Design: Fenomenologi

  • Navigating oneself through the eyes of the other – meanings of encountering ambulance clinicians while being in a suicidal process

    Idag ännu en studie av Hammarbäck m.fl. som rör den suicidala patienten. I dagens studie har författarna intervjuat patienter som har erfarenhet av att möta ambulanssjukvården i en dylik situation. Flera intressanta teman framkommer (som vanligt med kvalitativa studier är det svårt att redogöra för hela resultatet, läs studien!) och jag slås av patienternas beskrivningar av utsatthet, att vara i underläge, en börda och känslan av att sakna eller ha lägre människovärde. Det blir starkt i denna studie hur vi som ambulanspersonal med så extremt enkla medel kan förmedla hopp i en dylik situation, genom att använda ett empatiskt tonfall, ta patienten på allvar, betrakta den som en människa i nöd och behandla den som en like. Jag fastnade vid hur patienterna värderade någon som frågade om deras intressen, husdjur eller utbildning – att helt enkelt se personen som något mer än bara någon suicidal. Här finns också intressanta fynd angående polis, där patienterna – föga förvånande – uttrycker att polisens närvaro skapar osäkerhet och en ovilja att åka med dem då de står för något skamligt, kriminellt, medan vården står för hjälpande. Att vi behöver polisnärvaro i situationer där ett säkerhetshot föreligger är såklart inget att diskutera, men jag upplever också att det finns en ganska djupt rotad åsikt bland vissa i ambulanssjukvården att psykisk sjukdom på något sätt inte skulle vara något för ambulanssjukvården, utan mer en polissak. Detta är i mitt tycke befängt av flera skäl: Vilket annat sjukdomstillstånd tänker vi att polisen skulle vara mer lämpliga att ta i än vården? Och som studien indikerar, det finns många nackdelar med ett polisomhändertagande, om vi ser det som ett mål att återupprätta tron på sig själv i ett läge där tilltron till det egna människovärdet redan är sviktande. Känslan av att vara en börda är redan stor nog, känslan av att ”vara kriminell” är nog knappast något man behöver.

    Det var några egna och väldigt fria reflektioner, men som sagt… Läs studien!

    Hammarbäck, S.; Wiklund Gustin, L.; Bremer, A.; Holmberg, M. Navigating oneself through the eyes of the other – meanings of encountering ambulance clinicians while being in a suicidal process. International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being 2024;19(1). doi:10.1080/17482631.2024.2374751
  • Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process

    Idag har jag läst en svensk artikel från 2023 som rör ambulanspersonalens ansvar kring patienter kopplat till den suicidala processen. Intervjuer genomfördes med 27 ambulanspersonal. I resultatet identifierades tre kategorier av hur ansvaret beskrevs av ambulanspersonalen, på ett kontinuum från ”konventionellt ansvar” via ”konditionellt ansvar” och till ”etiskt ansvar” i andra änden av kontinuumet. Konventionellt ansvar beskrevs som att ansvaret var att följa rutiner och riktlinjer, där fokus var vård av somatiska besvär, och att besvär relaterade till psykiatri och mående i hög grad var någon annans ansvar som ambulanspersonalen saknade kompetens för. Det konditionella ansvaret beskrevs som att ambulanspersonalen upplevde ett begränsat ansvar för det psykiska måendet, kopplat till vissa situationer där särskilda villkor var uppfyllda. Här beskrevs bland annat hur man ibland undvek att fråga om måendet, grundat i att man var orolig för vad svaret skulle bli och vad man skulle göra utifrån detta. I det etiska ansvaret beskrevs istället hur ambulanspersonalen såg ett ansvar för relationen med patienten, och att det var personalens ansvar att skapa trygghet så patienten kunde öppna sig och berätta sin historia. I detta förlopp beskrevs hur ambulanspersonalen själv upplevde sig sårbar i konversationen.

    Som så många kvalitativa studier är det svårt att förmedla en bra helhet, och jag föreslår såklart att studien läses i sin helhet. Vad som förvånade mig var i hur hög utsträckning många av citaten i ena änden av kontinuumet distanserade sig från patienten. Absolut vet jag att vi i ambulanssjukvården har varierande inställning och arbetssätt gentemot patienter med psykisk sjukdom eller dåligt mående, men att man helt antyder att det inte alls skulle ingå i ambulanssjukvårdens ansvar att ta hand om de psykiska bitarna, eller det faktum att man tyckte att man inte kan ge vissa (återkommande) patienter för mycket uppmärksamhet, för då ringer de bara igen, känns tråkigt. Jag är kanske naiv, men jag hoppades vi kommit längre än att dessa inställningar skulle skina igenom så tydligt i en studie… Det förvånar mig också lite att man i så pass hög utsträckning anser att vi inte har kompetens nog att ta hand om patientgruppen. Absolut, jag har massor jag vill lära mig om psykiatri och jag vet mina begränsningar, men att ta hand om suicidnära personer fick relativt mycket plats i min specialistsjuksköterskeutbildning och för mig är det helt främmande att avsäga mig ansvaret för dessa grundat i kompetensbrist. Om jag upplevde mig ha sådana skulle jag göra något åt det snarast. Inte menat på något dömande sätt, men med tanke på hur pass stor andel av patienterna i ambulanssjukvården som söker pga psykiatri, så är det ju ett problem ungefär lika stort som om man skulle uppleva sig sakna kompetens att ta hand om traumapatienter, huvudvärk, ryggsmärta eller liknande.

    Hammarbäck, S.; Holmberg, M.; Wiklund Gustin, L.; Bremer, A. Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process. Nursing Ethics 2023;30(6):857-870. doi:10.1177/09697330221149102
  • Experiences of trauma patients given subanaesthetic doses of ketamine

    Dagens studie är en oerhört intressant sådan på temat smärtlindring, och specifikt då ketamin. Som bekant kan bieffekt av detta läkemedel vara hallucinationer, och det medför även amnesi och förhoppningsvis analgesi. Författaren har kvalitativt utforskat patienternas upplevelse av att få ketamin i analgetisk och sub-anestetisk dos, medelst intervjuer och tematisk analys. Det ger för mig ett perspektiv som är extremt viktigt men föga utforskat tidigare.

    Några punkter från resultatet:

    • Amnesi (minnesförlust) sågs mestadels positivt av patienterna. De var i hög grad glada att slippa minnen som de antog vara traumatiska, och led inte av att ha en minneslucka.
    • De drömde inte mardrömmar i någon hög utsträckning, men det förekom i något enstaka fall livliga upplevelser i drömmarna och till viss del obehag.
    • En väsentlig andel patienter upplevde hallucinationer, inklusive känslan av att vikas ihop som origami (kanske orsakat av paketering i filtar etc?). En del patienter upplevde också obehagliga delar, såsom värmesensationer och panikkänsla.
    • En viktig del handlade om att vi ambulanskliniker som administrerar läkemedlet kan förmedla trygghet, säkerhet och en känsla av att vi har kontroll, vilket patienterna i studien upplevde hjälpte dem mycket. I detta ingick att förbereda på upplevelsen av ketamin, så patienterna vet vad de kan förvänta sig. Detta upplevdes fördelaktigt av de som fick denna information, och saknat av de som inte fick den.

    Jag tänker att detta ger oss goda insikter i vad som är viktigt för patienter som får ketamin (eller liknande analgetika), och inte minst vad vi kan förvänta oss av deras upplevelser så vi bättre kan hantera dem både före, under och efter administrationen. Exempelvis tänker jag utifrån origami-liknelsen, att vi nog bör betänka att vi med våra handlingar absolut kan påverka patienternas upplevelser trots att vi kanske upplever dem sederade (vilket kanske inte är en nyhet, men en bra påminnelse). Vi som givit ketamin är nog också i hög grad bekanta med läkemedelets bieffekter, men vad jag däremot inte kan säga att jag vet massor om är hur dessa upplevs av patienterna när de ser på händelsen i perspektiv. Jag tycker på många sätt studien är obligatorisk läsning för oss som använder läkemedlet. Man bör dock bära med sig att urvalet är litet och ganska homogent, vilket innebär att viktiga upplevelser kan ha uteslutits genom selektionsbias, där man kan spekulera att de patienter som haft värst upplevelser kanske inte ställer upp i samma grad…? Oavsett, in och läs!

    Barker, J. Experiences of trauma patients given subanaesthetic doses of ketamine. Journal of Paramedic Practice 2026;18(4):150-158. doi:10.12968/jpar.2025.0021