Dagens artikel är en narrativ översikt och rör prehospital bedömning av traumatisk hjärnskada (TBI). På grund av de inkluderade studiernas (n=32) heterogenitet gjordes ingen systematisk metaanalys, utan endast narrativ syntetisering. Författarna fann 37 olika bedömningsverktyg för TBI, i ett spann med allt ifrån isolerad bedömning av Glasgow Coma Scale (GCS) till biomarkörer, Near Infrared Spectorscopy (NIRS), undersökningar med mikrovågor och verktyg baserade på maskininlärning. GCS var vanligast studerat, och denna skala visade brister i sensitivitet för identifiering av TBI, inte minst hos äldre och personer med antikoagulantiabehandling – vilket var de grupper där undertriage var vanligast. Annars var övertriage vanligt förekommande och sensitivitet tycktes värderas högre än specificitet. Bland algoritmer med maskininlärning och point-of-care-tester fanns lovande verktyg, som dock ej var tillräckligt validerade utifrån författarnas slutsatser. Summan av kardemumman så fann de att många vanliga verktyg riskerade missa signifikanta skador, inte minst i nyss nämnda grupper där undertriage var vanligt. Därför rekommenderade författarna en multimodal strategi med flera olika verktyg/indikatorer för att identifiera traumatisk hjärnskada.
Studietyp: Systematisk översikt
-
Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools
Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools. Neurotrauma Reports 2026;7. doi:10.1177/2689288×261428955Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt av engelskspråkiga studier (2015–2024) om prehospitala verktyg/protokoll för att identifiera, prognosticera och triagera misstänkt/konstaterad traumatisk hjärnskada i ambulanssjukvård. 32 studier och 37 strategier ingick. GCS var vanligast men hade begränsningar, särskilt hos äldre och vid milda symtom. Nya ML‑algoritmer och point‑of‑care-enheter lovar men saknar bred validering; övertriage var vanligt, undertriage hos geriatriska/antikoagulerade.
– 32 studier identifierade 37 unika prehospitala TBI-verktyg/strategier.
– GCS användes oftast men presterade sämre hos äldre och vid mild TBI.
– Noggrannhet varierade stort; övertriage var vanligt och undertriage sågs särskilt hos äldre/antikoagulerade.
– Nya ML- och point-of-care-lösningar är lovande men behöver robust prospektiv validering.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia
Äntligen dags för lite smärtlindring igen, och specifikt då ketamin! 🙂 Dagens studie är en systematisk litteraturöversikt med fokus på administration av ketamin genom inhalation, d.v.s. användande en nebulisator. Nio studier inkluderades, varav 5 RCT:er, och för min som inte testat nebulisering av ketamin är resultaten otroligt spännande:
- I samtliga studier sågs en väsentlig reduktion av smärta, i genomsnitt 42.5% efter 15 minuter och 70.4% efter 120 minuter. Lite olika doser användes i studierna, men låga doser (0.7mg/kg) var generellt sett lika bra som högre (1.0-1.5 mg/kg).
- I jämförelse med andra preparat och effekt över tid så visar nebuliserad ketamin en kurva som i hög grad liknar den för morfin, men med skillnaden att nebuliserad ketamin ger ett snabbare anslag och en betydligt brantare initial sänkning av smärtkurvan. I jämförelse med ketamin iv så är iv-effekten ännu lite snabbare, men där ser man också en höjning av smärtan efter 60 minuter medan det nebuliserade ketaminet fortsätter att sakta sänka smärtan upp till 120 mintuer.
- Bieffekterna var begränsade, och lägre än preparaten som jämfördes med. 12.7% rapporterade någon bieffekt, och då med låg allvarlighetsgrad på de validerade skattningsskalor som användes (RASS + SERSDA). Framförallt handlade det om lite yrsel, trötthetskänsla och ibland humörförändring såsom avslappning och glädje. Som jämförelse upplevde 53.9% av patienterna som fick entonox bieffekter, 19.5% av morfinpatienterna osv.
Sammanfattningsvis så tycker jag detta låter högintressant. Möjligheten att kunna ge ketamin med läkemedlets fina smärtlindrande effekter, men där durationen förlängs jämfört med iv (jag tycker det kan vara lite problematiskt att underhållsbehandla då man måste smådutta så ofta, med risk att pat hinner få mer ont) och där de negativa bieffekterna hålls till ett minimum. Det vore också ett välkommet komplement för patienter där det är svårt att etablera infart, osv. Där jag arbetar ger vi redan esketamin i.n., men där skulle jag säga att verkningarna med det snabba upptaget i näs-slemhinnan är mer lika de man får av ketamin i.v. Således känns ketamin i nebuliserad form ändå som ett riktigt intressant komplement! Jag hoppas att någon planerar och genomför en lite större RCT, gärna multicenter, och undersöker saken närmare då det utifrån innevarande studie känns som att detta skulle kunna ha en motiverad plats i prehospitala behandlingsriktlinjer. Kanske behövs även studier på arbetsmiljöaspekter, ex.vis hur mycket ketamin vi vårdare får i oss vid nebulisering i ett slutet utrymme?
Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01501-4Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt enligt PRISMA av nebuliserat ketamin för akut smärta hos vuxna på akutmottagning. Nio studier (5 RCT, 3 fallserier, 1 fallrapport; totalt 453 patienter) visade förbättrade smärtskalor med i snitt 42,5% minskning vid 15 min och 70,4% vid 120 min. Högre doser gav ingen tydlig extra effekt. Behandlingen var icke-inferior mot flera alternativ och gav färre biverkningar.
– 9 studier (453 patienter) pekar på snabb och tydlig smärtreduktion med nebuliserat ketamin.
– Högre doser (1–1,5 mg/kg) gav inte bättre smärtlindring än lägre (~0,7–0,75 mg/kg).
– Icke-inferior mot bl.a. IV morfin/ketamin samt vissa inhalerade alternativ, med färre biverkningar.
– Efterfrågar större multicenterstudier för att standardisera dosering och stärka evidens.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
A Systematic Review of Violence Risk Assessment Tools Currently Used in Emergency Care Settings
Dags att ta hot- och våldsveckan i mål (men det kommer säkert mer snart), så det blir utrymme för en hjärtstoppsartikel imorgon 🙂
Idag har jag som någon slags ”hopknytning av säcken” läst en systematisk review av olika verktyg för våldsriskbedömning i akutsjukvård, och då (åter) främst inriktad på akutmottagningar där evidensläget är aningens bättre än prehospitalt. Tyvärr är dock den övergripande konklusionen av denna review att det finns ett kunskapsgap, och författarna efterlyser mer forskning och helst då storskaliga multisite-RCT:er. Om man ändå sammanfattar några punkter från studien så ser det ut såhär:
- Åtta studier inkluderades som täckte sju olika verktyg. Det handlade om tre tidigare etablerade verktyg för våldsriskbedömning, alla härstammande från psykiatrin, samt tre nyutvecklade verktyg för akutsjukvård och ett verktyg som var en slags adaptering av ett annat.
- Samtliga studier hade kvalitetsbrister och i de flesta fall hög risk för bias, vilket begränsade möjligheten att dra slutsatser.
- De resultat som framkom var att verktygen verkade kunna förutsäga våld i viss utsträckning, men de minskade inte användningen av olika slags tvångsåtgärder och de var alltför otestade vad gäller psykometriska egenskaper, acceptans, lämplighet och användbarhet för den akuta vårdmiljön.
- Om man zoomar in på Bröset Violence Checklist – inte för att hänga ut just Bröset som sämre än något annat, utan bara för att det är högaktuellt i Sverige som tidigare diskuterats – så uppvisade det åter låg sensitivitet. Om man använde tre BVC-poäng som cutoff var sensitiviteten endast 45.7% för att upptäcka potentiellt våldsamma patienter, trots att mer än hälften av patienterna med så hög poäng enligt samma studie kunde förväntas uppvisa våldsamt beteende.
Kort och gott så kvarstår väl veckans tidigare konstateranden. Om vi ska förlita oss på skattning av våldsrisk med skalor så finns ett akut behov att initiera mer forskning på området. Betänk att bristerna författarna diskuterar i denna artikel är i akutmottagningskontext – och där tycks evidensläget ändå avsevärt bättre än i prehospital kontext. Det säger en del om hur dåligt läget är prehospitalt. Det talas mycket om verksamheternas skyldigheter i skuggan av Harmånger, och för min del blir då en mycket stark skyldighet att satsa på forskning på detta område. Vi kan hitta på vilka åtgärder som helst, men rent krasst så vet vi väldigt lite om vad som behövs och vad som är effektivt. Jämför gärna med pandemin, där omfattande forskning initierades parallellt med att åtgärder sattes in. För mig förefaller det helt orimligt att bara hitta på en massa åtgärder, utan att veta om de är effektiva!? Därför blir för mig en av de viktigaste arbetsmiljöåtgärderna vad gäller hot och våld att skyndsamt göra allt i vår makt för att skaffa mer förståelse och kunskap. Det är ironiskt och under all kritik att (konsumtion av) forskning knappt ens är på dagordningen i sammanhanget.
A Systematic Review of Violence Risk Assessment Tools Currently Used in Emergency Care Settings. Journal of Emergency Nursing 2023;49(3):371-386.e5. doi:10.1016/j.jen.2022.11.006Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt av våldsriskbedömningsverktyg i akutsjukvård. Åtta studier identifierades (sökning i CINAHL, Embase, Medline, Web of Science samt Google Scholar) och resultaten syntetiserades narrativt. Flera verktyg kunde förutsäga patientvåld där de testats, men minskade inte användning av fasthållning. Evidensen bedöms som begränsad p.g.a. kvalitetsbrister och otillräcklig psykometrisk utvärdering, användbarhet och acceptans.
– 8 inkluderade studier; flera verktyg används längs akutsjukvårdskedjan.
– Verktyg kunde prediktera våld i vissa studier men visade ingen minskning av restraint.
– Kvalitetsbrister och begränsad psykometrisk testning försvårar slutsatser.
– Ingen enskild metod kan rekommenderas före mer forskning om genomförbarhet och användning.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review
Vilka utmaningar är vanliga vid prehospitala masskadesituationer (MCI)? Den frågan ställde sig Karin Hugelius och Julia Becker i dagens studie, som är en systematisk integrativ litteraturstudie. I resultatet framkommer många av de ”vanliga” teman man kan förvänta sig, där exempelvis tillräckligt säker-begreppet och situationsmedvetenhet diskuteras. Jag tänkte dock zooma in på en liten, liten del av studien som jag tycker är intressant, nämligen att att författarna belyser erfarenhet som viktig faktor i hanteringen av en MCI. Erfarenhet är ett svårt ord som ofta missbrukas i ambulanssjukvården, då ”år i yrket” gärna felaktigt översätts till erfarenhet, vilket inte automatiskt stämmer. Det förtar dock inte värdet av erfarenhet i ordets rätta bemärkelse och i kombination med andra typer av kunskaper. I studien diskuteras hur standardplanen behöver anpassas till den aktuella händelsen, hur improvisation blir viktigt, situationsmedvetenhet och vikten av att förutse utmaningar längre fram i det prehospitala förloppet – som nästan alltid är dynamiskt. I den kontexten diskuterar författarna begreppet erfarenhet, vilket för mig känns relevant och ibland underskattat i dagens prehospitala vård, där vardagen utgör största delen och känslan lätt blir att personalen ses som enkelt utbytbar. Jag tror inte att någon ifrågasätter vikten av erfarenhet för att hantera en MCI, så detta kan ses som att slå in en öppen dörr. Min poäng är dock att jag tror att vi inte ger (riktig) erfarenhet tillräckligt mycket uppmärksamhet i vår dagliga planering, personalpolitik, osv. Hur säkerställer vi att rätt person, med förmåga att faktiskt göra goda prediktioner av utmaningarna om 15, 30, 60, 180 och 360 minuter, finns där vid en MCI?
Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review. Prehospital and Disaster Medicine 2024;39(4):301-309. doi:10.1017/s1049023x24000566Sammanfattning genererad av AI:Systematisk integrativ översikt av 17 fallstudier/rapporter från 15 masskadehändelser (bl.a. terror, kemiska incidenter, trafikolyckor, väderrelaterade händelser och bränder) som analyserar utmaningar i prehospital hantering. Vanliga problem rörde säkerhet för drabbade och personal, att skapa och kommunicera lägesbild, att utveckla och följa insatsplan, vård under extrema förhållanden samt behov av uthållig ledningsstrategi och träning.
– Säkerhet och hotbild påverkar både vård och insatsledning prehospitalt.
– Lägesbild: behov av snabb utveckling och tydlig kommunikation för att förutse medicinska konsekvenser.
– Planering + improvisation krävs; rutiner kan behöva frångås vid svåra förhållanden.
– Träning och mental förberedelse behövs för EMS och medicinska insatschefer.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).