Studietyp: Systematisk översikt

  • In patients with cardiopulmonary resuscitation-induced consciousness in cardiac arrest in the pre-hospital setting, does the use of pharmacological interventions impact mortality compared to standard care? A systematic review

    HLR-inducerat medvetande berörs i 2025 års ERC-guidelines. I denna studie har författarna undersökt om farmakologiska interventioner såsom midazolam vid HLR-inducerat medvetande påverkade mortaliteten i jämförelse med standardvård. Smalt men intressant område!

    Prokop, N.; Rice, A.; Durham, M. In patients with cardiopulmonary resuscitation-induced consciousness in cardiac arrest in the pre-hospital setting, does the use of pharmacological interventions impact mortality compared to standard care? A systematic review. British Paramedic Journal 2026;11(2):29-35. doi:10.29045/14784726.2026.9.11.2.29
  • Extreme temperatures and out-of-hospital cardiac arrest: a systematic review and narrative synthesis

    Extrema temperaturer och hjärtstopp? Jag har ju skrivit en del om hypotermi här, men här omfattas även hypertermi. Kanske inte extremt tydlig klinisk ambulans-koppling, men intressant översiktskunskap på något vis tycker jag…

    Nunes, A. R.; Boulton, A. J.; Yeung, J. Extreme temperatures and out-of-hospital cardiac arrest: a systematic review and narrative synthesis. Resuscitation 2026;226:111221. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111221
  • Prehospital Interventions, Early Detection, and Their Impact on Survival Outcomes in Patients with Sepsis: A Systematic Review

    Intressant reviewstudie kring sepsis och inte minst då interventioner samt screeningverktyg. Läsvärt!

    Bukhari, E. M.; Jurays, N. S.; Alarmati, S. T.; Almalki, S. N.; Alsobehi, N. A.; Turjoman, L.; Almutairi, A. K.; Alghamdi, B. S.; Alsayed, N. M.; Alshehri, Z. A.; Alzubaidi, T. A.; Alsayed, A. I. Prehospital Interventions, Early Detection, and Their Impact on Survival Outcomes in Patients with Sepsis: A Systematic Review. Prehospital Emergency Care 2025;30(6):795-803. doi:10.1080/10903127.2025.2594601
  • Use of naloxone by EMS for opioid-associated out-of-hospital cardiac arrest and associated patient-centered outcomes: A systematic review

    Midsommardagen och lördag, så det får väl bli en hjärtstoppsstudie. Idag på ett tema som förekommit även tidigare på prehospitalt, nämligen naloxonadministration vid hjärtstopp (klicka på naloxon-taggen vid detta inlägg för att se tidigare!). I dagens fall är det en systematisk review, och författarna övervägde även att göra en meta-analys, något som dock ej blev fallet pga heterogenitet i de inkluderade studierna (n=8). Studien fann att en del av patienterna hade positiva effekter av naloxon, men att överlevnaden generellt sett var låg. Samtidigt var ex.vis andelen som fick ROSC väldigt heterogent, och varierade från 4% till 50%. Tre studier rapporterar dock >30% ROSC, vilket torde vara en delvis hoppingivande siffra, särskilt med tanke på att andelen patienter med defibrillerbar initialrytm generellt sett var låg – om än varierande. En tänkbar orsak till heterogeniteten skulle kunna vara tajmingen, där tidigare studier indikerat att naloxon före kärlaccess kan vara förenat med högre överlevnad vid stark misstanke om opioidöverdos. Huruvida så är fallet förtäljer dock inte historien, och det vi framförallt lär oss av heterogentiteten torde ju vara att stora, väldesignade och gärna randomiserade studier behövs för att utreda naloxonets vara eller icke-vara i sammanhanget, samt även ”när, var och hur”…

    Siddiqui, H.; Brouillette, K.; Walsh, C.; Cheskes, S.; Drennan, I. R.; Keown-Stoneman, C. D.; Lin, S.; Mohindra, R. Use of naloxone by EMS for opioid-associated out-of-hospital cardiac arrest and associated patient-centered outcomes: A systematic review. PLOS One 2026;21(6):e0351738. doi:10.1371/journal.pone.0351738
  • Clinical benefits and risks of emergency departments with or without co-located primary care-driven urgent care centers: A systematic review

    Dagens studie är svensk och rör akutmottagningar. Dessa existerar ju dock i relativt nära symbios med ambulanssjukvården, så jag tänker att berättigandet att ta upp studien här på prehospitalt är stort. Den aktuella studien är en systematisk översikt som undersöker kliniska nyttor och risker med att samlokalisera akutmottagningar med primärvårdsdrivna alternativ, typ närakut/familjeläkarjour, där alla patienter triageras i samma triagefunktion och sedan hänvisas till respektive enhet. Författarna har valt att endast inkludera studier med kontrollgrupp, och de viktigaste utfallen var mortalitet och allvarliga negativa händelser. Andra utfall var vistelsetid på akuten, tid till läkare, patientnöjdhet, resursanvändning, oplanerade återbesök m.m. Dessvärre visade sig evidensläget vara mycket begränsat. Trots en bred sökning i ett antal databaser uppfyllde endast en studie inklusionskriterie. Detta var en studie från barnakuten i Malmö, där jämförelser före- och efter implementering av en primärvårdsenhet gjorts. I den studien minskade vistelsetiden på akuten efter införande av närakut, inte fullt en halvering men närapå… Evidensstyrkan bedöms dock som mycket låg, och de mest centrala utfallen rörande säkerhet i form av mortalitet och allvarliga negativa händelser saknades i studien. Sammantaget så skiljer sig de studier som finns på området väldigt mycket åt, och håller varierande kvalitet. Det tycks finnas en tydlig kunskapslucka kring vilka kliniska fördelar och risker som finns med att samlokalisera primärvårdsdriven närakut med akutmottagningar. Mer studier tycks behövas. Jag tänker att en design med interrupted time series där man jämför upprepade mätpunkter (så trender kan identifieras) före och efter ett införande, kanske är ett alternativ…? Eller klusterrandomisering? Även författarna diskuterar såklart detta, ska sägas, och det som är solklart är att mer kunskap behövs. Detta är ju ändå ett vanligt förekommande fenomen, så rent samhällsekonomiskt är det lite sjukt att det inte är mer beforskat…

    Wennman, I.; Habbouche, S.; Holmqvist, L.; Lindkvist, B.; Lindman, I.; Magnusson, C.; Svensson, P.; Wartenberg, C. Clinical benefits and risks of emergency departments with or without co-located primary care-driven urgent care centers: A systematic review. International Emergency Nursing 2026;86:101794. doi:10.1016/j.ienj.2026.101794
  • Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis

    Dagens studie kommer från 2023 och är en återkommande källa i min forskning. Författarna har gjort en systematisk review och metasyntes över kvalitativt beskrivna upplevelser av prehospital hantering av smärta utifrån patienters, närståendes och ambulanspersonalens perspektiv. Jag tycker studien utgör en ganska bra ingång i smärtbehandlingens komplexitet och understryker hur den biopsykosociala modellen behöver tillämpas även i prehospital vård. Författarna beskriver vikten av att möta patientens behov, förväntningar och övertygelser, men också vikten av en god relation mellan patient och kliniker, en multifaktoriell approach, förbättrad förståelse och följsamhet till smärtskattning samt vikten av adekvata guidelines (här understryks exempelvis vikten av att riktlinjer är synkade mellan prehospital vård och senare delar av den akuta vårdkedjan). Jag skulle säga att denna artikel tillför värdefulla delar kring många av de prehospitala utmaningarna kring smärtlindring; problematiker som ofta nämns vid smärtskattning diskuteras, betydelsen av adekvata riktlinjer och behovet av en holistisk inställning till smärta. Vi vet från den biopsykosociala modellen vikten av att bekräfta patientens upplevelse och förhålla oss till den samt att värdera inte bara smärtans intensitet, utan även duration, karaktär och omständigheter runtomkring såsom psykisk belastning, förekomst av långvarig smärta, föreståelse för smärtan hos patienten m.m. Jag skulle säga att det sistnämnda är en viktig nyckel till bättre hantering av smärta i ambulanssjukvården: Vi behöver bli bättre på att förklara smärta, förklara skalor etc vid smärtskattning och även förklara de behandlingsalternativ vi har samt vad man kan förvänta sig respektive inte förvänta sig av dem. Vi kanske inte kan ta bort all smärta, men kan vi förklara, lugna och ge patienten acceptans samt hopp, så tyder forskningen på att vi kan reducera risken för långvariga besvär. Jag är såklart partisk, men tycker dagens artikel är läsvärd för alla oss som jobbar prehospitalt!

    Whitley, G. A.; Wijegoonewardene, N.; Nelson, D.; Curtis, F.; Ortega, M.; Siriwardena, A. N. Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis. JACEP Open 2023;4(2):e12940. doi:10.1002/emp2.12940
  • Burnout, Stress, and Moral Injury Among Emergency Medical Services Clinicians: A Systematic Review

    Dagens artikel är på arbetsmiljötema och är en systematisk review kring utbrändhet, stress och ”moral injury” (direktöversätter det hädanefter till moralisk skada) bland kliniker verksamma i ambulanssjukvården. Författarna har begränsat de inkluderade studierna (vilket är ett ganska stort antal) till att röra high income countries, för att öka överförbarheten till USA som kontext. Resultatet som presenteras är omfattande och jag skulle säga att det helst bör läsas i fulltext, men sammanfattningsvis är förekomsten av både utbrändhet och stress, både generellt och efter ”critical indicidents”, heterogen mellan studier men ter sig högre än hos befolkningen i stort. Förekomsten av moralisk skada var måttlig det vardagliga arbetet.

    Författarna analyserar fynden i förhållande till hur man vet att utbrändhet och stress påverkar bland annat nöjdheten med arbetet, personalomsättning och frånvaro – samt inte minst empati och förmågan att göra ett bra jobb för patienten. De resonerar vidare om att deras fynd bör omtolkas från att ses som ”kostnaden för att vårda” till att ses som arbetsmiljö- och säkerhetsrisker som kräver evidensbaserade interventioner för att minimeras. Även om resultaten som sagt är heterogena och kan förväntas variera mellan kontexter så tänker jag att det är en påminnelse om att ambulanssjukvården är ett annorlunda arbete med förhållandevis höga risker, inte bara för fysiska skador av trafik eller hot- och våld, utan även för negativa psykologiska och stressrelaterade arbetsmiljöfaktorer.

    Jenkins, J. L.; Everly, G. S.; Roemer, E. C.; Hsu, E. B.; Han, G.; Zhang, A.; Sharma, R.; Asenso, E.; Bidmead, D.; Bass, E. B.; Saldanha, I. J. Burnout, Stress, and Moral Injury Among Emergency Medical Services Clinicians: A Systematic Review. The Journal of Emergency Medicine 2026;85:146-176. doi:10.1016/j.jemermed.2026.02.034
  • Anticipatory charging of the defibrillator: a systematic review

    Hjärtstoppslördag och en spännande pre-print från Resuscitation Plus på temat anticipatory charging, d.v.s. att förladda defibrillatorn innan det är dags för analys i syfte att minska uppehåll i bröstkompressioner. ERC skriver ju om detta i sina guidelines 2025, så ett högintressant ämne att lära sig mer om. Frågan som ställdes var huruvida förladdning förbättrade outcomes för patienterna eller parametrar (performance) i återupplivningssituationen, och detta utforskades med en systematisk review. Elva studier inkluderades, i form av fem (kliniska) observationsstudier och sex simuleringsstudier. Dessvärre var certainty of evidence mycket låg för samtliga outcomes, delvis baserat på att drygt hälften alltså var simuleringsstudier – samt såklart att övriga var observationsbaserade. I de senare sågs iallafall vissa kopplingar till bättre outcomes, dock svaga sådana. Exempelvis visade en studie att oddsen för CPC1-2 (god neurologisk outcome) vid 30 dagar eller utskrivning från sjukhus var något bättre om förladdning användes, dock i paket med andra åtgärder. Två studier visade också högre överlevnad (återigen när förladdning ”i paket” med andra åtgärder användes), medan tre stycken inte visade på detta samband. Minst sagt heterogent med andra ord. Vad som däremot mer konsekvent syntes i de inkluderade studierna var att förladdning minskade avbrotten i bröstkompressioner och gjorde analys- och defibrilleringsavbrotten kortare. Sen finns en del ”finstilt” att läsa kring detta, då det bl.a. skiljer sig lite om man använder sig av det författarna klassar som ”vanlig” defibrillering med paus för analys+uppladdning+defibrillering eller om man använder sig av vad de kallar ERC/AHA 2010-metoden, där man pausar för analys och sedan gör kompressioner under uppladdning, vilket jag såklart hoppas de flesta i den här sidans målgrupp tillämpar. 🙂

    Ja, det är en läsvärd studie helt enkelt, även om den kanske inte river några kiosker… Sen återstår att se vad som står i det svenska materialet, och det får vi se på HLR-kongressen om några veckor. Ha nu en fin lördagkväll!

    Nehme, Z.; Pocock, H.; Norii, T.; Olasveengen, T.; Drennan, I.R.; Bray, J.E. Anticipatory charging of the defibrillator: a systematic review. Resuscitation Plus(Pre-print). doi:10.1016/j.resplu.2026.101349
  • Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools

    Dagens artikel är en narrativ översikt och rör prehospital bedömning av traumatisk hjärnskada (TBI). På grund av de inkluderade studiernas (n=32) heterogenitet gjordes ingen systematisk metaanalys, utan endast narrativ syntetisering. Författarna fann 37 olika bedömningsverktyg för TBI, i ett spann med allt ifrån isolerad bedömning av Glasgow Coma Scale (GCS) till biomarkörer, Near Infrared Spectorscopy (NIRS), undersökningar med mikrovågor och verktyg baserade på maskininlärning. GCS var vanligast studerat, och denna skala visade brister i sensitivitet för identifiering av TBI, inte minst hos äldre och personer med antikoagulantiabehandling – vilket var de grupper där undertriage var vanligast. Annars var övertriage vanligt förekommande och sensitivitet tycktes värderas högre än specificitet. Bland algoritmer med maskininlärning och point-of-care-tester fanns lovande verktyg, som dock ej var tillräckligt validerade utifrån författarnas slutsatser. Summan av kardemumman så fann de att många vanliga verktyg riskerade missa signifikanta skador, inte minst i nyss nämnda grupper där undertriage var vanligt. Därför rekommenderade författarna en multimodal strategi med flera olika verktyg/indikatorer för att identifiera traumatisk hjärnskada.

    Ettingoff, C.; Inampudi, P.; Felman, C.; Espinoza, I.; Lensink-Vassan, M.; Burman, J.; Tufts, N.; Brown, A.; Dylla, L. Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools. Neurotrauma Reports 2026;7. doi:10.1177/2689288×261428955
  • Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia

    Äntligen dags för lite smärtlindring igen, och specifikt då ketamin! 🙂 Dagens studie är en systematisk litteraturöversikt med fokus på administration av ketamin genom inhalation, d.v.s. användande en nebulisator. Nio studier inkluderades, varav 5 RCT:er, och för min som inte testat nebulisering av ketamin är resultaten otroligt spännande:

    • I samtliga studier sågs en väsentlig reduktion av smärta, i genomsnitt 42.5% efter 15 minuter och 70.4% efter 120 minuter. Lite olika doser användes i studierna, men låga doser (0.7mg/kg) var generellt sett lika bra som högre (1.0-1.5 mg/kg).
    • I jämförelse med andra preparat och effekt över tid så visar nebuliserad ketamin en kurva som i hög grad liknar den för morfin, men med skillnaden att nebuliserad ketamin ger ett snabbare anslag och en betydligt brantare initial sänkning av smärtkurvan. I jämförelse med ketamin iv så är iv-effekten ännu lite snabbare, men där ser man också en höjning av smärtan efter 60 minuter medan det nebuliserade ketaminet fortsätter att sakta sänka smärtan upp till 120 mintuer.
    • Bieffekterna var begränsade, och lägre än preparaten som jämfördes med. 12.7% rapporterade någon bieffekt, och då med låg allvarlighetsgrad på de validerade skattningsskalor som användes (RASS + SERSDA). Framförallt handlade det om lite yrsel, trötthetskänsla och ibland humörförändring såsom avslappning och glädje. Som jämförelse upplevde 53.9% av patienterna som fick entonox bieffekter, 19.5% av morfinpatienterna osv.

    Sammanfattningsvis så tycker jag detta låter högintressant. Möjligheten att kunna ge ketamin med läkemedlets fina smärtlindrande effekter, men där durationen förlängs jämfört med iv (jag tycker det kan vara lite problematiskt att underhållsbehandla då man måste smådutta så ofta, med risk att pat hinner få mer ont) och där de negativa bieffekterna hålls till ett minimum. Det vore också ett välkommet komplement för patienter där det är svårt att etablera infart, osv. Där jag arbetar ger vi redan esketamin i.n., men där skulle jag säga att verkningarna med det snabba upptaget i näs-slemhinnan är mer lika de man får av ketamin i.v. Således känns ketamin i nebuliserad form ändå som ett riktigt intressant komplement! Jag hoppas att någon planerar och genomför en lite större RCT, gärna multicenter, och undersöker saken närmare då det utifrån innevarande studie känns som att detta skulle kunna ha en motiverad plats i prehospitala behandlingsriktlinjer. Kanske behövs även studier på arbetsmiljöaspekter, ex.vis hur mycket ketamin vi vårdare får i oss vid nebulisering i ett slutet utrymme?

    Kirk, D.; Whiles, E.; Jones, A.; Edmunds, C. Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01501-4