Tagg: Kliniska färdigheter

  • Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study

    Dagens studie är en väldigt spännande sådan på temat POCUS, alltså ultraljud (point-of-care ultrasound) i prehospital miljö och med icke-läkare som utförare. Författarna gav paramedics i Tyskland en strukturerad utbildning inkl. både teoretisk och praktisk träning. Sedan följde de upp användningen av ultraljud i två år, där klinikerna fick ha med sig ultraljudsapparaten i sitt prehospitala dagliga arbete och använda den där de bedömde det indicerat. De protokoll som inkluderades i träningen var lungultraljud (LUS), eFAST vid trauma, ultraljud av hjärtat (FoCUS), ultraljud vid chock och hypotension (RUSH), ultraljud för intravenös nålsättning (USGIV) och ekokardiografi vid avancerad hjärt-lungräddning (ELS). Sammanfattningsvis visade sig POCUS vara fullt möjligt att lära paramedics med en rimlig nivå av diagnostisk säkerhet (sensitivitet 88% och specificitet 93% om man ser till alla undersökningar). Personalens inställning till ultraljud blev också betydligt mer positiv i och med träningen.

    Alla får läsa studien och värdera siffrorna för egen del, där finns siffror och diskussion kring varje respektive undersökning. Jag är själv inte särskilt kompetent på området, men är ganska övertygad sedan ett antal år att ultraljud är något som kommer finnas i varje ALS-ambulans i framtiden. Känner att det börjar bli hög tid att lära sig detta på något vis, så ska nog försöka fördjupa mig på ämnet i framtiden… Mer forskning behövs naturligtvis här såsom på många områden, så vi vet hur vi kan implementera kunskaperna bäst.

    Boehm, A.; Bexten, T.; Stanley, M.; Westphal, D.; Buder, R.; Konrad-Borgstaedt, F.; Benoehr, P. Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01595-4
  • Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure

    Idag har jag läst en lite annorlunda artikel i form av en editorial från British Paramedic Journal. Ämnet de resonerar kring är utmaningarna med att jobba i gränslandet mellan klinik och akademi, med begränsad tid ute i den kliniska verkligheten. För mig är det högintressant då jag har 50% av min tid avsatt till doktorandstudier och därutöver lite instruktörstid, medförande att jag jobbar knapp halvtid ”på bil”. Jag har också många gånger resonerat kring detta med mig själv, och även gjort tappra försök att behålla så mycket klinisk tid som möjligt – främst för att jag tycker det är så roligt. Med det sagt tänker jag inte lägga ut så mycket mer här kring hur författarna resonerar, utan lämnar till dig att gå in och läsa artikeln. Trevlig helg!

    Wilson, C.; Wilkinson, J.; Hilton, E.; Prothero, L.; Seddon, S.; Blair, L.; Fitzpatrick, D. Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure. British Paramedic Journal 2026;10(4):3-7. doi:10.29045/14784726.2026.3.10.4.3
  • Factors associated with successful intravenous access in the prehospital setting

    PVK-sättning är ju ett vanligt fenomen i ambulanssjukvården, och även ämnet för dagens studie som är så ny av DOI-numret inte ens fungerar ännu 🙂 Jag har dock försökt lägga in länk till fulltexten manuellt, så hoppas allt ska funka. Författarna har retrospektivt tittat på ett stort antal (ca 3 miljoner) journaler och association mellan ett antal faktorer och lyckandegrad vid stickförsök. De har också tittat på insticksställe, nyttjandegrad av PVK:n m.m. Resultaten:

    • I tre fjärdedelar (76.5%) av fallen lyckades PVK-sättning på första försöket. 84.3% av patienterna i studien (OBS! Endast de med stickförsök inkluderades) hade minst ett lyckat stickförsök.
    • Armvecket var vanligaste insticksstället och rosa nål (20G) var vanligast. Större nålar var förknippade med högre lyckandegrad, gissningsvis kopplat till att patienter där man valde dessa hade tydligare/stickvänligare kärl, medan mindre nålar var förknippat med mer misslyckanden.
    • Kvinnor hade lägre lyckadegrad, likaså fanns en skillnad där non-hispanic mörka hade lägre lyckandegrad – gissningsvis baserat på pigmenteringen i huden som försvårande faktor. Insticksställe och huruvida stickförsöket gjordes på plats eller under transport var även det associerat.
    • Bland patienterna som fick en PVK så användes den i 44.6% av fallen, antingen till iv vätska, blodprodukter eller annan medicinering.

    Jag tänker att vi inte bjuds på några stora nyheter, utan mycket i denna studie bekräftar nog saker som vi redan kanske misstänkt. Att mindre än hälften av PVK:erna används är ju ett observandum. Ibland behövs ju PVK verkligen i beredskap om något skulle hända, men jag kan ha en känsla att detta är ett överanvänt argument, i förhållande till det faktiska behovet. Här vore det oerhört intressant att framöver studera om vinsterna med att sätta PVK ”just in case” överväger förlusterna med ökad infektionsrisk osv. I sammanhanget måste jag dock också lägga till lite metodkritik och ett stort observandum. Författarna definierar användning av PVK:n som att man givit någon IV medicinering, blodprodukter eller > 250 ml kristalloid vätska. Om det sistnämnda, > 250 ml, verkligen är korrekt och inte betyder ≥ 250 ml så är det i mitt tycke en stor svaghet. För mig är en normal bolusdos vätska 250 ml, sedan re-evaluerar man, och om man läser studien strikt så skulle alltså en sådan bolusdos fortfarande innebära att PVK:n ej ansågs ha nyttjats. Kan det verkligen vara så knasigt???

    Smida, T.; Handyside, R.; Crowe, R.; McDonald, A.; Scheidler, J.; Bardes, J. Factors associated with successful intravenous access in the prehospital setting. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2636956
  • Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study

    Dagens studie är en registerstudie från Israels försvarsmakt IDF där författarna analyserat antalet försök som krävs för att etablera intravenös infart i förhållande till om patienten uppvisar chocktecken eller inte. Det visade sig, inte helt förvånande, att lyckandegraden på första försöket var sämre vid chock (68% vs 81%) och att fler stickförsök krävdes.

    Kanske inte jätteförvånande resultat för den med klinisk erfarenhet. Liknande resultat finns också från intrahospitala studier. Resultatet tyder även på att svårigheterna var större hos kvinnor, men att studera detta var inte studiens syfte och författarna påpekar att det behövs mer forskning (ca 85% av deltagarna i studien var män!). För egen del hade jag gärna sett diskussion även kring medianåldern bland deltagarna, som var endast 25 år. Inte direkt genomsnittsåldern för mina patienter med chock 🙂 Yngre personers kärl är ju ofta spänstigare, och lättare att sticka i framförallt vid sämre kärlfyllnad. Vore skillnaderna mellan grupperna större om medianåldern var 75 år? Det vet vi inte, men det hade kunnat bidra till ytterligare förståelse. Sen kanske nån argumenterar att denna fråga är rent akademisk, men jag tänker att oavsett våra kliniska insikter så är fakta viktigt exempelvis för att anpassa guidelines kring antal stickförsök innan andra infarter väljs osv.

    Barsky, D.; Radomislensky, I.; Talmy, T.; Gendler, S.; Almog, O.; Avital, G. Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study. Anesthesia & Analgesia 2023;136(5):934-940. doi:10.1213/ane.0000000000006342
  • Effect of cold environments on technical performance and perceived workload and stress during advanced medical procedures: a randomized controlled simulation study

    Det har varit några svinkalla dagar där jag bor med mer än 20 minusgrader, och även övriga Sverige har haft det ganska kallt har jag uppfattat. Så, vad passar bättre än en simuleringsstudie där deltagare av olika yrkeskategorier (läkare, paramedic, sjuksköterska) fick utföra olika avancerade procedurer (videolaryngoskopering, Front Of Neck Access och fingerthorakostomi) i vanlig rumstemperatur (+20 grader, ingen vind, låg luftfuktighet) respektive stark kyla (-20, ingen vind, högre luftfuktighet)? Tiderna för att utföra procedurerna var längre i kyla, men bara ganska marginellt. Däremot fann författarna att den upplevda arbetsbelastningen och stressen ökade i kall miljö. Extra tydligt var detta för mindre erfarna utförare.

    En relativt liten studie vars generaliserbarhet kanske är begränsad, men likväl en intressant studie som är tankeväckande. Tränar ni i den miljö ni arbetar, eller i en varm, upplyst och uppvärmd miljö? I eftermiddag och ikväll jobbar jag kliniskt, så om tid finns tar jag med mig kollegan ut i närmsta snödriva för att göra något krångligt! Vad väntar du på..? Ut i snön du också!

    Roveri, G.; Gamberini, L.; Borotto, E.; Eisendle, F.; Festi, L.; Brugger, H.; Strapazzon, G.; Rauch, S. Effect of cold environments on technical performance and perceived workload and stress during advanced medical procedures: a randomized controlled simulation study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01373-8