Studietyp: Annan / oklar

  • Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum

    Flitiga läsare vet att någon gång ibland kommer det ju artiklar här som inte riktigt passar in i den vanliga ”vetenskaplig artikel”-mallen. Idag är en sådan dag… Här skriver Joe Frankland om ”the hidden curriculum”, om hur olika organisatoriska och arbetsplatskulturella strukturer och normer samt även till inte så liten del traditioner formar uppfattningen om vad som värderas respektive inte värderas i ambulanssjukvården. Artikeln har fokus på ”paramedic practice”, men i många avseenden (inte alla) är nog innehållet översättbart på svensk ambulanssjukvård, skulle jag vilja säga. Jag läste artikeln och även om den i sak inte innehåller något nytt så tycker jag den fungerade bra som en liten påminnelse om att tänka kritiskt kring det arbete vi utför och inte minst de värderingar vi överför på nya kollegor. Det är någonting som jag upplever behövs, där jag beklagligtvis än idag hör exempel på gamla stofiler som försöker trycka ner nya kollegor som försöker etablera sig i yrket. This one is for you 🙂 Och jag lovar att vi kommer tillbaka till gammalt hederligt, vetenskapligt stoff redan imorgon…!

    Frankland, J Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum. Journal of Paramedic Practice 2026. doi:10.12968/jpar.2026.18.4.CPD1
  • Make compassion visible in emergency medicine again

    Här kommer artikel 101 och vet ni vad det fina är? Jo, att när man är sin egen publicist får man publicera vad man vill 🙂 Skämt åsido, detta är en lite annorlunda text och den bidrar inte med ny vetenskaplig kunskap. Den är däremot ett seriöst och tänkvärt debattinlägg från BMJ Opinion, som jag tycker är kan vara ett tänkvärt avstamp in i 1XX-eran här på Prehospitalt. Rent specifikt är texten primärt riktad mot akutmottagningskontext, men jag skulle säga att den har implikationer på hela akutsjukvården. När man jobbar med människor gäller det att ibland stanna upp och fundera, och jag tycker Iain Beardsells inlägg här är relevant och inte ett vanligt bittert inlägg i vårddebatten. Det bidrar till reflektion om compassion fatigue-begreppet och hur vi kanske på ett sätt ”missbrukar” detta – även om missbrukar är ett hårt ord… Lika mycket som jag uppskattar vetenskap och artiklar med ny kunskap (som ju med god grund kan sägas utgöra nästan exakt 99% av Prehospitalt), lika övertygad är jag att en god vård också kräver etisk reflektion kring våra arbetsuppgifter och det system vi är del av. Där är dagens artikel ett fint bidrag! Ta med det som en karamell att suga på in i fredagen, så ska jag se till att det dyker upp minst en hjärtstoppsartikel under helgen! 🙂

    Beardsell, I. Make compassion visible in emergency medicine again. BMJ 2026;393:s667. doi:10.1136/bmj.s667
  • Prehospital Management of Traumatic Cardiac Arrest: A Narrative Review of Evidence and Implications for Emergency Nursing

    Idag blev det en narriativ review av handläggning vid traumatiskt hjärtstopp, med viss inriktning mot implikationer för sjuksköterskor i akut-/ambulanssjukvård. Skulle rentav säga att studiens fokus är mer på prehospital vård än på akutmottagning, även om det inte tydligt anges av författarna. Studien utgår från fem frågeställningar som rör betydelsen av en standardiserad TCA-algoritm, jämförelse mellan olika luftvägsåtgärder, thorakostomi vs nåldekompression, betydelsen av (externa) bröstkompressioner, betydelsen av adrenalin samt betydelsen av blodprodukter – samtliga fem områden alltså högintressanta potentiella vattendelare vid TCA. Jag kommer inte sammanfatta några resultat eftersom studien i sig är sammanfattande till sin karaktär, men rekommenderar starkt läsning för dig som är intresserad och vill ha en god överblick av området. För egen del fann jag diskussionen om kriterier för Termination Of Resucitation (TOR) särskilt intressant, då dagens relativt fixerade 15-minutersregel (efter åtgärd av reversibla orsaker) sannolikt är mindre relevant. Där finns också flera enskilda studier att läsa, eventuellt återkommer jag till dessa här på Prehospitalt.

    God söndagsläsning!

    Celi, S.; Citriniti, E.; Romano, R.; Bortoli, N.; Gheri, F. Prehospital Management of Traumatic Cardiac Arrest: A Narrative Review of Evidence and Implications for Emergency Nursing. Journal of Emergency Nursing 2026. doi:10.1016/j.jen.2025.12.001
  • Emergency care for avalanche buried patients – a narrative review

    Idag blir det en narrative review igen, och en riktigt bra sådan. Så sent som förra veckan gick en större lavin i Riksgränsen, med ett stort räddningspådrag som följd. Kanske var någon läsare där, rentav? Som jag förstått det är snötäcket instabilt i relativt stora delar av fjällkedjan, med hög lavinrisk som följd, på grund av torrare, sprödare snö i botten och tyngre skikt av blötare snö ovanpå (om jag förstått saken rätt). Oavsett vad så passar väl få saker så bra som en riktigt välskriven och nypublicerad översikt över lavinräddning, inkluderande såväl SAR, prehospital vård och intrahospital akutsjukvård. Här resoneras kring asfyxi, hypotermi och traumatiska skador, men även om critical burial (helkropp) vs partial burial (del av kroppen), initierande av resuscitering (samt när man kanske ska låta bli), utrustning för personal i lavinområde, betydelsen av luftfickor, m.m. Det är svårt att meningsfullt sammanfatta något från en sammanfattning, men jobbar ni i alpin miljö ska ni definitivt gå in och läsa! Kanske borde rentav även ni som jobbar i icke-alpin miljö göra det? Vi hade ju i mitt eget närområde en tragisk händelse i vintras där en skolpojke begravdes i en snödriva. Det är ju inte en lavin i sig, men alla omständigheter imiterar ju lavinens, så samma principer torde vara tillämpbara vid en sådan händelse. Och snödrivor finns ju faktiskt ända nere i Smygehuk, nån gång ibland 🙂

    Strapazzon, G.; Thomassen, O.; Van Tilburg, C.; McLaughlin, K.; Skaiaa, S. C.; Brugger, H.; Pasquier, M. Emergency care for avalanche buried patients – a narrative review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01543-2
  • Hyperoxaemia in acute brain injured patients: too much of a good thing?

    Idag har jag läst en artikel som nog får sägas vara i utkanten av vad jag hittills inkluderat på Prehospitalt. Men, det är ju jag som bestämmer vad som får plats och mantrat har ju varit att artikeln ska ha ”bäring” på Prehospital vård. Texten för dagen handlar om hyperoxemi hos hjärnskadade patienter och är tämligen inriktad på intensivvård, men ämnet är såklart högst relevant även för oss prehospitala kliniker. För, vad innebär egentligen för mycket syrgasleverans till skadade celler i hjärnan?

    Artikeln är resonerande och någon slags editorial eller summering av kunskapsläget (någon läsare kanske kan kategorisera den mer korrekt?), och därför kan inte heller något resultat sägas finnas. Men författarna för intressanta resonemang om hur kunskapen mer och mer pekar mot de skadliga effekter av alltför frikostig syrgasbehandling som finns, exempelvis vid hypoxisk ischemisk encefalopati efter hjärtstopp. Samtidigt måste risken för att hyperoxygenera patienten och därigenom skapa sekundär hjärnskada såklart vägas mot riskerna för hypoxemi i andra änden, vilket också riskerar förvärra outcomes (minst lika mycket eller mer). Inom intensivvården finns som bekant goda möjligheter till monitorering med ex.vis täta blodgaser, medan vi i ambulanssjukvården är mer begränsade och sannolikt kommer få förhålla oss till ”målsaturation 94-98%” ett tag till i de flesta situationer. Som jag flaggade redan från början är texten kanske lite ute i tassemarken för scopet här på Prehospitalt, men jag fann den intressant och rekommenderar den för alla som vill öka sin förståelse för frågans komplexitet. Svunna tiders ”syrgas till (nästan) allt” känns väldigt, väldigt långt borta.

    Sekhon, M. S.; Robba, C.; Young, P. J. Hyperoxaemia in acute brain injured patients: too much of a good thing?. Intensive Care Medicine 2026. doi:10.1007/s00134-026-08334-4
  • Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure

    Idag har jag läst en lite annorlunda artikel i form av en editorial från British Paramedic Journal. Ämnet de resonerar kring är utmaningarna med att jobba i gränslandet mellan klinik och akademi, med begränsad tid ute i den kliniska verkligheten. För mig är det högintressant då jag har 50% av min tid avsatt till doktorandstudier och därutöver lite instruktörstid, medförande att jag jobbar knapp halvtid ”på bil”. Jag har också många gånger resonerat kring detta med mig själv, och även gjort tappra försök att behålla så mycket klinisk tid som möjligt – främst för att jag tycker det är så roligt. Med det sagt tänker jag inte lägga ut så mycket mer här kring hur författarna resonerar, utan lämnar till dig att gå in och läsa artikeln. Trevlig helg!

    Wilson, C.; Wilkinson, J.; Hilton, E.; Prothero, L.; Seddon, S.; Blair, L.; Fitzpatrick, D. Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure. British Paramedic Journal 2026;10(4):3-7. doi:10.29045/14784726.2026.3.10.4.3
  • Improving decision-making for prehospital Resuscitative Thoracotomy in traumatic cardiac arrest: a data-driven approach

    Dagens artikel baseras på data från London Air Ambulance och berör resucitativ torakotomi (RT) vid traumatiskt hjärtstopp. Som sådan blir den ju kanske allra mest intressant för läkare och andra som tjänstgör på prehospitala specialistenheter såsom läkarbil och helikopter. Jag tycker dock den tillför en del kring kliniska prioriteringar vid traumatiskt hjärtstopp även oss ”vanliga dödliga” prehospitala kliniker, även om detta delvis kan bero på att jag är en inbiten nörd på ämnet. Artikeln benämns som ”perspective” och metoden beskrivs inte i detalj, även om författarna klargör att de analyserat över 600 prehospitala RT. Jag uppfattar det som en expert opinion och evidensvärdet får väl utifrån detta sägas vara ganska lågt. Med det sagt så är ju dock RT ingen dussinåtgärd som är särskilt lätt att beforska, så att ta del av någon slags analys/åsikt baserat på ett så pass stort dataunderlag från en erkänt skicklig prehospital organisation, känns ju ändå som ett oerhört intressant underlag i detta i övrigt kunskapsmässiga svarta hål.

    Utifrån underlaget föreslår författarna ett slags beslutsstöd kring resucitativ thorakotomi. Att förklara det i sin helhet här blir inte bra, läs i så fall artikeln, men i korthet är grunden att 1) använda skadans etiologi och lokalisation för att skilja tamponad från massiv blödning och 2) använda EKG-rytmen för att bedöma tiden i arrest. Viktiga vattendelare är huruvida skadan är stickande, ballistisk eller orsakad av trubbigt våld, om rytmen är organiserad samt i de fall där rytmen är agonal/asystoli; tiden.

    Som sagt, själv beslutsstödet blir ju enbart relevant för de som arbetar på prehospitala enheter kapabla att utföra prehospital RT, vilket inte torde vara jättemånga i Sverige. Men för alla er som likt mig inte har denna möjlighet rekommenderar jag ändå artikeln, då den i mitt tycke ökar förståelsen och skulle kunna hjälpa mig att aningens bättre lägga pusslet av alla de mikrobeslut som ska fattas på nolltid vid traumatiskt hjärtstopp.

    ter Avest, E.; Kocierz, L.; Alvarez, C.; Hurst, T.; Ballard, D.; Lockey, D. J.; Christian, M. D.; Perkins, Z. B. Improving decision-making for prehospital Resuscitative Thoracotomy in traumatic cardiac arrest: a data-driven approach. Critical Care 2025;29(1). doi:10.1186/s13054-025-05705-z
  • Survival from cardiac arrest at a core temperature of 14.0 °C on hospital arrival caused by cold exposure hypothermia treated with extracorporeal cardiopulmonary resuscitation: a case report

    Idag blir det en case-report på det för Prehospitalt återkommande temat hypotermi. Artikeln, som är från Japan, berör en kvinna i 70-årsåldern som hittades utomhus i -10 grader i Sapporo. Kvinnan hade asystoli, ljusstela pupiller, och var stel i käken. HLR påbörjades utifrån förmodad hypotermi och vid ankomst till sjukhuset, som hade ECMO-kapacitet, var rektaltempen 14 grader. Vad kärntempen var är således oklart, men den bör ha varit mycket låg och eventuellt rentav lägre än tidigare kända fall hos vuxna. Kvinnan kanylerades på ECMO efter en del problem och relativt snart övergick hjärtrytmen till VF som till sist defibrillerades framgångsrikt till ROSC vid kärntemperatur 25.6 grader. ECMO avbröts efter 22 timmar, kvinnan vaknade efter fyra dygn och skrevs ut efter två månader med en CPC-score på ett, d.v.s. neurologiskt intakt.

    Att överlevnad är möjlig vid mycket låga temperaturer är känt sedan tidigare och inte en engångshändelse. Det finns flera kända fall inte minst från Sverige som påvisar detta. Vi har Stella-fallet från västkusten, vi har ungdomarna i Ånnsjön utanför Åre och inte minst fallet med Anna Bågenholm som fastnade i fjällbäcken utanför Tromsö. Vad den aktuella case-reporten tillför och totalt avgörande för att jag väljer att skriva om den här, det är att det rör en patient som är 70 år gammal. Tidigare fall av överlevnad vid hjärtstopp med grav hypotermi handlar om barn, ungdomar eller unga vuxna. Här ser vi att det faktiskt finns potential – om inte annat hos utvalda patienter – även längre upp i åldrarna. Så budskapet är nu tydligare än någonsin, alla hypoterma patienter ska erhålla återupplivningsförsök, om inte mycket starka faktorer som talar emot finns.

    Kano, H.; Nagama, M.; Bando, K.; Endo, A.; Takiguchi, T.; Igarashi, Y.; Yokobori, S. Survival from cardiac arrest at a core temperature of 14.0 °C on hospital arrival caused by cold exposure hypothermia treated with extracorporeal cardiopulmonary resuscitation: a case report. Resuscitation Plus 2026;28:101265. doi:10.1016/j.resplu.2026.101265
  • Pain first: rethinking early analgesia in emergency trauma care

    Dagens artikel är en editorial, och som sådan inte en självklar publicering för prehospitalt. Jag lovar att dylika inlägg inte kommer växa på träd här! Mitt intresse för prehospital smärta och det faktum att samtliga de tre observationsstudier som författarna bygger sin argumentation på är omskrivna av mig på Prehospitalt (de norska methoxyfluran-studierna samt ”fentanylklubba-studien”, se Smärtlindring och läkemedel) gör dock att det känns värt. Framförallt driver författarna dock en intressant linje, som även jag tror är ett av recepten för mer framgångsrik prehospital smärtlindring framöver.

    Författarna argumenterar för:

    • Att smärta ska utvärderas ur patientens perspektiv, det som betyder något är om patienten får effektiv hjälp med sin smärta – inte om och hur mycket opioider man administrerat.
    • Att nyss nämnda observationsstudier indikerar att effektiv smärtlindring är möjlig att sätta in tidigt i det prehospitala vårdförloppet med icke-intravenösa alternativ, utan att förlänga tiden på plats.
    • Att tidig smärtlindring ska ges lika hög status som andra initiala åtgärder och att dessa icke-intravenösa alternativ bör ses som en brygga till andra, intravenösa alternativ och en multimodal approach.

    Jag har flertalet gånger på sistone argumenterat med kollegor som i alltför hög grad fastnar i preparat-diskussioner när vi pratar om smärtlindring, trots att verktygslådan vi besitter iallafall i min organisation är relativt bred. Därför fångade författarna mig slutgiltigt när de avslutar med följande mening i sista stycket:

    ”Ultimately, the issue is not a lack of pain relief options but the ongoing belief that managing pain is optional or secondary.”

    Den tycker jag vi alla tar med oss som en liten karamell in i helgen! 🙂

    Carenzo, L.; Rehn, M.; Dünser, M. W. Pain first: rethinking early analgesia in emergency trauma care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01571-y
  • The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center

    Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.

    Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:

    • Fasindelningen ”Stop the killing” och ”Stop the dying”. I stop the killing är fokus på att avbryta det dödliga våldet, och i stop the dying ligger det på att ge akutsjukvård. Ofta är den aktiva delen av händelsen (stop the killing) över inom 5 minuter, men osäkerhet kring säkerhetssituationen kan bestå timtals. Därför behöver fokus vara att optimera stop the dying så att 1) polisen har möjligheter att ge initial livräddande första hjälpen, framförallt X och A, och 2) strategier finns för att skydda ambulanspersonal så de kan verka på en nivå som uppfyller ”tillräckligt säker” även under denna initiala osäkerhet. Exakt detta är ju vad som diskuteras efter Risbergska.
    • För att uppnå detta skydd och nå patienter tidigt med sjukvård diskuteras tre taktiker. Det handlar om att konvertera delar av skadeområdet som inte är ”heta” i bemärkelsen aktiv skottlossning/våld, men ”heta/varma” i bemärkelsen att det kan finnas hot man ej upptäckt på platsen, så de blir tillräckligt säkra för ambulanssjukvården att verka i:
      • The protected island – Man upprättar en plats på strategiskt läge inne i zonen där sjukvård kan ges i skydd av polis. Skadade förflyttas dit av polisen.
      • The secure corridor – Beroende på byggnadens utformning kan en korridor eller liknande avgränsas med skydd av polis vid ingångarna till korridoren. På så vis kan den förvandlas från potentiellt het zon till en varm zon där ambulanssjukvården kan verka. Med en strategiskt placerad secure corridor kan detta också vara en evakueringsväg ut för skadade till en säker uppsamlingsplats där ytterligare sjukvård kan ges utan att kräva polisiära resurser.
      • The rescue task force – Man formar en slags insatsstyrka av ambulanspersonal och polis som rör sig i skadeområdet, för akut vård och evakuering av patienter.

    Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…

    PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.

    Martaindale, M. H.; Blair, J. P. The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center. Journal of Contemporary Criminal Justice 2019;35(3):342-356. doi:10.1177/1043986219840237