Vad är kvalitet i prehospital vård? Sannerligen en fråga vi borde fundera mer över…
Vad är kvalitet i prehospital vård? Sannerligen en fråga vi borde fundera mer över…
Artikeln föreslår ett harmoniserat ramverk som tydliggör vad ”kvalitet” innebär i modern prehospital vård och hur den kan utvärderas balanserat. Kvalitet definieras som flerdimensionell med säkerhet integrerad, och prioriteringar kan skilja mellan intressenter. Donabedians struktur–process–utfall används för att styra indikatorval, med varning för ensamma proxymått och utfall påverkade efter vårdfasen.
– Föreslår en flerdimensionell definition av prehospital vårdkvalitet där säkerhet är en kärndimension.
– Betonar att olika intressenter prioriterar kvalitetsdimensioner olika och kan vara mål för förbättringsinsatser.
– Rekommenderar balanserad mätning enligt Donabedians struktur–process–utfall och varnar för enstaka proxyindikatorer.
– Lyfter teknikens roll i hur kvalitet uppfattas, mäts och kan stödja kvalitetssäkring/förbättring.
Idag har jag haft nöjet att läsa en intressant studie av Helena Johansson m.fl. kring trender i den prehospitala vården under 12 års tid. Studien är gjord i Östergötland, men det finns nog gott fog att tänka att stora delar av resultatet kan överföras på övriga Sveriges ambulanssjukvård.
Retrospektiv populationsbaserad analys av alla primära ambulansuppdrag i Region Östergötland 2011–2022. Bland 474 647 uppdrag transporterades 83% till akutmottagning. Triage enligt RETTS försköts mot högre akutgrad (nivå 1–2 från 32% till 57%). Icke-transport ökade 5%→25%. Inläggningsgrad bland transporterade var ~50% och korttidsmortalitet stabil.
– Triageakutitet ökade över tid (OR 1,08 per år för högre RETTS-nivå).
– Icke-transportdispositioner femfaldigades under perioden.
– Inläggningsandelen bland EMS-transporterade var stabil men deras andel av alla inläggningar från akuten ökade.
– Korttidsmortalitet var stabil; triageakutitet var starkaste prediktorn för död.
En purfärsk och mycket spännande studie idag, på ett mycket angeläget tema, nämligen vårdhygien. I denna prospektiva observationsstudie inkluderades 20 ambulanser (10 transport- och 10 akut-ambulanser) och 27 ambulanspersonal med totalt 941 prov tagna från olika ytor i ambulansen, på uniformerna och i näsborrarna som analyserades för kliniskt viktiga patogener. Detta definierades som meticillin-känsliga stafylokockus aureus (MSSA), meticillin-resistenta dito (MRSA), vankomycin-resistenta enterokocker (VRE) och chlostridium difficile. Hygienrutinerna i verksamheten innefattade att personalen tvättade sina kläder hemma, till skillnad från i Sverige. De desinficerade viktiga tagytor i ambulansen mellan varje patient, och på kvällen efter skiftet slut-desinficerades ambulanserna av besättningen (alla ytor inkl. golv som jag förstår det) och morgonen efter innan nästa skift togs prov från ambulanserna när dessa alltså var ”service ready”. Efter det desinficerade studieteamet ambulansen med ett klorbaserat rengöringsmedel (som vid stickprov säkerställdes eliminera alla intressanta patogener) och därefter rullade ambulansen i drift hela dagen innan den och personalen på nytt provtogs innan kvällens desinfektion. På så vis fick studieteamet både prover på vad som skulle vara en ren bil på morgonen, och därefter blev alltså bilen rent faktiskt ren innan den sedan på kvällen provtogs efter en dags arbete.
Resultatet då? Jo, 18.5% av alla prover visade sig härbärgera minst en av patogenerna. MSSA var vanligast (12.8%), följt av MRSA och VRE. Chlostridier var mycket sällsynta. Riktigt oroväckande är att vid början på skiften, när ambulans och personal alltså var ”service ready” och borde vara rena, så hade 63.1% av personalen och 60% av ambulanserna något prov med minst en av patogenerna. Efter skiftet var motsvarande siffror 67.6% vs 60%. Situationen var sämre i akutambulanser än i transport-dito.
Det ter ju sig oerhört oroväckande att siffrorna redan i början av ett skift – när det torde vara rent – är så höga. Sen är det ju svårt att veta hur noga personalen var med tvätt och hur denna gick till (ex.vis temperatur), inte minst eftersom detta skedde hemma. I samband med studien fick dock personalen skatta den upplevda vikten av olika hygienrutiner etc för att undvika smitta, och resultaten där var generellt höga. Även om de inte är beskrivna i extrem detalj, så tycks ju inte heller rutinerna för desinfektion av ambulansen vara mindre noggranna än Sverige. Att sprita tagytor och de ytor patienten varit i kontakt med är ju rutin här också, med skillnaden att vi iallafall inte där jag arbetar har någon större städning på kvällen likt de hade i studien. Så möjligen är vi rentav sämre på detta…
Om man inte redan förstått det blir ju denna studie en liten ögonöppnare kring hur mycket smitta vi i ambulanssjukvården faktiskt åker runt med. Det understryker med kraft inte bara vikten av att följa basala hygienrutiner, utan hur vi faktiskt måste arbeta för att förbättra det här området. Sen är studien inte på något vis enorm och får väl ses som endast hypotesgenererande, men bara de risker för smittspridning som studien belyser torde vara nog för tänka till rejält, tycker jag. Fullständigt obligatorisk läsning!
Prospektiv observationsstudie av 20 ambulanser och 27 EMS‑kliniker där prover togs från ytor, uniformer och näsa före och efter arbetspass. Totalt innehöll 18,5% av 941 prover minst en kliniskt viktig patogen. MSSA var vanligast (12,8%), följt av MRSA (4,6%) och VRE (3,0%). Trots “service ready” hade 60% av ambulanser och 63,1% av kliniker ≥1 patogen; nivåerna var liknande efter passet.
– Kliniskt viktiga patogener hittades ofta på både ambulanser och personal redan före arbetspass.
– Kontaminering kvarstod i liknande nivå efter passet, vilket tyder på ackumulering under arbetet.
– 9-1-1-ambulanser hade högre kontaminering än icke-akut transport.
– Resultaten pekar på behov av bättre uniformhygien och mer rigorös slutstädning/åtgärder.
Här kommer artikel 101 och vet ni vad det fina är? Jo, att när man är sin egen publicist får man publicera vad man vill 🙂 Skämt åsido, detta är en lite annorlunda text och den bidrar inte med ny vetenskaplig kunskap. Den är däremot ett seriöst och tänkvärt debattinlägg från BMJ Opinion, som jag tycker är kan vara ett tänkvärt avstamp in i 1XX-eran här på Prehospitalt. Rent specifikt är texten primärt riktad mot akutmottagningskontext, men jag skulle säga att den har implikationer på hela akutsjukvården. När man jobbar med människor gäller det att ibland stanna upp och fundera, och jag tycker Iain Beardsells inlägg här är relevant och inte ett vanligt bittert inlägg i vårddebatten. Det bidrar till reflektion om compassion fatigue-begreppet och hur vi kanske på ett sätt ”missbrukar” detta – även om missbrukar är ett hårt ord… Lika mycket som jag uppskattar vetenskap och artiklar med ny kunskap (som ju med god grund kan sägas utgöra nästan exakt 99% av Prehospitalt), lika övertygad är jag att en god vård också kräver etisk reflektion kring våra arbetsuppgifter och det system vi är del av. Där är dagens artikel ett fint bidrag! Ta med det som en karamell att suga på in i fredagen, så ska jag se till att det dyker upp minst en hjärtstoppsartikel under helgen! 🙂
Texten argumenterar för att akutpersonal inte främst drabbas av ”compassion fatigue” utan av ”compassion blindness”: man vänjer sig vid ovärdiga och osäkra vårdmiljöer (t.ex. korridorvård) tills de inte längre uppmärksammas. Det kan driva moralisk stress/skada när vården inte räcker till. Författaren efterlyser att göra medkänsla möjlig igen genom tid för basala behov och ledarskap som markerar att läget inte är acceptabelt.
– Vardaglig vård i bristmiljöer kan normaliseras och bli ”compassion blindness”.
– Moralisk stress uppstår när gapet växer mellan önskad och möjlig vård.
– Medkänsla beskrivs som en grunddel av vårdkvalitet, inte ett tillval.
– Föreslår att skydda tid för basala behov (smärtlindring, mat, toalett, samtal, integritet) och att ledare tydligt inte-
Hur exponerade blir vi som vårdare för preparatet när vi ger methoxyflurane som själv-inhalator? När vi fick det i arsenalen för några år sedan fick patienterna om jag inte minns fel erhålla en eller två behandlingar var tredje månad. Vi vårdare fick göra max två behandlingar per dygn. Gränserna är nu borttagna och i patientfallet ersatta med generösare dito. Jag kan dock erkänna att jag någon gång råkat andas in precis över patienten och känt hur det snurrat till i huvudet. Inte konstigt alls, men preparatet är ju nefrotoxiskt, så det är absolut intressant i vilken mån vi blir låggradigt, passivt exponerade. Författarna av dagens studie uppmätte halter av methoxyflurane i en ambulans med och utan ventilation/utsug aktiverat, då en simulerad patient inhalerade 3 ml (standarddos) av preparatet i form av en inandning var 20:e sekund under en 15-minutersperiod. Några av studiens fynd:
Behöver vi något mer..? Nja… Man ska komma ihåg att studien är liten. Totalt 12 deltagare fick genomföra detta och det samlades in totalt 24 luftprover. Siffrorna är ju däremot ganska tydliga. Exponeringen torde vara tämligen låg, och är man orolig så ser man till att slå på ambulansens utsug. Glöm inte att methoxyflurane är en tänkbar väg att snabbare uppnå smärtlindring för patienterna. Klicka på taggen methoxyflurane under rubriken på detta inlägg, så hittar du bl.a. en norsk RCT jag skrivit om tidigare! 🙂
Kontrollerad laboratoriestudie i en godkänd ambulans med aktiv luftprovtagning i förar- och vårdutrymme, med och utan ventilation. Tolv friska deltagare inhalerade metoxyfluran i 15 min. Uppmätta halter (TWA) låg under 8-timmars yrkeshygieniska gränsvärden och NIOSH 60-min takvärden. Ventilation minskade exponeringen tydligt och inga biverkningar rapporterades.
– Aktiv luftprovtagning visade mycket låga metoxyfluranhalter i ambulansmiljö.
– Exponeringen låg under relevanta gränsvärden både med och utan ventilation.
– Ventilation reducerade nivåerna markant i både förar- och patientutrymme.
– Worst-case-beräkningar över ett arbetspass antydde fortsatt nivåer under säkerhetströsklar.