Studietyp: Randomiserad studie (RCT)

  • Capillary refill time paradoxically decreases in a blood loss shock model

    Dagens artikel kommer på tips av en läsare (stort tack!) och är riktigt högintressant. Studien utgör en av delstudierna i Frida Meyers avhandling om kapillär återfyllnad som hon relativt nyligen har försvarat – forskning som jag helt hade missat. I aktuell studie har hon utsatt friska vuxna personer för en intervention som heter lower body negative pressure (LBNP), som i korthet innebär att man utsätter nedre delen av kroppen för ett undertryck i syfte att skapa ett sjunkande blodtryck på ett sätt som imiterar en blodförlust med hypovolemi. Detta har hon gjort på två olika sätt, och under tiden kontrollerat kapillära återfyllnadstiden. Huvudresultatet kan sammanfattas rätt lätt (läs rubriken!) och visar helt enkelt på att den kapillära återfyllnadstiden förkortades när blodtrycket sjönk, istället för att stiga som man ju rimligen kunde tro!

    Detta resultat sätter ju värdet av kapillär återfyllnad som kliniskt mätvärde i en ganska ny dager för min del, inte minst i kombination med att kapillär ÅF som undersökning är förknippat med brister såsom stora inter-rater skillnader, d.v.s. att olika personer bedömer olika. Nu bör nämnas att det såklart finns beaktansvärda begränsningar i studien, såsom att barn exkluderades, att nagelbädden användes (ger sternum mer tillförlitligt resultat?) och att interventionen inte var en faktiskt utan istället simulerad blodförlust. Jag har inte läst Fridas avhandling i sin helhet ännu, men kommer göra detta med stort intresse.

    Gustavsson, H.; Meyer, F.; Fahlander, S.; Ölwegård, B.; Jonasson, H.; Toll, R.; Henricson, J.; Wilhelms, D. Capillary refill time paradoxically decreases in a blood loss shock model. Intensive Care Medicine Experimental 2025;13(1). doi:10.1186/s40635-025-00714-2
  • Effect of active external rewarming on esophageal temperature in simulated prehospital accidental hypothermia: a randomized crossover trial

    Många teman återkommer här, och nu är hypotermi tillbaka. Denna gången med en ganska spännande, randomiserad crossover-studie där elva deltagare erhöll läkemedel som förhindrade huttring och kyldes sedan ner till 35 grader eller max två timmar, det som först uppnåddes. Därefter värmdes de i en timme. Hälften randomiserades till att värmas passivt, medan andra hälften randomiserades till aktiv, extern uppvärmning i kombination med passiv uppvärmning. Fem dagar senare fick de genomgå samma sak, men med motsatt uppvärmningsmetod mot vid första tillfället. Esofagustemperatur, hudtemperatur och vitala parametrar monitorerades, samt att deltagarna subjektivt fick bedöma sin upplevelse. Och resultatet då?

    • Genomsnittlig temperaturförändring i aktiva gruppen var +0.15°C (-0.16°C – +0.45°C). I den passiva gruppen var förändringen -0.05°C (-0.33°C – +0.23°C). Uppvärmningstakten skiljde alltså med 0.2°C i timmen.
    • I deltagarnas subjektiva upplevelse upplevdes den aktiva uppvärmningen bättre.

    Det finns lite andra resultat kring hudtemperatur etc också, men jag tycker att kärntemperaturen är intressantast. Det vi ser är alltså att afterdrop-effekten är påtaglig även om man är mycket väl passivt isolerad under första timmen efter nedkylning till hypotermigränsen. Temperaturen steg under de första 10 minutrarna i båda grupperna, för att sedan stabiliseras i den aktiva gruppen men minska i den passiva. Dessa resultat gäller åtminstone om kroppens förmåga till huttring är utslagen, vilket den ju inte normalt är vid dessa temperaturer, men däremot om man går längre ner och under ca 32 grader eller ev. vid utmattning, sjukdom, osv. Man får ju också säga att uppvärmningshastigheten inte var sådär rasande snabb. Är man riktigt gravt hypoterm kan ju den saken vara av godo, men risken att accidentellt råka värma någon för fort ter sig utifrån resultatet inte direkt jättehög (iallafall med externa metoder) – och kanske skulle en del milt-måttligt hypoterma patienter gynnas av att kunna värmas snabbare, inte minst om man varit utsatt för trauma!? Här behövs uppfinnarjockar som kan komma på bättre grejer, som lämpar sig för prehospitalt bruk, helt enkelt 🙂

    Mydske, S.; Helland, A. M.; Borasio, N.; Brattebø, G.; Østerås, Ø.; Wiggen, Ø.; Aßmus, J.; Strapazzon, G.; Thomassen, Ø. Effect of active external rewarming on esophageal temperature in simulated prehospital accidental hypothermia: a randomized crossover trial. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;34(1). doi:10.1186/s13049-025-01528-7
  • Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial

    Fick ett grymt läsartips i helgen om en spännande RCT. Den har förvisso några år på nacken, men är högintressant inte minst utifrån att många svenska ambulansorganisationer (inkl. den jag själv jobbar i) har ganska vida indikationer för att ge tranexamsyra. Hos oss är exempelvis indikationen ”Stark klinisk misstanke på inre, icke kompressibel stor okontrollerad blödning samt skallskada med RLS 4-8 eller massiv blödning postpartum” – vilket ju i sin helhet omfattar ganska många olika slags blödningar. Dagens studie är randomiserad, placebo-kontrollerad, multi-center och dubbelblindad – d.v.s. behandlingen har skett slumpvis, jämförts mot placebo, utförts på flera olika platser och varken den som behandlade eller patienten (eller den som utförde analysen, för den delen) har vetat vilken behandling som givits. Syftet var att undersöka skillnader i dödlighet samt tromboemboliska komplikationer hos patienterna. Resultatet kan presenteras rätt kort och koncist:

    • Det var ingen skillnad i dödlighet pga blödning mellan grupperna, varken vid 24 timmar, 5 dagar eller 28 dagar. Inte heller i död av andra orsaker fanns signifikanta skillnader.
    • Inte heller andra undersökta faktorer skiljde sig signifikant, såsom mängden kirurgi, radiologisk intervention, blodtransfusion, komplikationer kopplade till respiration, hjärta, njurar eller lever, osv. osv. Inte heller mängden intensivvård skiljde.
    • Vad som däremot skiljde var andelen venösa tromboliska händelser (DVT och lungemboli) var högre i TXA-gruppen. Särskilt påtagligt var detta hos patienter med varicieblödning och leversjukdom (vilket var en mycket väsentlig andel av patienterna).

    I korthet kan man nog konstatera att TXA inte ger några väsentliga fördelar vid GI-blödning, annat än möjligen i undantagsfall, men att risk däremot finns för venösa tromboemboliska komplikationer. Så, här finns väl anledning att se över riktlinjer och för oss kliniker att tänka smart vid GI-blödning! Studien talar ju för att TXA-indikationen inte bör vara generell vad gäller blödningstypen, utan att varje slags blödning kan ha sin egen patofysiologi, varför man måste forska på respektive typ och kanske även skriva riktlinjer med viss försiktighet…?

    Stort tack för tipset!

    "The HALT-IT Trial Collaborators" (se författarlista i studien) Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial. The Lancet 2020;395(10241):1927-1936. doi:10.1016/s0140-6736(20)30848-5
  • Effect of cold environments on technical performance and perceived workload and stress during advanced medical procedures: a randomized controlled simulation study

    Det har varit några svinkalla dagar där jag bor med mer än 20 minusgrader, och även övriga Sverige har haft det ganska kallt har jag uppfattat. Så, vad passar bättre än en simuleringsstudie där deltagare av olika yrkeskategorier (läkare, paramedic, sjuksköterska) fick utföra olika avancerade procedurer (videolaryngoskopering, Front Of Neck Access och fingerthorakostomi) i vanlig rumstemperatur (+20 grader, ingen vind, låg luftfuktighet) respektive stark kyla (-20, ingen vind, högre luftfuktighet)? Tiderna för att utföra procedurerna var längre i kyla, men bara ganska marginellt. Däremot fann författarna att den upplevda arbetsbelastningen och stressen ökade i kall miljö. Extra tydligt var detta för mindre erfarna utförare.

    En relativt liten studie vars generaliserbarhet kanske är begränsad, men likväl en intressant studie som är tankeväckande. Tränar ni i den miljö ni arbetar, eller i en varm, upplyst och uppvärmd miljö? I eftermiddag och ikväll jobbar jag kliniskt, så om tid finns tar jag med mig kollegan ut i närmsta snödriva för att göra något krångligt! Vad väntar du på..? Ut i snön du också!

    Roveri, G.; Gamberini, L.; Borotto, E.; Eisendle, F.; Festi, L.; Brugger, H.; Strapazzon, G.; Rauch, S. Effect of cold environments on technical performance and perceived workload and stress during advanced medical procedures: a randomized controlled simulation study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01373-8
  • Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma

    På senare år har prehospital administration av tranexamsyra (TXA) blivit rutin vid större trauman med misstanke om icke komprimerbar blödning, om det kan göras utan att fördröja handläggningen. Tre timmar från trauma till administration av läkemedlet används ofta som tidsgräns, men det vetenskapliga underlaget för siffran är begränsat. I den här studien presenteras nya data, och resultaten pekar på osäker effekt av TXA om det administreras senare än 90 minuter efter traumat. Vem vet, kanske är författarna en ny standard på spåren..?

    Ali, A.; Gruen, R. L.; Bernard, S. A.; Burns, B.; Forbes, A. B.; Gantner, D. C.; McArthur, C. J.; Maegele, M.; Mitra, B. Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma. Annals of Emergency Medicine 2026;87(1):83-89. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.06.609
  • Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial

    Nyårsdagen 2026: En-studie-om-dagen-projektet börjar på riktigt och jag fortsätter på smärttemat. Det blir en lite längre utläggning idag, men det är inget du som läsare ska vänja dig vid. Oftast kommer det bli korta kommentarer, eller ingen, till artiklarna.

    I denna mycket intressanta randomiserade studie från Norge har författarna jämfört methoxyflurane (Penthrox),  fentanyl i.n. och morfin i.v. för patienter med smärta NRS >= 4. Primärt utfall var förändring i NRS 10 minuter efter behandlingens start och methoxyflurane visade sig vara minst lika bra som morfin i.v. eller fentanyl i.n. En genomsnittlig sänkning på 3,31 NRS-enheter 10 minuter efter administration av methoxyflurane får anses lovande, och studien tyder på att methoxyflurane är bra som initial smärtlindring eller som senare komplement till andra preparat i en multimodal smärtlindringsstrategi.

    Vad som fångar mitt intresse är dock de långa tiderna till administration och effekt av smärtlindring. Snabbast går det med methoxyflurane: 22,5 min i median från ambulansens ankomst till administration och 25,3 min från administration till två enheters sänkning av NRS. Totalt blir det lång tid om man har ont. I appendix finns summerade tider: 2% av patienterna som fick methoxyflurane hade två NRS-enheter reduktion 20 min efter ambulansens ankomst. För morfin och fentanyl var siffrorna 0% resp. 1%. Vid 30 min var de 10%/4%/8% och vid 40 min 17%/12%/9%. Felkällor finns, men för mig överskuggar tiderna nästan studiens huvudresultat… NRS 7,6 i genomsnitt innan behandling är svår smärta, och ambulanssjukvården borde väl ändå kunna ge mer än 17% av patienterna >=2 enheters NRS-sänkning inom 40 min efter ambulansens ankomst..? Så, studien visar på intressanta tidsskillnader mellan de läkemedel som jämförs, men skillnaderna är relativt små om man beaktar hur lång totaltiden till effektiv smärtlindring är. Frågan är, finns det sätt att mer substantiellt korta tiden till administration av läkemedel? Och, varför är tiden från administration till effekt så pass lång, när samtliga jämförda läkemedel teoretiskt borde möjliggöra snabbare anslag? Något väldigt intressant vore att se esketamin iv/in i en liknande jämförelse, tycker jag.

    Simensen, R.; Fjose, L. O.; Thorsen, K.; Olsen, I. C.; Rehn, M.; Hagemo, J.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial. The Lancet 2025;406(10522):2957-2967. doi:10.1016/s0140-6736(25)01575-2