Tagg: VAS

  • Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
  • Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study

    Dagens artikel är en retrospektiv feasability-studie från en läkarbemannad MICU i Frankrike. De har testat ketamin, som jag så ofta talar mig varm om, för att lindra bröstsmärta hos STEMI-patienter. Studien grundas på ett kvalitetsförbättringsarbete där en riktlinje infördes för att behandla bröstsmärta NRS ≥ 5 vid STEMI med ketamin 0.3 mg/kg intravenöst. Några resultat:

    • 74 patienter inkluderades. Initial NRS hos ketamin-patienterna var 8, medan patienter som fick paracetamol hade NRS 5 och morfin NRS 7.
    • Hur stor effekt läkemedlen hade blir för mig lite oklart. I artikelns tabell 2 står det att NRS sänktes med 3 i ketamingruppen, 2 i paracetamolgruppen och 2 i morfingruppen. I löptexten står dock NRS post-analgesi som 4, 5 och 7, vilket skulle innebära att varken paracetamol eller morfin alls hade effekt. Vad gäller morfin så tycks det också vara just så att det inte gav någon smärtlindrande effekt alls, då det upprepas i diskussionen att NRS ”låg stabilt” i morfingruppen medan det reducerades från 8 till 4 i ketamingruppen.
    • Författarna upptäckte inga adverse events, ejektionsfraktionen (LVEF) var stabil mellan grupperna och varken stent-trombos eller mortalitet inom 30 dagar förekom alls – så dessa bör ha varit svåra att utvärdera.

    Jag tycker att tanken med ketamin vid STEMI är superintressant. Men det finns mycket i aktuell studie som jag inte riktigt förstår, eller tvekar kring. Samtidigt är jag på vissa områden för opåläst för att kritisera alltför hårt. Men, den första tanke som slog mig var de ganska påtagligt annorlunda effekter ketamin har jämfört med opiater, vilket författarna också påtalar i bakgrunden. Detta kan såklart vara fördelaktigt, men exempelvis opiaternas vasodilaterande effekt kan ju också vara fördelaktig vid hjärtinfarkt. Så, absolut, det kanske funkar som feasability-studie, men jag tänker att en väldigt viktig sak är att göra större och helst randomiserade studier som visar att inte patienter smärtlindrade med ketamin har sämre utfall i form av mortalitet, EF, osv. än de som smärtlindrats med opioider, vilket väl får anses som gold standard? 30-dagarsmortalitet var ju ett sekundärt outcome i denna studie, men för mig är det nog prioriterat som primär outcome framöver.

    Utöver detta så är många saker lite märkliga för mig… Till att börja med NRS 5 som tröskelvärde för smärtlindring..? För mig är det en hög tröskel även vid annan smärta, men vid (misstänkt) kardiellt orsakad smärta låter det alldeles skyhögt! Sen att paracetamol alls har en roll i studien förvånade mig lite. Det är ju förvisso god grundsmärtlindring, men för mig har det aldrig riktigt varit en stor del av diskussionen vid AKS… Lägg till detta att administration av morfin inte gav en enda enhets minskning på NRS-skalan i median, så blir jag än mer förvirrad. Vad är det som skiljer dessa STEMI-patienter åt från dem jag vårdar? Är det dosberoende? Eller hur har man uppnått detta resultat? Vidare så understryker författarna att studien utfördes i en läkarbemannad verksamhet, och att följsamhet till protokollet därav varit relativt låg, vilket såklart blir problematiskt.

    Sammantaget blir min bild oundvikligen att de slutsatser man kan dra av studien blir väldigt få. Att ketamin kan lindra kardiell bröstsmärta, ja, men att dra några egentliga slutsatser om adverse events, ketamin i förhållande till andra läkemedel eller något annat blir omöjligt. Det är ju inte heller förvånande att ett läkemedel som ketamin verkar lindrande även på bröstsmärta, särskilt inte om man använder NRS 5 som tröskel för behandling. Mer intressant vore just om det är förknippat med andra nackdelar, men de svaren får vi inte alls ut här. Jag får ändå ge ett plus till författarna för att de vidgar vyerna kring ketamin och denna gången var ju inte forskning huvudsyftet med förändringen. Men med det sagt så hoppas jag att de jobbar på större och mer väldesignade studier på detta intressanta område! 🙂

    Saget, F.; Oriot, G.; Esvan, M.; Auffret, V.; Soulat, L.; Reuter, P. G.; Peschanski, N. Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2627354
  • Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief

    Dagens artikel är lite mindre och i grunden ett kvalitetsutvecklingsprojekt från Danmarks södra vårdregion. Författarna har i en prospektiv observationsstudie undersökt hur vuxna patienter med betydande traumatiska skador (misstänkta frakturer på långa rörben, rygg, bäcken samt luxationer) svarade på esketamin, vanligen efter fentanyl men även som monoterapi. De outcomes man var intresserade av var hur effektiv smärtlindringen var, bieffekter inkl. förekomst av hallucinationer och dubbelseende och patient-rapporterade utfall. Studien var inte dimensionerad för att fullt ut jämföra grupperna med monoterapi och multimodal approach, men deskriptiva resultat för grupperna presenteras (hädanefter kallar jag fentanyl+esketamin för ”multimodala gruppen” och esketamin som monoterapi ”esketamingruppen”).

    I studien inkluderades 205 kvinnor och 143 män med en medianålder av 65 år och medianvikt på 80 kg. Läkemedlen doserades med fentanyl 1-2ug/kg initialt, max 4 ug/kg, och esketamin 5 mg initialt för patienter 30-60 kg och 10 mg för patienter >60 kg. Därutöver kunde upprepningsdoser om 0.125 mg/kg ges. Median fentanyldos som gavs var 150 ug (IQR 100-200 ug) och median esketamin 10 mg (IQR 10-20 mg) i multimodala gruppen, medan median esketamindos var 15 mg (IQR 10-20mg) i esketamingruppen.

    Bland fynden:

    • Patienterna var nöjda med den smärtlindrande effekten i 91.7% av fallen i multimodala gruppen och 93.1% i esketamingruppen. Den kliniker som administrerat läkemedlet bedömde smärtlindringen som tillräcklig i 88.8% vs 90.3% av fallen.
    • Median smärtlindring i form av antal enheters reduktion på NRS-skalan var 6 (IQR 3.75-8) för den multimodala gruppen resp. 5 (IQR 3-6) för esketamingruppen.
    • De flesta patienter upplevde inga sidoeffekter (multimodal 62.0% vs esketamin 63.9%). Hallucinationer förekom i 29.1% vs 33.3% av fallen. I 22.5% vs 29.2% var dessa av positiv karaktär, medan de var negativa i 6.5% vs 4.2% av fallen. Dubbelseende förekom i 8.3% resp. 12.5% av fallen. Blodtryckshöjning >20mmHg förekom i 9.1% vs 13.9% av fallen.
    • I 74.1% (multimodal) resp. 77.8% (esketamin) av fallen skulle patienten önska esketamin för en liknande situation i framtiden. I 5.1% resp. 8.3% skulle patienten inte önska esketamin.

    Summan av kardemumman tycks vara att esketamin (som jag ju skrivit mig varm för några gånger på prehospitalt) är gångbart och potentiellt framgångsrikt (~90% effektiv smärtlindring och 5-6 NRS-enheters sänkning får väl anses bra?) för traumatisk smärta även i lägre, upprepade doser och i kombination med opioider. Studiens resultat tonar också ner bilden av att starkt obehagliga/negativa hallucinationer skulle vara vanligt förekommande. Det linjerar också med min uppfattning utifrån kliniken, där jag för egen del upplevde ketalar (racemat-ketamin) avsevärt mer hallucinogent. Vad önskar jag nu? Jo, jag önskar fler och större studier på prehospitalt esketamin för andra indikationer än bara traumatiskt smärta 🙂

    Wittrock, D.; Nielsen, L.; Morthorst Lassesen, H.; Pedersen, P.; Emdal, J.; Bergholdt, C.; Nielsen, L.; Oxlund, J.; Mikkelsen, S. Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief. Danish Medical Journal 2026;73(3). doi:10.61409/A08250694
  • Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial

    Idag har jag läst en sekundäranalys från PACKMaN, en RCT utförd i Storbritannien där ketamin och morfin vid traumatisk smärta jämfördes. Sekundäranalysen tittar däremot på om högre smärtintensitet i slutet av den prehospitala vården är associerat med mer kronisk smärta. Författarna fann också att NRS ≥ 4 vid ankomst till sjukhus var förknippat med en högre förekomst av kronisk smärta efter både 3 och 6 månader. Det är ett intressant resultat och författarna drar i sin diskussion slutsatsen att den prehospitala hanteringen av akut smärta är associerad med senare förekomst av kronisk smärta. Det måste dock betonas att studien har stora begränsningar, och den största torde vara att författarna egentligen inte kunnat analysera om det faktiskt finns ett kausalt samband mellan prehospital smärtbehandling och kronisk smärta… Detta eftersom de pga missing data inte har haft möjlighet att analysera kopplingen till Injury Severity Score. Så kanske, kan jag tycka, drar de sina slutsatser lite väl långt när de får det att låta som att själva smärthanteringen är associerad..? Det torde istället kunna vara så att svårare skador förknippade med mer akut smärta helt enkelt också är förknippade med mer kronisk smärta. Studien är klart läsvärd, men jag antar att vi ett tag till ändå får nöja oss med de studier från andra områden som indikerar att effektiv behandling av den akuta smärtan är associerad med mindre kronisk smärta. Det börjar bli som ett återkommande mantra här, men… Mer studier på detta vore väldigt bra!

    Smyth, M. A.; Noordali, H.; Starr, K.; Yeung, J.; Lall, R.; Michelet, F.; Fuller, G.; Petrou, S.; Walker, A.; Green, Z.; McLaren, R.; Miller, E.; Perkins, G. D. Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial. Preprint 2025. doi:10.1101/2025.08.01.25332769
  • Oral transmucosal fentanyl citrate analgesia in prehospital trauma care: a retrospective observational cohort study focusing on age and gender differences

    Måndag och tillbaka i smärt-träsket 🙂 Här en rykande färsk preprint från Schweiz kring användningen av oralt transmukosalt fentanylcitrat (kanske mer känt från militär användning som ”fentanylklubba”) på skid- och cykelåkande traumapatienter. Författarna fann att fentanylklubbor var ett effektivt och säkert sätt att behandla både vuxna och barn. Med effektivt menar de en smärtlindring på 2 NRS-enheter (vuxna) och 3 NRS-enheter (barn). Detta är ju på respektive precis över den gräns på två enheter som brukar betraktas som kliniskt betydelsefull. Dock hade patienterna en initial smärta på mellan 7-8 i median på NRS-skalan, vilket ju dessvärre innebär att det fanns en kvarstående måttlig smärta även efter behandling. Vad som hade varit spännande att veta är hur lång tid efter effekten utvärderades, hur effekten blev i kombination med andra analgetika, osv. Kanske är fentanylklubbor ett bra komplement att sticka i handen på en patient tidigt i förloppet, för att komplettera med annat senare?

    Pietsch, U.; Bommer, A.; Hossfeld, B.; Wenzel, V.; Meier, R.; Albrecht, R.; Rüst, C. A. Oral transmucosal fentanyl citrate analgesia in prehospital trauma care: a retrospective observational cohort study focusing on age and gender differences. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01544-1
  • Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review

    Ännu en scoping review, denna gång fokuserad på obehag hos traumapatienter upplevt under den prehospitala vårdepisoden samt interventioner för att hantera obehaget. Om man börjar med lite kritik så tillämpar studien ganska breda inklusionskriterier. Exempelvis har rena guideline-artiklar inkluderats vilket jag kan fundera lite över. Om man sneglar på litteraturlistan så förekommer också en del självcitering. Sammantaget tycker jag ändå att resultatet inkluderar intressanta delar med grund i relevanta studier.

    Det främsta obehaget var inte helt oväntat smärta. Även köldrelaterat obehag, oro/ångest/rädsla och obehag relaterat till rörelsebegränsning berörs dock. Några särskilt intressanta saker tycker jag är hur hantering av emotionella faktorer såsom oro kunde bidra till att också modulera smärtan, vilket understryker hur viktigt ett holistiskt perspektiv är och multimodulära strategier med både farmakologisk och icke farmakologisk hantering av smärta och lidande. Apropå lidande så finns en annan intressant aspekt av det i form av att studien belyser vårdlidande orsakat av (spinal) rörelsebegränsning.

    Man får ta det för vad det är, men som ambulanssjuksköterska finns en del intressanta reflektioner för arbetet med traumapatienter att plocka ur denna artikel.

    Melo, F.; Reis Santos, M.; Castelo-Branco Sousa, M.; Mota, C.; Mota, M. Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review. Journal of Emergency Nursing 2026;52(1):218-238.e5. doi:10.1016/j.jen.2025.08.014
  • Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial

    Nyårsdagen 2026: En-studie-om-dagen-projektet börjar på riktigt och jag fortsätter på smärttemat. Det blir en lite längre utläggning idag, men det är inget du som läsare ska vänja dig vid. Oftast kommer det bli korta kommentarer, eller ingen, till artiklarna.

    I denna mycket intressanta randomiserade studie från Norge har författarna jämfört methoxyflurane (Penthrox),  fentanyl i.n. och morfin i.v. för patienter med smärta NRS >= 4. Primärt utfall var förändring i NRS 10 minuter efter behandlingens start och methoxyflurane visade sig vara minst lika bra som morfin i.v. eller fentanyl i.n. En genomsnittlig sänkning på 3,31 NRS-enheter 10 minuter efter administration av methoxyflurane får anses lovande, och studien tyder på att methoxyflurane är bra som initial smärtlindring eller som senare komplement till andra preparat i en multimodal smärtlindringsstrategi.

    Vad som fångar mitt intresse är dock de långa tiderna till administration och effekt av smärtlindring. Snabbast går det med methoxyflurane: 22,5 min i median från ambulansens ankomst till administration och 25,3 min från administration till två enheters sänkning av NRS. Totalt blir det lång tid om man har ont. I appendix finns summerade tider: 2% av patienterna som fick methoxyflurane hade två NRS-enheter reduktion 20 min efter ambulansens ankomst. För morfin och fentanyl var siffrorna 0% resp. 1%. Vid 30 min var de 10%/4%/8% och vid 40 min 17%/12%/9%. Felkällor finns, men för mig överskuggar tiderna nästan studiens huvudresultat… NRS 7,6 i genomsnitt innan behandling är svår smärta, och ambulanssjukvården borde väl ändå kunna ge mer än 17% av patienterna >=2 enheters NRS-sänkning inom 40 min efter ambulansens ankomst..? Så, studien visar på intressanta tidsskillnader mellan de läkemedel som jämförs, men skillnaderna är relativt små om man beaktar hur lång totaltiden till effektiv smärtlindring är. Frågan är, finns det sätt att mer substantiellt korta tiden till administration av läkemedel? Och, varför är tiden från administration till effekt så pass lång, när samtliga jämförda läkemedel teoretiskt borde möjliggöra snabbare anslag? Något väldigt intressant vore att se esketamin iv/in i en liknande jämförelse, tycker jag.

    Simensen, R.; Fjose, L. O.; Thorsen, K.; Olsen, I. C.; Rehn, M.; Hagemo, J.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial. The Lancet 2025;406(10522):2957-2967. doi:10.1016/s0140-6736(25)01575-2
  • Pain assessment and management of adult patients in the Swedish EMS: a nationwide registry study

    En studie per dag hela 2026 är tanken med Prehospitalt, men jag tjuvstartar redan 2025 med en svensk studie som kom i början på året och som är viktig utifrån mitt forskningsområde prehospital smärta. Glenn Larsson, Pär Wennberg och Kristoffer Wibring har använt det svenska kvalitetsregistret för ambulanssjukvård AmbuReg för att kartlägga smärtskattning, smärtlindring och associerade faktorer hos våra prehospitala patienter. En mycket intressant studie, som sätter resultaten i den studie jag själv publicerade nästan samtidigt (cliffhanger, den kanske kommer framöver!) i en större kontext. Resultaten pekar dessutom i samma riktning, nämligen mot att vi har stora förbättringspotentialer vad gäller smärtskattning och smärtlindring i ambulanssjukvården, så våra patienter får en god, säker och personcentrerad vård!

    Larsson, G., Wennberg, P. & Wibring, K. Pain assessment and management of adult patients in the Swedish EMS: a nationwide registry study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(22). doi:10.1186/s13049-025-01333-2