Tagg: NRS

  • Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis

    Dagens studie kommer från 2023 och är en återkommande källa i min forskning. Författarna har gjort en systematisk review och metasyntes över kvalitativt beskrivna upplevelser av prehospital hantering av smärta utifrån patienters, närståendes och ambulanspersonalens perspektiv. Jag tycker studien utgör en ganska bra ingång i smärtbehandlingens komplexitet och understryker hur den biopsykosociala modellen behöver tillämpas även i prehospital vård. Författarna beskriver vikten av att möta patientens behov, förväntningar och övertygelser, men också vikten av en god relation mellan patient och kliniker, en multifaktoriell approach, förbättrad förståelse och följsamhet till smärtskattning samt vikten av adekvata guidelines (här understryks exempelvis vikten av att riktlinjer är synkade mellan prehospital vård och senare delar av den akuta vårdkedjan). Jag skulle säga att denna artikel tillför värdefulla delar kring många av de prehospitala utmaningarna kring smärtlindring; problematiker som ofta nämns vid smärtskattning diskuteras, betydelsen av adekvata riktlinjer och behovet av en holistisk inställning till smärta. Vi vet från den biopsykosociala modellen vikten av att bekräfta patientens upplevelse och förhålla oss till den samt att värdera inte bara smärtans intensitet, utan även duration, karaktär och omständigheter runtomkring såsom psykisk belastning, förekomst av långvarig smärta, föreståelse för smärtan hos patienten m.m. Jag skulle säga att det sistnämnda är en viktig nyckel till bättre hantering av smärta i ambulanssjukvården: Vi behöver bli bättre på att förklara smärta, förklara skalor etc vid smärtskattning och även förklara de behandlingsalternativ vi har samt vad man kan förvänta sig respektive inte förvänta sig av dem. Vi kanske inte kan ta bort all smärta, men kan vi förklara, lugna och ge patienten acceptans samt hopp, så tyder forskningen på att vi kan reducera risken för långvariga besvär. Jag är såklart partisk, men tycker dagens artikel är läsvärd för alla oss som jobbar prehospitalt!

    Whitley, G. A.; Wijegoonewardene, N.; Nelson, D.; Curtis, F.; Ortega, M.; Siriwardena, A. N. Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis. JACEP Open 2023;4(2):e12940. doi:10.1002/emp2.12940
  • Prehospital nurse adherence to abdominal pain guidelines in Sweden and possible association with educational level

    Idag en fantastiskt fin studie på ett ämne väldigt närliggande mitt eget forskningsområde, nämligen den prehospitala behandlingen av akut buksmärta. Det är en studie som väcker mycket tankar, och jag tar mig friheten att brodera ut texten och resonemangen lite.

    Författarna har undersökt sjuksköterskors följsamhet till behandlingsriktlinjer för buksmärta och huruvida denna är associerad med utbildningsnivå. Totalt 600 fall inkluderades och fynden är onekligen intressanta:

    • Sjuksköterskorna som inkluderades hade i genomsnitt 13 års sjuksköterskeerfarenhet. 61% hade en specialistutbildning, ambulanssjuksköterska var (överlägset) vanligast.
    • 71% av uppdragen inträffade mellan 07-22, d.v.s. dagtid. 31% var prio 1 ut, men endast 3% prio 1 in. Prio 2 ut var vanligast; 67%. 85% transporterades till akutmottagning. 19% av patienterna diagnosticerades med ett tidskritiskt tillstånd.
    • Följsamheten till riktlinker var icke-optimal i flera avseenden:
      • Smärtintensitet dokumenterades i 36% av fallen.
      • 72% av patienterna med smärta NRS >= 4 erhöll farmakologisk smärtlindring.
      • Bukpalpation utfördes i 70% av fallen.
      • Auskultation av buken utfördes i 31% av fallen.
      • Avföringsanamnes dokumenterades i 70% av fallen, miktion 48%.
      • Blodsocker mättes i 60% av fallen, laktat i 9% av fallen.
    • Sjuksköterskor med specialistutbildning gav i högre grad smärtlindring och i högre dos men utförde också viktiga undersökningar såsom bukpalpation, glukosmätning och laktatmätning i högre grad.

    I studien finns mycket intressant kring följsamhet till riktlinjer och behandling av buksmärta i ambulanssjukvården. Det viktigaste intrycket för min del är dock kompetensens betydelse för den vårdkvalitet som levereras. I dagens tider av svår personalbrist upplever jag detta som bortglömt i den svenska debatten. Ambulanssjukvård handlar inte bara om att få fram en ambulans till patienten, utan vilken vård som levereras. Studien inkluderar ju erfarna sjuksköterskor (13 år snitt-erfarenhet), så ett rimligt antagande torde vara att en stor del av deltagarna torde ha adekvata förutsättningar att göra rätt. Innevarande studie ger en ganska tydlig fingervisning att erfarenhet ensamt kanske inte alltid räcker, utan att specialistkompetens också kan vara en faktor i att säkra adekvat omhändertagande. Ändå finns regioner som inte har varken mål eller krav på specialistsjuksköterskekompetens i ambulanssjukvården. Min egen region exempelvis ligger tyvärr överlägset längst ner i den statistiken, om man tittar på siffror i en studie av Wallin m.fl. från 2022. Här finns tydlig förbättringspotential, och för att säkra hög vårdkvalitet till patienterna borde politiken gå in och kravställa tydligt inte bara kring responstider och annat, utan även kring vilken kompetens som patienter ska möta i den prehospitala vården. I den vägledning för omhändertagande av den tidskritiskt sjuka eller skadade patienten som Kunskapsstyrning vård (vilket ju drivs av Sveriges regioner i samverkan) släppte förra året sattes målbilden till att denne patient ska få tillgång till två specialistutbildade sjuksköterskor, och att varje ambulans ska bemannas med minst en dito. Kloka människor har skrivit denna vägledning, och dagens studie tyder ju på att målbilden inte på något vis är tagen ur luften. Detaljerna kan man diskutera, men jag måste säga att jag saknar detta perspektiv i debatten..? De få gånger jag hör det debatteras på arbetsplatser upplever jag alltför ofta att debatten tolkas personligt som kritik mot kollegor utan specialistkompetens, vilket det naturligtvis inte handlar om. För mig är det sandlådenivå, och fokus ska vara på patienternas bästa. Specialistkompetens är en faktor på systemnivå, där vi har potential att höja kvaliteten på den vård som når fram till patienterna med positiva effekter för patient, närstående och med all sannolikhet samhällsekonomi som följd.

    Dannvall, C.; Öhman, H.; Herlitz, J.; Hagiwara, M. A.; Magnusson, C. Prehospital nurse adherence to abdominal pain guidelines in Sweden and possible association with educational level. Australasian Emergency Care 2025;28(4):314-321. doi:10.1016/j.auec.2025.06.007
  • Prophylaxis of opioid-induced nausea in helicopter emergency medical service: a prospective quasi-experimental study

    Idag en studie med i mitt tycke väldigt hög och konkret klinisk relevans. De schweiziska författarna har undersökt effekten av ondansetron iv samt inhalation av isopropanol (desinfektionsmedel) i profylaktiskt syfte mot opioid-inducerat illamående hos traumapatienter i en ambulanshelikopterverksamhet. Båda metoderna har i vissa icke prehospitala studier visat sig effektiva mot illamående, men studier på profylaktisk effekt och i den prehospitala miljön saknas väsentligen. Genomförandet skedde på så vis att man hade ett vecko-schema där man ena veckan inte gav någon profylax alls, nästa vecka gav ondansetron och tredje veckan isopropanol – sedan jämförde man grupperna. Totalt inkluderades 205 patienter med en fördelning 85/65/55 (ingen profylax/ondansetron/isopropanol). Opioiden som användes var fentanyl iv och mediandos 100 ug – hos 15% av patienterna kombinerades detta med ketamin. 94% av patienterna var utsatta för monotrauma. De fick skatta sitt illamående på en NRS-skala 0-10 precis före opioid-administration och vid ankomst till vårdinrättning.

    Det visade sig att varken ondansetron eller isopropanol hade någon signifikant profylaktisk effekt – medianförändringen i NRS var 0 (IQR 0-0) i alla grupper. Fyra patienter i grupperna utan profylax eller med isopropanol fick terapeutisk administration av ondansetron som ”rescue treatment”, men för ingen av dessa blev illamåendet bättre och tre av dem kräktes efter administration av ondansetron.

    Jag tänker lite självkritiskt att vi (och jag) här sitter och ganska rutinmässigt ger ett läkemedel utanför dess tänkta användningsområde (profylax ingår som indikation endast för postoperativt illamående, och indikationer för behandling rör postoperativt illamående eller illamående orsakat av kemoterapi och strålbehandling) som här visar sig mycket tveksamt om det faktiskt har effekt. Innevarande studie har flera begränsningar i form av sin storlek samt att man exempelvis inte kunde skilja ur grupper med tendens att bli åksjuka. Sen rör det ju i sig också en utvald patientgrupp utsatta för trauma. Ändå tänker jag att den väcker stora tveksamheter, med tanke på att indikationen som sagt inte ens finns, och vid användning ”off label” torde kraven på tydlig effekt ställas ganska högt för att motivera avsteget. Här är såklart prioriterat med större studier, och detta är ju faktiskt ett oerhört intressant ämne att göra en prehospital RCT på, helst då med patienter som får såväl profylaktiskt samt terapeutiskt ondansetron oavsett indikation och med ett relativt stort urval där man kan justera utifrån exempelvis sökorsak m.m. I avsaknad av det kommer jag inte lägga om min praxis totalt, men jag kommer tänka en gång extra innan jag använder ondansetron i just profylaktiskt syfte.

    Knapp, J.; Strohm, R.; Huber, M.; Albrecht, R.; Pietsch, U. Prophylaxis of opioid-induced nausea in helicopter emergency medical service: a prospective quasi-experimental study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01626-0
  • Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
  • Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study

    Dagens artikel är en retrospektiv feasability-studie från en läkarbemannad MICU i Frankrike. De har testat ketamin, som jag så ofta talar mig varm om, för att lindra bröstsmärta hos STEMI-patienter. Studien grundas på ett kvalitetsförbättringsarbete där en riktlinje infördes för att behandla bröstsmärta NRS ≥ 5 vid STEMI med ketamin 0.3 mg/kg intravenöst. Några resultat:

    • 74 patienter inkluderades. Initial NRS hos ketamin-patienterna var 8, medan patienter som fick paracetamol hade NRS 5 och morfin NRS 7.
    • Hur stor effekt läkemedlen hade blir för mig lite oklart. I artikelns tabell 2 står det att NRS sänktes med 3 i ketamingruppen, 2 i paracetamolgruppen och 2 i morfingruppen. I löptexten står dock NRS post-analgesi som 4, 5 och 7, vilket skulle innebära att varken paracetamol eller morfin alls hade effekt. Vad gäller morfin så tycks det också vara just så att det inte gav någon smärtlindrande effekt alls, då det upprepas i diskussionen att NRS ”låg stabilt” i morfingruppen medan det reducerades från 8 till 4 i ketamingruppen.
    • Författarna upptäckte inga adverse events, ejektionsfraktionen (LVEF) var stabil mellan grupperna och varken stent-trombos eller mortalitet inom 30 dagar förekom alls – så dessa bör ha varit svåra att utvärdera.

    Jag tycker att tanken med ketamin vid STEMI är superintressant. Men det finns mycket i aktuell studie som jag inte riktigt förstår, eller tvekar kring. Samtidigt är jag på vissa områden för opåläst för att kritisera alltför hårt. Men, den första tanke som slog mig var de ganska påtagligt annorlunda effekter ketamin har jämfört med opiater, vilket författarna också påtalar i bakgrunden. Detta kan såklart vara fördelaktigt, men exempelvis opiaternas vasodilaterande effekt kan ju också vara fördelaktig vid hjärtinfarkt. Så, absolut, det kanske funkar som feasability-studie, men jag tänker att en väldigt viktig sak är att göra större och helst randomiserade studier som visar att inte patienter smärtlindrade med ketamin har sämre utfall i form av mortalitet, EF, osv. än de som smärtlindrats med opioider, vilket väl får anses som gold standard? 30-dagarsmortalitet var ju ett sekundärt outcome i denna studie, men för mig är det nog prioriterat som primär outcome framöver.

    Utöver detta så är många saker lite märkliga för mig… Till att börja med NRS 5 som tröskelvärde för smärtlindring..? För mig är det en hög tröskel även vid annan smärta, men vid (misstänkt) kardiellt orsakad smärta låter det alldeles skyhögt! Sen att paracetamol alls har en roll i studien förvånade mig lite. Det är ju förvisso god grundsmärtlindring, men för mig har det aldrig riktigt varit en stor del av diskussionen vid AKS… Lägg till detta att administration av morfin inte gav en enda enhets minskning på NRS-skalan i median, så blir jag än mer förvirrad. Vad är det som skiljer dessa STEMI-patienter åt från dem jag vårdar? Är det dosberoende? Eller hur har man uppnått detta resultat? Vidare så understryker författarna att studien utfördes i en läkarbemannad verksamhet, och att följsamhet till protokollet därav varit relativt låg, vilket såklart blir problematiskt.

    Sammantaget blir min bild oundvikligen att de slutsatser man kan dra av studien blir väldigt få. Att ketamin kan lindra kardiell bröstsmärta, ja, men att dra några egentliga slutsatser om adverse events, ketamin i förhållande till andra läkemedel eller något annat blir omöjligt. Det är ju inte heller förvånande att ett läkemedel som ketamin verkar lindrande även på bröstsmärta, särskilt inte om man använder NRS 5 som tröskel för behandling. Mer intressant vore just om det är förknippat med andra nackdelar, men de svaren får vi inte alls ut här. Jag får ändå ge ett plus till författarna för att de vidgar vyerna kring ketamin och denna gången var ju inte forskning huvudsyftet med förändringen. Men med det sagt så hoppas jag att de jobbar på större och mer väldesignade studier på detta intressanta område! 🙂

    Saget, F.; Oriot, G.; Esvan, M.; Auffret, V.; Soulat, L.; Reuter, P. G.; Peschanski, N. Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2627354
  • Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief

    Dagens artikel är lite mindre och i grunden ett kvalitetsutvecklingsprojekt från Danmarks södra vårdregion. Författarna har i en prospektiv observationsstudie undersökt hur vuxna patienter med betydande traumatiska skador (misstänkta frakturer på långa rörben, rygg, bäcken samt luxationer) svarade på esketamin, vanligen efter fentanyl men även som monoterapi. De outcomes man var intresserade av var hur effektiv smärtlindringen var, bieffekter inkl. förekomst av hallucinationer och dubbelseende och patient-rapporterade utfall. Studien var inte dimensionerad för att fullt ut jämföra grupperna med monoterapi och multimodal approach, men deskriptiva resultat för grupperna presenteras (hädanefter kallar jag fentanyl+esketamin för ”multimodala gruppen” och esketamin som monoterapi ”esketamingruppen”).

    I studien inkluderades 205 kvinnor och 143 män med en medianålder av 65 år och medianvikt på 80 kg. Läkemedlen doserades med fentanyl 1-2ug/kg initialt, max 4 ug/kg, och esketamin 5 mg initialt för patienter 30-60 kg och 10 mg för patienter >60 kg. Därutöver kunde upprepningsdoser om 0.125 mg/kg ges. Median fentanyldos som gavs var 150 ug (IQR 100-200 ug) och median esketamin 10 mg (IQR 10-20 mg) i multimodala gruppen, medan median esketamindos var 15 mg (IQR 10-20mg) i esketamingruppen.

    Bland fynden:

    • Patienterna var nöjda med den smärtlindrande effekten i 91.7% av fallen i multimodala gruppen och 93.1% i esketamingruppen. Den kliniker som administrerat läkemedlet bedömde smärtlindringen som tillräcklig i 88.8% vs 90.3% av fallen.
    • Median smärtlindring i form av antal enheters reduktion på NRS-skalan var 6 (IQR 3.75-8) för den multimodala gruppen resp. 5 (IQR 3-6) för esketamingruppen.
    • De flesta patienter upplevde inga sidoeffekter (multimodal 62.0% vs esketamin 63.9%). Hallucinationer förekom i 29.1% vs 33.3% av fallen. I 22.5% vs 29.2% var dessa av positiv karaktär, medan de var negativa i 6.5% vs 4.2% av fallen. Dubbelseende förekom i 8.3% resp. 12.5% av fallen. Blodtryckshöjning >20mmHg förekom i 9.1% vs 13.9% av fallen.
    • I 74.1% (multimodal) resp. 77.8% (esketamin) av fallen skulle patienten önska esketamin för en liknande situation i framtiden. I 5.1% resp. 8.3% skulle patienten inte önska esketamin.

    Summan av kardemumman tycks vara att esketamin (som jag ju skrivit mig varm för några gånger på prehospitalt) är gångbart och potentiellt framgångsrikt (~90% effektiv smärtlindring och 5-6 NRS-enheters sänkning får väl anses bra?) för traumatisk smärta även i lägre, upprepade doser och i kombination med opioider. Studiens resultat tonar också ner bilden av att starkt obehagliga/negativa hallucinationer skulle vara vanligt förekommande. Det linjerar också med min uppfattning utifrån kliniken, där jag för egen del upplevde ketalar (racemat-ketamin) avsevärt mer hallucinogent. Vad önskar jag nu? Jo, jag önskar fler och större studier på prehospitalt esketamin för andra indikationer än bara traumatiskt smärta 🙂

    Wittrock, D.; Nielsen, L.; Morthorst Lassesen, H.; Pedersen, P.; Emdal, J.; Bergholdt, C.; Nielsen, L.; Oxlund, J.; Mikkelsen, S. Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief. Danish Medical Journal 2026;73(3). doi:10.61409/A08250694
  • Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial

    Idag har jag läst en sekundäranalys från PACKMaN, en RCT utförd i Storbritannien där ketamin och morfin vid traumatisk smärta jämfördes. Sekundäranalysen tittar däremot på om högre smärtintensitet i slutet av den prehospitala vården är associerat med mer kronisk smärta. Författarna fann också att NRS ≥ 4 vid ankomst till sjukhus var förknippat med en högre förekomst av kronisk smärta efter både 3 och 6 månader. Det är ett intressant resultat och författarna drar i sin diskussion slutsatsen att den prehospitala hanteringen av akut smärta är associerad med senare förekomst av kronisk smärta. Det måste dock betonas att studien har stora begränsningar, och den största torde vara att författarna egentligen inte kunnat analysera om det faktiskt finns ett kausalt samband mellan prehospital smärtbehandling och kronisk smärta… Detta eftersom de pga missing data inte har haft möjlighet att analysera kopplingen till Injury Severity Score. Så kanske, kan jag tycka, drar de sina slutsatser lite väl långt när de får det att låta som att själva smärthanteringen är associerad..? Det torde istället kunna vara så att svårare skador förknippade med mer akut smärta helt enkelt också är förknippade med mer kronisk smärta. Studien är klart läsvärd, men jag antar att vi ett tag till ändå får nöja oss med de studier från andra områden som indikerar att effektiv behandling av den akuta smärtan är associerad med mindre kronisk smärta. Det börjar bli som ett återkommande mantra här, men… Mer studier på detta vore väldigt bra!

    Smyth, M. A.; Noordali, H.; Starr, K.; Yeung, J.; Lall, R.; Michelet, F.; Fuller, G.; Petrou, S.; Walker, A.; Green, Z.; McLaren, R.; Miller, E.; Perkins, G. D. Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial. Preprint 2025. doi:10.1101/2025.08.01.25332769
  • Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review

    Ännu en scoping review, denna gång fokuserad på obehag hos traumapatienter upplevt under den prehospitala vårdepisoden samt interventioner för att hantera obehaget. Om man börjar med lite kritik så tillämpar studien ganska breda inklusionskriterier. Exempelvis har rena guideline-artiklar inkluderats vilket jag kan fundera lite över. Om man sneglar på litteraturlistan så förekommer också en del självcitering. Sammantaget tycker jag ändå att resultatet inkluderar intressanta delar med grund i relevanta studier.

    Det främsta obehaget var inte helt oväntat smärta. Även köldrelaterat obehag, oro/ångest/rädsla och obehag relaterat till rörelsebegränsning berörs dock. Några särskilt intressanta saker tycker jag är hur hantering av emotionella faktorer såsom oro kunde bidra till att också modulera smärtan, vilket understryker hur viktigt ett holistiskt perspektiv är och multimodulära strategier med både farmakologisk och icke farmakologisk hantering av smärta och lidande. Apropå lidande så finns en annan intressant aspekt av det i form av att studien belyser vårdlidande orsakat av (spinal) rörelsebegränsning.

    Man får ta det för vad det är, men som ambulanssjuksköterska finns en del intressanta reflektioner för arbetet med traumapatienter att plocka ur denna artikel.

    Melo, F.; Reis Santos, M.; Castelo-Branco Sousa, M.; Mota, C.; Mota, M. Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review. Journal of Emergency Nursing 2026;52(1):218-238.e5. doi:10.1016/j.jen.2025.08.014
  • Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial

    Nyårsdagen 2026: En-studie-om-dagen-projektet börjar på riktigt och jag fortsätter på smärttemat. Det blir en lite längre utläggning idag, men det är inget du som läsare ska vänja dig vid. Oftast kommer det bli korta kommentarer, eller ingen, till artiklarna.

    I denna mycket intressanta randomiserade studie från Norge har författarna jämfört methoxyflurane (Penthrox),  fentanyl i.n. och morfin i.v. för patienter med smärta NRS >= 4. Primärt utfall var förändring i NRS 10 minuter efter behandlingens start och methoxyflurane visade sig vara minst lika bra som morfin i.v. eller fentanyl i.n. En genomsnittlig sänkning på 3,31 NRS-enheter 10 minuter efter administration av methoxyflurane får anses lovande, och studien tyder på att methoxyflurane är bra som initial smärtlindring eller som senare komplement till andra preparat i en multimodal smärtlindringsstrategi.

    Vad som fångar mitt intresse är dock de långa tiderna till administration och effekt av smärtlindring. Snabbast går det med methoxyflurane: 22,5 min i median från ambulansens ankomst till administration och 25,3 min från administration till två enheters sänkning av NRS. Totalt blir det lång tid om man har ont. I appendix finns summerade tider: 2% av patienterna som fick methoxyflurane hade två NRS-enheter reduktion 20 min efter ambulansens ankomst. För morfin och fentanyl var siffrorna 0% resp. 1%. Vid 30 min var de 10%/4%/8% och vid 40 min 17%/12%/9%. Felkällor finns, men för mig överskuggar tiderna nästan studiens huvudresultat… NRS 7,6 i genomsnitt innan behandling är svår smärta, och ambulanssjukvården borde väl ändå kunna ge mer än 17% av patienterna >=2 enheters NRS-sänkning inom 40 min efter ambulansens ankomst..? Så, studien visar på intressanta tidsskillnader mellan de läkemedel som jämförs, men skillnaderna är relativt små om man beaktar hur lång totaltiden till effektiv smärtlindring är. Frågan är, finns det sätt att mer substantiellt korta tiden till administration av läkemedel? Och, varför är tiden från administration till effekt så pass lång, när samtliga jämförda läkemedel teoretiskt borde möjliggöra snabbare anslag? Något väldigt intressant vore att se esketamin iv/in i en liknande jämförelse, tycker jag.

    Simensen, R.; Fjose, L. O.; Thorsen, K.; Olsen, I. C.; Rehn, M.; Hagemo, J.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial. The Lancet 2025;406(10522):2957-2967. doi:10.1016/s0140-6736(25)01575-2
  • Pain assessment and management of adult patients in the Swedish EMS: a nationwide registry study

    En studie per dag hela 2026 är tanken med Prehospitalt, men jag tjuvstartar redan 2025 med en svensk studie som kom i början på året och som är viktig utifrån mitt forskningsområde prehospital smärta. Glenn Larsson, Pär Wennberg och Kristoffer Wibring har använt det svenska kvalitetsregistret för ambulanssjukvård AmbuReg för att kartlägga smärtskattning, smärtlindring och associerade faktorer hos våra prehospitala patienter. En mycket intressant studie, som sätter resultaten i den studie jag själv publicerade nästan samtidigt (cliffhanger, den kanske kommer framöver!) i en större kontext. Resultaten pekar dessutom i samma riktning, nämligen mot att vi har stora förbättringspotentialer vad gäller smärtskattning och smärtlindring i ambulanssjukvården, så våra patienter får en god, säker och personcentrerad vård!

    Larsson, G., Wennberg, P. & Wibring, K. Pain assessment and management of adult patients in the Swedish EMS: a nationwide registry study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(22). doi:10.1186/s13049-025-01333-2