Här kommer en rykande färsk retrospektiv studie från USA som jämför intranasal och intramuskulär administration av naloxon vid misstänkt opioidöverdos. I jämförelsen tittade författarna på hur administrationsvägen påverkade outcomes såsom hjärtstopp efter naloxonadministrationen, hypoxi/svår hypoxi, behov av ytterligare naloxondos, återställd AF > 12, återställt medvetande definierat som GCS > 12, behandling av symtom såsom illamående/kräkning eller agitation samt transport med ambulans.

16.550 patienter som erhållit naloxon och ventilation med mask och blåsa inkluderades. 20% fick sin första naloxondos intramuskulärt, och det visade sig förknippat med lägre odds att behöva en upprepad dos eller att behöva transport, och högre odds för att återfå medvetandegrad GCS > 12 under den prehospitala vårdepisoden. Någon signifikant skillnad vad gällde risken för hypoxi fanns inte, däremot vad im administration också förknippat med lägre risk för svår hypoxi och det gick fortare både att återställa medvetandet samt en AF > 12. Ingen signifikant skillnad fanns vad gällde risk för hjärtstopp efter naloxonadministration, och det fanns inte heller någon skillnad vad gällde risk för agitation och abstinenssymtom.

Studien var mycket intressant att läsa och jag tänker att den är baserad på ett stort antal patienter och en rimlig metod med en gediget utförd analys. Möjligen kan powern vara otillräcklig vad gäller sällsynta utfall som hjärtstopp efter naloxon, men så pekar den ju ganska tydligt mot att intramuskulär administration ter sig snäppet bättre – särskilt om man är angelägen att snabbt reversera patientens intoxikationssymtom. Om man är orolig för abstinens eller agitation så är det kanske bättre att späda och titrera den intramuskulära dosen än att välja intranasalt, tänker jag, då en gissning är att skillnaderna beror på mer osäkert intranasalt upptag snarare än fördröjning i effekten… Det stödjs också av att intranasal administration var förknippat med en högre total dos.