Tagg: Opioider

  • Prehospital outcomes associated with an initial strategy of intranasal vs. intramuscular naloxone administration by EMS clinicians: a nationwide cohort study

    Här kommer en rykande färsk retrospektiv studie från USA som jämför intranasal och intramuskulär administration av naloxon vid misstänkt opioidöverdos. I jämförelsen tittade författarna på hur administrationsvägen påverkade outcomes såsom hjärtstopp efter naloxonadministrationen, hypoxi/svår hypoxi, behov av ytterligare naloxondos, återställd AF > 12, återställt medvetande definierat som GCS > 12, behandling av symtom såsom illamående/kräkning eller agitation samt transport med ambulans.

    16.550 patienter som erhållit naloxon och ventilation med mask och blåsa inkluderades. 20% fick sin första naloxondos intramuskulärt, och det visade sig förknippat med lägre odds att behöva en upprepad dos eller att behöva transport, och högre odds för att återfå medvetandegrad GCS > 12 under den prehospitala vårdepisoden. Någon signifikant skillnad vad gällde risken för hypoxi fanns inte, däremot vad im administration också förknippat med lägre risk för svår hypoxi och det gick fortare både att återställa medvetandet samt en AF > 12. Ingen signifikant skillnad fanns vad gällde risk för hjärtstopp efter naloxonadministration, och det fanns inte heller någon skillnad vad gällde risk för agitation och abstinenssymtom.

    Studien var mycket intressant att läsa och jag tänker att den är baserad på ett stort antal patienter och en rimlig metod med en gediget utförd analys. Möjligen kan powern vara otillräcklig vad gäller sällsynta utfall som hjärtstopp efter naloxon, men så pekar den ju ganska tydligt mot att intramuskulär administration ter sig snäppet bättre – särskilt om man är angelägen att snabbt reversera patientens intoxikationssymtom. Om man är orolig för abstinens eller agitation så är det kanske bättre att späda och titrera den intramuskulära dosen än att välja intranasalt, tänker jag, då en gissning är att skillnaderna beror på mer osäkert intranasalt upptag snarare än fördröjning i effekten… Det stödjs också av att intranasal administration var förknippat med en högre total dos.

    Smida, T.; Crowe, R.; Glenn, M.; Joiner, A.; Bardes, J. Prehospital outcomes associated with an initial strategy of intranasal vs. intramuscular naloxone administration by EMS clinicians: a nationwide cohort study. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2673361
  • Analgesic and Physiologic Effects of Ketamine Compared with Opioids in Prehospital Trauma Care: A Systematic Review and Meta-Analysis

    Här kommer en intressant metaanalys av studier som jämför ketamin med opioider vid trauma. Trots att ketamin känns relativt välstuderat så är det inget jätteunderlag som studien baseras på. 18 studier inkluderades varav 4 RCT:er och 14 observationsstudier. Endast 3 av dessa var lämpliga för metaanalys av monoterapi med ketamin jämfört med monoterapi med opioider. Huvudfyndet var iallafall att ingen signifikant skillnad i smärtlindrande effekt (NRS-förändring) fanns mellan ketamin och opioider, vilket får tolkas som att det tyder på att effekten är jämförbar av båda preparaten/-grupperna. Dock baseras ju detta resultat på få studier och med hög heterogenitet, så man får nog betrakta detta ur ett ganska försiktigt perspektiv. Sekundära fynd var att ketamin ledde till viss ökning av hjärtfrekvensen relativt opioider, medan ingen påverkan på andningsfrekvensen jämfört med opioider fanns. Förekomsten av avvikande händelser var jämförbar mellan grupperna, men rapporteringen spretig och författarna diskuterar att underrapportering var trolig.

    Mitt spontana intryck är att jag är lite förvånad, då jag nog hade förväntat mig bättre smärtlindrande resultat av ketamin. Dock är ju detta beroende av flera faktorer, såsom dos, när utvärdering sker m.m. så man får som sagt vara försiktig med slutsatserna. Just det här med när i tiden utvärdering sker är ju också intressant. En av ketaminets stora fördelar, utöver att det har en gynnsam hemodynamisk effekt, är ju anslagstiden – vilket förvisso kan vändas till en nackdel vad avser halveringstiden och att läkemedlet går ur (för) fort. Det tycks helt enkelt utifrån innevarande studie som att mer forskning behövs även på detta område 🙂 Om man fick drömma lite skulle en stor prehospital RCT där flera olika alternativ för smärtlindring vid flera olika typer av smärta stå högt på min önskelista. Typ PreMeFen fast i större multi-center-form och med fler preparat!?

    Meyer, A. C.; Kuo, M.; Duriancik, D.M. Analgesic and Physiologic Effects of Ketamine Compared with Opioids in Prehospital Trauma Care: A Systematic Review and Meta-Analysis. Journal of Emergency Medicine 2026;85:28-44. doi:10.1016/j.jemermed.2026.02.032
  • Prophylaxis of opioid-induced nausea in helicopter emergency medical service: a prospective quasi-experimental study

    Idag en studie med i mitt tycke väldigt hög och konkret klinisk relevans. De schweiziska författarna har undersökt effekten av ondansetron iv samt inhalation av isopropanol (desinfektionsmedel) i profylaktiskt syfte mot opioid-inducerat illamående hos traumapatienter i en ambulanshelikopterverksamhet. Båda metoderna har i vissa icke prehospitala studier visat sig effektiva mot illamående, men studier på profylaktisk effekt och i den prehospitala miljön saknas väsentligen. Genomförandet skedde på så vis att man hade ett vecko-schema där man ena veckan inte gav någon profylax alls, nästa vecka gav ondansetron och tredje veckan isopropanol – sedan jämförde man grupperna. Totalt inkluderades 205 patienter med en fördelning 85/65/55 (ingen profylax/ondansetron/isopropanol). Opioiden som användes var fentanyl iv och mediandos 100 ug – hos 15% av patienterna kombinerades detta med ketamin. 94% av patienterna var utsatta för monotrauma. De fick skatta sitt illamående på en NRS-skala 0-10 precis före opioid-administration och vid ankomst till vårdinrättning.

    Det visade sig att varken ondansetron eller isopropanol hade någon signifikant profylaktisk effekt – medianförändringen i NRS var 0 (IQR 0-0) i alla grupper. Fyra patienter i grupperna utan profylax eller med isopropanol fick terapeutisk administration av ondansetron som ”rescue treatment”, men för ingen av dessa blev illamåendet bättre och tre av dem kräktes efter administration av ondansetron.

    Jag tänker lite självkritiskt att vi (och jag) här sitter och ganska rutinmässigt ger ett läkemedel utanför dess tänkta användningsområde (profylax ingår som indikation endast för postoperativt illamående, och indikationer för behandling rör postoperativt illamående eller illamående orsakat av kemoterapi och strålbehandling) som här visar sig mycket tveksamt om det faktiskt har effekt. Innevarande studie har flera begränsningar i form av sin storlek samt att man exempelvis inte kunde skilja ur grupper med tendens att bli åksjuka. Sen rör det ju i sig också en utvald patientgrupp utsatta för trauma. Ändå tänker jag att den väcker stora tveksamheter, med tanke på att indikationen som sagt inte ens finns, och vid användning ”off label” torde kraven på tydlig effekt ställas ganska högt för att motivera avsteget. Här är såklart prioriterat med större studier, och detta är ju faktiskt ett oerhört intressant ämne att göra en prehospital RCT på, helst då med patienter som får såväl profylaktiskt samt terapeutiskt ondansetron oavsett indikation och med ett relativt stort urval där man kan justera utifrån exempelvis sökorsak m.m. I avsaknad av det kommer jag inte lägga om min praxis totalt, men jag kommer tänka en gång extra innan jag använder ondansetron i just profylaktiskt syfte.

    Knapp, J.; Strohm, R.; Huber, M.; Albrecht, R.; Pietsch, U. Prophylaxis of opioid-induced nausea in helicopter emergency medical service: a prospective quasi-experimental study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01626-0
  • Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care

    Hur väljer ambulanspersonal på single responders mellan fentanyl och morfin? Den frågan ställde sig de norska forskarna bakom dagens studie. I en kvalitativ studie baserad på fokusgrupper utforskade de saken, och jag tycker de kom fram till oerhört mycket intressant – inte bara kring själva smärtlindringsfrågan utan också kring införande av nya riktlinjer, lärande och kunskapsdelning i ambulanssjukvården.

    Fentanyl valdes framförallt vid behov av snabbt tillslag och kort duration, t.ex. vid traumatisk smärta eller korta transporter. Morfin valdes istället i högre grad vid längre transporter eller till äldre/sköra patienter. Så långt tycks ju hänsynen framförallt farmakologiskt motiverade. Vad som dock också framkom var:

    • Att den initiala utbildningen på fentanyl uppfattades som en ”skrämselkampanj” utifrån biverkningsprofilen, ledande till en obalanserad bild där läkemedlet ev. underanvändes.
    • Att strukturerade sätt att dela erfarenheter saknades, ledande till att var och en riskerar bygga sina egna, anekdotiska erfarenheter och sanningar, som kanske inte är förankrade i guidelines eller aktuell evidens.
    • Att administrativa hänsyn (utökad dokumentation vid användning av fentanyl) riskerade påverka valet av läkemedel.

    Dessa tre punkter är ett icke komplett urval av faktorer som påverkade. Men jag tycker detta är oerhört intressant, inte bara ur smärtlindringsperspektiv. I avsaknad av strukturerade sätt att fånga upp erfarenheter skapas ofrånkomligen informella sätt, som riskerar skapa långlivade ”sanningar” som inte är förankrade i evidens och i värsta fall direkt felaktiga eller fördomsbaserade. Författarna använder benämningen ”ambulance truths”, vilket jag tycker är ganska illustrerande. De beskriver detta som: ”locally shared, experience-based understandings articulated by participants, reflecting collectively constructed beliefs that emerge in the absence of formal feedback or structured knowledge exchange”. Problematiken återspeglas också träffsäkert i ett av citaten: ”Since there is no exchange of experiences, you build all your competence on your own calls, and in that way, it takes a lot of time to improve” (urban paramedic 3 FG 1).

    Huvudfynden i studien kring beslutsfattande i just smärtlindringsfrågan är intressant. Men jag tycker också det är ett bra läge för alla oss i ambulanssjukvården, och inte minst de av er som sitter i ledande positioner eller arbetar med kompetens/utbildning/utveckling, att reflektera över ovan två citat. Jag tror näst intill alla känner igen sig i dessa beskrivningar, och tänker att de medför risker som sträcker sig långt utanför smärtlindringsfältet.

    Gustavsen, A.; Simensen, R. Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01608-2
  • Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice

    Idag skriver vi ännu ett avsnitt i kapitlet om methoxyflurane (Penthrox) i prehospital användning. Denna gången är studien från England och HEMS-verksamhet, där man undersökt hur framgångsrikt inhalerad methoxyfluran är vid fraktur-reponering. Och resultaten då?

    • 309 fall uppfyllde inklusionskriterierna, som var traumatisk extremitetsskada där inhalerad methoxyflurane användes för facilitering av reponering och fixering av skadan. Även fall som fått annan smärtlindring innan reponering inkluderades.
    • I 54.4% (n=168) av fallen lyckades reponering med inhalerad methoxyflurane. I 45.6% (n=141) av fallen misslyckades dock reponeringen, definierat som antingen att man misslyckades med proceduren, eller att man kunde slutföra proceduren men då med tillägg av iv sedering.
    • En positiv association fanns mellan högre ålder (aOR 1.03), tidigare administration av opioider ensamt (aOR 2.5) eller i kombination med paracetamol (aOR 2.19) och mer framgångsrik reponering. Framförallt var dock sannolikheten att lyckas avsevärt högre när det var patellaluxation som skulle reponeras (aOR 30.12). På andra sidan spektrat fanns skador på femur (aOR 0.44), och tibia/fibula (aOR 0.4) där sannolikheten att lyckas med reponering utan iv sedering alltså vara tämligen låg.

    Som summering kan väl sägas att methoxyflurane enligt studien framstår som ett måttligt användbart läkemedel vid reponering. Dock finns ett lysande undantag i form av patellaluxationer, där det ter sig betydligt mer framgångsrikt. Om man ska använda det, så verkar det också gynnsamt att ha grundsmärtlindrat patienten innan – vilket är i linje med tidigare teori i sammanhanget methoxyflurane här på Prehospitalt att det framförallt ska ses som del i en multimodal smärtlindringsstrategi. Studien är retrospektiv, förhållandevis liten och utförd i en enda högspecialiserad (HEMS) verksamhet, så resultatet bör naturligtvis bedömas därefter. En fundering jag själv hade var huruvida ALLA patienter aktuella för reponering av extremitet inkluderades, eller om klinikern i vissa fall valde iv sedering direkt om man insåg att detta sannolikt kommer att krävas? Om så var fallet riskerar ju ovan resultat vara rejält skevade, och i så fall till methoxyfluranets fördel… Jag kunde dock inte utläsa detta av studien.

    Dowsing, J.; Price, J.; Lachowycz, K.; Barnard, E. B. G. Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01591-8
  • Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia

    Äntligen dags för lite smärtlindring igen, och specifikt då ketamin! 🙂 Dagens studie är en systematisk litteraturöversikt med fokus på administration av ketamin genom inhalation, d.v.s. användande en nebulisator. Nio studier inkluderades, varav 5 RCT:er, och för min som inte testat nebulisering av ketamin är resultaten otroligt spännande:

    • I samtliga studier sågs en väsentlig reduktion av smärta, i genomsnitt 42.5% efter 15 minuter och 70.4% efter 120 minuter. Lite olika doser användes i studierna, men låga doser (0.7mg/kg) var generellt sett lika bra som högre (1.0-1.5 mg/kg).
    • I jämförelse med andra preparat och effekt över tid så visar nebuliserad ketamin en kurva som i hög grad liknar den för morfin, men med skillnaden att nebuliserad ketamin ger ett snabbare anslag och en betydligt brantare initial sänkning av smärtkurvan. I jämförelse med ketamin iv så är iv-effekten ännu lite snabbare, men där ser man också en höjning av smärtan efter 60 minuter medan det nebuliserade ketaminet fortsätter att sakta sänka smärtan upp till 120 mintuer.
    • Bieffekterna var begränsade, och lägre än preparaten som jämfördes med. 12.7% rapporterade någon bieffekt, och då med låg allvarlighetsgrad på de validerade skattningsskalor som användes (RASS + SERSDA). Framförallt handlade det om lite yrsel, trötthetskänsla och ibland humörförändring såsom avslappning och glädje. Som jämförelse upplevde 53.9% av patienterna som fick entonox bieffekter, 19.5% av morfinpatienterna osv.

    Sammanfattningsvis så tycker jag detta låter högintressant. Möjligheten att kunna ge ketamin med läkemedlets fina smärtlindrande effekter, men där durationen förlängs jämfört med iv (jag tycker det kan vara lite problematiskt att underhållsbehandla då man måste smådutta så ofta, med risk att pat hinner få mer ont) och där de negativa bieffekterna hålls till ett minimum. Det vore också ett välkommet komplement för patienter där det är svårt att etablera infart, osv. Där jag arbetar ger vi redan esketamin i.n., men där skulle jag säga att verkningarna med det snabba upptaget i näs-slemhinnan är mer lika de man får av ketamin i.v. Således känns ketamin i nebuliserad form ändå som ett riktigt intressant komplement! Jag hoppas att någon planerar och genomför en lite större RCT, gärna multicenter, och undersöker saken närmare då det utifrån innevarande studie känns som att detta skulle kunna ha en motiverad plats i prehospitala behandlingsriktlinjer. Kanske behövs även studier på arbetsmiljöaspekter, ex.vis hur mycket ketamin vi vårdare får i oss vid nebulisering i ett slutet utrymme?

    Kirk, D.; Whiles, E.; Jones, A.; Edmunds, C. Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01501-4
  • Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
  • Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study

    Dagens artikel är en retrospektiv feasability-studie från en läkarbemannad MICU i Frankrike. De har testat ketamin, som jag så ofta talar mig varm om, för att lindra bröstsmärta hos STEMI-patienter. Studien grundas på ett kvalitetsförbättringsarbete där en riktlinje infördes för att behandla bröstsmärta NRS ≥ 5 vid STEMI med ketamin 0.3 mg/kg intravenöst. Några resultat:

    • 74 patienter inkluderades. Initial NRS hos ketamin-patienterna var 8, medan patienter som fick paracetamol hade NRS 5 och morfin NRS 7.
    • Hur stor effekt läkemedlen hade blir för mig lite oklart. I artikelns tabell 2 står det att NRS sänktes med 3 i ketamingruppen, 2 i paracetamolgruppen och 2 i morfingruppen. I löptexten står dock NRS post-analgesi som 4, 5 och 7, vilket skulle innebära att varken paracetamol eller morfin alls hade effekt. Vad gäller morfin så tycks det också vara just så att det inte gav någon smärtlindrande effekt alls, då det upprepas i diskussionen att NRS ”låg stabilt” i morfingruppen medan det reducerades från 8 till 4 i ketamingruppen.
    • Författarna upptäckte inga adverse events, ejektionsfraktionen (LVEF) var stabil mellan grupperna och varken stent-trombos eller mortalitet inom 30 dagar förekom alls – så dessa bör ha varit svåra att utvärdera.

    Jag tycker att tanken med ketamin vid STEMI är superintressant. Men det finns mycket i aktuell studie som jag inte riktigt förstår, eller tvekar kring. Samtidigt är jag på vissa områden för opåläst för att kritisera alltför hårt. Men, den första tanke som slog mig var de ganska påtagligt annorlunda effekter ketamin har jämfört med opiater, vilket författarna också påtalar i bakgrunden. Detta kan såklart vara fördelaktigt, men exempelvis opiaternas vasodilaterande effekt kan ju också vara fördelaktig vid hjärtinfarkt. Så, absolut, det kanske funkar som feasability-studie, men jag tänker att en väldigt viktig sak är att göra större och helst randomiserade studier som visar att inte patienter smärtlindrade med ketamin har sämre utfall i form av mortalitet, EF, osv. än de som smärtlindrats med opioider, vilket väl får anses som gold standard? 30-dagarsmortalitet var ju ett sekundärt outcome i denna studie, men för mig är det nog prioriterat som primär outcome framöver.

    Utöver detta så är många saker lite märkliga för mig… Till att börja med NRS 5 som tröskelvärde för smärtlindring..? För mig är det en hög tröskel även vid annan smärta, men vid (misstänkt) kardiellt orsakad smärta låter det alldeles skyhögt! Sen att paracetamol alls har en roll i studien förvånade mig lite. Det är ju förvisso god grundsmärtlindring, men för mig har det aldrig riktigt varit en stor del av diskussionen vid AKS… Lägg till detta att administration av morfin inte gav en enda enhets minskning på NRS-skalan i median, så blir jag än mer förvirrad. Vad är det som skiljer dessa STEMI-patienter åt från dem jag vårdar? Är det dosberoende? Eller hur har man uppnått detta resultat? Vidare så understryker författarna att studien utfördes i en läkarbemannad verksamhet, och att följsamhet till protokollet därav varit relativt låg, vilket såklart blir problematiskt.

    Sammantaget blir min bild oundvikligen att de slutsatser man kan dra av studien blir väldigt få. Att ketamin kan lindra kardiell bröstsmärta, ja, men att dra några egentliga slutsatser om adverse events, ketamin i förhållande till andra läkemedel eller något annat blir omöjligt. Det är ju inte heller förvånande att ett läkemedel som ketamin verkar lindrande även på bröstsmärta, särskilt inte om man använder NRS 5 som tröskel för behandling. Mer intressant vore just om det är förknippat med andra nackdelar, men de svaren får vi inte alls ut här. Jag får ändå ge ett plus till författarna för att de vidgar vyerna kring ketamin och denna gången var ju inte forskning huvudsyftet med förändringen. Men med det sagt så hoppas jag att de jobbar på större och mer väldesignade studier på detta intressanta område! 🙂

    Saget, F.; Oriot, G.; Esvan, M.; Auffret, V.; Soulat, L.; Reuter, P. G.; Peschanski, N. Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2627354
  • Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief

    Dagens artikel är lite mindre och i grunden ett kvalitetsutvecklingsprojekt från Danmarks södra vårdregion. Författarna har i en prospektiv observationsstudie undersökt hur vuxna patienter med betydande traumatiska skador (misstänkta frakturer på långa rörben, rygg, bäcken samt luxationer) svarade på esketamin, vanligen efter fentanyl men även som monoterapi. De outcomes man var intresserade av var hur effektiv smärtlindringen var, bieffekter inkl. förekomst av hallucinationer och dubbelseende och patient-rapporterade utfall. Studien var inte dimensionerad för att fullt ut jämföra grupperna med monoterapi och multimodal approach, men deskriptiva resultat för grupperna presenteras (hädanefter kallar jag fentanyl+esketamin för ”multimodala gruppen” och esketamin som monoterapi ”esketamingruppen”).

    I studien inkluderades 205 kvinnor och 143 män med en medianålder av 65 år och medianvikt på 80 kg. Läkemedlen doserades med fentanyl 1-2ug/kg initialt, max 4 ug/kg, och esketamin 5 mg initialt för patienter 30-60 kg och 10 mg för patienter >60 kg. Därutöver kunde upprepningsdoser om 0.125 mg/kg ges. Median fentanyldos som gavs var 150 ug (IQR 100-200 ug) och median esketamin 10 mg (IQR 10-20 mg) i multimodala gruppen, medan median esketamindos var 15 mg (IQR 10-20mg) i esketamingruppen.

    Bland fynden:

    • Patienterna var nöjda med den smärtlindrande effekten i 91.7% av fallen i multimodala gruppen och 93.1% i esketamingruppen. Den kliniker som administrerat läkemedlet bedömde smärtlindringen som tillräcklig i 88.8% vs 90.3% av fallen.
    • Median smärtlindring i form av antal enheters reduktion på NRS-skalan var 6 (IQR 3.75-8) för den multimodala gruppen resp. 5 (IQR 3-6) för esketamingruppen.
    • De flesta patienter upplevde inga sidoeffekter (multimodal 62.0% vs esketamin 63.9%). Hallucinationer förekom i 29.1% vs 33.3% av fallen. I 22.5% vs 29.2% var dessa av positiv karaktär, medan de var negativa i 6.5% vs 4.2% av fallen. Dubbelseende förekom i 8.3% resp. 12.5% av fallen. Blodtryckshöjning >20mmHg förekom i 9.1% vs 13.9% av fallen.
    • I 74.1% (multimodal) resp. 77.8% (esketamin) av fallen skulle patienten önska esketamin för en liknande situation i framtiden. I 5.1% resp. 8.3% skulle patienten inte önska esketamin.

    Summan av kardemumman tycks vara att esketamin (som jag ju skrivit mig varm för några gånger på prehospitalt) är gångbart och potentiellt framgångsrikt (~90% effektiv smärtlindring och 5-6 NRS-enheters sänkning får väl anses bra?) för traumatisk smärta även i lägre, upprepade doser och i kombination med opioider. Studiens resultat tonar också ner bilden av att starkt obehagliga/negativa hallucinationer skulle vara vanligt förekommande. Det linjerar också med min uppfattning utifrån kliniken, där jag för egen del upplevde ketalar (racemat-ketamin) avsevärt mer hallucinogent. Vad önskar jag nu? Jo, jag önskar fler och större studier på prehospitalt esketamin för andra indikationer än bara traumatiskt smärta 🙂

    Wittrock, D.; Nielsen, L.; Morthorst Lassesen, H.; Pedersen, P.; Emdal, J.; Bergholdt, C.; Nielsen, L.; Oxlund, J.; Mikkelsen, S. Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief. Danish Medical Journal 2026;73(3). doi:10.61409/A08250694
  • Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154