Tagg: Säkerhet & biverkningar

  • Analgesic and Physiologic Effects of Ketamine Compared with Opioids in Prehospital Trauma Care: A Systematic Review and Meta-Analysis

    Här kommer en intressant metaanalys av studier som jämför ketamin med opioider vid trauma. Trots att ketamin känns relativt välstuderat så är det inget jätteunderlag som studien baseras på. 18 studier inkluderades varav 4 RCT:er och 14 observationsstudier. Endast 3 av dessa var lämpliga för metaanalys av monoterapi med ketamin jämfört med monoterapi med opioider. Huvudfyndet var iallafall att ingen signifikant skillnad i smärtlindrande effekt (NRS-förändring) fanns mellan ketamin och opioider, vilket får tolkas som att det tyder på att effekten är jämförbar av båda preparaten/-grupperna. Dock baseras ju detta resultat på få studier och med hög heterogenitet, så man får nog betrakta detta ur ett ganska försiktigt perspektiv. Sekundära fynd var att ketamin ledde till viss ökning av hjärtfrekvensen relativt opioider, medan ingen påverkan på andningsfrekvensen jämfört med opioider fanns. Förekomsten av avvikande händelser var jämförbar mellan grupperna, men rapporteringen spretig och författarna diskuterar att underrapportering var trolig.

    Mitt spontana intryck är att jag är lite förvånad, då jag nog hade förväntat mig bättre smärtlindrande resultat av ketamin. Dock är ju detta beroende av flera faktorer, såsom dos, när utvärdering sker m.m. så man får som sagt vara försiktig med slutsatserna. Just det här med när i tiden utvärdering sker är ju också intressant. En av ketaminets stora fördelar, utöver att det har en gynnsam hemodynamisk effekt, är ju anslagstiden – vilket förvisso kan vändas till en nackdel vad avser halveringstiden och att läkemedlet går ur (för) fort. Det tycks helt enkelt utifrån innevarande studie som att mer forskning behövs även på detta område 🙂 Om man fick drömma lite skulle en stor prehospital RCT där flera olika alternativ för smärtlindring vid flera olika typer av smärta stå högt på min önskelista. Typ PreMeFen fast i större multi-center-form och med fler preparat!?

    Meyer, A. C.; Kuo, M.; Duriancik, D.M. Analgesic and Physiologic Effects of Ketamine Compared with Opioids in Prehospital Trauma Care: A Systematic Review and Meta-Analysis. Journal of Emergency Medicine 2026;85:28-44. doi:10.1016/j.jemermed.2026.02.032
  • Perceived stress and risky driving among emergency medical services personnel: parallel mediation effects of cognitive failures and emotional exhaustion

    Idag kör vi – symboliskt men också nästan bokstavligt talat – en vända till på arbetsmiljötemat. Studien är en cross-sectional survey, kommer från Saudiarabien och undersöker hur stress påverkar riskfyllda förarbeteenden. Författarna sätter upp ett antal hypoteser om att stress påverkar förarbeteendet och att kognitiva och emotionella faktorer är del av detta. 400 deltagare från olika stationer och med olika yrkestitlar i ambulanssjukvården svarade. Resultatet blev att upplevd stress inte hade någon direkt effekt på riskfyllda förarbeteenden. Däremot var det förknippat med kognitiva misstag och emotionell utmattning, och dessa i sin tur hade starka effekter på riskfyllt förarbeteende. Så, det fanns ett indirekt samband som visade på att när stressen går så långt att det påverkar vår kognition, eller när våra coping-mekanismer blir otillräckliga så vi påverkas, eventuellt både mentalt och emotionellt – då riskerar också körningen påverkas till det sämre. Detta linjerar relativt väl med vad som är känt från tidigare studier och teoribildningar enligt författarna, men naturligtvis kan kontextuella skillnader finns och man får föreställa sig att det finns en del sådana mellan Sverige och Saudiarabien. Ändå blir min uppfattning att författarnas implications-diskussion torde hålla ganska väl i Sverige… På organisatorisk nivå bör man inte se riskbeteenden i trafiken endast som en fråga om regelföljsamhet eller teknisk förmåga, utan snarare som en arbetsmiljöfaktor som påverkas av belastningen, välmåendet på arbetsplatsen och de stödfunktioner som finns. Med de långa skift som trots allt fortfarande finns i ambulanssjukvården finns all anledning att fundera över hur man fångar upp såväl kortvarig som långvarig stress och beteenden som indikerar kognitiv eller emotionell utmattning hos personalen, samt funderar över vad som ska gälla när belastningen blir för hög. Med den organisatoriska press som hela sjukvårdssystemet i mitt tycke är utsatt för, finns ju också all anledning att fundera över hur mycket systemet går att pressa utan att det får risker för trafiksäkerheten och i förlängningen då patientsäkerheten. Det vore intressant att se svensk eller iallafall nordisk forskning på detta tema, för att erhålla data från kontexter mer lik vår egen.

    Alasqah, W.; Noureldin, A. Perceived stress and risky driving among emergency medical services personnel: parallel mediation effects of cognitive failures and emotional exhaustion. Frontiers in Public Health 2026;14. doi:10.3389/fpubh.2026.1827749
  • Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care

    Hur väljer ambulanspersonal på single responders mellan fentanyl och morfin? Den frågan ställde sig de norska forskarna bakom dagens studie. I en kvalitativ studie baserad på fokusgrupper utforskade de saken, och jag tycker de kom fram till oerhört mycket intressant – inte bara kring själva smärtlindringsfrågan utan också kring införande av nya riktlinjer, lärande och kunskapsdelning i ambulanssjukvården.

    Fentanyl valdes framförallt vid behov av snabbt tillslag och kort duration, t.ex. vid traumatisk smärta eller korta transporter. Morfin valdes istället i högre grad vid längre transporter eller till äldre/sköra patienter. Så långt tycks ju hänsynen framförallt farmakologiskt motiverade. Vad som dock också framkom var:

    • Att den initiala utbildningen på fentanyl uppfattades som en ”skrämselkampanj” utifrån biverkningsprofilen, ledande till en obalanserad bild där läkemedlet ev. underanvändes.
    • Att strukturerade sätt att dela erfarenheter saknades, ledande till att var och en riskerar bygga sina egna, anekdotiska erfarenheter och sanningar, som kanske inte är förankrade i guidelines eller aktuell evidens.
    • Att administrativa hänsyn (utökad dokumentation vid användning av fentanyl) riskerade påverka valet av läkemedel.

    Dessa tre punkter är ett icke komplett urval av faktorer som påverkade. Men jag tycker detta är oerhört intressant, inte bara ur smärtlindringsperspektiv. I avsaknad av strukturerade sätt att fånga upp erfarenheter skapas ofrånkomligen informella sätt, som riskerar skapa långlivade ”sanningar” som inte är förankrade i evidens och i värsta fall direkt felaktiga eller fördomsbaserade. Författarna använder benämningen ”ambulance truths”, vilket jag tycker är ganska illustrerande. De beskriver detta som: ”locally shared, experience-based understandings articulated by participants, reflecting collectively constructed beliefs that emerge in the absence of formal feedback or structured knowledge exchange”. Problematiken återspeglas också träffsäkert i ett av citaten: ”Since there is no exchange of experiences, you build all your competence on your own calls, and in that way, it takes a lot of time to improve” (urban paramedic 3 FG 1).

    Huvudfynden i studien kring beslutsfattande i just smärtlindringsfrågan är intressant. Men jag tycker också det är ett bra läge för alla oss i ambulanssjukvården, och inte minst de av er som sitter i ledande positioner eller arbetar med kompetens/utbildning/utveckling, att reflektera över ovan två citat. Jag tror näst intill alla känner igen sig i dessa beskrivningar, och tänker att de medför risker som sträcker sig långt utanför smärtlindringsfältet.

    Gustavsen, A.; Simensen, R. Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01608-2
  • Law Enforcement Officer Placed Tourniquets, An Important Tool with Opportunities to Improve – A Multi-center, Multicity Study

    Dagens studie berör tourniqueter applicerade av polis vs dito applicerade av ambulanspersonal i USA. Studien är retrospektiv över 11 år och inkluderar 956 patienter. I korthet visade det sig att de flesta tourniqueter oavsett vem som satt dem avlägsnades i traumarummet, men att de som satts av polis i betydligt lägre grad ledde till en förnyad blödning vid borttagningen. Dessa patienter hade också i lägre grad en kärlskada. Injury Severity Score och Abbreviated Injury Scale var också högre för patienter som fick tourniquet av ambulanssjukvården (och överlag relativt låga, vilket de såklart kan vara med relativt isolerade skador som ändå kräver tourniquet). Vidare rapporterades inga avvikelser eller negativa utfall för patienterna pga tourniqueter satta av polis, bör noteras.

    Jag tänker att väsentliga skillnader kan finnas mellan kontexter här, men att det ändå är ett intressant resultat som understryker att touniqueter generellt sett bör utvärderas sett till nödvändighet i ett ”lugnare läge”, och inte minst då de som satts av icke sjukvårdspersonal. Spännande läsning, gå in och läs fulltexten!

    Shukla, D.; Buzzetta, A.; Lehmann, A.; Matecki, M.; Zwemer, C.; Edwards, K.; Leichtle, S.; Shapiro, G.; Smith, E. R.; Varga, S.; Teicher, E.; Ferrada, P.; Vercruysse, M.; Retz, W.; Faustin, V.; Bedrin, N.; Dellonte, K.; Gestring, M.; Sarani, B.; Dailey, M. W. Law Enforcement Officer Placed Tourniquets, An Important Tool with Opportunities to Improve – A Multi-center, Multicity Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2646950
  • The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport

    Hur mycket tjänar vi egentligen på att transportera patienter med blåljus och siren, kontra normal körning? Det är fokus i dagens studie, där författarna jämfört faktiska transporttider vid blåljuskörning med estimerade tider från Googles Distance Matrix model – en komplex modell där maskininlärning och stora mängder data från verkliga case används för att beräkna tiden som krävs för att ta sig från A till B. Baserat på 25.902 händelser, där 21% transporterades med blåljus och siren, kom författarna fram till att användning av blåljus och siren minskade den totala transporttiden med 3 minuter i median och tempot minskade med 0.3 min/km (=18 sekunder per km). Även i en modell där man justerade siffrorna för ytor med högre eller lägre koncentration av ambulansuppdrag bestod ungefär samma skillnader, men den totala transporttiden minskade med 3.3 minuter istället.

    Författarna drar själva i studien slutsatsen att vinsterna är förhållandevis små, och att få patienter bör gynnas av tidsvinsten 3 minuter. Jag tänker att detta är kloka reflektioner och något vi nog bör fundera mer över – hur mycket vinner vi egentligen..? Samtidigt kan detta vara kontextuellt beroende och det kan finnas stora skillnader på USAs kontext jämfört med Sveriges. Det skiljer sig också rimligen utifrån befolkningstäthet, trafikintensitet, planering av vägnät m.m. Studien genomfördes till största delen i RUCA 1-2-områden. RUCA är ett slags mått på urbanisering och befolkningstäthet och i korthet innebär värdena 1-2 ”metropolitan area core” och ”metropolitan area high commuting”, dvs storstadsområden eller ytterkantsområden till storstad med hög grad av pendling till storstadsområdet. Så utifrån detta tänker jag att studien kanske är hypotesgenerande snarare än något annat, utifrån det svenska perspektivet. Fortfarande dock intressant och belysande en viktig fråga!

    Spigner, M. F.; Gussick, M.; Shah, M. N. The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2659958
  • Experiences of trauma patients given subanaesthetic doses of ketamine

    Dagens studie är en oerhört intressant sådan på temat smärtlindring, och specifikt då ketamin. Som bekant kan bieffekt av detta läkemedel vara hallucinationer, och det medför även amnesi och förhoppningsvis analgesi. Författaren har kvalitativt utforskat patienternas upplevelse av att få ketamin i analgetisk och sub-anestetisk dos, medelst intervjuer och tematisk analys. Det ger för mig ett perspektiv som är extremt viktigt men föga utforskat tidigare.

    Några punkter från resultatet:

    • Amnesi (minnesförlust) sågs mestadels positivt av patienterna. De var i hög grad glada att slippa minnen som de antog vara traumatiska, och led inte av att ha en minneslucka.
    • De drömde inte mardrömmar i någon hög utsträckning, men det förekom i något enstaka fall livliga upplevelser i drömmarna och till viss del obehag.
    • En väsentlig andel patienter upplevde hallucinationer, inklusive känslan av att vikas ihop som origami (kanske orsakat av paketering i filtar etc?). En del patienter upplevde också obehagliga delar, såsom värmesensationer och panikkänsla.
    • En viktig del handlade om att vi ambulanskliniker som administrerar läkemedlet kan förmedla trygghet, säkerhet och en känsla av att vi har kontroll, vilket patienterna i studien upplevde hjälpte dem mycket. I detta ingick att förbereda på upplevelsen av ketamin, så patienterna vet vad de kan förvänta sig. Detta upplevdes fördelaktigt av de som fick denna information, och saknat av de som inte fick den.

    Jag tänker att detta ger oss goda insikter i vad som är viktigt för patienter som får ketamin (eller liknande analgetika), och inte minst vad vi kan förvänta oss av deras upplevelser så vi bättre kan hantera dem både före, under och efter administrationen. Exempelvis tänker jag utifrån origami-liknelsen, att vi nog bör betänka att vi med våra handlingar absolut kan påverka patienternas upplevelser trots att vi kanske upplever dem sederade (vilket kanske inte är en nyhet, men en bra påminnelse). Vi som givit ketamin är nog också i hög grad bekanta med läkemedelets bieffekter, men vad jag däremot inte kan säga att jag vet massor om är hur dessa upplevs av patienterna när de ser på händelsen i perspektiv. Jag tycker på många sätt studien är obligatorisk läsning för oss som använder läkemedlet. Man bör dock bära med sig att urvalet är litet och ganska homogent, vilket innebär att viktiga upplevelser kan ha uteslutits genom selektionsbias, där man kan spekulera att de patienter som haft värst upplevelser kanske inte ställer upp i samma grad…? Oavsett, in och läs!

    Barker, J. Experiences of trauma patients given subanaesthetic doses of ketamine. Journal of Paramedic Practice 2026;18(4):150-158. doi:10.12968/jpar.2025.0021
  • Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia

    Äntligen dags för lite smärtlindring igen, och specifikt då ketamin! 🙂 Dagens studie är en systematisk litteraturöversikt med fokus på administration av ketamin genom inhalation, d.v.s. användande en nebulisator. Nio studier inkluderades, varav 5 RCT:er, och för min som inte testat nebulisering av ketamin är resultaten otroligt spännande:

    • I samtliga studier sågs en väsentlig reduktion av smärta, i genomsnitt 42.5% efter 15 minuter och 70.4% efter 120 minuter. Lite olika doser användes i studierna, men låga doser (0.7mg/kg) var generellt sett lika bra som högre (1.0-1.5 mg/kg).
    • I jämförelse med andra preparat och effekt över tid så visar nebuliserad ketamin en kurva som i hög grad liknar den för morfin, men med skillnaden att nebuliserad ketamin ger ett snabbare anslag och en betydligt brantare initial sänkning av smärtkurvan. I jämförelse med ketamin iv så är iv-effekten ännu lite snabbare, men där ser man också en höjning av smärtan efter 60 minuter medan det nebuliserade ketaminet fortsätter att sakta sänka smärtan upp till 120 mintuer.
    • Bieffekterna var begränsade, och lägre än preparaten som jämfördes med. 12.7% rapporterade någon bieffekt, och då med låg allvarlighetsgrad på de validerade skattningsskalor som användes (RASS + SERSDA). Framförallt handlade det om lite yrsel, trötthetskänsla och ibland humörförändring såsom avslappning och glädje. Som jämförelse upplevde 53.9% av patienterna som fick entonox bieffekter, 19.5% av morfinpatienterna osv.

    Sammanfattningsvis så tycker jag detta låter högintressant. Möjligheten att kunna ge ketamin med läkemedlets fina smärtlindrande effekter, men där durationen förlängs jämfört med iv (jag tycker det kan vara lite problematiskt att underhållsbehandla då man måste smådutta så ofta, med risk att pat hinner få mer ont) och där de negativa bieffekterna hålls till ett minimum. Det vore också ett välkommet komplement för patienter där det är svårt att etablera infart, osv. Där jag arbetar ger vi redan esketamin i.n., men där skulle jag säga att verkningarna med det snabba upptaget i näs-slemhinnan är mer lika de man får av ketamin i.v. Således känns ketamin i nebuliserad form ändå som ett riktigt intressant komplement! Jag hoppas att någon planerar och genomför en lite större RCT, gärna multicenter, och undersöker saken närmare då det utifrån innevarande studie känns som att detta skulle kunna ha en motiverad plats i prehospitala behandlingsriktlinjer. Kanske behövs även studier på arbetsmiljöaspekter, ex.vis hur mycket ketamin vi vårdare får i oss vid nebulisering i ett slutet utrymme?

    Kirk, D.; Whiles, E.; Jones, A.; Edmunds, C. Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01501-4
  • Hyperoxaemia in acute brain injured patients: too much of a good thing?

    Idag har jag läst en artikel som nog får sägas vara i utkanten av vad jag hittills inkluderat på Prehospitalt. Men, det är ju jag som bestämmer vad som får plats och mantrat har ju varit att artikeln ska ha ”bäring” på Prehospital vård. Texten för dagen handlar om hyperoxemi hos hjärnskadade patienter och är tämligen inriktad på intensivvård, men ämnet är såklart högst relevant även för oss prehospitala kliniker. För, vad innebär egentligen för mycket syrgasleverans till skadade celler i hjärnan?

    Artikeln är resonerande och någon slags editorial eller summering av kunskapsläget (någon läsare kanske kan kategorisera den mer korrekt?), och därför kan inte heller något resultat sägas finnas. Men författarna för intressanta resonemang om hur kunskapen mer och mer pekar mot de skadliga effekter av alltför frikostig syrgasbehandling som finns, exempelvis vid hypoxisk ischemisk encefalopati efter hjärtstopp. Samtidigt måste risken för att hyperoxygenera patienten och därigenom skapa sekundär hjärnskada såklart vägas mot riskerna för hypoxemi i andra änden, vilket också riskerar förvärra outcomes (minst lika mycket eller mer). Inom intensivvården finns som bekant goda möjligheter till monitorering med ex.vis täta blodgaser, medan vi i ambulanssjukvården är mer begränsade och sannolikt kommer få förhålla oss till ”målsaturation 94-98%” ett tag till i de flesta situationer. Som jag flaggade redan från början är texten kanske lite ute i tassemarken för scopet här på Prehospitalt, men jag fann den intressant och rekommenderar den för alla som vill öka sin förståelse för frågans komplexitet. Svunna tiders ”syrgas till (nästan) allt” känns väldigt, väldigt långt borta.

    Sekhon, M. S.; Robba, C.; Young, P. J. Hyperoxaemia in acute brain injured patients: too much of a good thing?. Intensive Care Medicine 2026. doi:10.1007/s00134-026-08334-4
  • Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
  • Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509