Tagg: Geografi

  • The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport

    Hur mycket tjänar vi egentligen på att transportera patienter med blåljus och siren, kontra normal körning? Det är fokus i dagens studie, där författarna jämfört faktiska transporttider vid blåljuskörning med estimerade tider från Googles Distance Matrix model – en komplex modell där maskininlärning och stora mängder data från verkliga case används för att beräkna tiden som krävs för att ta sig från A till B. Baserat på 25.902 händelser, där 21% transporterades med blåljus och siren, kom författarna fram till att användning av blåljus och siren minskade den totala transporttiden med 3 minuter i median och tempot minskade med 0.3 min/km (=18 sekunder per km). Även i en modell där man justerade siffrorna för ytor med högre eller lägre koncentration av ambulansuppdrag bestod ungefär samma skillnader, men den totala transporttiden minskade med 3.3 minuter istället.

    Författarna drar själva i studien slutsatsen att vinsterna är förhållandevis små, och att få patienter bör gynnas av tidsvinsten 3 minuter. Jag tänker att detta är kloka reflektioner och något vi nog bör fundera mer över – hur mycket vinner vi egentligen..? Samtidigt kan detta vara kontextuellt beroende och det kan finnas stora skillnader på USAs kontext jämfört med Sveriges. Det skiljer sig också rimligen utifrån befolkningstäthet, trafikintensitet, planering av vägnät m.m. Studien genomfördes till största delen i RUCA 1-2-områden. RUCA är ett slags mått på urbanisering och befolkningstäthet och i korthet innebär värdena 1-2 ”metropolitan area core” och ”metropolitan area high commuting”, dvs storstadsområden eller ytterkantsområden till storstad med hög grad av pendling till storstadsområdet. Så utifrån detta tänker jag att studien kanske är hypotesgenerande snarare än något annat, utifrån det svenska perspektivet. Fortfarande dock intressant och belysande en viktig fråga!

    Spigner, M. F.; Gussick, M.; Shah, M. N. The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2659958
  • Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study

    Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

    Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

    En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

    Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!

    Fager, C.; Johansson, H.; Rantala, A.; Svensson, A.; Holmberg, M.; Wibring, K.; Bremer, A. Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01561-4
  • Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden

    Idag kör vi en spännande studie av Axel Limbäck, Oscar Lapidus och min egen handledare Denise Bäckström. Författarna fortsätter kika in i det svenska traumaregistret SweTrau, och nu har de analyserat hur den totala prehospitala tiden påverkar 30-dagarsmortaliteten hos vuxna traumapatienter som presenterar med hypotension på skadeplatsen. Efter justering för confounders fann de att varje minuts ökning av den prehospitala tiden hade en aOR på 1.005 för mortalitet (95% CI 1.000-1.009; p=0.046), innebärande att en 10-minuters ökning innebär 5.1% högre odds för mortalitet.

    Detta är såklart spännande siffror, och som arbetande i glesbygd med minst en timme till traumavård väcks ju massor med funderingar och frågor. Att det är ett utsatt läge för traumapatienter att befinna sig långt från sjukhus är ju inget nytt, men det är intressant med reella siffror på vad det kan innebära. Man bör dock observera att den statistiska evidensen är ganska svag, med ett konfidensinterfall precis vid nullvärdet och p-värde som är något man skulle kunna kalla ”gränsfalls-signifikant”. Hypotetiskt skulle en marginell ändring i analysen kunna knuffa hela ekvationen över signifikansgränsen. Det förtar dock inte att studien ter sig välgjord och trenden intressant. Som vanligt blir slutsatsen: Mer studier behövs, dels för att få mer robusta siffror – men jag är även nyfiken på andra analyser. Är det exempelvis skillnad på hur tiden på plats påverkar respektive transporttiden? Osv. Det finns massor att utforska!

    Limbäck, A.; Lapidus, O.; Bäckström, D. Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01597-2
  • Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study

    Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

    • 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
    • Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
    • Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
    • Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
    • Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
    • Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

    Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

    I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!

    Glawing, C.; Kylin, C.; Karlsson, I.; Nilsson, J. Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study. International Emergency Nursing 2026;86:101798. doi:10.1016/j.ienj.2026.101798
  • Expedited transfer to emergency department vs. cardiac catheter laboratory in a cardiac arrest centre for non-ST-elevation out-of-hospital cardiac arrest: ARREST trial as-treated analysis

    Dagens studie är en as-treated-analys av ARREST-studien, för den som har läst den. Om inte så var det en multi-center RCT i London som publicerades i The Lancet 2023. I studien undersöktes om hjärtstoppspatienter som återupplivats och ej uppvisade någon ST-höjning gynnades (i form av minskad 30-dagarsmortalitet) av att transporteras direkt till angiolab på ett cardiac arrest center (CAC) jämfört med till närmaste akutmottagning. Så var inte fallet visade det sig, och inte heller sekundära outcomes såsom 3-månadersmortalitet eller neurologisk outcome visade på fördelar.

    I nuvarande studie har man istället analyserat utifrån var patienterna transporterades i form av 1) akutmottagning på CAC, 2) angiolab på CAC eller 3) akutmottagning på icke CAC. Primärutfallet var fortfarande 30-dagars mortalitet.

    Resultatet här visade på lägre 30-dagarsmortalitet om man transporterades till akutmottagning på ett CAC än om man kom till en akutmottagning på icke CAC. Däremot var det ingen skillnad på angiolab jämfört med akutmottagning på icke CAC.

    Resultatet är i sig intressant och skulle kunna tyda på att hjärtstoppspatienter utan ST-höjningar kan tjäna på att transporteras till ett CAC, vilket jag utifrån studien tolkar som ett sjukhus med hjärtintensivvård och angiolab. Däremot verkar ju inte labbet i sig vara det som står för den omedelbara fördelen. Frågan är då vari fördelarna ligger? Det är ju lite svårare att få svar på, när delar av randomiseringens fördelar går förlorade. Gruppen som kom till CAC var yngre, hade mer defibrillerbar rytm, mer bystander-HLR, osv. samt var i högre grad på offentlig plats. Centralt i London (där studien genomfördes) var också mottagande enhet oftare ett CAC, vilket kan ge geografiska dimensioner såsom att ytterområden har annan folkhälsostatus osv. Detta går ju delvis att justera för i analys, men det ersätter ju inte randomiseringens fördelar.

    Onekligen är det alltså intressant att patienterna tjänade på transport till CAC, men studien känns alltså främst intressant för hypotesgenerering och vidare forskning, tänker jag ändå… Nästa RCT får kanske bli en som testar om CAC som helhet är fördelaktigt, inte specifikt angiolab..?

    Patterson, T.; Perkins, G. D.; Dodd, M.; Perkins, A.; Mellett-Smith, A.; Fothergill, R. T.; Clayton, T.; Evans, R.; Robertson, S.; Kwok, M.; Wilson, K.; McDonaugh, B.; McCrone, P.; Dalby, M.; Firoozi, S.; Malik, I.; Rakhit, R.; Jain, A.; MacCarthy, P.; Nolan, J. P.; Redwood, S. R.; Lampard, A.; Papadopoulos, D.; Hughes, J.; Pendolino, V.; Shaw, J.; Bannister, C.; Long, A.; Kearney, J.; Palti, G.; Ritches-Price, J.; Whitbread, M.; Perera, D.; Coutts, J.; Clapp, B.; Prendergast, B.; Chamberlain, D.; Muir, K.; Morris, T.; Stables, R.; Nevett, J.; Connor, M.; Lane, G.; Brown, M.; Mamas, M.; Adamson, D.; Curzen, N.; Blows, L.; De Belder, M.; Marciniak, M.; Stephens, N.; Khan, M.; Petzer, E.; Spencer, O.; Webb, I.; Roberts, P.; Wood, D.; Pavlidis, A.; Sidney, T.; Das, R.; Nijjer, S.; Ozkor, M.; Kurbaan, A.; Bell, R.; Wood, D.; Rosser, G.; Jerome, L.; Knight, M.; Wragg, A.; Byrne, J. Expedited transfer to emergency department vs. cardiac catheter laboratory in a cardiac arrest centre for non-ST-elevation out-of-hospital cardiac arrest: ARREST trial as-treated analysis. European Heart Journal: Acute Cardiovascular Care 2025;15(1):3-12. doi:10.1093/ehjacc/zuaf133
  • Evaluation of the prehospital characteristics of traumatic amputation cases: A retrospective observational study

    Dagens artikel handlar om traumatiska amputationer, där författarna retrospektivt tittat på fall i Ankaras (Turkiet) ambulanssjukvård under fem års tid mellan 2018-2023. Kontexten riskerar ju vara ganska olika den svenska, med andra arbetsmiljölagar och annan trafikmiljö (arbetsskador och trafikolyckor är några av de stora etiologierna!) så jag vet egentligen inte hur mycket klokare jag blev av denna. Men några intressanta saker snappade jag iallafall upp:

    • Amputationer av övre extremitet dominerade, i likhet med i tidigare studier. Förhållandet ligger nånstans runt 80%/20%, grovt räknat.
    • Patienter i glesbygd hade längre tider generellt än i städerna, föga oväntat.
    • Medianåldern hos patienterna var ung, 32 år (IQR 21-47), och de var företrädelsevis män (76%).
    • Vad som förvånade mig lite var att vitala parametrar hos patienterna var tämligen stabila. Värden med median (IQR): systoliskt blodtryck 120 (110-130), hjärtrytm 88 (80-100) och SpO2 98% (96-99). I några fall skiljde det mellan övre/nedre extremitetsskador, men skillnaderna var små.

    Som sagt, lite förvånande att patienterna var så pass stabila. Kanske beror detta på att 60 patienter exkluderades som döda på plats, och att patienter med massiv hypovolemi eller andra mycket svåra skador därigenom exkluderades. Men, kan ändå tycka det är lite märkligt, då det borde finnas ett mellanläge med kritiskt sjuka men icke döda patienter, som torde uppvisa tydligare påverkan på vitala parametrar. Jag skulle framöver gärna läsa studier på traumatiska amputationer från en kontext som kan förväntas vara mer lik den svenska/skandinaviska och gärna också undersökande fler parametrar.

    Yılmaz, M.; Bekgöz, B.; Şan, İ. Evaluation of the prehospital characteristics of traumatic amputation cases: A retrospective observational study. The American Journal of Emergency Medicine 2026;102:126-130. doi:10.1016/j.ajem.2026.01.003
  • Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study

    Fredag och vad passar väl bättre än en rykande färsk artikel från Dalarna!? I denna retrospektiva analys har författarna undersökt karakteristika kring ambulansuppdrag i förhållande till geografi, och jämfört glesbygd (”rural”) med mindre städer (”suburban”). Några takeaways för min del:

    • Det var relativt begränsade skillnader i uppdragens karaktär. Man sökte i stora drag för liknande tillstånd. Städerna bjöd på aningens mer prio 1 ut, medan landsbygden bjöd på aningens mer prio 1 in.
    • Något förvånande var responstiden också ungefär likvärdig på landsbygden. Totaltiden med patient var dock avsevärt längre. Jag tänker att detta kan indikera att man har relativt väl distribuerade ambulansstationer som möjliggör snabb respons även i glesbefolkade områden, men sjukhusen ligger på större orter som tar längre tid att ta sig till.
    • Den för mig stora skillnaden är att patienterna i betydligt högre grad lämnades kvar på plats i glesbygden (34% vs 22%). Även transport till primärvård var vanligare (7.7% vs 1.0%).

    För mig ger den sista punkten lite griller i huvudet. Jag vet inte exakt hur Dalarnas ambulanssjukvård är organiserad och om möjligheten till samråd med ex.vis distriktsläkare är större i glesbygd, så att den större benägenheten att lämna patienten kvar på plats förklaras av det. Det finns för såklart massor av tänkbara faktorer bakom, men jag kan inte riktigt låta bli tanken på att avstånd och transporttider i värsta fall kan vara en slags bias i våra bedömningar. Jag jobbar själv med långa avstånd och transporter. Kan det vara så att vi blir mer benägna att hänvisa patienten bort från akutsjukvård när vi vet att transporten till sjukhus är lång? Jag säger inte att det är så, och jag vill dessutom flika in att det såklart kan vara ändamålsenligt att ta med avstånd och transporttid som faktorer då patientens bästa ska avgöras. Men det kan ju också vara så att vi blir mer riskbenägna, på ett negativt sätt, när avstånden är långa… Men omvänt – det kan ju också vara så att vi i städerna är lite för bekväma och tänker ”vi skjutsar in patienten till sjukhuset”, när vi faktiskt hade kunnat göra bedömning och ev. behandling på plats och spara in ett akutbesök..? Oavsett, det hade varit fantastiskt att se en uppföljande studie som gick på djupet med de här siffrorna, kanske med mixade metoder, där man fördjupade jämförelsen och samtidigt utforskade bakgrunden till olika transportbeslut.

    Trevlig helg, vi får se om det kanske blir några hjärtstoppsstudier i helgen 🙂

    PS. Värt att ta i beaktande när man läser denna artikel är att data är insamlade 2018. Det är alltså ganska långt mellan datainsamling och publicering och oklart vad som har hänt under den tiden. Jag tänker att saker kan ha förändrats! DS.

    Summermatter, D.; Blomberg, H.; Aldén, H.; Äng, B.; Strömsöe, A. Geographic distribution of EMS missions and patient conditions in suburban and rural Sweden: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01561-0