Idag har jag läst denna artikel om faktorer som underlättar eller motverkar hänvisning till andra vårdnivåer i ambulanssjukvården. Studien är australisk och talar om paramedic referral, men detta är kanske lite missvisande då studierna inkluderats brett och bl.a. inkluderar fyra från svensk kontext. Det finns alltså goda skäl att inte låsa in sig på paramedics. I studien identifieras ett antal faciliterare och barriärer, bland annat så visar sig tillgången till definierade alternativa ”spår” (istället för transport till akutmottagning) vara en viktig faktor, och andra saker som påverkar är adekvat tillgång till information om patienten (journaler, tidigare EKG, etc), kunskap, guidelines och uppmuntran att använda dylika spår, snarare än en skuldbeläggande kultur där man letar fel i dylika bedömningar, så som jag tolkar det. Det finns ett antal olika underlättande samt motverkande faktorer listade, så det finns goda skäl att gå in och läsa fulltexten.

När jag läser snurrar tankarna framförallt kring en begränsad del av innehållet, och det handlar om systemfaktorer och dess påverkan. I bakgrunden redogör författarna för att mindre än 1% av alla patienter i australien som inte transporteras till akutmottagning dokumenteras ha hänvisats till en annan vårdnivå (egenvård exkluderat), i jämförelse med >40% i en nederländsk studie. De tar upp brist på kompetens om icke akuta patienter som en barriär till hänvisning, där mer kunskap om icke akuta tillstånd presenteras som nyckel för att kunna ge patienter potentiellt aktuella för hänvisning god vård. De tar även upp ”role perception” – syftande på en uppfattning om yrkesrollen och att uppgiften är att ta hand om akut sjuka patienter. När jag läser allt detta kan jag inte låta bli att knyta det till diskussioner om vem som ska jobba i ambulanssjukvården. Internationellt sett så har vi paramedic-baserade system vs. vårt svenska sjuksköterske-baserade, i Sverige hör man ibland diskussioner om olika specialiseringar, etc. Allt detta kokar för mig ner i att man måste fundera över vad man vill ha ambulanssjukvården till, och styra bemanningen utifrån detta. Jag har absolut inget emot paramedic-baserade system (tvärtom ser jag många fördelar). Dock, samtidigt som naturligtvis många faktorer spelar in, så är jag inte helt säker på att det är en slump att paramedic-baserade australien ligger på <1% när sjuksköterske-baserade nederländerna ligger på >40% hänvisningar. Med den åldrande befolkningen, större behov att vårda patienter i hemmiljön osv. så är det rimligt att tro att kraven på ambulanssjukvården att bedöma icke akuta eller subakuta tillstånd kommer att öka snarare än minska. Och då tänker jag att en bred och solid kunskapsgrund som är rotad i sjukvården generellt och inte högspecialiserad till enbart akutsjukvård, sannolikt kan vara en fördel, om man vill främja hänvisningar. Det jag vill ha sagt är nog ungefär att även om paramedic-system kan ha stora fördelar, så tror jag att sjuksköterske-kompetens kan vara en styrka när det kommer just till bedömning av patienter aktuella för hänvisning. Och för att slänga in ett vedträ i specialiseringsdiskussionen så torde samma hänsyn gynna breddutbildningar snarare än spets-dito. Sen behöver ambulanssjukvården självklart besitta spetskompetens kring de akuta tillstånden också – så bottom line i denna spretiga diskussion blir väl på något vis att behovet att bedöma och hänvisa patienter i stor skala har ökat kompetenskraven ganska rejält. Frågan blir… Har kompetensen i svensk ambulanssjukvård ökat i samma takt, och hur ser det ut framåt?