Vidare på gårdagens hot- och våldsspår. Kanske blir detta rentav helt eller delvis ett tema för veckan. Jag planerar inte långt framåt utan läser det jag spontant är nyfiken på, men arbetsmiljöperspektivet känns extremt angeläget. Dels är det omdiskuterat, men det är också ett område där vi i hög grad baserar oss på känslor, åsikter och våra egna mer eller mindre anekdotiska erfarenheter, och i lägre grad på verifierad kunskap. Det senare är ingen beskyllning (inkluderar dessutom mig själv :)) och jag menar inte att våra personliga erfarenheter och känslor är irrelevanta – tvärtom. Däremot ser jag ett värde i att vi i högre grad för in fakta, evidens och erfarenheter som är insamlade med strukturerade, vetenskapliga metoder i diskussionen, för att vi ska kunna nå bättre systematiska lösningar framåt.

Iallafall… Dagens artikel kommer inte från ambulanssjukvården utan från akutmottagningskontext, detta helt enkelt eftersom jag inte hittat någon prehospital motsvarighet. I studien har författarna genom intervjuer utforskat akutsjuksköterskors erfarenheter av ”behavioural flags”, d.v.s. flaggning i journalen som indikerar ett hotfullt eller våldsamt beteende. De teman som identifieras är nästan raktigenom intressanta. Här kommer en radda spännande iakttagelser:

• Sjuksköterskorna ansåg att flaggningen var användbar som vägledning och trodde att de kunde bidra till att förebygga de allvarligaste fallen av våld.
• Samtidigt ansåg de att flaggan inte betydde någonting, fick någon praktisk betydelse och att ledningen inte brydde sig om när patienter flaggats. Man behövde närma sig dessa patienter ändå, och flaggan i sig hindrar inte patienten från att bli våldsam. Ett fåtal patienter kunde dessutom få upprepade flaggningar och vara våldsam upprepade gånger, men utan att något som förändrade situationen faktiskt hände.
• Sjuksköterskorna var också rädda för att flaggningen kunde leda till bias i patientomhändertagandet, något som också i hög grad relaterades till ras. Det sistnämnda är säkert en faktor även i Sverige, men jag upplever att ras ses som en betydligt mer påtaglig faktor i studier från USA.
• I anslutning till bias-frågan så uttryckte sjuksköterskorna rädsla över icke aktuell flaggning och det framkom att ingen systematisk uppföljning av flaggorna gjordes. Det tycks inte heller ha funnits tydliga kriterier, utan all vårdpersonal kunde flagga en patient, vilket gav en subjektiv grund. Sjuksköterskorna uttryckte hur icke-optimalt bemötande från kollegor kunde leda till upprivna situation som i sin tur kunde leda till flaggning som i informanternas tycke inte var adekvat. Samtidigt fanns en oro kring hur relationen mellan patient och kliniker kunde skadas av flaggningen.
• På den positiva sidan fanns en faktor jag inte förväntat mig. Sjuksköterskorna menade att flaggningen kunde stimulera till medkänsla, då nästan samtliga flaggade patienter hade underliggande missbruks- eller psykiatrisk problematik bakom sitt beteende, och sjuksköterskorna närmade sig genom flaggningen dessa med mer empati och förståelse för deras situation. De underströk också behovet av resurser för att möta den typen av patienter, och jag tolkar det som att de menar att hot- och våldssituationerna då också skulle kunna minska.

Ja, det blev ju en ganska lång lista, indikerande att det i mitt tycke fanns många take-aways så intressanta att jag måste nämna dem 🙂 Punkt nummer två ovan, att flaggan inte fick någon praktisk betydelse, tänker jag kanske har begränsad överförbarhet till prehospital vård. I den prehospitala vården kan vi ju i högre grad avgöra hur och med vilka resurser vi möter patienten (tar vi med polis eller inte? är vi flera ambulanser? ber vi patienten komma ut ur huset istället för att vi går in? osv) än på akutmottagning, där patienten redan befinner sig på enheten. Sen blir ju allt ganska kontextuellt. Stora frågetecken kring subjektiviteten i flaggningen och det faktum att den inte följdes upp. De delarna kan man hantera genom ett väl utformat system, men svårare att mota är kanske den sista graden av subjektivitet (min säkerhetsbedömning överensstämmer ex.vis inte alls alltid med kollegors), risken för bias osv. Jag tänker att studien är nyttig för att skapa någon slags översiktsbild av tänkbara möjligheter och svårigheter med flaggning, och att utföra något liknande i den prehospitala vården vore av yttersta värde för de diskussioner som för närvarande förs i Sverige. Det finns helt enkelt en lång rad frågor att hantera, och ingen kommer vinna på att vi genomför förhastade lösningar som blir långsiktigt ohållbara eller komprometterar vår trovärdighet gentemot patienterna. Det senare skulle snarare kunna bidra till att hot- och våldssituationer uppstår, är min uppfattning.