Dags att ta hot- och våldsveckan i mål (men det kommer säkert mer snart), så det blir utrymme för en hjärtstoppsartikel imorgon 🙂

Idag har jag som någon slags ”hopknytning av säcken” läst en systematisk review av olika verktyg för våldsriskbedömning i akutsjukvård, och då (åter) främst inriktad på akutmottagningar där evidensläget är aningens bättre än prehospitalt. Tyvärr är dock den övergripande konklusionen av denna review att det finns ett kunskapsgap, och författarna efterlyser mer forskning och helst då storskaliga multisite-RCT:er. Om man ändå sammanfattar några punkter från studien så ser det ut såhär:

• Åtta studier inkluderades som täckte sju olika verktyg. Det handlade om tre tidigare etablerade verktyg för våldsriskbedömning, alla härstammande från psykiatrin, samt tre nyutvecklade verktyg för akutsjukvård och ett verktyg som var en slags adaptering av ett annat.
• Samtliga studier hade kvalitetsbrister och i de flesta fall hög risk för bias, vilket begränsade möjligheten att dra slutsatser.
• De resultat som framkom var att verktygen verkade kunna förutsäga våld i viss utsträckning, men de minskade inte användningen av olika slags tvångsåtgärder och de var alltför otestade vad gäller psykometriska egenskaper, acceptans, lämplighet och användbarhet för den akuta vårdmiljön.
• Om man zoomar in på Bröset Violence Checklist – inte för att hänga ut just Bröset som sämre än något annat, utan bara för att det är högaktuellt i Sverige som tidigare diskuterats – så uppvisade det åter låg sensitivitet. Om man använde tre BVC-poäng som cutoff var sensitiviteten endast 45.7% för att upptäcka potentiellt våldsamma patienter, trots att mer än hälften av patienterna med så hög poäng enligt samma studie kunde förväntas uppvisa våldsamt beteende.

Kort och gott så kvarstår väl veckans tidigare konstateranden. Om vi ska förlita oss på skattning av våldsrisk med skalor så finns ett akut behov att initiera mer forskning på området. Betänk att bristerna författarna diskuterar i denna artikel är i akutmottagningskontext – och där tycks evidensläget ändå avsevärt bättre än i prehospital kontext. Det säger en del om hur dåligt läget är prehospitalt. Det talas mycket om verksamheternas skyldigheter i skuggan av Harmånger, och för min del blir då en mycket stark skyldighet att satsa på forskning på detta område. Vi kan hitta på vilka åtgärder som helst, men rent krasst så vet vi väldigt lite om vad som behövs och vad som är effektivt. Jämför gärna med pandemin, där omfattande forskning initierades parallellt med att åtgärder sattes in. För mig förefaller det helt orimligt att bara hitta på en massa åtgärder, utan att veta om de är effektiva!? Därför blir för mig en av de viktigaste arbetsmiljöåtgärderna vad gäller hot och våld att skyndsamt göra allt i vår makt för att skaffa mer förståelse och kunskap. Det är ironiskt och under all kritik att (konsumtion av) forskning knappt ens är på dagordningen i sammanhanget.