Tagg: Läkemedel generellt

  • Intranasal Versus Intramuscular Midazolam in Pediatric Seizure Control: A Systematic Review and Meta-Analysis

    Här kommer dagens studie innan jag ruschar till jobbet för ett kvällspass på bil. Idag har jag läst om olika administrationsvägar för midazolam i kramplösande syfte till pediatriska patienter. För att precisera så jämfördes i denna metaanalys intranasal behandling med intramuskulär, och det primära utfallet var huruvida ytterligare läkemedelsdoser behövdes (”rescue therapy”) och sekundärt tittade författarna på hur lång tid det tog till kramperna upphörde samt huruvida tre eller fler doser behövdes.

    Totalt inkluderades 3.933 patienter, varav 97.9% i prehospital miljö. Intressant nog så var intramuskulär administration förknippat med lägre sannolikhet att behöva ytterligare doser (RR 1.29 95% CI 1.15-1.45). Det var också förknippat med kortare tid till krampfrihet (23.60 sekunder 95% CI 2.31-44.89). I det senare ligger ju konfidensintervallet rätt nära att passera nollan, så den kliniska relevansen kan ju kanske diskuteras – men överlag ger ju studien intryck att intramuskulär administration ter sig bättre än intranasal, vilket var en nyhet för mig som är van vid intranasal administration. Här finns anledning för mig att ta en funderare… De riktlinjer jag jobbar under medger intramuskulär administration, men jag har aldrig använt det utan brukar köra nasalt då jag haft intrycket att detta var bättre. Nu uppstår givetvis nyfikenhet kring hur saken förhåller sig till vuxna patienter… Är det lika? Här finns ju tänkbara skillnader såsom att den tratt el. liknande (vi använder MAD) som man för in i näsan kan vara bättre eller sämre lämpad för näsborrarnas storlek. Även nässlemhinnans yta torde ju skilja väsentligt, vilket också skulle kunna ge direkta skillnader kopplat till den nasala administrationens resultat. Om någon har tips på studier kring vuxna på området, använd gärna kontakt-sidan och tipsa!

    Nu mot jobbet…

    Mohnkern, J. D.; Khalid, A.; Ibrahim, M.; Dave, V.; Chierighini, P. P.; Riaño, A. S.; Ajibade, T.; Shehan, T. S. M. Intranasal Versus Intramuscular Midazolam in Pediatric Seizure Control: A Systematic Review and Meta-Analysis. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2658592
  • Experiences of trauma patients given subanaesthetic doses of ketamine

    Dagens studie är en oerhört intressant sådan på temat smärtlindring, och specifikt då ketamin. Som bekant kan bieffekt av detta läkemedel vara hallucinationer, och det medför även amnesi och förhoppningsvis analgesi. Författaren har kvalitativt utforskat patienternas upplevelse av att få ketamin i analgetisk och sub-anestetisk dos, medelst intervjuer och tematisk analys. Det ger för mig ett perspektiv som är extremt viktigt men föga utforskat tidigare.

    Några punkter från resultatet:

    • Amnesi (minnesförlust) sågs mestadels positivt av patienterna. De var i hög grad glada att slippa minnen som de antog vara traumatiska, och led inte av att ha en minneslucka.
    • De drömde inte mardrömmar i någon hög utsträckning, men det förekom i något enstaka fall livliga upplevelser i drömmarna och till viss del obehag.
    • En väsentlig andel patienter upplevde hallucinationer, inklusive känslan av att vikas ihop som origami (kanske orsakat av paketering i filtar etc?). En del patienter upplevde också obehagliga delar, såsom värmesensationer och panikkänsla.
    • En viktig del handlade om att vi ambulanskliniker som administrerar läkemedlet kan förmedla trygghet, säkerhet och en känsla av att vi har kontroll, vilket patienterna i studien upplevde hjälpte dem mycket. I detta ingick att förbereda på upplevelsen av ketamin, så patienterna vet vad de kan förvänta sig. Detta upplevdes fördelaktigt av de som fick denna information, och saknat av de som inte fick den.

    Jag tänker att detta ger oss goda insikter i vad som är viktigt för patienter som får ketamin (eller liknande analgetika), och inte minst vad vi kan förvänta oss av deras upplevelser så vi bättre kan hantera dem både före, under och efter administrationen. Exempelvis tänker jag utifrån origami-liknelsen, att vi nog bör betänka att vi med våra handlingar absolut kan påverka patienternas upplevelser trots att vi kanske upplever dem sederade (vilket kanske inte är en nyhet, men en bra påminnelse). Vi som givit ketamin är nog också i hög grad bekanta med läkemedelets bieffekter, men vad jag däremot inte kan säga att jag vet massor om är hur dessa upplevs av patienterna när de ser på händelsen i perspektiv. Jag tycker på många sätt studien är obligatorisk läsning för oss som använder läkemedlet. Man bör dock bära med sig att urvalet är litet och ganska homogent, vilket innebär att viktiga upplevelser kan ha uteslutits genom selektionsbias, där man kan spekulera att de patienter som haft värst upplevelser kanske inte ställer upp i samma grad…? Oavsett, in och läs!

    Barker, J. Experiences of trauma patients given subanaesthetic doses of ketamine. Journal of Paramedic Practice 2026;18(4):150-158. doi:10.12968/jpar.2025.0021
  • Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
  • Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study

    Dagens artikel är en retrospektiv feasability-studie från en läkarbemannad MICU i Frankrike. De har testat ketamin, som jag så ofta talar mig varm om, för att lindra bröstsmärta hos STEMI-patienter. Studien grundas på ett kvalitetsförbättringsarbete där en riktlinje infördes för att behandla bröstsmärta NRS ≥ 5 vid STEMI med ketamin 0.3 mg/kg intravenöst. Några resultat:

    • 74 patienter inkluderades. Initial NRS hos ketamin-patienterna var 8, medan patienter som fick paracetamol hade NRS 5 och morfin NRS 7.
    • Hur stor effekt läkemedlen hade blir för mig lite oklart. I artikelns tabell 2 står det att NRS sänktes med 3 i ketamingruppen, 2 i paracetamolgruppen och 2 i morfingruppen. I löptexten står dock NRS post-analgesi som 4, 5 och 7, vilket skulle innebära att varken paracetamol eller morfin alls hade effekt. Vad gäller morfin så tycks det också vara just så att det inte gav någon smärtlindrande effekt alls, då det upprepas i diskussionen att NRS ”låg stabilt” i morfingruppen medan det reducerades från 8 till 4 i ketamingruppen.
    • Författarna upptäckte inga adverse events, ejektionsfraktionen (LVEF) var stabil mellan grupperna och varken stent-trombos eller mortalitet inom 30 dagar förekom alls – så dessa bör ha varit svåra att utvärdera.

    Jag tycker att tanken med ketamin vid STEMI är superintressant. Men det finns mycket i aktuell studie som jag inte riktigt förstår, eller tvekar kring. Samtidigt är jag på vissa områden för opåläst för att kritisera alltför hårt. Men, den första tanke som slog mig var de ganska påtagligt annorlunda effekter ketamin har jämfört med opiater, vilket författarna också påtalar i bakgrunden. Detta kan såklart vara fördelaktigt, men exempelvis opiaternas vasodilaterande effekt kan ju också vara fördelaktig vid hjärtinfarkt. Så, absolut, det kanske funkar som feasability-studie, men jag tänker att en väldigt viktig sak är att göra större och helst randomiserade studier som visar att inte patienter smärtlindrade med ketamin har sämre utfall i form av mortalitet, EF, osv. än de som smärtlindrats med opioider, vilket väl får anses som gold standard? 30-dagarsmortalitet var ju ett sekundärt outcome i denna studie, men för mig är det nog prioriterat som primär outcome framöver.

    Utöver detta så är många saker lite märkliga för mig… Till att börja med NRS 5 som tröskelvärde för smärtlindring..? För mig är det en hög tröskel även vid annan smärta, men vid (misstänkt) kardiellt orsakad smärta låter det alldeles skyhögt! Sen att paracetamol alls har en roll i studien förvånade mig lite. Det är ju förvisso god grundsmärtlindring, men för mig har det aldrig riktigt varit en stor del av diskussionen vid AKS… Lägg till detta att administration av morfin inte gav en enda enhets minskning på NRS-skalan i median, så blir jag än mer förvirrad. Vad är det som skiljer dessa STEMI-patienter åt från dem jag vårdar? Är det dosberoende? Eller hur har man uppnått detta resultat? Vidare så understryker författarna att studien utfördes i en läkarbemannad verksamhet, och att följsamhet till protokollet därav varit relativt låg, vilket såklart blir problematiskt.

    Sammantaget blir min bild oundvikligen att de slutsatser man kan dra av studien blir väldigt få. Att ketamin kan lindra kardiell bröstsmärta, ja, men att dra några egentliga slutsatser om adverse events, ketamin i förhållande till andra läkemedel eller något annat blir omöjligt. Det är ju inte heller förvånande att ett läkemedel som ketamin verkar lindrande även på bröstsmärta, särskilt inte om man använder NRS 5 som tröskel för behandling. Mer intressant vore just om det är förknippat med andra nackdelar, men de svaren får vi inte alls ut här. Jag får ändå ge ett plus till författarna för att de vidgar vyerna kring ketamin och denna gången var ju inte forskning huvudsyftet med förändringen. Men med det sagt så hoppas jag att de jobbar på större och mer väldesignade studier på detta intressanta område! 🙂

    Saget, F.; Oriot, G.; Esvan, M.; Auffret, V.; Soulat, L.; Reuter, P. G.; Peschanski, N. Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2627354
  • Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief

    Dagens artikel är lite mindre och i grunden ett kvalitetsutvecklingsprojekt från Danmarks södra vårdregion. Författarna har i en prospektiv observationsstudie undersökt hur vuxna patienter med betydande traumatiska skador (misstänkta frakturer på långa rörben, rygg, bäcken samt luxationer) svarade på esketamin, vanligen efter fentanyl men även som monoterapi. De outcomes man var intresserade av var hur effektiv smärtlindringen var, bieffekter inkl. förekomst av hallucinationer och dubbelseende och patient-rapporterade utfall. Studien var inte dimensionerad för att fullt ut jämföra grupperna med monoterapi och multimodal approach, men deskriptiva resultat för grupperna presenteras (hädanefter kallar jag fentanyl+esketamin för ”multimodala gruppen” och esketamin som monoterapi ”esketamingruppen”).

    I studien inkluderades 205 kvinnor och 143 män med en medianålder av 65 år och medianvikt på 80 kg. Läkemedlen doserades med fentanyl 1-2ug/kg initialt, max 4 ug/kg, och esketamin 5 mg initialt för patienter 30-60 kg och 10 mg för patienter >60 kg. Därutöver kunde upprepningsdoser om 0.125 mg/kg ges. Median fentanyldos som gavs var 150 ug (IQR 100-200 ug) och median esketamin 10 mg (IQR 10-20 mg) i multimodala gruppen, medan median esketamindos var 15 mg (IQR 10-20mg) i esketamingruppen.

    Bland fynden:

    • Patienterna var nöjda med den smärtlindrande effekten i 91.7% av fallen i multimodala gruppen och 93.1% i esketamingruppen. Den kliniker som administrerat läkemedlet bedömde smärtlindringen som tillräcklig i 88.8% vs 90.3% av fallen.
    • Median smärtlindring i form av antal enheters reduktion på NRS-skalan var 6 (IQR 3.75-8) för den multimodala gruppen resp. 5 (IQR 3-6) för esketamingruppen.
    • De flesta patienter upplevde inga sidoeffekter (multimodal 62.0% vs esketamin 63.9%). Hallucinationer förekom i 29.1% vs 33.3% av fallen. I 22.5% vs 29.2% var dessa av positiv karaktär, medan de var negativa i 6.5% vs 4.2% av fallen. Dubbelseende förekom i 8.3% resp. 12.5% av fallen. Blodtryckshöjning >20mmHg förekom i 9.1% vs 13.9% av fallen.
    • I 74.1% (multimodal) resp. 77.8% (esketamin) av fallen skulle patienten önska esketamin för en liknande situation i framtiden. I 5.1% resp. 8.3% skulle patienten inte önska esketamin.

    Summan av kardemumman tycks vara att esketamin (som jag ju skrivit mig varm för några gånger på prehospitalt) är gångbart och potentiellt framgångsrikt (~90% effektiv smärtlindring och 5-6 NRS-enheters sänkning får väl anses bra?) för traumatisk smärta även i lägre, upprepade doser och i kombination med opioider. Studiens resultat tonar också ner bilden av att starkt obehagliga/negativa hallucinationer skulle vara vanligt förekommande. Det linjerar också med min uppfattning utifrån kliniken, där jag för egen del upplevde ketalar (racemat-ketamin) avsevärt mer hallucinogent. Vad önskar jag nu? Jo, jag önskar fler och större studier på prehospitalt esketamin för andra indikationer än bara traumatiskt smärta 🙂

    Wittrock, D.; Nielsen, L.; Morthorst Lassesen, H.; Pedersen, P.; Emdal, J.; Bergholdt, C.; Nielsen, L.; Oxlund, J.; Mikkelsen, S. Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief. Danish Medical Journal 2026;73(3). doi:10.61409/A08250694
  • Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154
  • MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use

    Nähä, nu släpper vi geriatriken ett tag och återkommer till ett av mina favoritteman tillika mitt eget forskningsområde; prehospital smärtlindring! Då blir det också automatiskt lite längre utlägg här än vanligt 🙂 Vi är tillbaka till de flitiga norrmännen och forskargruppen som intresserar sig för methoxyflurane (jag har bland annat skrivit om deras PreMeFen-studie den 1 januari, se kategorin Smärtbehandling och läkemedel). Methoxyflurane är nog för övrigt det mest omskrivna läkemedlet på Prehospitalt hittills. 🙂

    Vad adderar då dagens studie? Jo, i denna prospektiva observationsstudie har författarna försökt utforska hur methoxyflurane används, hur väl det fungerar och patientnöjdhet hos patienter med traumatisk smärta. Även ekonomiska konsekvenser beskrivs. Antalet inkluderade patienter var en del av studiens outcome (eftersom man ville utforska användningsmönster), och det resulterar i en ganska liten studie omfattande 48 patienter. Lite intressanta resultat och funderingar:

    • Medianålder hos patienterna var 69 år. Med tanke på hur dominerande den geriatriska populationen är i prehospital kontext och inte minst då vid exempelvis falltrauman (77% av patienterna i studien), så tänker jag att det är relativt lågt. Man kan också spekulera i om det återspeglar en begränsning i läkemedlet, nämligen att methoxyflurane är svårt att administrera till personer med grav kognitiv svikt eller svårighet att själv hålla i inhalatorn.
    • Smärtan sjönk från NRS 8 i median till 5 inom 10 minuter. 52% av patienterna klarade sig utan annan smärtlindring, medan 48% fick multimodal smärtlindring – där opioid-paracetamol eller opioid-esketamin var vanligaste komplementen. 61% av patienterna erhöll god eller mycket god smärtlindring och 67% skulle ta emot samma behandling igen.
    • Många oönskade effekter (adverse events, AE) rapporterades och AE förekom hos en majoritet av patienterna. Det handlar dock om lindriga bieffekter och ungefär vad man kan förvänta sig av lite starkare smärtlindring, såsom eufori och yrsel. Inga konstigheter där tänker jag.
    • I 31% av fallen valdes methoxyflurane pga svårighet att etablera iv access, i 27% för att minska tid på plats och i 31% helt enkelt för att det föredrogs framför ex.vis opioider.
    • Prismässigt så steg kostnaderna för smärtlindring trefaldigt, delvis på grund av att methoxyflurane-inhalatorn är ungefär 10x så dyrt som en morfinampull.

    Överlag så tänker jag att denna lilla och ganska begränsade studie ändå stärker bilden av att methoxyflurane absolut kan ha en plats i den prehospitala verktygslådan. Den stärker dock också bilden av att läkemedlet kanske framförallt ska ses som en bro till eller ett komplement till andra läkemedel i en multimodal smärtlindringsapproach. Detta framförallt på grund av den ofta otillräckliga effekten, men möjligen också utifrån prisbilden. Det senare aktualiserar samma fråga som jag var inne på kring PreMeFen-studien: Jag hade extremt gärna sett methoxyflurane jämföras med intranasalt esketamin, vilket författarna faktiskt också berör i diskussionen. Kanske framstår jag som besatt av esketamin, men med tanke på att valet av methoxyflurane i 58% av fallen avgörs av svårighet att etablera iv access eller för att minska tid på plats så tänker jag att esketamin i.n. är ett starkt alternativ. Det medger både enkel administration utan iv, extremt snabbt tillslag men också en effekt som iallafall jag upplever som säkrare än methoxyflurane, som jag subjektivt upplever ganska varierande (i studien beskrivs också att en inte obefintlig andel av patienterna har dålig effekt). Jag är oinsatt i priser, men försökte kolla upp och en ampull esketamin tycks kosta mellan 40-60 kr, sett till båda styrkorna 5 mg/ml och 25 mg/ml (som vi använder i.n.). Även detta ligger således på ett pris som är nästan en tiondel av en methoxyflurane-inhalator.

    Oavsett vad så är den förmodligen starkaste fördelen med methoxyflurane i mitt tycke att patienten kan självadministrera läkemedlet. Detta diskuteras också lite av författarna. Det vore oerhört intressant med studier som utforskade implikationerna av detta, inklusive psykologiska effekter av att faktiskt få kontroll över hur den egna smärtlindringen doseras. Hos patienter med svåra smärttoppar har jag själv kompletterat med methoxyflurane i just det syftet, och har goda erfarenheter av det – att patienten faktiskt själv kan kontrollera den där sista biten av smärtlindringen. För egen del tror jag, högst spekulativt, att denna faktor i stort överväger farmakologiska och tidsmässiga fördelar hos methoxyflurane 🙂

    Simensen, R.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01546-z
  • Methoxyflurane exposure in ambulances: a controlled laboratory study on paramedic safety

    Hur exponerade blir vi som vårdare för preparatet när vi ger methoxyflurane som själv-inhalator? När vi fick det i arsenalen för några år sedan fick patienterna om jag inte minns fel erhålla en eller två behandlingar var tredje månad. Vi vårdare fick göra max två behandlingar per dygn. Gränserna är nu borttagna och i patientfallet ersatta med generösare dito. Jag kan dock erkänna att jag någon gång råkat andas in precis över patienten och känt hur det snurrat till i huvudet. Inte konstigt alls, men preparatet är ju nefrotoxiskt, så det är absolut intressant i vilken mån vi blir låggradigt, passivt exponerade. Författarna av dagens studie uppmätte halter av methoxyflurane i en ambulans med och utan ventilation/utsug aktiverat, då en simulerad patient inhalerade 3 ml (standarddos) av preparatet i form av en inandning var 20:e sekund under en 15-minutersperiod. Några av studiens fynd:

    • Medelkoncentration vid en 15-minutersadministration var 0.034 ppm i förarutrymmet och 1.339 ppm i vårdarutrymmet, om ventilationen var aktiverad. Utan ventilation var medelkoncentrationen istället 0.686 ppm respektive 2.280 ppm.
    • Även om man skulle administrerar 22 doser av methoxyflurane 3 ml under 12 timmar – med ventilationen avstängd – kommer exponeringen vara gott och väl under arbetsmiljömässiga gränsvärden (i Kanada, märk väl, jag vet inte hur reglerna är i Sverige).

    Behöver vi något mer..? Nja… Man ska komma ihåg att studien är liten. Totalt 12 deltagare fick genomföra detta och det samlades in totalt 24 luftprover. Siffrorna är ju däremot ganska tydliga. Exponeringen torde vara tämligen låg, och är man orolig så ser man till att slå på ambulansens utsug. Glöm inte att methoxyflurane är en tänkbar väg att snabbare uppnå smärtlindring för patienterna. Klicka på taggen methoxyflurane under rubriken på detta inlägg, så hittar du bl.a. en norsk RCT jag skrivit om tidigare! 🙂

    Austin, M. A.; Mao, S.; MacLeod, J.; Cantor, Z. Methoxyflurane exposure in ambulances: a controlled laboratory study on paramedic safety. Regulatory Toxicology and Pharmacology 2026;165:106012. doi:10.1016/j.yrtph.2025.106012
  • Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis

    Idag blickar jag lite utanför ambulanssjukvården och läser en studie om hur paracetamol i.v. påverkar medelartärtrycket (MAP) hos IVA-patienter. De (potentiellt) negativa hemodynamiska effekterna av paracetamol är ju relativt omtalade, men iallafall jag har inte läst så mycket studier på detta (med det inte sagt att de inte finns) utan mer sett det som kliniska, erfarenhetsbaserade insikter. Många av intensivvårdspatienterna inleder ju sitt möte med vården redan prehospitalt, och studien känns därför intressant för vår kontext.

    Den aktuella studien är en systematisk litteraturöversikt och metaanalys, som inkluderat åtta studier där patienter behandlades med paracetamol i.v. för antingen feber och/eller smärta. Författarna fann:

    • MAP sjönk signifikant med -6.75 mmHg (IQR -10.68, -2.82), det systoliska blodtrycket sjönk även det med -11.55 mmHg (IQR -20.55, -2.55).
    • Effekten var tydligast vid feber som indikation, men subgruppsanalyserna hämmades av det låga antalet inkluderade studier.
    • Ingen effekt på hjärtfrekvensen sågs. Patienterna tycks således inte kompensera det sjunkande trycket med frekvens.
    • Förekomsten av hypotension efter paracetamol-administration var 45.5%.

    När man tolkar resultatet får man komma ihåg att få studier inkluderades och många av dessa kan innehålla confounders och bias som ej går att kontrollera för. Vi vet exempelvis inte om patienterna erhöll vätska eller annan behandling för att motverka hypotension, så de faktiska effekterna skulle definitivt kunna vara större än vad studien indikerar. Det är dock åter värt att åter påminna om att studien är gjord på intensivvårdspatienter, som i grunden kan förväntas vara svårt sjuka. Utifrån min kliniska erfarenhet är det just denna grupp som ibland är märkbart känslig för paracetamol i.v. på ett sätt som jag inte alls upplever att andra patienter är. Men ja… Takeaway message? Det måste väl ändå bli att man bör ha de potentiella hemodynamiska effekterna av paracetamol i åtanke innan man administrerar det intravenöst, iallafall hos de känsligaste patienterna där hemodynamiken redan är påverkad.

    Messina, S.; Ferro, S.; Santonocito, C.; Minardi, C.; Zawadka, M.; Drago, F.; Noto, A.; Sanfilippo, F. Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis. Anaesthesia Critical Care & Pain Medicine 2025;44(5):101579. doi:10.1016/j.accpm.2025.101579
  • Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study

    Här kommer en lite småintressant studie där författarna helt sonika mätt temperaturen i ett antal Volvo-bilar (rapid response vehicles) och en ambulanshelikopter under ett års tid. Ganska nördigt kan tyckas, men många läkemedel har ju begränsningar i vilka temperaturer de får förvaras i. Detta kan vara ett reellt problem. Där jag själv arbetar har vi varma sommardagar haft temperaturer över 30 grader i garagen där bilarna står under längre tid, och faktiskt gjort diverse tillfälliga åtgärder för att begränsa problemen, då en del läkemedel vad jag minns hade 25 grader som övre temperaturgräns för förvaring. Fynden i studien visar iallafall att temperaturerna varierade mellan -9 till +46,8 grader – ett rejält intervall med andra ord. Detta är något som jag tänker att man måste förhålla sig till när man planerar både garage, fordon och kanske förvaringslösningar (temperaturlarm?). Sen är det såklart högst relevant att veta om/hur olika läkemedel faktiskt påverkas. Studien på läkemedel i kalla miljöer av Sohm et al (2025) som jag la ut den 18 januari antydde ju att påverkan inte var så stor, men det var ju effekter av kyla och dessutom under relativt begränsat tidsintervall… Undra hur det är med värme, och under en längre tid..?

    Maait, Y.; Phillipson, L. Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study. Prehospital and Disaster Medicine 2025;40(6):299-306. doi:10.1017/s1049023x25101581