Studietyp: Annan / oklar

  • Trauma in Pregnancy: A Modern Review of the Literature

    Mycket att göra och det blir därför en lite kortare text idag. Det ska dock inte tolkas till nackdel för dagens artikel, som är en ganska fritt skriven review/sammanställning av kunskapsläget kring det ganska ovanliga ämnet trauma hos gravida. I artikeln finns en genomgång av fysiologiska förändringar hos den gravida kvinnan, prehospital bedömning, triage och åtgärder utifrån airway, breathing, circulation, pain osv. Även resucitativ hysterotomi, thorakotomi m.fl. tämligen avancerade åtgärder berörs. Detta berör ju riktiga sällanhändelser, men händelser där all kunskap kommer kännas extremt välkommen om man ställs inför dem. Rekommenderar läsning!

    Laffin, R.; Engel, T.; Hartleben, E.; Blank, J.; McIntosh, J.; Schmitt, T. Trauma in Pregnancy: A Modern Review of the Literature. Current Emergency and Hospital Medicine Reports 2026;14(1). doi:10.1007/s40138-025-00331-z
  • Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe

    Idag blir det en lite kortare text, som handlar färsk artikel som jämför den medicinska insatsen efter terroristhändelser i Australien, USA och England. Approachen i USA uppges präglas av tidig tillgång till offer, begränsad vård i varm zon och en större kunskap om blödningskontroll hos allmänheten. Bilden i europa beskrivs som mer heterogen mellan olika länder, men där man i Storbritannien har en tydligare command-and-control – som dock inte nödvändigtvis ger tidigare tillgång till patienterna. Den australiska modellen beskrivs som mer säkerhetsmedveten, med risk att tillgång till patienterna också fördröjs. Författaren diskuterar hur den kanske viktigaste variabeln som skiljer sig åt i sjukvårdens svar på terrorism mellan olika länder/kulturer inte är typen av attack, bakomliggande ideologi eller sjukvårdssystemets kapacitet – utan snarare hur juridik, föreskrifter, rutiner och regler begränsar tidig tillgång till patienter och balansen mellan nytta och risk. Jag kan tycka ur ett källkritiskt perspektiv att det är en lite väl offensiv och långt dragen slutsats i förhållande till vad den komparativa analysen tycks visa, då denna inte med någon form av rimlig säkerhet värderar olika faktorer mot varandra. Mycket möjligt att det stämmer, men påståendet kan nog ses i lika hög grad som ett inlägg i debatten som ett objektivt resultat. Gå in och läs och avgör själv!

    Richardson, M. Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe. Journal of High Threat & Austere Medicine 2026;8(1). doi:10.33235/JHTAM.8.1.13-19
  • Artificial intelligence in the prehospital setting – potentials, challenges, and practice-relevant fields of application in emergency medical services

    Idag blev det en narrativ review om AI i prehospital vård, med fokus på existerande och potentiella AI-användningar i ambulanssjukvården. Författarna fokuserade på fyra faser av den prehospitala vården; larmsamtal och intervju, alarmering och resursallokering, operationella/taktiska användningar samt klinisk användning. I alla faser fanns framgångsrika resultat, exempelvis vad gällde att identifiera hjärtstopp i larmsamtalet (säkrare och snabbare), att öka tillgängligheten genom att allokera resurser utifrån lärdomar från maskininlärning, att tolka EKG eller att hjälpa till med tolkning av ultraljud (POCUS). De flesta tillämpningar var dock pilotprojekt, och författarna såg bland annat tänkbara problem att lösa kring saker såsom implementering, reglering och datasäkerhet om man ska tillämpa AI mer storskaligt. Jag nöjer mig med att beskriva det så, men rekommenderar artikeln för en liten överblick av AI-fältet.

    Machado, C.; Hessel, S. Artificial intelligence in the prehospital setting – potentials, challenges, and practice-relevant fields of application in emergency medical services. BMC Artificial Intelligence 2026;2(1). doi:10.1186/s44398-026-00027-8
  • Comparison of needle decompression to simple (finger) thoracostomy in non-perfused cadaveric models with theoretical tension pneumothorax

    Dagens artikel kommer från USA och är en jämförelse av fingerthorakostomi vs. nåldekompression för tryckpneumothorax. Författarna har använt 21 mänskliga kroppar (avlidna dito) och på dessa skapat en teoretisk övertryckspneumothorax samt etablerat tryckmätning i pleura. Därefter har de försökt lösa tryckpneumothoraxen med nåldekompression användande en SPEAR-nål. Denna liknar till viss del de TPAK-nålar som jag föreställer mig är mer utbredda i Sverige, men med vissa viktiga skillnader: nålen är fenestrad, längre, har en annan spets och är 10G istället för 14G (d.v.s. större lumen). Sedan har de gjort en fingerthorakostomi, och jämfört tryckmätningarna med varandra.

    Resultaten i korthet är att fingerthorakostomin löste 92.1% av fallen, jämfört med nåldekompression som löste 76.3%. Det gick också fortare att avlasta med fingerthorakostomi, och trycket sjönk mer och blev i högre glad en ”komplett” avlastning – oklart dock den kliniska relevansen av detta. Som svagheter diskuteras bland annat att försöket gjordes på icke levande kroppar som därmed saknade effektiv cirkulation, och själva tillståndet med övertryckspneumothorax var därför i någon mån teoretisk snarare än ett verifierat och kliniskt symtomgivande tillstånd. Författarna spekulerar även att de misslyckade fingerthorakostomierna berodde på faktorer kopplade till icke levande vävnad.

    För svensk del tänker jag att detta ger en indikation om att fingerthorakostomi är en säkrare metod, men också att det finns en potential att lyckas med en stor del av nåldekompressionerna – men då med reservationen att den nål som använts i försöket är mer avancerad och med vidare lumen än de vanligt förekommande TPAK-nålarna, och att dessa potentiellt kan ha sämre effekt. Vad man kanske bör ta med sig i sammanhanget traumatiskt hjärtstopp, där avlastning av trycknpneumothorax ju är en del, är att det stärker intrycket att nåldekompression inte bör betraktas som en säker åtgärd av problemet – och författarna diskuterar detta i termer av att man som kliniker bör bibehålla en misstanke på rimlig nivå om att man eventuellt inte lyckats avlasta övertryckspneumothoraxen helt…

    Ausman, J. A.; Achay, J. A.; Smith, V. C.; Rahm, S. J.; Bolleter, D. S. Comparison of needle decompression to simple (finger) thoracostomy in non-perfused cadaveric models with theoretical tension pneumothorax. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2661803
  • Early resuscitation priorities in two-provider EMS crews: an interpretive commentary

    Jag tänker att vi förlänger hjärtstoppshelgen lite och stoppar in en udda fågel i artikel-flödet, nämligen en ”interpretive commentary”. Så vad är det? I det här fallet handlar det om en artikel där författarna ger underlag för hur våra A-HLR-guidelines kan tolkas i prehospitala situationer där endast två personer finns tillgängliga, och vilka fysiologiska implikationer olika prioriteringar/avsteg/kompromisser riskerar medföra. De kan således vägleda något i prioriteringen i en situation där tillräckligt antal händer helt enkelt saknas för att göra alla åtgärder så snabbt som man hade önskat.

    Artikeln är för mig intressant då författarna sätter fingret på något som jag kanske inte vill kalla för en svaghet, givet svårigheten att i utbildningsmaterial och riktlinjer ta höjd för alla slags teamkonstellationer, men däremot kanske en otydlighet – inte minst för de kollegor som kommer nya till A-HLR-situationer och/eller den prehospitala vårdmiljön… Har man djupare bakgrundskunskaper så kan man själv reda ut dessa prioriteringar, men för nyare kollegor tror jag att artikeln kan vara en god vägledning i hur prioriteringar kan göras. Den kan också vara ett bra underlag för reflektion hos mer erfarna kollegor. En bra grej att diskutera vid något utbildningstillfälle på stationen, eller liknande. Jag nöjer mig så och avstår från att redogöra för innehållet, utan lämnar det till fortsatt läsning för den intresserade…

    Sýkora, R.; Chvojka, J.; Kukačková, N.; Šimečková, V.; Smetana, J. Early resuscitation priorities in two-provider EMS crews: an interpretive commentary. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01549-0
  • Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum

    Flitiga läsare vet att någon gång ibland kommer det ju artiklar här som inte riktigt passar in i den vanliga ”vetenskaplig artikel”-mallen. Idag är en sådan dag… Här skriver Joe Frankland om ”the hidden curriculum”, om hur olika organisatoriska och arbetsplatskulturella strukturer och normer samt även till inte så liten del traditioner formar uppfattningen om vad som värderas respektive inte värderas i ambulanssjukvården. Artikeln har fokus på ”paramedic practice”, men i många avseenden (inte alla) är nog innehållet översättbart på svensk ambulanssjukvård, skulle jag vilja säga. Jag läste artikeln och även om den i sak inte innehåller något nytt så tycker jag den fungerade bra som en liten påminnelse om att tänka kritiskt kring det arbete vi utför och inte minst de värderingar vi överför på nya kollegor. Det är någonting som jag upplever behövs, där jag beklagligtvis än idag hör exempel på gamla stofiler som försöker trycka ner nya kollegor som försöker etablera sig i yrket. This one is for you 🙂 Och jag lovar att vi kommer tillbaka till gammalt hederligt, vetenskapligt stoff redan imorgon…!

    Frankland, J Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum. Journal of Paramedic Practice 2026. doi:10.12968/jpar.2026.18.4.CPD1
  • Make compassion visible in emergency medicine again

    Här kommer artikel 101 och vet ni vad det fina är? Jo, att när man är sin egen publicist får man publicera vad man vill 🙂 Skämt åsido, detta är en lite annorlunda text och den bidrar inte med ny vetenskaplig kunskap. Den är däremot ett seriöst och tänkvärt debattinlägg från BMJ Opinion, som jag tycker är kan vara ett tänkvärt avstamp in i 1XX-eran här på Prehospitalt. Rent specifikt är texten primärt riktad mot akutmottagningskontext, men jag skulle säga att den har implikationer på hela akutsjukvården. När man jobbar med människor gäller det att ibland stanna upp och fundera, och jag tycker Iain Beardsells inlägg här är relevant och inte ett vanligt bittert inlägg i vårddebatten. Det bidrar till reflektion om compassion fatigue-begreppet och hur vi kanske på ett sätt ”missbrukar” detta – även om missbrukar är ett hårt ord… Lika mycket som jag uppskattar vetenskap och artiklar med ny kunskap (som ju med god grund kan sägas utgöra nästan exakt 99% av Prehospitalt), lika övertygad är jag att en god vård också kräver etisk reflektion kring våra arbetsuppgifter och det system vi är del av. Där är dagens artikel ett fint bidrag! Ta med det som en karamell att suga på in i fredagen, så ska jag se till att det dyker upp minst en hjärtstoppsartikel under helgen! 🙂

    Beardsell, I. Make compassion visible in emergency medicine again. BMJ 2026;393:s667. doi:10.1136/bmj.s667
  • Prehospital Management of Traumatic Cardiac Arrest: A Narrative Review of Evidence and Implications for Emergency Nursing

    Idag blev det en narriativ review av handläggning vid traumatiskt hjärtstopp, med viss inriktning mot implikationer för sjuksköterskor i akut-/ambulanssjukvård. Skulle rentav säga att studiens fokus är mer på prehospital vård än på akutmottagning, även om det inte tydligt anges av författarna. Studien utgår från fem frågeställningar som rör betydelsen av en standardiserad TCA-algoritm, jämförelse mellan olika luftvägsåtgärder, thorakostomi vs nåldekompression, betydelsen av (externa) bröstkompressioner, betydelsen av adrenalin samt betydelsen av blodprodukter – samtliga fem områden alltså högintressanta potentiella vattendelare vid TCA. Jag kommer inte sammanfatta några resultat eftersom studien i sig är sammanfattande till sin karaktär, men rekommenderar starkt läsning för dig som är intresserad och vill ha en god överblick av området. För egen del fann jag diskussionen om kriterier för Termination Of Resucitation (TOR) särskilt intressant, då dagens relativt fixerade 15-minutersregel (efter åtgärd av reversibla orsaker) sannolikt är mindre relevant. Där finns också flera enskilda studier att läsa, eventuellt återkommer jag till dessa här på Prehospitalt.

    God söndagsläsning!

    Celi, S.; Citriniti, E.; Romano, R.; Bortoli, N.; Gheri, F. Prehospital Management of Traumatic Cardiac Arrest: A Narrative Review of Evidence and Implications for Emergency Nursing. Journal of Emergency Nursing 2026. doi:10.1016/j.jen.2025.12.001
  • Emergency care for avalanche buried patients – a narrative review

    Idag blir det en narrative review igen, och en riktigt bra sådan. Så sent som förra veckan gick en större lavin i Riksgränsen, med ett stort räddningspådrag som följd. Kanske var någon läsare där, rentav? Som jag förstått det är snötäcket instabilt i relativt stora delar av fjällkedjan, med hög lavinrisk som följd, på grund av torrare, sprödare snö i botten och tyngre skikt av blötare snö ovanpå (om jag förstått saken rätt). Oavsett vad så passar väl få saker så bra som en riktigt välskriven och nypublicerad översikt över lavinräddning, inkluderande såväl SAR, prehospital vård och intrahospital akutsjukvård. Här resoneras kring asfyxi, hypotermi och traumatiska skador, men även om critical burial (helkropp) vs partial burial (del av kroppen), initierande av resuscitering (samt när man kanske ska låta bli), utrustning för personal i lavinområde, betydelsen av luftfickor, m.m. Det är svårt att meningsfullt sammanfatta något från en sammanfattning, men jobbar ni i alpin miljö ska ni definitivt gå in och läsa! Kanske borde rentav även ni som jobbar i icke-alpin miljö göra det? Vi hade ju i mitt eget närområde en tragisk händelse i vintras där en skolpojke begravdes i en snödriva. Det är ju inte en lavin i sig, men alla omständigheter imiterar ju lavinens, så samma principer torde vara tillämpbara vid en sådan händelse. Och snödrivor finns ju faktiskt ända nere i Smygehuk, nån gång ibland 🙂

    Strapazzon, G.; Thomassen, O.; Van Tilburg, C.; McLaughlin, K.; Skaiaa, S. C.; Brugger, H.; Pasquier, M. Emergency care for avalanche buried patients – a narrative review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01543-2
  • Hyperoxaemia in acute brain injured patients: too much of a good thing?

    Idag har jag läst en artikel som nog får sägas vara i utkanten av vad jag hittills inkluderat på Prehospitalt. Men, det är ju jag som bestämmer vad som får plats och mantrat har ju varit att artikeln ska ha ”bäring” på Prehospital vård. Texten för dagen handlar om hyperoxemi hos hjärnskadade patienter och är tämligen inriktad på intensivvård, men ämnet är såklart högst relevant även för oss prehospitala kliniker. För, vad innebär egentligen för mycket syrgasleverans till skadade celler i hjärnan?

    Artikeln är resonerande och någon slags editorial eller summering av kunskapsläget (någon läsare kanske kan kategorisera den mer korrekt?), och därför kan inte heller något resultat sägas finnas. Men författarna för intressanta resonemang om hur kunskapen mer och mer pekar mot de skadliga effekter av alltför frikostig syrgasbehandling som finns, exempelvis vid hypoxisk ischemisk encefalopati efter hjärtstopp. Samtidigt måste risken för att hyperoxygenera patienten och därigenom skapa sekundär hjärnskada såklart vägas mot riskerna för hypoxemi i andra änden, vilket också riskerar förvärra outcomes (minst lika mycket eller mer). Inom intensivvården finns som bekant goda möjligheter till monitorering med ex.vis täta blodgaser, medan vi i ambulanssjukvården är mer begränsade och sannolikt kommer få förhålla oss till ”målsaturation 94-98%” ett tag till i de flesta situationer. Som jag flaggade redan från början är texten kanske lite ute i tassemarken för scopet här på Prehospitalt, men jag fann den intressant och rekommenderar den för alla som vill öka sin förståelse för frågans komplexitet. Svunna tiders ”syrgas till (nästan) allt” känns väldigt, väldigt långt borta.

    Sekhon, M. S.; Robba, C.; Young, P. J. Hyperoxaemia in acute brain injured patients: too much of a good thing?. Intensive Care Medicine 2026. doi:10.1007/s00134-026-08334-4