Område: Patientsäkerhet

  • ”I just needed help”: a qualitative study of patients’ experiences with a single responder ambulance

    Idag berör studien single responders, ”bedömningsbilar”, från ambulanssjukvården. I denna danska studie har författarna både observerat patientmöten med deltagande observation och sedan intervjuat patienter med semistrukturerade intervjuer. Frågan de undersökte var vad patienterna förväntade sig när de ringde efter hjälp, och hur de uppfattade det att erhålla hjälp av en single responder/bedömningsbil snarare än en ambulans.

    Det visade sig att resultatet präglades av no drama! Patienterna upplevde att de helt enkelt ”bara behövde hjälp”, och tog som jag uppfattar det ingen större notis om vad för slags enhet som kom och hjälpte dem – bara de fick hjälp. Ganska förväntat egentligen utifrån patientens utsatthet, och jag tror ofta vi i ambulanssjukvården har mycket mer förutfattade meningar om hur hjälpen ska se ut än patienterna. Vi jobbar ju med detta dagligen, medan patienterna förhoppningsvis möter oss endast några gånger i livet… Huvudteman var helt enkelt ”Just needing help” och ”No drama”.

    Uppfattningarna om single responders varierar ju litegrann, och det finns ju olika aspekter av denna typ av enheter man kan diskutera. Utifrån den aktuella studien tycks oro för patienternas reaktioner iallafall vara ganska obefogad. Detta tål dock att utforskas djupare, kanske med kvantativa metoder, enkäter och större urval. Sen behöver ju de övriga aspekterna utforskas mer. Jag kan tänka att denna kvalitativa studie utför en bra grund för just detta…

    Engholm, E. L.; Laursen, C. B.; Jensen, P. H. K.; Gehrt, T. B.; Væggemose, U. ”I just needed help”: a qualitative study of patients’ experiences with a single responder ambulance. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01605-5
  • Equal cardiac arrest care — a qualitative study of healthcare professionals’ experiences

    Vad passar väl bättre än att kicka igång helgen med en artikel på hjärtstoppstemat? Återigen är det kvalitativt, och denna gång berör studien jämlik hjärtstoppsvård, där författarna intervjuat (semi-strukturerat) 12 läkare och sjuksköterskor om ämnet, för att sedan använda tematisk analys.

    Hjärtstoppsvården uppfattades i stora delar jämlik, där den algoritm-/protokolldrivna vården vid hjärtstopp som jag tolkar det gav en fördel i att man gjorde lika för alla. Vad som däremot också diskuterades var en etisk problematik främst kopplad till ålder, där osäkerheten (kring patientens möjlighet att tillgodogöra sig behandlingen?) kunde skapa frågetecken. Även i denna studie nämns strukturerad reflektion efter händelsen, vilket respondenterna tyckte var viktigt men vilket också sällan förekom. Detta är i mitt tycke en stor brist, men föga oväntad och det är knappast lokalt bundet utan förekommer nog i väldigt många kontexter. Hjärtstoppsvård är ett kvalificerat teamarbete, och det borde vara rutin och mer eller mindre obligatoriskt att inom verksamheten ha rutiner för strukturerad reflektion och erfarenhetsinhämtning efteråt. Det behöver inte vara omfattande tidsmässigt alltid, men det bör inte förbises. Med detta välkomnar jag helgen och rekommenderar läsning av denna fina, svenska artikel!

    Årestedt, L.; Israelsson, J.; Agerström, J.; Årestedt, K.; Bremer, A. Equal cardiac arrest care — a qualitative study of healthcare professionals’ experiences. BMC Medical Ethics 2026;27(1). doi:10.1186/s12910-026-01428-0
  • Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study

    Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

    Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

    En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

    Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!

    Fager, C.; Johansson, H.; Rantala, A.; Svensson, A.; Holmberg, M.; Wibring, K.; Bremer, A. Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01561-4
  • Make compassion visible in emergency medicine again

    Här kommer artikel 101 och vet ni vad det fina är? Jo, att när man är sin egen publicist får man publicera vad man vill 🙂 Skämt åsido, detta är en lite annorlunda text och den bidrar inte med ny vetenskaplig kunskap. Den är däremot ett seriöst och tänkvärt debattinlägg från BMJ Opinion, som jag tycker är kan vara ett tänkvärt avstamp in i 1XX-eran här på Prehospitalt. Rent specifikt är texten primärt riktad mot akutmottagningskontext, men jag skulle säga att den har implikationer på hela akutsjukvården. När man jobbar med människor gäller det att ibland stanna upp och fundera, och jag tycker Iain Beardsells inlägg här är relevant och inte ett vanligt bittert inlägg i vårddebatten. Det bidrar till reflektion om compassion fatigue-begreppet och hur vi kanske på ett sätt ”missbrukar” detta – även om missbrukar är ett hårt ord… Lika mycket som jag uppskattar vetenskap och artiklar med ny kunskap (som ju med god grund kan sägas utgöra nästan exakt 99% av Prehospitalt), lika övertygad är jag att en god vård också kräver etisk reflektion kring våra arbetsuppgifter och det system vi är del av. Där är dagens artikel ett fint bidrag! Ta med det som en karamell att suga på in i fredagen, så ska jag se till att det dyker upp minst en hjärtstoppsartikel under helgen! 🙂

    Beardsell, I. Make compassion visible in emergency medicine again. BMJ 2026;393:s667. doi:10.1136/bmj.s667
  • Influences on ambulance staff’s understandings and safeguarding of ethical values

    Dagens artikel är en intressant, kvalitativ innehållsanalys som utgör en sekundäranalys av ett tidigare insamlat material med intervjuer av personal i ambulanssjukvården. Syftet med analysen var att utforska ambulanspersonalens bild av vad som påverkade deras förståelse för mötet med personer som levde i utsatta (”stigmatized”) områden.

    Jag tänker att resultatet är kvalitativt och gör sig inte riktigt rättvisa att återge här (rekommenderar att läsa artikeln!), men författarnas slutsats var att ambulanspersonalens påverkades av olika influenser, som kunde antingen motverka eller bidra till en uppfattning om ”vi och dom”, baserat på område, etnicitet eller kultur. Detta riskerar i sin tur hota patientens värdighet och autonomi, vilket kan bidra till ökat lidande samt hälsomässigt negativa konsekvenser – exempelvis om patienten som resultat drar sig för att söka vård.

    Det viktigaste jag tar ur artikeln är att författarna lyfter hur reflektion och diversitet, där möjligheten att faktiskt bli utmanad i sina perspektiv, kan bidra till att minska riskerna för denna negativa process. Jag är ju ett fan av reflektion för lärande, men tänker att reflektionskompetens överlag är en av de absolut viktigaste kompetenserna i ambulanssjukvården och något som verkligen gör skillnad på så många plan. Min uppfattning är att vi både på individ- och organisationsnivå ligger väldigt olika långt fram vad gäller den saken, och för mig är det något svensk ambulanssjukvård borde satsa på. Kanske är det lite utanför ämnet för dagens artikel, men strukturerad reflektion i grupp kring olika professionella situationer (kalla det gärna grupphandledning), är något jag verkligen tror på. Jag får nog återkomma med artiklar på det temat framöver, tänker jag… 🙂

    Björklund, S.; Hagell, P.; Holmberg, M.; Lilja Hagell, P. Influences on ambulance staff’s understandings and safeguarding of ethical values. Nursing Ethics 2025;32(7):2431-2444. doi:10.1177/09697330251344170
  • Cognitive biases in clinical decision-making in prehospital critical care; a scoping review

    Prehospital vård är en verksamhet där oerhört många beslut ibland måste fattas på kort tid, baserat på bristande information och ibland kanske nästan utanför yrkesutövarens kompetensområde. Rent generellt vet vi att fel vid bedömning är en av de vanligaste felhändelserna, och kognitiva fel (=ung. systematiska tankefällor, fel i hur vi tänker) en av de absolut vanligaste orsakerna bakom felen. I denna scoping review har författarna sökt studier på kognitiva bias specifikt inom prehospital vård. Tyvärr fann de endast två prehospitala studier på området, vilket ter sig som rena inbjudningskortet till den kollega som kanske funderar på doktorandstudier. Författarna inkluderade dock också icke prehospitala studier rörande den kritiskt sjuke patienten och resultatet blir ändå ganska intressant som ett underlag för de studier som skulle behöva komma. Här diskuteras bristen på ”unbiased feedback” som en bidragande faktor till kognitiva bias (koppla gärna till nya kollegors behov av strukturerad feedback i artikeln av Hörberg m.fl. i måndags) och som skyddsfaktorer omnämns bland annat organisationskultur, inklusive bland annat aktiv reflektion i grupp, som jag själv upplever djupt meningsfullt och därför gärna lyfter. 🙂 Men bottom line på denna blir: Mer forskning behövs!

    Awanzo, A.; Thompson, J. Cognitive biases in clinical decision-making in prehospital critical care; a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01415-1