Idag blir det en lite kortare text, som handlar färsk artikel som jämför den medicinska insatsen efter terroristhändelser i Australien, USA och England. Approachen i USA uppges präglas av tidig tillgång till offer, begränsad vård i varm zon och en större kunskap om blödningskontroll hos allmänheten. Bilden i europa beskrivs som mer heterogen mellan olika länder, men där man i Storbritannien har en tydligare command-and-control – som dock inte nödvändigtvis ger tidigare tillgång till patienterna. Den australiska modellen beskrivs som mer säkerhetsmedveten, med risk att tillgång till patienterna också fördröjs. Författaren diskuterar hur den kanske viktigaste variabeln som skiljer sig åt i sjukvårdens svar på terrorism mellan olika länder/kulturer inte är typen av attack, bakomliggande ideologi eller sjukvårdssystemets kapacitet – utan snarare hur juridik, föreskrifter, rutiner och regler begränsar tidig tillgång till patienter och balansen mellan nytta och risk. Jag kan tycka ur ett källkritiskt perspektiv att det är en lite väl offensiv och långt dragen slutsats i förhållande till vad den komparativa analysen tycks visa, då denna inte med någon form av rimlig säkerhet värderar olika faktorer mot varandra. Mycket möjligt att det stämmer, men påståendet kan nog ses i lika hög grad som ett inlägg i debatten som ett objektivt resultat. Gå in och läs och avgör själv!
Tagg: Situationsmedvetenhet
-
Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe
Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe. Journal of High Threat & Austere Medicine 2026;8(1). doi:10.33235/JHTAM.8.1.13-19Sammanfattning genererad av AI:Artikeln jämför hur USA, Storbritannien/utvalda Europa och Australien organiserar medicinsk respons vid civila terrorhändelser där hot, tillträde och säkerhet konkurrerar. Med TECC som ramverk betonas att utfallet ofta avgörs av om skadade nås tidigt. Skillnader i hur ”hot” tolkas styr timing för blödningskontroll, triage och extraktion. Australien föreslås utveckla tydligare hotanpassad doktrin, samverkansutbildning och AAR.
– Tidigt tillträde till skadade, inte bara klinisk förmåga, framhålls som avgörande för överlevnad.
– TECC beskriver hotanpassad vård i faser (direkt/indirekt hot och evakuering) och behov av integration med polis/räddning
– Systemens tolkning och operationalisering av hot påverkar när blödningskontroll, luftvägsstöd, triage och extraktion kan
– Australien bedöms behöva en mer explicit ram för hög-hot-respons, inklusive samverkansövning, AAR och sjukhus-surgeSammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Guidelines to reduce the risk of workplace violence in EMS: A Delphi study
Idag har jag läst en intressant finsk Delphi-studie kring våld mot ambulanspersonal. Jag sprang faktiskt på den av en slump och den är ännu opublicerad och finns endast som pre-print. En delphi-studie handlar ju om att nå konsensus i en expertpanel kring ett antal påståenden, genom att panelen får svara i flera omgångar. I det här fallet handlade frågorna om åtgärder för att motverka hot och våld mot ambulanspersonal, och syftet var att skapa underlag för konsensusbaserade guidelines på området att förhålla sig till för ledningsansvariga.
I panelen ingick 43 personer med olika slags expertis på området, framförallt från ambulanssjukvården men även juridiska experter, experter inom psykiatri, m.m. Utbildningsnivåerna varierade från gymnasium till disputerade personer. Men vad kom de fram till? I korthet identifierades tre huvudteman:
- Att man behöver definiera vilket beteende som är acceptabelt i ambulanssjukvården. Panelen var splittrade mellan total nolltolerans, och åsikten att det var omöjligt att helt undvika exempelvis verbala utfall men utan att för den sakens skull tolerera det.
- Att det behövdes träning kring psykiatriska patienter och de-eskalation.
- Att det behövdes nationella planer och riktlinjer för att förhindra våld i ambulanssjukvården. Här omnämndes bland annat samkörning med polisregister för att flagga högrisklarm och möjlighet att registrera hotfulla händelser i patientjournalen.
Överlag diskuteras en rad intressanta saker, vissa av dem sådana som upplevs laddade i debatten. Här omnämns bland annat skyddsvästar, som inte uppfattades kontroversiellt/provokativt av mer än 4% av de svarande, men där författarna menar på att mer forskning behövs för att klarlägga de faktiska fördelarna i ambulanssjukvård. Även det här med registerhållning, samkörning av register och flaggning är ju kontroversiellt – iallafall i den svenska debatten. Författarnas slutsatser är att följande behöver prioriteras av beslutsfattare:
- Standardiserade träningsprogram med simuleringsträning, psykiatri och interdisciplinär samverkan.
- Pilottest av systematiska verktyg, såsom nationella policies och varningar i journalsystem, för att säkra att de fungerar utifrån kulturella, juridiska och operativa hänsyn.
- Kontinuerlig utvärdering av åtgärder såsom skyddsvästar och automatiska (AI-drivna) verktyg för att bedöma potentiella hot och deras potentiella fördelar kontra risker såsom falsklarm eller att patienten uppfattar situationer negativt.
Det var mina kanske något snabbt och slarvigt översatta och tolkade medskick från studien. Jag tycker alla bör gå in och läsa fulltexten, inte minst om du är i en beslutsfattande position. Här får man ju en lite flygande start i vad man bör fundera kring i sin verksamhet…
Guidelines to reduce the risk of workplace violence in EMS: A Delphi study. doi:10.21203/rs.3.rs-8833119/v1Sammanfattning genererad av AI:En multiprofessionell expertpanel (n=43) deltog i en tvåomgångars webbaserad Delphi för att ta fram konsensusbaserade riktlinjer för att minska risk för våld på arbetet mot ambulanspersonal. Konsensus (≥80%) nåddes för 19 av 25 påståenden. Tre prioriteringar identifierades: definiera acceptabelt beteende, satsa på mental hälsa/de-eskalering samt nationella systemmodeller och teknik. Nolltolerans bedöms opraktiskt.
– Två Delphi-rundor med 43 experter gav konsensus för 19/25 rekommendationer (≥80%).
– Tre huvudprioriteringar: acceptabla beteenden, de-eskalering/mentalt stöd, samt system/teknik på nationell nivå.
– Nolltoleranspolicyer bedöms svåra att genomföra i praktiken; fokus bör vara på pragmatisk standardiserad utbildning och/
– Behov av systemverktyg och kontinuerlig utvärdering av insatser för att minska våldsrisker i EMS.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review
Vilka utmaningar är vanliga vid prehospitala masskadesituationer (MCI)? Den frågan ställde sig Karin Hugelius och Julia Becker i dagens studie, som är en systematisk integrativ litteraturstudie. I resultatet framkommer många av de ”vanliga” teman man kan förvänta sig, där exempelvis tillräckligt säker-begreppet och situationsmedvetenhet diskuteras. Jag tänkte dock zooma in på en liten, liten del av studien som jag tycker är intressant, nämligen att att författarna belyser erfarenhet som viktig faktor i hanteringen av en MCI. Erfarenhet är ett svårt ord som ofta missbrukas i ambulanssjukvården, då ”år i yrket” gärna felaktigt översätts till erfarenhet, vilket inte automatiskt stämmer. Det förtar dock inte värdet av erfarenhet i ordets rätta bemärkelse och i kombination med andra typer av kunskaper. I studien diskuteras hur standardplanen behöver anpassas till den aktuella händelsen, hur improvisation blir viktigt, situationsmedvetenhet och vikten av att förutse utmaningar längre fram i det prehospitala förloppet – som nästan alltid är dynamiskt. I den kontexten diskuterar författarna begreppet erfarenhet, vilket för mig känns relevant och ibland underskattat i dagens prehospitala vård, där vardagen utgör största delen och känslan lätt blir att personalen ses som enkelt utbytbar. Jag tror inte att någon ifrågasätter vikten av erfarenhet för att hantera en MCI, så detta kan ses som att slå in en öppen dörr. Min poäng är dock att jag tror att vi inte ger (riktig) erfarenhet tillräckligt mycket uppmärksamhet i vår dagliga planering, personalpolitik, osv. Hur säkerställer vi att rätt person, med förmåga att faktiskt göra goda prediktioner av utmaningarna om 15, 30, 60, 180 och 360 minuter, finns där vid en MCI?
Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review. Prehospital and Disaster Medicine 2024;39(4):301-309. doi:10.1017/s1049023x24000566Sammanfattning genererad av AI:Systematisk integrativ översikt av 17 fallstudier/rapporter från 15 masskadehändelser (bl.a. terror, kemiska incidenter, trafikolyckor, väderrelaterade händelser och bränder) som analyserar utmaningar i prehospital hantering. Vanliga problem rörde säkerhet för drabbade och personal, att skapa och kommunicera lägesbild, att utveckla och följa insatsplan, vård under extrema förhållanden samt behov av uthållig ledningsstrategi och träning.
– Säkerhet och hotbild påverkar både vård och insatsledning prehospitalt.
– Lägesbild: behov av snabb utveckling och tydlig kommunikation för att förutse medicinska konsekvenser.
– Planering + improvisation krävs; rutiner kan behöva frångås vid svåra förhållanden.
– Träning och mental förberedelse behövs för EMS och medicinska insatschefer.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).