Efter regressionsanalys kvarstod endast två faktorer som statistiskt signifikant kopplade till suicidala gärningsmän, och det var psykiatrisk anamnes samt vit hudfärg. Resultatet visar dock en del tendenser, som delvis kan sammanfattas såhär:

    • 85% av de suicidala gärningspersonerna hade dokumenterade psykologiska problem jämfört med 16% bland icke suicidala dito.
    • 72% av de suicidala gärningspersonerna var vita, 19% av de icke suicidala.
    • 50% av de suicidala hade familjeproblem, 15% av de icke suicidala.
    • 55% av de suicidala hade en historia av misslyckanden i skolan, jämfört med 28% av de icke suicidala.
    • 13% av de suicidala läckte sina planer i förväg, jämfört med 0.9% av de icke suicidala.
    • Händelserna som involverade suicidala gärningsmän var i högre grad dödliga (1.4 döda per händelse) jämfört med händelser med icke suicidala (0.5 döda per händelse).
    • Suicidala gärningsmän var i lägre grad gängmedlemmar (5% vs. 23%) och hade i något lägre grad ett tidigare kriminellt förflutet (23% vs 34%). De var också yngre samt i lägre grad mörkhyade.

    Studien är som sagt lite i utkanten och man får nog ta den med en nypa salt vad gäller svenska förhållanden. Jag kan även se en viss risk med dylika data, då de riskerar peka ut grupper av individer på icke konstruktivt sätt. Stigmatiseringen kring exempelvis personer med psykiatriska besvär men också etnicitet, social status m.m. är i mitt tycke ett problem i ambulanssjukvården, och man får tolka resultat extremt försiktigt och ha i stark åtanke att en oerhört överlägsen majoritet av alla människor, oavsett grupptillhörighet, diagnoser eller annat, aldrig skadar någon annan över huvud taget. Men med detta sagt, så finner jag det fortfarande intressant att förstå mer av dynamiken bakom våldshändelser och inte minst PDV. Kanske var artikeln dock inte fullt så intressant som jag hoppades, men absolut – läsvärd om man som jag har PDV-händelser som lite specialintresse…

    Sanders, K.; Chermak, S. M.; Freilich, J. D.; Klein, B. R. School Shootings and Suicide: A Comparison of School Shooters Who Die by Suicide and Non-Suicide School Shooters. Crime & Delinquency 2024;71(10):3362-3390. doi:10.1177/00111287241268387
  • Guidelines to reduce the risk of workplace violence in EMS: A Delphi study

    Idag har jag läst en intressant finsk Delphi-studie kring våld mot ambulanspersonal. Jag sprang faktiskt på den av en slump och den är ännu opublicerad och finns endast som pre-print. En delphi-studie handlar ju om att nå konsensus i en expertpanel kring ett antal påståenden, genom att panelen får svara i flera omgångar. I det här fallet handlade frågorna om åtgärder för att motverka hot och våld mot ambulanspersonal, och syftet var att skapa underlag för konsensusbaserade guidelines på området att förhålla sig till för ledningsansvariga.

    I panelen ingick 43 personer med olika slags expertis på området, framförallt från ambulanssjukvården men även juridiska experter, experter inom psykiatri, m.m. Utbildningsnivåerna varierade från gymnasium till disputerade personer. Men vad kom de fram till? I korthet identifierades tre huvudteman:

    1. Att man behöver definiera vilket beteende som är acceptabelt i ambulanssjukvården. Panelen var splittrade mellan total nolltolerans, och åsikten att det var omöjligt att helt undvika exempelvis verbala utfall men utan att för den sakens skull tolerera det.
    2. Att det behövdes träning kring psykiatriska patienter och de-eskalation.
    3. Att det behövdes nationella planer och riktlinjer för att förhindra våld i ambulanssjukvården. Här omnämndes bland annat samkörning med polisregister för att flagga högrisklarm och möjlighet att registrera hotfulla händelser i patientjournalen.

    Överlag diskuteras en rad intressanta saker, vissa av dem sådana som upplevs laddade i debatten. Här omnämns bland annat skyddsvästar, som inte uppfattades kontroversiellt/provokativt av mer än 4% av de svarande, men där författarna menar på att mer forskning behövs för att klarlägga de faktiska fördelarna i ambulanssjukvård. Även det här med registerhållning, samkörning av register och flaggning är ju kontroversiellt – iallafall i den svenska debatten. Författarnas slutsatser är att följande behöver prioriteras av beslutsfattare:

    1. Standardiserade träningsprogram med simuleringsträning, psykiatri och interdisciplinär samverkan.
    2. Pilottest av systematiska verktyg, såsom nationella policies och varningar i journalsystem, för att säkra att de fungerar utifrån kulturella, juridiska och operativa hänsyn.
    3. Kontinuerlig utvärdering av åtgärder såsom skyddsvästar och automatiska (AI-drivna) verktyg för att bedöma potentiella hot och deras potentiella fördelar kontra risker såsom falsklarm eller att patienten uppfattar situationer negativt.

    Det var mina kanske något snabbt och slarvigt översatta och tolkade medskick från studien. Jag tycker alla bör gå in och läsa fulltexten, inte minst om du är i en beslutsfattande position. Här får man ju en lite flygande start i vad man bör fundera kring i sin verksamhet…

    Hänninen, J.; Peltonen, L.; Riihimäki, H.; Saari, T. I.; Paulin, J. Guidelines to reduce the risk of workplace violence in EMS: A Delphi study. 2026. doi:10.21203/rs.3.rs-8833119/v1
  • Frequent users of the ambulance service in a Swedish region: a retrospective cohort study

    Idag är ingen vanlig dag för här kommer den hundrade (100!!!) studien på Prehospitalt. Jag vill minnas att jag tjuvstartade den 31 december 2025, så det skulle i så fall innebära den 99:e artikeln för 2026. Ska jag vara helt ärlig trodde jag nog inte jag skulle kunna hålla sviten obruten så länge, men så blev det och nu satsar jag vidare i den mån det är möjligt mot 365 (eller 366 snarare då)! Om man ska fira ska man väl göra det med en extra intressant artikel, eller hur? 🙂 Att jag dessutom skriver dagens text på en hotellrestaurang med en kall öl i handen, då jag råkar vara i Linköping som är sätet för mina doktorandstudier, ger det hela en ytterligare festlig inramning (iallafall för mig). Så, vad bjuder dagens artikel på?

    Jo, den är helsvensk av Fredrik Alm, Lisa Kurland och Karin Hugelius – och vad glatt överraskad jag blev av att läsa den. Den berör en oerhört prioriterad fråga, nämligen våra mångåkare – eller ”frequent users” – vilket kanske klingar lite bättre. Den som hängt med minns att jag nån gång de senaste 100 dagarna skrivit om frequent users bl.a. i norsk alarmeringskontext, men här får vi oerhört intressanta karaktäristika som kan lära oss mer om gruppen (eller snarare grupperna). Författarna har gått igenom 73.461 ambulansuppdrag i Örebro län under tidsperioden 2020-2022, med totalt 41.407 unika patienter. De har sedan undersökt hur många av dessa som var återkommande, hur många gånger de återkom, och karaktäristika för grupperna som de delade in utifrån non-frequent (<4 uppdrag inom 365 dagar), moderate frequent (4-11 uppdrag inom 365 dagar) och high frequent (12+ uppdrag inom 365 dagar). Vad fann de då?

    • Av de 41.407 patienterna var 7.9% moderate frequent och 0.5% high frequent.
    • Dessa totalt 8.4% frekventa patienter stod för 29% (!!!) av alla ambulansuppdrag under perioden, att jämföra med resterande 91.6% av patienterna som stod för resterande 71% av ambulansuppdragen.
    • Ambulansuppdrag med frekventa patienter involverade oftare andningsbesvär (17.8% vs 11.6%,p<0.001), kramper (4.2 vs 2.1%, p<0.001) och buksmärta (10.5% vs 8.7%, p<0.001) än de med icke frekventa patienter.
    • Frekventa patienter var äldre än icke frekventa (median 75 år vs 62 år, p<0.001)
    • Frekventa patienter hade högre triagenivå än icke frekventa och 77.7% resulterade i transport till akutmottagning.
    • High frequency-uppdrag (dvs. övre 0.5%-en) rörde i högre grad än moderate frequency-uppdrag psykiatri (6.2% vs 2.1%, p<0.001) och intoxikationer (5.3% vs 2.0%, p<0.001). De resulterade oftare i transport till psykiatrisk akutmottagning (3.4% vs 1.4%, p<0.001) eller hänvisning till egenvård (24% vs 16.1%, p<0.001).

    Jag vill börja med att flagga för att ovan i hög grad är en sammanfattning av resultatdelen i författarnas abstract, eftersom siffrorna är så intressanta att jag inte vill utelämna dem. Jag finner det oerhört intressant hur dessa siffror både bekräftar och krossar det jag uppfattar som vanliga fördomar hos ambulanspersonal. Att de högfrekventa topp 0.5% patienterna har en hög andel psykiatriskt relaterade uppdrag och intoxer matchar nog mångas fördomar, medan jag framförallt finner den moderata delen intressant. Här påvisar studien en sannolikt mycket utsatt grupp patienter som är svårt sjuka, har stora vårdbehov och i hög grad också bedöms rejält sjuka av oss i ambulanssjukvården – men som lätt sveps med i våra svepande resonemang om ”mångåkare”. Vi får också en indikation om att lösningen på akutsjukvårdens problem kanske inte i så hög grad är att diskutera en stor klump patienter som söker akutsjukvård frekvent och i onödan (vilket ofta tycks populärt), utan studien pekar ju – utan att specifikt ha undersökt den aktuella frågan – mot att en stor andel av de frekvent sökande patienterna i högsta grad har ett relevant, akut vårdbehov. Kanske kan en del av dessa hanteras på annat sätt än i akutsjukvården – inte minst i den översta halva procenten – men många av de övriga kan det förmodligen inte. Detta är sannolikt den verklighet vården har att förhålla sig till, istället för att kritisera patienterna för deras sökbeteenden som tom våra myndigheter tycks lägga sin energi på. Nu önskar jag mest bara ännu mer högupplöst forskning på karaktäristika, och inte minst vilka interventioner som kan göra tillvaron bättre för dessa grupper samtidigt som det gör samhället och vården mer effektivt. För ingen människa vill såklart ringa ambulans 4+ gånger om året, det fattar ju de flesta!

    Nähä, nu nöjer jag mig… 🙂 In och läs, fira den 100:e med mig!

    Alm, F.; Kurland, L.; Hugelius, K. Frequent users of the ambulance service in a Swedish region: a retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01551-2
  • Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena

    Idag har jag läst en case study från Tyskland på hur sjukvården påverkades under covid-19. Jag har inte fördjupat mig så mycket i covid-19-studier, men en lite allmän känsla (som mycket väl kan vara felaktig) är väl att man kanske inte tagit ur alla de lärdomar man skulle kunna ur pandemin. Därför är det roligt att se prehospitala studier, tycker jag. Författarna har jämfört lockdownperioder under pandemin med perioder före pandemin vad gäller uppdragsvolym, sökorsaker och tider. Några resultat:

    • Det totala antalet ambulansuppdrag minskade under lockdown, med vissa variationer mellan olika lockdownperioder.
    • Den genomsnittliga patientåldern var högre under lockdown (62.2 år) jämfört med tidigare (58.9 år).
    • Fler patienter behandlades på plats (29.6% vs 23%).
    • Färre patienter med hjärt-kärlsjukdom sökte ambulanssjukvård under pandemin, medan psykiatriuppdragen ökade.
    • Både tider på plats och överrapporteringstider ökade.

    Jag tänker att stora variationer i covid-19:s påverkan kan finnas mellan länder, beroende på vilken strategi länderna tillämpade för att begränsa smittspridningen. För mig är dock resultaten förknippade med stor igenkänning. Jag minns hur vi försökte bedriva introutbildning i början av pandemin, men vi hade nästan inga patienter – för alla de vanliga patienterna var på något vis puts väck. Och alla de patienter vi hade var covid-relaterade. Det där normaliserades delvis efter ett tag, men samtliga mönster i studien överensstämmer med min uppfattning. Jag tänker att det vore intressant med djupare analyser av vad som hände med exempelvis hjärt-kärlpatienterna, som tycks ha sökt vård i lägre utsträckning. En rimlig hypotes torde ju vara att deras habituella sjukdomstillstånd inte påverkades så jättemycket av pandemin, utan att det som återspeglas snarare var en rädsla att söka vård av smittskäl, eller för risken att tränga ut någon annan. Även ökningen i psykiatriuppdrag är intressanta, den får väl sägas vara förståelig och förväntad då en andel patienter med psykiatriska besvär tenderar få mer problem i samband med stora händelser, men att få mer förståelse för mekanismerna bakom skulle ändå kunna bidra till att öka vår beredskap för ev. kommande pandemier.

    Brock, J.; Lux, H.; Lang, S.; Winning, J.; Gratzias, A.; Lewejohann, J.; Bauer, M.; Dickmann, P. Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena. PLOS One 2026;21(3):e0344992. doi:10.1371/journal.pone.0344992
  • Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
  • A Systematic Review of Violence Risk Assessment Tools Currently Used in Emergency Care Settings

    Dags att ta hot- och våldsveckan i mål (men det kommer säkert mer snart), så det blir utrymme för en hjärtstoppsartikel imorgon 🙂

    Idag har jag som någon slags ”hopknytning av säcken” läst en systematisk review av olika verktyg för våldsriskbedömning i akutsjukvård, och då (åter) främst inriktad på akutmottagningar där evidensläget är aningens bättre än prehospitalt. Tyvärr är dock den övergripande konklusionen av denna review att det finns ett kunskapsgap, och författarna efterlyser mer forskning och helst då storskaliga multisite-RCT:er. Om man ändå sammanfattar några punkter från studien så ser det ut såhär:

    • Åtta studier inkluderades som täckte sju olika verktyg. Det handlade om tre tidigare etablerade verktyg för våldsriskbedömning, alla härstammande från psykiatrin, samt tre nyutvecklade verktyg för akutsjukvård och ett verktyg som var en slags adaptering av ett annat.
    • Samtliga studier hade kvalitetsbrister och i de flesta fall hög risk för bias, vilket begränsade möjligheten att dra slutsatser.
    • De resultat som framkom var att verktygen verkade kunna förutsäga våld i viss utsträckning, men de minskade inte användningen av olika slags tvångsåtgärder och de var alltför otestade vad gäller psykometriska egenskaper, acceptans, lämplighet och användbarhet för den akuta vårdmiljön.
    • Om man zoomar in på Bröset Violence Checklist – inte för att hänga ut just Bröset som sämre än något annat, utan bara för att det är högaktuellt i Sverige som tidigare diskuterats – så uppvisade det åter låg sensitivitet. Om man använde tre BVC-poäng som cutoff var sensitiviteten endast 45.7% för att upptäcka potentiellt våldsamma patienter, trots att mer än hälften av patienterna med så hög poäng enligt samma studie kunde förväntas uppvisa våldsamt beteende.

    Kort och gott så kvarstår väl veckans tidigare konstateranden. Om vi ska förlita oss på skattning av våldsrisk med skalor så finns ett akut behov att initiera mer forskning på området. Betänk att bristerna författarna diskuterar i denna artikel är i akutmottagningskontext – och där tycks evidensläget ändå avsevärt bättre än i prehospital kontext. Det säger en del om hur dåligt läget är prehospitalt. Det talas mycket om verksamheternas skyldigheter i skuggan av Harmånger, och för min del blir då en mycket stark skyldighet att satsa på forskning på detta område. Vi kan hitta på vilka åtgärder som helst, men rent krasst så vet vi väldigt lite om vad som behövs och vad som är effektivt. Jämför gärna med pandemin, där omfattande forskning initierades parallellt med att åtgärder sattes in. För mig förefaller det helt orimligt att bara hitta på en massa åtgärder, utan att veta om de är effektiva!? Därför blir för mig en av de viktigaste arbetsmiljöåtgärderna vad gäller hot och våld att skyndsamt göra allt i vår makt för att skaffa mer förståelse och kunskap. Det är ironiskt och under all kritik att (konsumtion av) forskning knappt ens är på dagordningen i sammanhanget.

    Sammut, D.; Hallett, N.; Lees-Deutsch, L.; Dickens, G. L. A Systematic Review of Violence Risk Assessment Tools Currently Used in Emergency Care Settings. Journal of Emergency Nursing 2023;49(3):371-386.e5. doi:10.1016/j.jen.2022.11.006
  • Aggressive Behavior Risk Assessment Tool for Emergency Medical Services

    Igår berördes Bröset Violence Checklist här på Prehospitalt med en studie från akutmottagningskontext. Resultaten var väl inte övertygande, men studien hade också flera avgörande frågetecken och det finns studier där resultatet vid en snabb anblick ter sig lite mer optimistiskt. Ett av mina största orosmoment i den högaktuella hot- och våldsfrågan är som jag tidigare sagt att vi förhastar oss och inför mindre genomtänkta åtgärder. Idag har jag därför breddat perspektiven litegrann och tittat på en studie som faktiskt berör ett verktyg för tidig hot- och våldsriskbedömning i ambulanssjukvård, istället för i någon annan kontext. Verktyget heter the Aggressive Behaviour Risk Assessment Tool for Emergency Medical Services (ABRAT-EMS). Dagens studie är en tidig studie för att ta fram verktyget, baserat på en motsvarighet för akutmottagningskontext (ABRAT-ED), vilket är bättre beforskat med både validering i multisite-studie samt en interventionsstudie där verktyget då det användes som del i triage visade sig minska antalet faktiska våldsincidenter.

    I studien på ABRAT-EMS så inkluderades 9.024 patienter, varav 105 (1.16%) av dem resulterade i minst en våldshändelse. Ambulanspersonalen fick fylla i en modifierad version av ABRAT-ED. Denna innehåller i grunden sju bedömningspunkter, varav två handlar om historik, fyra om beteende och en sökorsak, där varje punkt kan generera olika antal poäng. Utfallet i skattningen jämfördes sedan mot utfallet i faktiska händelser, som värderades med Violent Event Severity Tool (VEST), och därefter analyserades detta med regression för att identifiera vilka ABRAT-parametrar som var relevanta för att förutsäga prehospitalt våld.

    Lite fynd från studien:

    • Tre parametrar var signifikanta för att kunna förutsäga prehospitalt våld: agitation, konfusion och aggressivt/hotfullt beteende. Dessa inkluderades alltså i skalan ABRAT-EMS.
    • Med dessa tre parametrar och en cutoff-poäng på ett (1) var sensitivitet och specificitet 82.9% resp. 88.1%, innebärande att verktyget korrekt identifierade 82.9% av patienter som blev hotfulla/våldsamma (true positive) och 88.1% av de som var icke våldsamma (true negative).
    • Vid en cutoff på fyra (4) så blev 75 av 219 identifierade patienter (34.2%) våldsamma, och fortfarande blev 99.7% av de patienter som inte föll ut inte vålssamma.
    • Författarna föreslår i sin diskussion att verktyget ska tolkas som ABRAT-EMS ≥ 4 ska betraktas som högrisk, 1-3 som medium risk och 0 som låg risk. Högrisk skulle då utifrån studiens resultat ha potential att identifiera 71.4% av alla våldsamma patienter. Författarna föreslår också att denna högsta nivå förenas med olika slags säkerhetsåtgärder (kanske är det då vi överväger att avvakta polis eller annat stöd?), medan medium risk torde gå att hantera med lågaffektivt bemötande, medvetenhet och kontinuerlig riskbedömning. Låg risk föreslår de kan hanteras utan ytterligare säkerhetsåtgärder.

    Så, vad innebär allt detta? Jag tänker att resultatet är lovande, men begränsat såtillvida att det är en enda studie, förhållandevis liten, icke randomiserad och den riskerar vara kontextberoende. Dock är ju en styrka att den baserar sig på ett verktyg validerat i akutmottagningskontext, och att dagens studie ändå utgör en påbörjad validering för prehospital kontext. Om vi jämför med Bröset så har ju den skalan avsevärt fler studier bakom sig (främst i psykiatrikontext) – men den prehospitala förankringen tycks obefintlig. Med ABRAT-EMS föll ju fyra av sju bedömningsparametrar bort från ABRAT-ED, vilket indikerar ganska tydligt att sammanhangen inte är fullt jämförbara. Så, även om ABRAT-EMS behöver stärkas avsevärt mer i forskning är det i mitt tycke svårt att argumentera att Bröset skulle ha en starkare position för prehospital användning. Det är ju också lite ”irriterande” (får man säga så?) att ABRAT-EMS påvisar så pass mycket bättre siffror än Bröset-studien igår.

    Jag tänker att svensk ambulanssjukvård har ett vägval att göra… Vi tycks redan ha gått en bit in på Bröset-vägen, och kanske är den rätt väg att gå…? Men jag kan inte låta bli att fundera över i hur hög grad prehospitala hänsyn tagits där, eller om den vägen valts bara för att personal med erfarenhet från psykiatrin – som förmodligen ofta blir involverade när ambulanssjukvården ska avgöra hur hotfulla patienter ska tas omhand – är vana vid den skalan? Lågt hängande frukt osv… Att den funkar i psykiatrin kan såklart vara en styrka, men den prehospitala miljön skiljer sig bevisligen och just detta är anledningen att vi bör förlita oss på studier, och inte bara tyckande, tidigare erfarenheter eller känslor, så som jag var inne på för någon dag sedan. För egen del tycker jag samtliga som jobbar med dessa frågor i svenska ambulansorganisationer borde skaffa sig en nulägesbild kring evidensläget om Bröset, ABRAT-EMS m.fl. skalor innan avgörande beslut fattas. Oavsett vilket verktyg vi väljer så behövs mer forskning, men jag får medge att jag blir lite oroad att ”vi” förhastat oss lite…

    Kim, S. C.; Dunn, K.; Youells, C.; Whitmore, G.; McComack, A.; Dievendorf, E.; Bell, C.; Burnett, S. J.; Kim, S.; Clemency, B. Aggressive Behavior Risk Assessment Tool for Emergency Medical Services. JACEP Open 2025;6(3):100095. doi:10.1016/j.acepjo.2025.100095
  • Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study

    Dagens studie berör Bröset Violence Checklist (BVC), ett populärt begrepp att svänga sig med i dagens prehospitala vård. Syftet med skalan, som utvecklades på 90-talet och beskrevs 2002 av Woods och Almvik, är att förutsäga risken för våld inom 24 timmar från bedömningen. I skalan bedöms förekomst av faktorerna konfusion, irritabilitet, ”stökigt” beteende, hot (verbala och fysiska) samt attacker på föremål. Jag var nyfiken på hur beforskad skalan är i ambulanssjukvård, och försökte mig på en litteratursökning. Till min besvikelse fanns det dock klent med studier i prehospital kontext. Jag kammade noll. Missade jag något? Tipsa mig! Det känns lite sorgligt om det är så att en av de åtgärder vi nu ”förlitar oss på” för förbättra arbetsmiljön tycks i det närmaste helt obeforskad i prehospital kontext.

    Vad jag däremot hittade var studier från akutmottagningsmiljö, så i brist på prehospitalt fokus får vi nöja oss med en liten indikation därifrån… Jag valde den senast publicerade artikeln jag hittade som kändes relevant, vilket var en retrospektiv granskning från Australien där ifyllnad av BVC-score var primär outcome och oväntade händelser med potentiellt eller faktiskt hot/våld sekundär outcome. Totalt 108.274 akutbesök inkluderades i studien:

    • En BVC-score dokumenterades i 39.4% av fallen (BVC var rekommenderat men ej obligatoriskt, och hanterades på liknande sätt som en vitalparameter i journalen).
    • BVC hade en specificitet på 99.2% om man använde en cutoff för hot-/våldsrisk på 3 BVC-poäng. Detta innebär alltså att nästan alla patienter med BVC större än eller lika med tre resulterade i någon slags larm om hot-/våld.
    • Sensitiviteten däremot var endast 15.6%, vilket alltså betyder att endast ca en patient av sex som ledde till någon slags larm ”fångades” av en BVC-score på tre eller mer. En majoritet av larmen hade alltså lägre BVC-scoring.
    • Som nämndes i första punkten så användes skalan till mindre än hälften av patienterna, och det visade sig att i de fall där BVC-score faktiskt var ifylld så var förekomsten av hot- och våldsincidenter högre (OR 1.37, 95% CI 1.12-1.66).

    I konklusion så känner jag tyvärr att jag inte kan dra så stora slutsatser av studien. Fyndet i sista punkten kan man spekulera beror på att om personalen hade på känn att hot- och våld kunde uppstå, så fyllde man också i skalan, medan de patienter där sådan risk på förhand sågs som låg av personalen kanske man hoppade över det. Det blir svårt att dra goda slutsatser om inte verktyget används till alla patientmöten, åtminstone alla utifrån någon slags grupp med tydliga inklusionskriterier för att använda verktyget, d.v.s. den grupp man sedan vill dra slutsatser om. Jag upplever också att studien inte riktigt avslöjar vilka åtgärder som var aktuella om patienten fick en hög BVC-score? Var det rentav så att personalen mer eller mindre per automatik drog någon slags larm? Det skulle i så fall kunna förklara den höga specificiteten.

    Om man ändå ska ta ut någonting så väcker ju fyndet kring sensitivitet stora frågetecken och oroar en del. Vad gäller denna typ av händelser tänker jag att man hellre ser ”övertriage” till hot- och våldsrisk och lägre specificitet, än det omvända att man missar en majoritet av fallen, såsom skedde i denna studie. För den som vill ha hopp ändå så finns det både fler studier på Bröset som vid en snabb anblick tycks ha andra resultat, men också fler verktyg att använda för att göra (prehospitala) våldsriskbedömningar. Jag tänkte att jag ska försöka läsa vidare och återkomma till saken under de närmsta dagarna!

    Dock, som en slags återkommande bottom line… Om någon där ute (Hej PAM-personal! 🙂 ) är sugen på att göra studier, så verkar strukturerad utvärdering av Bröset (eller andra skalor) för våldsriskbedömning i prehospital vård oerhört angeläget att ta tag i. Hur väl fångas risksituationer upp? Hur många false positives får vi? Hur upplever personalen verktygen? Hur upplever patienterna vården? Uppstår några oönskade effekter/adverse events? Krävs andra interventioner? Bara att skriva ihop en forskningsplan! Torde inte vara alltför svårt att hitta finansiärer till detta ämne, nu när tiden tyvärr redan är ur led…

    Mitra, B.; Settle, K.; Koolstra, C.; Talarico, C.; Smit, D. V.; Cameron, P. A. Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study. Emergency Medicine Australasia 2024;37(1). doi:10.1111/1742-6723.14546
  • Qualitative Perspectives of Emergency Nurses on Electronic Health Record Behavioral Flags to Promote Workplace Safety

    Vidare på gårdagens hot- och våldsspår. Kanske blir detta rentav helt eller delvis ett tema för veckan. Jag planerar inte långt framåt utan läser det jag spontant är nyfiken på, men arbetsmiljöperspektivet känns extremt angeläget. Dels är det omdiskuterat, men det är också ett område där vi i hög grad baserar oss på känslor, åsikter och våra egna mer eller mindre anekdotiska erfarenheter, och i lägre grad på verifierad kunskap. Det senare är ingen beskyllning (inkluderar dessutom mig själv :)) och jag menar inte att våra personliga erfarenheter och känslor är irrelevanta – tvärtom. Däremot ser jag ett värde i att vi i högre grad för in fakta, evidens och erfarenheter som är insamlade med strukturerade, vetenskapliga metoder i diskussionen, för att vi ska kunna nå bättre systematiska lösningar framåt.

    Iallafall… Dagens artikel kommer inte från ambulanssjukvården utan från akutmottagningskontext, detta helt enkelt eftersom jag inte hittat någon prehospital motsvarighet. I studien har författarna genom intervjuer utforskat akutsjuksköterskors erfarenheter av ”behavioural flags”, d.v.s. flaggning i journalen som indikerar ett hotfullt eller våldsamt beteende. De teman som identifieras är nästan raktigenom intressanta. Här kommer en radda spännande iakttagelser:

    • Sjuksköterskorna ansåg att flaggningen var användbar som vägledning och trodde att de kunde bidra till att förebygga de allvarligaste fallen av våld.
    • Samtidigt ansåg de att flaggan inte betydde någonting, fick någon praktisk betydelse och att ledningen inte brydde sig om när patienter flaggats. Man behövde närma sig dessa patienter ändå, och flaggan i sig hindrar inte patienten från att bli våldsam. Ett fåtal patienter kunde dessutom få upprepade flaggningar och vara våldsam upprepade gånger, men utan att något som förändrade situationen faktiskt hände.
    • Sjuksköterskorna var också rädda för att flaggningen kunde leda till bias i patientomhändertagandet, något som också i hög grad relaterades till ras. Det sistnämnda är säkert en faktor även i Sverige, men jag upplever att ras ses som en betydligt mer påtaglig faktor i studier från USA.
    • I anslutning till bias-frågan så uttryckte sjuksköterskorna rädsla över icke aktuell flaggning och det framkom att ingen systematisk uppföljning av flaggorna gjordes. Det tycks inte heller ha funnits tydliga kriterier, utan all vårdpersonal kunde flagga en patient, vilket gav en subjektiv grund. Sjuksköterskorna uttryckte hur icke-optimalt bemötande från kollegor kunde leda till upprivna situation som i sin tur kunde leda till flaggning som i informanternas tycke inte var adekvat. Samtidigt fanns en oro kring hur relationen mellan patient och kliniker kunde skadas av flaggningen.
    • På den positiva sidan fanns en faktor jag inte förväntat mig. Sjuksköterskorna menade att flaggningen kunde stimulera till medkänsla, då nästan samtliga flaggade patienter hade underliggande missbruks- eller psykiatrisk problematik bakom sitt beteende, och sjuksköterskorna närmade sig genom flaggningen dessa med mer empati och förståelse för deras situation. De underströk också behovet av resurser för att möta den typen av patienter, och jag tolkar det som att de menar att hot- och våldssituationerna då också skulle kunna minska.

    Ja, det blev ju en ganska lång lista, indikerande att det i mitt tycke fanns många take-aways så intressanta att jag måste nämna dem 🙂 Punkt nummer två ovan, att flaggan inte fick någon praktisk betydelse, tänker jag kanske har begränsad överförbarhet till prehospital vård. I den prehospitala vården kan vi ju i högre grad avgöra hur och med vilka resurser vi möter patienten (tar vi med polis eller inte? är vi flera ambulanser? ber vi patienten komma ut ur huset istället för att vi går in? osv) än på akutmottagning, där patienten redan befinner sig på enheten. Sen blir ju allt ganska kontextuellt. Stora frågetecken kring subjektiviteten i flaggningen och det faktum att den inte följdes upp. De delarna kan man hantera genom ett väl utformat system, men svårare att mota är kanske den sista graden av subjektivitet (min säkerhetsbedömning överensstämmer ex.vis inte alls alltid med kollegors), risken för bias osv. Jag tänker att studien är nyttig för att skapa någon slags översiktsbild av tänkbara möjligheter och svårigheter med flaggning, och att utföra något liknande i den prehospitala vården vore av yttersta värde för de diskussioner som för närvarande förs i Sverige. Det finns helt enkelt en lång rad frågor att hantera, och ingen kommer vinna på att vi genomför förhastade lösningar som blir långsiktigt ohållbara eller komprometterar vår trovärdighet gentemot patienterna. Det senare skulle snarare kunna bidra till att hot- och våldssituationer uppstår, är min uppfattning.

    Seeburger, E. F.; Gonzales, R.; South, E. C.; Friedman, A. B.; Agarwal, A. K. Qualitative Perspectives of Emergency Nurses on Electronic Health Record Behavioral Flags to Promote Workplace Safety. JAMA Network Open 2023;6(4):e239057. doi:10.1001/jamanetworkopen.2023.9057