Tagg: Samverkan

  • Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians

    Dagens artikel blir lite annorlunda och är en review kring terrormedicin riktad mot läkare i akutsjukvården. Medförfattare är Fredrik Granholm, läkare med stort intresse för området och arrangör av kongressen Tactical Trauma, som jag hört mycket gott om och verkligen hoppas få chans att bevista någon gång.

    Begreppet terrormedicin är i ärlighetens namn i princip nytt för mig, även om jag är bekant med åtminstone mycket av innehållet i artikeln. Läsaren får en bred och av naturliga skäl inte alltför djup genomgång av begreppets scope, relaterade viktiga begrepp, skademekanismer, prehospital vård, psykologiska faktorer, etiska problem m.m. Med tanke på hur sällan dessa händelser ändå händer – och inte minst då CBRN-händelser (som är överlägset ovanligast) – så tycker jag det mest intressanta är resonemangen kring hur vi bygger motståndskraft, uthållighet och skapar handlingsberedskap. Sådant är ju oftast enklare för vardagshändelser, än för det som händer sällan men samtidigt medför enorma konsekvenser när det väl händer. Ibland tilltalas jag av lite matematiska sätt att konkretisera saker, och en (kanske banal) sak som fångade mig i artikeln är följande formel:

    Impact of disaster = (Hazard x Vulnerability) / (Preparedness x Resilience)

    Jag tänker att vulnerability kan vi i någon mån påverka, preparedness och resilience kan vi definitivt påverka, medan hazard är ekvationens ”X”. Den insikten ger oss kanske inte så mycket konkret, men den är iallafall för mig en bra tankeväckare om vilka faktorer vi behöver arbeta med för att minimera följderna av en allvarlig händelse, såsom terror.

    Braitberg, G.; Tin, D.; Granholm, F. Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians. Journal of Acute Care, Trauma and Emergency Medicine 2025;1(2):38-42. doi:10.5005/jactem-11048-0018
  • Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients

    Dagens studie är från Sverige, kvalitativ, baserad på semi-strukturerade intervjuer och belyser ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att hänvisa till egenvård hos äldre, sköra patienter. Detta är ju en oerhört central del av vårt jobb med tanke på att ca 70% av våra patienter är geriatriska, och väldigt många både sköra och multisjuka. Precis som diskuterats i tidigare artiklar publicerade här på Prehospitalt så betonas vikten av samspel med närstående, för att kunna hänvisa tryggt i många fall. Det är också tydligt hur svår denna uppgift är, och informanterna berör bland annat svårigheten som uppstår när patientens förväntningar inte alls motsvarar det som vården kan erbjuda, jag tänker exempelvis på när förväntan finns att icke akuta åkommor ska utredas och åtgärdas på jourtid på akutmottagning. En annan viktig sak som diskuteras är den ganska vanliga otillräckligheten i samarbete mellan olika vård- och omsorgsinstanser, där förbättringar och utsuddade gränser förmodligen skulle gynna denna patientgrupp enormt, tänker jag. Sammanfattningsvis kanske denna artikel inte innehåller jättemånga stora nyheter för oss som jobbar med detta dagligdags, men vikten av att befästa dessa kunskaper och erfarenheter i forskning är oerhört hög, för att man med tyngd ska kunna påvisa behovet att förbättra exempelvis nyss nämnda samarbete. In och läs, säger jag!

    Norberg Boysen, G.; Svensson, E.; Heldtander, C.; Herlitz, J.; Olander, A. Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01355-0
  • The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center

    Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.

    Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:

    • Fasindelningen ”Stop the killing” och ”Stop the dying”. I stop the killing är fokus på att avbryta det dödliga våldet, och i stop the dying ligger det på att ge akutsjukvård. Ofta är den aktiva delen av händelsen (stop the killing) över inom 5 minuter, men osäkerhet kring säkerhetssituationen kan bestå timtals. Därför behöver fokus vara att optimera stop the dying så att 1) polisen har möjligheter att ge initial livräddande första hjälpen, framförallt X och A, och 2) strategier finns för att skydda ambulanspersonal så de kan verka på en nivå som uppfyller ”tillräckligt säker” även under denna initiala osäkerhet. Exakt detta är ju vad som diskuteras efter Risbergska.
    • För att uppnå detta skydd och nå patienter tidigt med sjukvård diskuteras tre taktiker. Det handlar om att konvertera delar av skadeområdet som inte är ”heta” i bemärkelsen aktiv skottlossning/våld, men ”heta/varma” i bemärkelsen att det kan finnas hot man ej upptäckt på platsen, så de blir tillräckligt säkra för ambulanssjukvården att verka i:
      • The protected island – Man upprättar en plats på strategiskt läge inne i zonen där sjukvård kan ges i skydd av polis. Skadade förflyttas dit av polisen.
      • The secure corridor – Beroende på byggnadens utformning kan en korridor eller liknande avgränsas med skydd av polis vid ingångarna till korridoren. På så vis kan den förvandlas från potentiellt het zon till en varm zon där ambulanssjukvården kan verka. Med en strategiskt placerad secure corridor kan detta också vara en evakueringsväg ut för skadade till en säker uppsamlingsplats där ytterligare sjukvård kan ges utan att kräva polisiära resurser.
      • The rescue task force – Man formar en slags insatsstyrka av ambulanspersonal och polis som rör sig i skadeområdet, för akut vård och evakuering av patienter.

    Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…

    PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.

    Martaindale, M. H.; Blair, J. P. The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center. Journal of Contemporary Criminal Justice 2019;35(3):342-356. doi:10.1177/1043986219840237
  • Communication Surrounding Treatment Preferences for Older Adults With Dementia During Emergency Medical Services Response

    Hur ofta dokumenterar vi äldre, dementa personers egna önskemål om sin vård i journalen? Och vad underlättar eller motverkar kommunikation kring patientens egna preferenser i det prehospitala vårdmötet? Det är frågeställningarna i dagens artikel! (fritt översatt)

    Studien är en kvalitativ innehållsanalys av 171 ambulansjournaler rörande personer >=65 år med demens, som transporterats till sjukhus för ett kritiskt tillstånd. Ungefär hälften av patienterna bodde på någon form av vårdboende. Nästan alla hade någon närstående dokumenterad i sin sjukhusjournal, som ”ställföreträdande beslutsfattare” om patienten bedömdes sakna beslutskapacitet. GCS var i median 12, NEWS 9 och 27% avled under sjukhusvistelsen, vilket väl får anses indikera att patienterna i många fall var relativt svårt sjuka. Dock transporterades 61% av patienterna till sjukhus av Basic Life Support-kapabel ambulans (att jämföra med advanced dito, motsvarande en svensk akutambulans), vilket kanske omvänt får tolkas som att långt ifrån alla bedömdes vara i behov av avancerad vård under det prehospitala vårdmötet. Ett par tänkvärda punkter utifrån studiens frågeställningar:

    • I endast 27% av fallen framgick patientens önskemål kring vården, eller att patienten fått fråga om detta. I en majoritet av dessa fall (79%) kom denna information då från ett ”POLST-form” (ett begrepp jag lärde mig idag), vilket står för ”portable orders for life-­sustaining treatment”. Endast i 21% av fallen kom informationen från verbal information erhållen från patient, närstående eller andra informanter på plats.
    • I 23% av fallen angavs att patienten själv kunde kommunicera sina önskemål, medan det i 24% av fallen angavs att en familjemedlem eller eller vän fanns på plats och förde talan. I två fall beskrevs kommunikation via telefon med vän eller familjemedlem.

    Författarna diskuterar en del kring värdet av att inhämta information om patientens önskemål från närstående via telefon, vilket fångade mitt intresse då jag själv så sent som förra veckan påmindes om värdet av detta. Den slutliga lösningen för patienten jag då var hos utformades utifrån samtal med patienten själv (med begränsad kognitiv förmåga), anhörig (via telefon) och patientens fasta läkarkontakt (via telefon). Det var ju ingalunda unikt eller första gången, men det blev väldigt bra och den information de hade var verkligen betydelsefull för att kunna göra patientens bästa. Det blev en stark påminnelse om vilken tillgång det kan vara att, med patientens medgivande såklart, ringa närstående för att öka förståelsen. Vi är ju ändå där för att göra det bra för just den person vi har framför oss, och att i det läget minimera antalet antaganden, generaliseringar eller ”standardlösningar” känns för mig extremt angeläget. Och om man tar implikationer för andra vårdinstanser, så tänker jag att vi borde fundera mer över hur vi i förväg kan dokumentera personers viljor kring sin egen vård, kring personliga intressen/preferenser, osv. så att det finns där den dag man blir sjuk och inte kan föra sin talan. Det vore värdigt!

    Pollack, L. R.; Dotolo, D. G.; Condella, A. L.; Kiker, W. A.; Nomitch, J. T.; Dzeng, E.; Johnson, N. J.; Rea, T. D.; Reed, M. J.; Sayre, M. R.; Kross, E. K. Communication Surrounding Treatment Preferences for Older Adults With Dementia During Emergency Medical Services Response. Journal of the American Geriatrics Society 2025;74(1):33-42. doi:10.1111/jgs.70078
  • Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review

    Vilka utmaningar är vanliga vid prehospitala masskadesituationer (MCI)? Den frågan ställde sig Karin Hugelius och Julia Becker i dagens studie, som är en systematisk integrativ litteraturstudie. I resultatet framkommer många av de ”vanliga” teman man kan förvänta sig, där exempelvis tillräckligt säker-begreppet och situationsmedvetenhet diskuteras. Jag tänkte dock zooma in på en liten, liten del av studien som jag tycker är intressant, nämligen att att författarna belyser erfarenhet som viktig faktor i hanteringen av en MCI. Erfarenhet är ett svårt ord som ofta missbrukas i ambulanssjukvården, då ”år i yrket” gärna felaktigt översätts till erfarenhet, vilket inte automatiskt stämmer. Det förtar dock inte värdet av erfarenhet i ordets rätta bemärkelse och i kombination med andra typer av kunskaper. I studien diskuteras hur standardplanen behöver anpassas till den aktuella händelsen, hur improvisation blir viktigt, situationsmedvetenhet och vikten av att förutse utmaningar längre fram i det prehospitala förloppet – som nästan alltid är dynamiskt. I den kontexten diskuterar författarna begreppet erfarenhet, vilket för mig känns relevant och ibland underskattat i dagens prehospitala vård, där vardagen utgör största delen och känslan lätt blir att personalen ses som enkelt utbytbar. Jag tror inte att någon ifrågasätter vikten av erfarenhet för att hantera en MCI, så detta kan ses som att slå in en öppen dörr. Min poäng är dock att jag tror att vi inte ger (riktig) erfarenhet tillräckligt mycket uppmärksamhet i vår dagliga planering, personalpolitik, osv. Hur säkerställer vi att rätt person, med förmåga att faktiskt göra goda prediktioner av utmaningarna om 15, 30, 60, 180 och 360 minuter, finns där vid en MCI?

    Hugelius, K.; Becker, J. Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review. Prehospital and Disaster Medicine 2024;39(4):301-309. doi:10.1017/s1049023x24000566
  • European perspectives on pre-hospital interagency collaboration during terrorist incidents: a focus group study

    Dagens artikel behandlar ett ämne som långt ifrån alla av oss upplevt, men många av oss fasar och förbereder oss för; terrorism och pågående dödligt våld. I fokusgrupper har forskarna avhandlat olika ämnen på temat för att skapa insikter i hur samverkan sker mellan olika verksamheter. Ett nyckelfynd var att mycket vård lämnades åt polisen inte bara i het utan även i varm zon, vilket skapade en flaskhals då polisen inte ägnade sig åt sådan vård förrän efter att lång tid förflutit, medförande fördröjd vård för patienterna. Denna problematik är ju inte okänd i PDV-sammanhang, men mycket angelägen att beforska och hantera. Brist på gemensam utbildning och övning i samverkan mellan organisationer, omnämns bland studiens slutsatser! Känns detta igen?

    Raub, D.; Bentele, M.; Robinson, Y. European perspectives on pre-hospital interagency collaboration during terrorist incidents: a focus group study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01482-4