Efter en fantastisk HLR-kongress där jag också haft nöjet att möta några av er som läser här lämnar vi HLR-temat och blickar mot fjällen, som jag älskar att vistas i framförallt på sommaren. 🙂 Dagens studie kommer från forskare vid bland annat Umeå universitet och rör i grunden inte ambulanssjukvård utan fjällräddare. Dock är ju dessa samverkanspartners till oss i ambulanssjukvården i de geografiska områden som berörs, och de får dessutom själva anses utöva viss prehospital vård – om än med begränsningar, vilket studien diskuterar. Studien är iallafall baserad på 21 kvalitativa intervjuer med fjällräddare från olika regioner längs fjällkedjan. Syftet var att bringa ljus på hur fjällräddare planerar, utför och avslutar fjällräddningsoperationer ur ett medicinskt och ledningsmässigt perspektiv.

Det finns flera intressanta resultat, men jag väljer att fokusera på några. Dels så fanns svårigheter kring logistik och transport, där fjällräddarna förhindrades använda civila helikoptrar av som jag förstår det byråkratiska skäl. De upplevde också ibland att ambulanshelikoptern var förhindrad att flyga pga vädret, samtidigt som civila helikoptrar där piloten kanske hade bättre lokalkännedom kunde tänka sig lyfta. En annan sak som lyftes var utbildning/träning, där många efterfrågade mer träning, medan andra tyckte det var lagom nivå – det verkade vara större enighet kring att den träning som gavs var av hög kvalitet. Rent medicinskt så var bakgrunden hos deltagarna varierad, vissa hade sjukvårdserfarenhet och rentav prehospital vård, medan andra inte alls besatt något sådant. Bristande medicinska kunskaper lyftes som ett problem, men även bristande möjligheter, framförallt till smärtlindring. I texten får man bilden av ett team som under svåra förhållanden ska tillbringa kanske timmar med en patient, och ofta transportera i svår terräng och svåra väderförhållanden. Samtidigt har de, av förståeliga skäl utifrån svensk lagstiftning, ingen möjlighet att administrera någon smärtlindring alls, trots att patienten i värsta fall kan vara svårt skadad. Fjällräddarna lyfte själva en önskan om inhalationsbaserad smärtlindring, av allt att döma syftar de på methoxyflurane, som ju används ex.vis av badvakter i Australien.

Mer intressanta resultat fanns definitivt, men jag stannar där. Har själv ingen erfarenhet av samverkan med fjällräddningen och hur ofta ambulanspersonal medföljer fjällräddningen till hämtplats, vilket jag antar sker ibland men kanske inte alls alltid. Om det är frekvent förekommande att patienter tillbringar timmar utan adekvat smärtlindring och även förflyttas så med fjällräddningen, så sätter det i mitt tycke ljuset på en tydlig lucka i svensk prehospital glesbygdsmedicin. Jag är osäker vad som är bästa lösningen på detta, men jag hoppas att innevarande studie och kanske uppföljare kan bidra till att lösningsförslag kommer på bordet.