Tagg: Akutmottagning

  • Performance of the SVEAT (Symptoms, Vascular Disease History, Electrocardiography, Age, and Troponin) score for predicting 90-day major adverse cardiac events in patients with acute chest pain

    Idag en artikel i akutmottagningskontext, men som berör prediktion av Major Adverse Cardiac Eventes (MACE), vilket omskrivits här ur prehospitalt fokus tidigare, och utifrån min bedömning högintressant även ur prehospitalt perspektiv.

    Två grejer 100% vid sidan om ämnet är 1) att det är roligt att röra sig runt i Sverige. Fick ”ledighets-samverka” vid en liten incident på Willys i Kungälv med två glada kollegor från VGR. Så kul och härligt att se yrkestiteln ”Avancerad specialistsjuksköterska”! 💛💚 2) Desto dystrare är att jag läser i nyhetsmedia att det idag varit ett drunkningstillbud med mindre barn inblandat i min hemstad, som utifrån vad man kan utläsa av mediauppgifterna låter mycket allvarligt. Gårdagens budskap i finvädret kan inte nog understrykas – repetera HLR vid drunkning!

    Nu tar jag ett dopp följt av en kall. Håll ut i värmen!

    Ayvaz, A.; Avci, A.; Tugcan, M. O.; Can, M. M.; Urfalioglu, A. B.; Aksay, E.; Simsek, Y.; Seven, S. Y.; Avci, B. S.; Kaya, E. B.; Sancaktar, A.; Bankir, M.; Guven, R. Performance of the SVEAT (Symptoms, Vascular Disease History, Electrocardiography, Age, and Troponin) score for predicting 90-day major adverse cardiac events in patients with acute chest pain. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01685-7
  • Agreement between EMS provider-assigned prehospital triage and initial emergency department triage in pediatric and adult EMS-transported encounters: A retrospective observational study

    Triage och reliabilitet samt agreement i dessa bedömningar har blivit lite av ett tema på sistone, så varför inte fortsätta på det när nu ytterligare en studie på temat dyker upp..? Från Sverige och Kanada blickar vi idag vidare mot Korea, där den nationella Korean Triage and Acuity Score använts på akutmottagningarna sedan 2016, men först nyligen implementerats för ambulanssjukvården i något som kallas Pre-KTAS. I denna retrospektiva studie omfattande 4.729 fall tittar författarna på överensstämmelse mellan den prehospitala och den intrahospitala bedömningen, uppdelat på vuxna patienter respektive pediatriska. I korthet fann de att överenstämmelsen var 47.7% för pediatriska patienter med tonvikt på att barnen fick högre prehospital triage samt 52.8% för vuxna patienter, med motsatt tonvikt mot att de vuxna fick lägre pre- än intrahospital triage. Nu är systemet nyimplementerat prehospitalt, och man kan tänka sig att denna studie är en viktig del i ett förbättringsarbete framåt för att öka överensstämmelsen, men om man lägger denna studie till de två tidigare studier jag nyligen läst på temat så får man nog bara konstatera att det finns stora förbättringspotentialer. Jag tänker också att detta är något man måste vara medveten om, då triage är ett oerhört starkt verktyg som kan ha enorm impact på patientens omhändertagande tidigt i vårdkedjan. Något som jag tycker vore intressant är en studie fokuserad på utvecklingen av patienternas triage över tid. Med vilka intervall följs triagen upp? Hur ofta ändras prioriteten vid uppföljning? Hur ofta beror denna ändring på faktiska ändringar i patientens tillstånd, och hur ofta beror det på interrater-skillnader i användningen av triagesystemet? Detta blir ju oerhört intressant ur riskperspektiv utifrån att det verkar relativt svårt, sett till flera olika system, att uppnå hög (interrater-)reliabilitet, vilket jag tänker stärker vikten av tät uppföljning.

    Kim, M.; Moon, H. S.; Paek, S. Agreement between EMS provider-assigned prehospital triage and initial emergency department triage in pediatric and adult EMS-transported encounters: A retrospective observational study. PLOS One 2026;21(7):e0352969. doi:10.1371/journal.pone.0352969
  • Direct admission to the intensive care unit for patients with prehospital septic shock is associated with a lower 30-day mortality rate

    Dagens läsning är en retrospektiv studie från Frankrike som undersökt 30-dagarsöverlevnad vid direktinläggning på intensivvårdsavdelning jämfört med omhändertagande på akutmottagning hos patienter med prehospital septisk chock (baserat på sepsis-2-kriterier, inte sepsis-3). För tydlighet ska då sägas att den prehospitala kontexten inte är ”vanlig” ambulanssjukvård, utan det handlar om patienter som vårdats av en läkarbemannad prehospital, mobil intensivvårdsenhet. Det är ju en ganska viktig passus tänker jag, för när man erhållit prehospital intensivvård blir det ju inte jätteförvånande att resultatet också indikerar en fördel med direktinläggning till intensivvård på sjukhus. Det skulle ju nästan vara märkligt om det då var bättre att föras till vanlig akutmottagning. Dock är skillnaden i 30-dagarsmortalitet inte enorm; aRR för 30-dagarsmortalitet vid transport till akutmottagning var 1.05 (IQR 1.00-1.09) och omvänt fanns en aRR på 0.90 (IQR 0.86-0.95) vid hänvisning till intensivvård. Siffermässigt ter sig sambandet alltså inte superstarkt, och förutom att det som sagt ter sig som ett ganska förväntat resultat så är det ju fullt tänkbart att det finns confounders man inte justerat för. Jag tänker att studien borde utgöra ett utmärkt underlag att designa en större, randomiserad multi-centerstudie på temat..?! En sådan torde vara praktiskt och etiskt fullt genomförbar med tanke på den relativt begränsade skillnaden mellan grupperna, och då kunde man på allvar se om direktinläggning till intensivvård faktiskt gav en fördel.

    Jouffroy, R.; Garrouste, V.; Gilbert, B.; Travers, S.; Bloch-Laine, E.; Ecollan, P.; Bounes, V.; Boularan, J.; Vivien, B.; Gueye, P. Direct admission to the intensive care unit for patients with prehospital septic shock is associated with a lower 30-day mortality rate. Scientific Reports 2026;16(1). doi:10.1038/s41598-026-49834-z
  • Inter-rater agreement of CTAS between paramedics and emergency department nurses

    Idag har jag läst en retrospektiv studie av interbedömarreliabilitet mellan paramedics och mottagande akutsjuksköterskor för triagesystemet CTAS (Canadian Triage and Acuity Scale). Totalt inkluderades 188.222 patienter från åren 2018-2022, där både CTAS-bedömning vid avfärd från hämtplats (paramedic) samt vid ankomst till akutmottagning (akut-ssk) fanns registrerade. Författarna beräknade angav en överensstämmelse om 68,7% och en viktad Cohen’s kappa på 0,53. För de mest akuta patienterna (CTAS 1) var överensstämmelsen dock bättre, 0.66, medan CTAS 4 endast hade 0,3 och CTAS 5 hade 0,34. Intressant är att i oeniga fall var triagen som akutsjuksköterskan gav patienten oftast högre, vilket ju ter sig lite oroväckande. För egen del tänker jag att det mest naturliga vore det omvända, då patienten torde kunna fått behandling och faktiskt förbättrats under transporten till sjukhuset. Vid flera dokumenterade medicinska tillstånd hos patienten var övrensstämmelsen också sämre, indikerande att komplexa tillstånd är svårare att triagera.

    Jag tycker det är lite intressant att jämföra detta mot SATS-studien av Deshayes et al från min egen region som jag skrev om för några veckor sedan. Jag tolkar det som att Ferron et al ser aningens mer positivt på sitt resultat, men i stora drag skulle jag säga att bristerna ter sig ganska likvärdiga. Att de mest kritiska patienterna är lätta att triagera lika torde inte vara någon stor skräll. Det är ju de tveksamma och inte uppebart dåliga fallen som vanligtvis är svåra. Sammantaget pekar det hela, som jag också resonerade lite om då, på att prehospital triage är svår att uppnå hög reliabilitet i och särskilt då vid måttligt akut sjuka patienter. Ska vi förlita oss på triagesystem i det prehospitala fältet är min övertygelse att vi behöver forska mycket mer på dem och tänka mer kritiskt. Det som stämmer i en sjukvårdskontext behöver inte stämma i en annan. Vi måste även tänka kritiskt kring triagesystemet i alla sammanhang. Vid avvikelseutredningar rörande fördröjd behandling etc så borde en punkt att utreda automatiskt vara huruvida triagesystemet kunde ha bidragit till att fånga upp patienten. Jag har ingen aning hur det funkar på annat håll, men där jag arbetar skulle jag säga att finns en bit kvar på det området… Läsvärd artikel, särskilt som jämförelse mot nämnda SATS-artikel!

    Ferron, R.; Strum, R. P.; Worster, A.; Agarwal, G.; Miller, P. Q.; Bielska, I. A. Inter-rater agreement of CTAS between paramedics and emergency department nurses. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261461783
  • Comparative performance of manual triage systems and ML models in predicting clinical outcomes among patients transported to the emergency department by emergency medical services

    Jag har ju kanske varit lite AI-skeptiker i många avseenden här på prehospitalt (även om jag använder AI en del i vardagen och även driver mycket av funktionaliteten när jag lägger ut inlägg här med AI för att göra det tidseffektivt). Iallafall, idag kommer ändå en studie på maskinlärande och hur detta kan användas för triage och/eller förutsägande av kortsiktiga negativa outcomes (mortalitet eller intensivvårdsbehov) hos prehospitala patienter. Författarna triagerade patienter med tre olika triagesystem (Manchester Triage System, Emergency Severity Index och Turkish Ministry of Health Triage System) och jämförde med den prediktiva kapaciteten hos olika maskininlärningsmodeller baserade på Random Forest, Gradient Boosting Machine och CatBoost. Det senare är kanske grekiska, men det intressanta är att maskininlärningsmodellerna uppvisade bra prestanda med AUROC >0.8. Det gick inte att påvisa att maskininlärningen var signifikant bättre än den manuella triagens förmåga att identifiera negativ outcome, men inte heller sämre. Författarna argumenterar alltså för att maskininlärningsmodeller kan utgöra ett gott tillskott som ”second opinion” till vanlig triage. Detta är något jag själv definitivt tror på som framtiden, att integrera AI i våra ambulansjournalsystem för att föreslå tänkbara differentialdiagnoser och minska risken att något i patientens tillstånd förbises exempelvis i triage. Beslutet på klinikern, men med stöd av AI. Tekniken finns ju, så det är nästan förvånande att det inte redan är här!?

    Selvi, H.; Kalafat, U. M.; Fettahoğlu, S.; Fettahoğlu, S. T.; Yeniyurt, B.; Güner, M.; Bala, E. D.; Basa Kalafat, A. F.; Tapkan, R. B.; Doğan, S. Comparative performance of manual triage systems and ML models in predicting clinical outcomes among patients transported to the emergency department by emergency medical services. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01595-8
  • Exploring prehospital perceptions of interprofessional knowledge as a factor in emergency centre handover: a qualitative study of prehospital emergency care personnel

    Idag en intressant studie från sydafrika, som undersöker den prehospitala personalens upplevelser från överrapporteringssituationen på akuten, och betydelsen av interprofessionell kompetens i detta sammanhang. Studien diskuterar detta utifrån brister i interprofessionell kunskap, brist på förståelse för olika kontexter/arbetsmiljöer, den prehospitala personalens förståelse för pressen på akutmottagningen och behovet av interprofessionell utbildning och samverkan.

    Studien kommer ju dels från en kontext som skiljer sig ganska mycket från den svenska, exempelvis vad gäller yrkesroller (vi har ju sjuksköterskor prehospitalt i hög grad), resurser och organisation – men den ger ju dels också bara ena sidans perspektiv. Ibland när jag läste den upplevde jag den som något ”biased” åt den prehospitala personalens perspektiv, vilket ju dock inte är förvånande utan snarare en del i syftet då det ju är den prehospitala personalens upplevelse som är i fokus. Däremot bör det såklart beaktas när man värderar den, att den inte ger akutmottagningspersonalens bild.

    Med detta sagt tycker jag studien fångar upp något intressant även för den svenska kontexten, i form av bristerna i förståelse för varandras miljöer. Detta är definitivt en ömsesidig brist, men jag kan nog sticka ut näsan lite, hålla med respondenterna i studien och säga att det även i Sverige är så att förståelsen möjligen är än sämre för det prehospitala på akuten än vice versa. Det faller sig också ganska naturligt givet bemanningen med sjuksköterskor, undersköterskor m.m. Alla dessa, inkl. sjuksköterskor på ambulansen, har ju en väsentlig del praktik från slutenvården inom ramen för sin utbildning, och i de flesta fall även efter. Det är dock långtifrån alla som inom denna ram får prehospital erfarenhet och förståelse. Problemet är dock som sagt dubbelriktat, och det sista temat i studien föreslår interprofessionell utbildning och samarbete, vilket torde vara en viktig del av lösningen. En början skulle jag säga är att bredvidgång på akuten borde vara obligatorisk del av ambulans-intro, men att också bredvidgång på ambulansen borde vara obligatorisk del av akut-intro. Läs gärna artikeln och reflektera själv – det är mer eller mindre andra sidan jordklotet, men ändå finns gemensamma nämnare! 🙂

    Makkink, A.W.; Stein, C.O.A. Exploring prehospital perceptions of interprofessional knowledge as a factor in emergency centre handover: a qualitative study of prehospital emergency care personnel. Pan African Medical Journal 2026;54(3). doi:10.11604/pamj.2026.54.3.42529
  • Association between utilisation of pre-hospital emergency services and premature discharge in Emergency Department attendances with mental health triage codes: a retrospective cohort study

    Dagens studie rör patienter med psykisk sjukdom, förändrat beteende, självskadebeteende eller intoxikation som skriver ut sig själva från akutmottagningen, och vilka faktorer som är förknippade med själv-utskrivning. Studien är utförd på retrospektiv data från en akutmottagning i Irland mellan 2008-2022 och inkluderar drygt 30.000 patienter. En klar ökning i patienter som sökte akutmottagningen för de studerade sökorsakerna syntes under åren, särskilt gruppen med psykisk sjukdom. Resultatet då? Jo, det visade sig att patienter som ankom med ambulans hade en odds ratio (OR) på 1.42 för att lämna akuten i förtid, jämfört med de som ankom för egen maskin eller med polis. Vanligast var det att lämna i förtid om man var triagerad som överdos/förgiftning, samt om man ankom mellan 20:00-00:00.

    Det finns en del intressanta data i studien som kan vara relevanta för att bättre förstå den aktuella gruppen. Dock är kontexten väldigt begränsad, så man bör nog ta det hela med försiktighet. Överlag så är andelen patienter som skriver ut sig själva väldigt hög jämfört med liknande studier, iallafall enligt författarnas diskussion, vilket skulle kunna indikera att kontexten skiljer sig från ex.vis svenska förhållanden. Sen finns ju regulatoriska delar här. I studien hade patienter som ankom med polis högre OR för att slutföra vården, vilket exempelvis kan bero på att de kom till akutmottagningen under någon slags tvång och helt enkelt inte kunde välja att avsluta den själva. Här finns ett väldigt intressant område för kvalitativ forskning, där man skulle vilja höra och förstå perspektiven från de patienter som skrev ut sig själva. Sannolikt en ganska svår grupp att beforska, men verkligen intressant!

    Moola, R.; Duffy, R. M.; Moughty, A.; Doherty, A. M. Association between utilisation of pre-hospital emergency services and premature discharge in Emergency Department attendances with mental health triage codes: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01638-0
  • Pain has limited predictive value for fractures following falls in older people: insight from a retrospective study

    Idag har jag läst en studie om hur smärta i olika regioner, identifierat av undersökande läkar på akuten, korrelerar mot tecken på faktiska frakturer i området efter lågenergitrauma. I korthet kan man säga att smärta i ett område i hög grad korrelerade mot att patienten fick röntgenundersökning av aktuellt område, särskilt stark var denna korrelation för halsrygg (0.99). Som prediktor för fraktur var smärtan dock begränsad; i revben/thorax och bäcken var sensitiviteten hög (0.98) – indikerande att de flesta med fraktur hade dokumenterad smärta. I bröstrygg var siffran dock bara 0.78. Specificiteten var också låg, säsmst i bäcken med 0.09 till 0.47 i bröstryggen. Således hade alltså många utan fraktur också smärta, och några med fraktur i bröstryggen hade inte smärta… Uttryckt i likelihood ratio var sambandet mellan smärta och fraktur svagt och area under the curve (AUC) var mellan 0,51-0,62 – d.v.s. nära slump-värde. Frånvaro av smärta tycktes ha ett något starkare samband med frånvaro av fraktur, däremot finns en osäkerhet i detta eftersom det kan ha funnits patienter utan smärta som ej bilddiagnosticerats och därmed ej inkluderats i studien.

    Vad innebär detta för ambulanssjukvården? Jo, studien är som sagt från akuten och baseras på undersökningar av läkare samt bilddiagnostik, men jag tänker att den säger en del om att smärta är ett osäkert tecken, att vi behöver vara relativt inklusiva för att inte missa frakturer, och att vi därmed kommer inkludera många patienter med smärta men utan frakturer till vidare undersökningar… Särskilt bröstrygg tycks vara ett område att vara försiktig med, där risken att missa en fraktur pga avsaknad av smärta är högre. Kanske kan fynden i någon mån relateras lite till gårdagens studie om bäckengördel, i form av att den berör svårigheten med diagnostik av frakturer..?

    Pedersen, V.; Lampart, A.; Wania, R.; Arnold, I.; Maeder, N.; Niedermeier, S.; Stahl, R.; Trumm, C.; Kammerlander, C.; Boecker, W.; Nickel, C. H.; Bingisser, R.; Klein, M. Pain has limited predictive value for fractures following falls in older people: insight from a retrospective study. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01644-2
  • Clinical benefits and risks of emergency departments with or without co-located primary care-driven urgent care centers: A systematic review

    Dagens studie är svensk och rör akutmottagningar. Dessa existerar ju dock i relativt nära symbios med ambulanssjukvården, så jag tänker att berättigandet att ta upp studien här på prehospitalt är stort. Den aktuella studien är en systematisk översikt som undersöker kliniska nyttor och risker med att samlokalisera akutmottagningar med primärvårdsdrivna alternativ, typ närakut/familjeläkarjour, där alla patienter triageras i samma triagefunktion och sedan hänvisas till respektive enhet. Författarna har valt att endast inkludera studier med kontrollgrupp, och de viktigaste utfallen var mortalitet och allvarliga negativa händelser. Andra utfall var vistelsetid på akuten, tid till läkare, patientnöjdhet, resursanvändning, oplanerade återbesök m.m. Dessvärre visade sig evidensläget vara mycket begränsat. Trots en bred sökning i ett antal databaser uppfyllde endast en studie inklusionskriterie. Detta var en studie från barnakuten i Malmö, där jämförelser före- och efter implementering av en primärvårdsenhet gjorts. I den studien minskade vistelsetiden på akuten efter införande av närakut, inte fullt en halvering men närapå… Evidensstyrkan bedöms dock som mycket låg, och de mest centrala utfallen rörande säkerhet i form av mortalitet och allvarliga negativa händelser saknades i studien. Sammantaget så skiljer sig de studier som finns på området väldigt mycket åt, och håller varierande kvalitet. Det tycks finnas en tydlig kunskapslucka kring vilka kliniska fördelar och risker som finns med att samlokalisera primärvårdsdriven närakut med akutmottagningar. Mer studier tycks behövas. Jag tänker att en design med interrupted time series där man jämför upprepade mätpunkter (så trender kan identifieras) före och efter ett införande, kanske är ett alternativ…? Eller klusterrandomisering? Även författarna diskuterar såklart detta, ska sägas, och det som är solklart är att mer kunskap behövs. Detta är ju ändå ett vanligt förekommande fenomen, så rent samhällsekonomiskt är det lite sjukt att det inte är mer beforskat…

    Wennman, I.; Habbouche, S.; Holmqvist, L.; Lindkvist, B.; Lindman, I.; Magnusson, C.; Svensson, P.; Wartenberg, C. Clinical benefits and risks of emergency departments with or without co-located primary care-driven urgent care centers: A systematic review. International Emergency Nursing 2026;86:101794. doi:10.1016/j.ienj.2026.101794
  • Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity

    Dagens artikel är dansk och är en retrospektiv studie som undersöker traumateamsaktivering för pediatriskt trauma vid Danmarks fyra level 1 trauma centers under 10 års tid. Primär outcome var graden av övertriage, vilket författarna definierade som en ISS < 15. De fann också att andelen övertriage var mycket hög, men också variabel, mellan 81-95% beroende på vilket center – 14% av patienterna hade ISS >= 15. Här finns också en intressant iakttagelse, att de fyra centren hade olika kriterier för traumalarmsaktivering, där vissa använde poängsystem där avvikelser/skador alltså summerades i en poäng för aktivering, medan andra center hade system där ett ensamt kriterie kunde generera traumalarmsaktivering. Vid vissa center var skademekanism en faktor, medan det inte var det vid andra. Mortaliteten i studien var låg (2.2%) och ökade inte helt oväntat med ISS där ISS >= 25 hade 20% mortalitet.

    Det finns en del intressanta resultat i studien, och en tanke blir att Danmark kanske skulle tjäna på att göra ett arbete likt de svenska nationella traumalarmskriterierna. Sen är det inte mitt hemområde direkt, men jag känner mig inte helt säker på att de max 25-50% övertriage som American College of Surgeons Committe on Trauma rekommenderar är lika applicerbart på traumatiskt skadade barn som på vuxna..? Barn har ju en tendens att kompensera längre, kan vara svårare att undersöka adekvat samt få adekvata svar från (beroende på åldersgrupp – det kan ju även vara tvärtom) och har en tendens att orsaka mer osäkerhet hos både prehospital och intrahospital personal. De utgör dessutom en relativt liten andel av den totala helheten traumapatienter, och jag kan se ett antal skäl att man kanske ska ha en lite högre toleransnivå än på vuxna. Men, framförallt så är det svårt att värdera hur adekvat triagen är som helhet när inte mängden undertriage kan värderas. Inget av detta är dock någon kritik mot studien, som ter sig välgjord, utan mer resonemang kring helheten… 🙂 Läsvärt, tycker jag, särskilt om man är intresserad av pediatrik och/eller trauma.

    Nordestgaard, C. H.; Gude, M. F.; Leth, S. V.; Raaber, N. Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03208-2