Område: Geriatrik & skörhet

  • Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care

    Idag kommer posten i sista minuten, och det beror på att jag ägnat dagen åt föreläsningar och diskussion kring forskningsetik, som del av mina studier. Så, vad passar väl bättre än en artikel kring etiska utmaningar i ambulanssjukvård? Inget tänker jag, så dagens artikel är en där författarna har utforskat olika handlingsalternativ i en etiskt utmanande omvårdnadssituation i ambulanssjukvården. Detta gjorde de genom att genomföra ett antal Ethics Case Reflection (ECR)-sessioner med ambulanspersonal utifrån metoden 6SM (6-step model), där de utgick från ett videoinspelat case (med skådespelare).

    Den trogne läsaren vet att jag tycker det är vanskligt att sammanfatta resultat från kvalitativa studier, och jag kan meddela att det i särskilt hög grad gäller en studie som tar sig an etiska dilemman och handlingsalternativ. Jag tänker därför inte göra detta med någon nämnvärd detaljnivå. Det som kan nämnas är att deltagarna uppfattade det etiska dilemmat i caset som framförallt rörande den äldre personens autonomi, och de identifierade ett ganska stort antal handlingsalternativ – som också var tämligen heterogena. Jag skulle säga att studien belyser hur etiskt komplex ambulanssjukvård ofta är, där man kommer in i en kritisk fas av människors liv, i vitt skilda situationer, och med bristande information ska fatta ett beslut där man samtidigt ofta är en ”spindel i nätet” som på något vis ska koordinera patientens väg in i alternativt vidare i vårdapparaten. Ofta behövs inte en enskild strategi för att göra detta, utan man behöver kombinera olika arbetssätt, strategier och idéer i ett komplext samspel där patientens vilja, närstående och vårdapparatens begränsningar alla på något sätt behöver beaktas för att resultatet ska bli bra. För egen del blev jag också nyfiken på ECR-konceptet. Jag är som tidigare omnämnts här på Prehospitalt en stark anhängare av strukturerad reflektion, och att tillämpa det på temat etiska dilemman ter sig både intressant och prioriterat med tanke på vårt arbetes komplexitet. Jag ser fram emot att läsa mer på etiktemat framöver!

    Bennesved, A.; Bremer, A.; Svensson, A.; Rantala, A.; Holmberg, M.; Björk, J. Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care. Nursing Ethics 2025. doi:10.1177/09697330251403138
  • Direct in-hospital admission via ambulance (DIVA): A retrospective observational study

    Igår var ämnet hänvisning till egenvård för geriatriska, sköra patienter. Jag tänker att det idag blir en slags fortsättning på temat, i form av en artikel om hur vi eventuellt skulle kunna förbättra hanteringen för patienter som – i motsats till de i gårdagens artikel – verkligen uppenbart behöver sjukhusvård. Författarna till dagens artikel har nämligen undersökt hur direktinläggning till vårdavdelning kan göras baserat på sjuksköterskans bedömning i ambulanssjukvården. Vi vet att det för äldre, sköra patienter finns omfattande risker med att vistas på akutmottagningen, och att dessa vistelser kan bli långa, så kan man passera detta steg i ”uppenbara fall” torde det finnas potential till stora vinster. Projektet i aktuell studie är långt ifrån det enda på temat, så ta det för vad det är – en variant på direktinläggning och en liten studie, men ändå en intressant sådan tycker jag. Några fynd:

    • 127 patienter inkluderades, varav 45 i direktinläggningsgruppen och 82 i referensgruppen. Medianålder i direktinläggningsgruppen var 86 år, så man kan konstatera att detta sannolikt är något för äldre äldre, vilket verkar rimligt.
    • 24 av 45 utvalda för direktinläggning blev direktinlagda (efter att vårdplatskoordinator och läkare – vars uppgift var att acceptera eller avslå direktinläggningen – fått säga sitt). Av de 21 som nekades lades dock 20 in från akutmottagningen, vilket såklart kan handla både om skador/sjukdom som behövde tas omhand på akutmottagning – men också tänkbart att ambulanssjukvårdens bedömning om direktinläggning var rätt från början.
    • Tiden från att ambulanssjukvården nådde patienten till denne lämnades över på mottagande vårdavdelning var 49.5 minuter (IQR 44-64) i median i direktinläggningsgruppen att jämföra med 278.5 minuter (IQR 224-369) i referensgruppen. Det är alltså brutala 229 minuter – nästan fyra timmar – skillnad!
    • Direktinläggningsgruppen hade högre mortalitet, ingen skrevs hem inom 72 timmar och hade en längre vårdtid (9 vs 4 dygn) än i referensgruppen.

    Nu är detta en liten studie och mer forskning behövs naturligtvis – och det finns ju även fler liknande försök, där resultaten kan se annorlunda ut. Man får därmed trippa lite försiktigt… Med det sagt så tyder ju aktuella resultat på att sjuksköterskor har god förmåga att göra rätt bedömning (med ett mycket simpelt beslutsstöd, se artikeln!), att rätt kategori patienter inkluderas och att tidsvinsten är stor med direktinläggning. Synd att så få patienter inkluderats – det torde gått att få fler om försöket pågått dygnet runt istället för som nu mellan 8-17, samt om studieperioden var längre. Jag ser fram emot nya, större studier på området och där man även inkluderar analys av felhändelser kopplat till flödet, kvalitativa studier på inblandad vårdpersonals upplevelser och inte minst patientupplevelser. Låter nånstans som ett extremt intressant doktorandprojekt?! 🙂

    Jacobsson, A.; Kurland, L.; Höglund, E. Direct in-hospital admission via ambulance (DIVA): A retrospective observational study. International Emergency Nursing 2020;52:100906. doi:10.1016/j.ienj.2020.100906
  • Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients

    Dagens studie är från Sverige, kvalitativ, baserad på semi-strukturerade intervjuer och belyser ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att hänvisa till egenvård hos äldre, sköra patienter. Detta är ju en oerhört central del av vårt jobb med tanke på att ca 70% av våra patienter är geriatriska, och väldigt många både sköra och multisjuka. Precis som diskuterats i tidigare artiklar publicerade här på Prehospitalt så betonas vikten av samspel med närstående, för att kunna hänvisa tryggt i många fall. Det är också tydligt hur svår denna uppgift är, och informanterna berör bland annat svårigheten som uppstår när patientens förväntningar inte alls motsvarar det som vården kan erbjuda, jag tänker exempelvis på när förväntan finns att icke akuta åkommor ska utredas och åtgärdas på jourtid på akutmottagning. En annan viktig sak som diskuteras är den ganska vanliga otillräckligheten i samarbete mellan olika vård- och omsorgsinstanser, där förbättringar och utsuddade gränser förmodligen skulle gynna denna patientgrupp enormt, tänker jag. Sammanfattningsvis kanske denna artikel inte innehåller jättemånga stora nyheter för oss som jobbar med detta dagligdags, men vikten av att befästa dessa kunskaper och erfarenheter i forskning är oerhört hög, för att man med tyngd ska kunna påvisa behovet att förbättra exempelvis nyss nämnda samarbete. In och läs, säger jag!

    Norberg Boysen, G.; Svensson, E.; Heldtander, C.; Herlitz, J.; Olander, A. Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01355-0
  • Communication Surrounding Treatment Preferences for Older Adults With Dementia During Emergency Medical Services Response

    Hur ofta dokumenterar vi äldre, dementa personers egna önskemål om sin vård i journalen? Och vad underlättar eller motverkar kommunikation kring patientens egna preferenser i det prehospitala vårdmötet? Det är frågeställningarna i dagens artikel! (fritt översatt)

    Studien är en kvalitativ innehållsanalys av 171 ambulansjournaler rörande personer >=65 år med demens, som transporterats till sjukhus för ett kritiskt tillstånd. Ungefär hälften av patienterna bodde på någon form av vårdboende. Nästan alla hade någon närstående dokumenterad i sin sjukhusjournal, som ”ställföreträdande beslutsfattare” om patienten bedömdes sakna beslutskapacitet. GCS var i median 12, NEWS 9 och 27% avled under sjukhusvistelsen, vilket väl får anses indikera att patienterna i många fall var relativt svårt sjuka. Dock transporterades 61% av patienterna till sjukhus av Basic Life Support-kapabel ambulans (att jämföra med advanced dito, motsvarande en svensk akutambulans), vilket kanske omvänt får tolkas som att långt ifrån alla bedömdes vara i behov av avancerad vård under det prehospitala vårdmötet. Ett par tänkvärda punkter utifrån studiens frågeställningar:

    • I endast 27% av fallen framgick patientens önskemål kring vården, eller att patienten fått fråga om detta. I en majoritet av dessa fall (79%) kom denna information då från ett ”POLST-form” (ett begrepp jag lärde mig idag), vilket står för ”portable orders for life-­sustaining treatment”. Endast i 21% av fallen kom informationen från verbal information erhållen från patient, närstående eller andra informanter på plats.
    • I 23% av fallen angavs att patienten själv kunde kommunicera sina önskemål, medan det i 24% av fallen angavs att en familjemedlem eller eller vän fanns på plats och förde talan. I två fall beskrevs kommunikation via telefon med vän eller familjemedlem.

    Författarna diskuterar en del kring värdet av att inhämta information om patientens önskemål från närstående via telefon, vilket fångade mitt intresse då jag själv så sent som förra veckan påmindes om värdet av detta. Den slutliga lösningen för patienten jag då var hos utformades utifrån samtal med patienten själv (med begränsad kognitiv förmåga), anhörig (via telefon) och patientens fasta läkarkontakt (via telefon). Det var ju ingalunda unikt eller första gången, men det blev väldigt bra och den information de hade var verkligen betydelsefull för att kunna göra patientens bästa. Det blev en stark påminnelse om vilken tillgång det kan vara att, med patientens medgivande såklart, ringa närstående för att öka förståelsen. Vi är ju ändå där för att göra det bra för just den person vi har framför oss, och att i det läget minimera antalet antaganden, generaliseringar eller ”standardlösningar” känns för mig extremt angeläget. Och om man tar implikationer för andra vårdinstanser, så tänker jag att vi borde fundera mer över hur vi i förväg kan dokumentera personers viljor kring sin egen vård, kring personliga intressen/preferenser, osv. så att det finns där den dag man blir sjuk och inte kan föra sin talan. Det vore värdigt!

    Pollack, L. R.; Dotolo, D. G.; Condella, A. L.; Kiker, W. A.; Nomitch, J. T.; Dzeng, E.; Johnson, N. J.; Rea, T. D.; Reed, M. J.; Sayre, M. R.; Kross, E. K. Communication Surrounding Treatment Preferences for Older Adults With Dementia During Emergency Medical Services Response. Journal of the American Geriatrics Society 2025;74(1):33-42. doi:10.1111/jgs.70078
  • Decision‐Making for Older Patients in Acute Prehospital Situations: A Scoping Review

    En majoritet av de prehospitala patienterna är äldre, ofta multi-sjuka och inte sällan med nedsatt kognitiv funktion. Runt dessa personer finns i vardagen både närstående och omvårdnadspersonal, som känner den äldre personen på ett sätt som vi i den prehositala vården aldrig kan göra. Men, hur använder vi oss av patientens egen vilja och beslutsförmåga samt de övriga personernas kunskaper när vi fattar viktiga beslut kring patienten? Sterner m.fl. har utforskat saken i en färsk svensk studie. De diskuterar bland annat hur hierarki och organisatoriska begränsningar riskerar leda till att både den äldre patienten och personal med lägre formell kompetens men högre kunskap om människan som besluten berör i alltför hög grad utestängs från beslutsprocessen. En mycket angelägen studie, inte minst taget i beaktande hur stor andel av våra patienter detta berör och hur viktig den underliggande etiska problematiken är.

    Sterner, A.; Holmberg, B.; Bremer, A.; Svensson, A.; Andersson, H.; Frank, C. Decision‐Making for Older Patients in Acute Prehospital Situations: A Scoping Review. Scandinavian Journal of Caring Sciences 2025;39(4). doi:10.1111/scs.70148