Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!