Studietyp: Kvalitativ studie

  • ”I just needed help”: a qualitative study of patients’ experiences with a single responder ambulance

    Idag berör studien single responders, ”bedömningsbilar”, från ambulanssjukvården. I denna danska studie har författarna både observerat patientmöten med deltagande observation och sedan intervjuat patienter med semistrukturerade intervjuer. Frågan de undersökte var vad patienterna förväntade sig när de ringde efter hjälp, och hur de uppfattade det att erhålla hjälp av en single responder/bedömningsbil snarare än en ambulans.

    Det visade sig att resultatet präglades av no drama! Patienterna upplevde att de helt enkelt ”bara behövde hjälp”, och tog som jag uppfattar det ingen större notis om vad för slags enhet som kom och hjälpte dem – bara de fick hjälp. Ganska förväntat egentligen utifrån patientens utsatthet, och jag tror ofta vi i ambulanssjukvården har mycket mer förutfattade meningar om hur hjälpen ska se ut än patienterna. Vi jobbar ju med detta dagligen, medan patienterna förhoppningsvis möter oss endast några gånger i livet… Huvudteman var helt enkelt ”Just needing help” och ”No drama”.

    Uppfattningarna om single responders varierar ju litegrann, och det finns ju olika aspekter av denna typ av enheter man kan diskutera. Utifrån den aktuella studien tycks oro för patienternas reaktioner iallafall vara ganska obefogad. Detta tål dock att utforskas djupare, kanske med kvantativa metoder, enkäter och större urval. Sen behöver ju de övriga aspekterna utforskas mer. Jag kan tänka att denna kvalitativa studie utför en bra grund för just detta…

    Engholm, E. L.; Laursen, C. B.; Jensen, P. H. K.; Gehrt, T. B.; Væggemose, U. ”I just needed help”: a qualitative study of patients’ experiences with a single responder ambulance. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01605-5
  • Experiences of trauma patients given subanaesthetic doses of ketamine

    Dagens studie är en oerhört intressant sådan på temat smärtlindring, och specifikt då ketamin. Som bekant kan bieffekt av detta läkemedel vara hallucinationer, och det medför även amnesi och förhoppningsvis analgesi. Författaren har kvalitativt utforskat patienternas upplevelse av att få ketamin i analgetisk och sub-anestetisk dos, medelst intervjuer och tematisk analys. Det ger för mig ett perspektiv som är extremt viktigt men föga utforskat tidigare.

    Några punkter från resultatet:

    • Amnesi (minnesförlust) sågs mestadels positivt av patienterna. De var i hög grad glada att slippa minnen som de antog vara traumatiska, och led inte av att ha en minneslucka.
    • De drömde inte mardrömmar i någon hög utsträckning, men det förekom i något enstaka fall livliga upplevelser i drömmarna och till viss del obehag.
    • En väsentlig andel patienter upplevde hallucinationer, inklusive känslan av att vikas ihop som origami (kanske orsakat av paketering i filtar etc?). En del patienter upplevde också obehagliga delar, såsom värmesensationer och panikkänsla.
    • En viktig del handlade om att vi ambulanskliniker som administrerar läkemedlet kan förmedla trygghet, säkerhet och en känsla av att vi har kontroll, vilket patienterna i studien upplevde hjälpte dem mycket. I detta ingick att förbereda på upplevelsen av ketamin, så patienterna vet vad de kan förvänta sig. Detta upplevdes fördelaktigt av de som fick denna information, och saknat av de som inte fick den.

    Jag tänker att detta ger oss goda insikter i vad som är viktigt för patienter som får ketamin (eller liknande analgetika), och inte minst vad vi kan förvänta oss av deras upplevelser så vi bättre kan hantera dem både före, under och efter administrationen. Exempelvis tänker jag utifrån origami-liknelsen, att vi nog bör betänka att vi med våra handlingar absolut kan påverka patienternas upplevelser trots att vi kanske upplever dem sederade (vilket kanske inte är en nyhet, men en bra påminnelse). Vi som givit ketamin är nog också i hög grad bekanta med läkemedelets bieffekter, men vad jag däremot inte kan säga att jag vet massor om är hur dessa upplevs av patienterna när de ser på händelsen i perspektiv. Jag tycker på många sätt studien är obligatorisk läsning för oss som använder läkemedlet. Man bör dock bära med sig att urvalet är litet och ganska homogent, vilket innebär att viktiga upplevelser kan ha uteslutits genom selektionsbias, där man kan spekulera att de patienter som haft värst upplevelser kanske inte ställer upp i samma grad…? Oavsett, in och läs!

    Barker, J. Experiences of trauma patients given subanaesthetic doses of ketamine. Journal of Paramedic Practice 2026;18(4):150-158. doi:10.12968/jpar.2025.0021
  • Equal cardiac arrest care — a qualitative study of healthcare professionals’ experiences

    Vad passar väl bättre än att kicka igång helgen med en artikel på hjärtstoppstemat? Återigen är det kvalitativt, och denna gång berör studien jämlik hjärtstoppsvård, där författarna intervjuat (semi-strukturerat) 12 läkare och sjuksköterskor om ämnet, för att sedan använda tematisk analys.

    Hjärtstoppsvården uppfattades i stora delar jämlik, där den algoritm-/protokolldrivna vården vid hjärtstopp som jag tolkar det gav en fördel i att man gjorde lika för alla. Vad som däremot också diskuterades var en etisk problematik främst kopplad till ålder, där osäkerheten (kring patientens möjlighet att tillgodogöra sig behandlingen?) kunde skapa frågetecken. Även i denna studie nämns strukturerad reflektion efter händelsen, vilket respondenterna tyckte var viktigt men vilket också sällan förekom. Detta är i mitt tycke en stor brist, men föga oväntad och det är knappast lokalt bundet utan förekommer nog i väldigt många kontexter. Hjärtstoppsvård är ett kvalificerat teamarbete, och det borde vara rutin och mer eller mindre obligatoriskt att inom verksamheten ha rutiner för strukturerad reflektion och erfarenhetsinhämtning efteråt. Det behöver inte vara omfattande tidsmässigt alltid, men det bör inte förbises. Med detta välkomnar jag helgen och rekommenderar läsning av denna fina, svenska artikel!

    Årestedt, L.; Israelsson, J.; Agerström, J.; Årestedt, K.; Bremer, A. Equal cardiac arrest care — a qualitative study of healthcare professionals’ experiences. BMC Medical Ethics 2026;27(1). doi:10.1186/s12910-026-01428-0
  • Collaboration among emergency first responders at major incidents – an explorative focus group study

    Dagens studie är en kvalitativ sådan (fokusgrupper) och berör samverkan mellan ambulanssjukvården, räddningstjänsten och polisen vid särskild händelse. Fyra fokusgrupper med totalt 23 deltagare från de olika organisationerna ledde fram till ett resultat med tre huvudteman (fritt översatta av mig): Koordinerad kommunikation som grund för samverkan, Strukturerad interprofessionell samverkan genom ledarskap och delad förståelse samt Relationella förutsättningar för varaktig interprofessionell samverkan. Bland de företeelser som diskuteras mer konkret är vikten av tillförlitligt samband vad gäller utrustning och förmåga att hantera densamma, vikten av operativt ledarskap, ömsesidig förståelse för varandras professionella roller samt fördelarna med att rent fysiskt husera flera verksamheter ihop så personalen känner varandra mer och att reflektera efter händelse. Allt är såklart intressanta aspekter, och inte minst reflektionsdelen är ju på min favoritlista. Sen finns ju två sidor av myntet med samlokalisation, jag arbetar själv samlokaliserat med räddningstjänsten och uppskattar det, men visst – vi arbetar ju mycket mer gentemot kollegor inom sjukvården än räddningstjänsten. Jag upplever dock inte att en samlokalisation inom sjukhusets väggar (vilket jag också prövat) ger alls samma gemenskap med kollegor inom andra gebit på så sätt som samlokalisation med en annan blåljusmyndighet, vilket avses i studien, gör. Men det är min subjektiva uppfattning 🙂 Nöjer mig med kommentarer så, tänker att den som vill får gå in och läsa studien själv!

    Rantala, A.; Conradsson, A.; Adamsson, J.; Forsell, L.; Wihlborg, J. Collaboration among emergency first responders at major incidents – an explorative focus group study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01606-4
  • Parental perspectives on child participation in prehospital emergency care: A rights-based analysis using Shier’s pathways to participation

    Vi fortsätter på barntemat..! På Samverkanskongressen i veckan hade jag nöjet att växla några ord med Mathias Näsström, forskare vid Mittuniversitetet med intresse för prehospital pediatrik. Det intresset delar vi, och därför kändes det passande och roligt att läsa en färsk studie av honom idag. I studien har han undersökt föräldrarnas perspektiv på hur barnpatienter görs delaktiga i sin prehospitala vård. Detta har han gjort genom intervjuer som han sedan analyserat med innehållsanalys, utgående från Shier’s Pathways to participation, som är en slags strukturerad modell i fem nivåer ämnad att stärka barns delaktighet i enlighet med Barnkonventionen.

    Glädjande nog målar studien upp en relativt ljus bild av hur föräldrarna beskrev ambulanskliniker som lyssnade på barnen, aktivt engagerade sig aktivt för att involvera dem, mötte barnen på deras nivå med exempelvis språkliga anpassningar, att möta barnen på deras (fysiska) höjd, involvera leksaker och undersökningsutrustning, etc. Det beskrivs också hur barnens tankar och åsikter inte bara fick uttryckas, utan faktiskt också beaktades. Vad som däremot saknades var delaktighet på modellens högre nivåer (4-5), som handlar om att dela makt och vara aktiv del i beslutsfattandet. Flera tänkbara orsaker finns såklart bakom det fyndet, där studien dels inte fokuserade på detta, men där det också kan vara så att denna nivå av delaktighet är svår eller orimlig att uppfylla i prehospital vård. Mer tänkvärda medskick från studien är kanske i så fall att nivån varierade mellan olika kliniker, och att det eventuellt skulle vara gynnsamt med strukturerade stöd och systeminterventioner för att understödja barns medverkan, men också .

    Barnen är det viktigaste vi har – in och läs! 🙂 Jag vet förresten från vårt lilla snack att Mathias med flera har andra intressanta projekt på gång, så ser verkligen fram emot vad som komma skall här!

    Näsström, M.; Junehag, L.; Holmström-Rising, M.; Häggström, M. Parental perspectives on child participation in prehospital emergency care: A rights-based analysis using Shier’s pathways to participation. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261433195
  • Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care

    Idag kommer posten i sista minuten, och det beror på att jag ägnat dagen åt föreläsningar och diskussion kring forskningsetik, som del av mina studier. Så, vad passar väl bättre än en artikel kring etiska utmaningar i ambulanssjukvård? Inget tänker jag, så dagens artikel är en där författarna har utforskat olika handlingsalternativ i en etiskt utmanande omvårdnadssituation i ambulanssjukvården. Detta gjorde de genom att genomföra ett antal Ethics Case Reflection (ECR)-sessioner med ambulanspersonal utifrån metoden 6SM (6-step model), där de utgick från ett videoinspelat case (med skådespelare).

    Den trogne läsaren vet att jag tycker det är vanskligt att sammanfatta resultat från kvalitativa studier, och jag kan meddela att det i särskilt hög grad gäller en studie som tar sig an etiska dilemman och handlingsalternativ. Jag tänker därför inte göra detta med någon nämnvärd detaljnivå. Det som kan nämnas är att deltagarna uppfattade det etiska dilemmat i caset som framförallt rörande den äldre personens autonomi, och de identifierade ett ganska stort antal handlingsalternativ – som också var tämligen heterogena. Jag skulle säga att studien belyser hur etiskt komplex ambulanssjukvård ofta är, där man kommer in i en kritisk fas av människors liv, i vitt skilda situationer, och med bristande information ska fatta ett beslut där man samtidigt ofta är en ”spindel i nätet” som på något vis ska koordinera patientens väg in i alternativt vidare i vårdapparaten. Ofta behövs inte en enskild strategi för att göra detta, utan man behöver kombinera olika arbetssätt, strategier och idéer i ett komplext samspel där patientens vilja, närstående och vårdapparatens begränsningar alla på något sätt behöver beaktas för att resultatet ska bli bra. För egen del blev jag också nyfiken på ECR-konceptet. Jag är som tidigare omnämnts här på Prehospitalt en stark anhängare av strukturerad reflektion, och att tillämpa det på temat etiska dilemman ter sig både intressant och prioriterat med tanke på vårt arbetes komplexitet. Jag ser fram emot att läsa mer på etiktemat framöver!

    Bennesved, A.; Bremer, A.; Svensson, A.; Rantala, A.; Holmberg, M.; Björk, J. Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care. Nursing Ethics 2025. doi:10.1177/09697330251403138
  • Learning the role together: experiences of using peer learning in the introductory training of newly employed nurses in the ambulance service

    Idag kommer en artikel på ett riktigt favoritämne: introduktion av nya kollegor i ambulanssjukvården. Detta är något jag varit mer eller mindre djupt insyltad i under minst 10 års tid, och något jag brinner varmt för. Författarna har med en kvalitativ intervjustudie (individuella intervjuer och fokusgrupper) beskrivit hur peer learning (PL – dvs. ”kamratlärande”) används och upplevs av såväl de nya kollegorna samt handledare vid introduktionsutbildning i ambulanssjukvården.

    Med kvalitativa studier finns vanligen ett djup som är svårt att förmedla i några enstaka punkter här, så liksom med lite tidigare sådana vill jag först och främst uppmana att läsa studien. Jag kan dock samtidigt konstatera att upplevelserna av PL framförallt tycks ha varit positiv, även om funderingar bl.a. kring ojämnheter i paren tycks ha kunnat vara en faktor ibland. Genom peer learning fick de nya kollegorna bygga sitt självförtroende successivt och jag tolkar det som att de fick en mycket mer aktivt lärande roll, jämfört med individuellt lärande med ex.vis lärlingsmodell.

    För egen del har jag en del egna erfarenheter av PL i ambulanssjukvård, då vi arbetat en del med det på min arbetsplats med mestadels goda resultat. Jag har då främst varit den som planerat introduktionen, men även deltagit i mindre grad som handledare. Det är därför intressant att läsa författarnas diskussion om hur handledarnas roll blev helt annorlunda, som facilitatorer (är det ett svenskt ord..? ni förstår nog!), stöd, bollplank i reflektion, garant för patientsäkerheten, m.m. PL är inte heller bara en handledningsmodell, utan den kräver utifrån mina erfarenheter mycket mer av handledare och av planeringen runt – samtidigt som vinsterna om man lyckas kan vara väldigt stora. Det framgår också av artikeln, att man behöver arbeta mycket mer strukturerat, medvetet pedagogiskt och bl.a. skapa utrymme för strukturerad reflektion. Sammantaget är min erfarenhet, vilket jag litegrann tycker bekräftas av artikeln, att PL kan vara framgångsrikt – men att det också kräver hög handledarkompetens (tänk handledarutbildning och erfarenhet!) och en helt annan medvetenhet i planering. Modellen är egentligen perfekt för ambulanssjukvård, där vi är vana att jobba i par (det är ju vår vardag, så passar perfekt att lära sig i par) och där man hela tiden kan ha en stöttande handledare i ryggen – till skillnad från på vårdavdelning där handledaren kanske inte är närvarande i situationerna. För er som inte testat detta i ambulanssjukvården tycker jag definitivt att det är värt att överväga, men underskatta inte vad det kräver av er organisation. Hög potential och en metod som kan ge trygghet, utveckling och bygga goda kulturer, men också förknippat med höga krav.

    Slutsvamlat av mig. Läs artikeln! 🙂

    Jepsen, K.; Falk, A.; Alm, A.; Wihlborg, J.; Lindström, V. Learning the role together: experiences of using peer learning in the introductory training of newly employed nurses in the ambulance service. BMC Medical Education 2026. doi:10.1186/s12909-026-08992-4
  • Influences on ambulance staff’s understandings and safeguarding of ethical values

    Dagens artikel är en intressant, kvalitativ innehållsanalys som utgör en sekundäranalys av ett tidigare insamlat material med intervjuer av personal i ambulanssjukvården. Syftet med analysen var att utforska ambulanspersonalens bild av vad som påverkade deras förståelse för mötet med personer som levde i utsatta (”stigmatized”) områden.

    Jag tänker att resultatet är kvalitativt och gör sig inte riktigt rättvisa att återge här (rekommenderar att läsa artikeln!), men författarnas slutsats var att ambulanspersonalens påverkades av olika influenser, som kunde antingen motverka eller bidra till en uppfattning om ”vi och dom”, baserat på område, etnicitet eller kultur. Detta riskerar i sin tur hota patientens värdighet och autonomi, vilket kan bidra till ökat lidande samt hälsomässigt negativa konsekvenser – exempelvis om patienten som resultat drar sig för att söka vård.

    Det viktigaste jag tar ur artikeln är att författarna lyfter hur reflektion och diversitet, där möjligheten att faktiskt bli utmanad i sina perspektiv, kan bidra till att minska riskerna för denna negativa process. Jag är ju ett fan av reflektion för lärande, men tänker att reflektionskompetens överlag är en av de absolut viktigaste kompetenserna i ambulanssjukvården och något som verkligen gör skillnad på så många plan. Min uppfattning är att vi både på individ- och organisationsnivå ligger väldigt olika långt fram vad gäller den saken, och för mig är det något svensk ambulanssjukvård borde satsa på. Kanske är det lite utanför ämnet för dagens artikel, men strukturerad reflektion i grupp kring olika professionella situationer (kalla det gärna grupphandledning), är något jag verkligen tror på. Jag får nog återkomma med artiklar på det temat framöver, tänker jag… 🙂

    Björklund, S.; Hagell, P.; Holmberg, M.; Lilja Hagell, P. Influences on ambulance staff’s understandings and safeguarding of ethical values. Nursing Ethics 2025;32(7):2431-2444. doi:10.1177/09697330251344170
  • Qualitative Perspectives of Emergency Nurses on Electronic Health Record Behavioral Flags to Promote Workplace Safety

    Vidare på gårdagens hot- och våldsspår. Kanske blir detta rentav helt eller delvis ett tema för veckan. Jag planerar inte långt framåt utan läser det jag spontant är nyfiken på, men arbetsmiljöperspektivet känns extremt angeläget. Dels är det omdiskuterat, men det är också ett område där vi i hög grad baserar oss på känslor, åsikter och våra egna mer eller mindre anekdotiska erfarenheter, och i lägre grad på verifierad kunskap. Det senare är ingen beskyllning (inkluderar dessutom mig själv :)) och jag menar inte att våra personliga erfarenheter och känslor är irrelevanta – tvärtom. Däremot ser jag ett värde i att vi i högre grad för in fakta, evidens och erfarenheter som är insamlade med strukturerade, vetenskapliga metoder i diskussionen, för att vi ska kunna nå bättre systematiska lösningar framåt.

    Iallafall… Dagens artikel kommer inte från ambulanssjukvården utan från akutmottagningskontext, detta helt enkelt eftersom jag inte hittat någon prehospital motsvarighet. I studien har författarna genom intervjuer utforskat akutsjuksköterskors erfarenheter av ”behavioural flags”, d.v.s. flaggning i journalen som indikerar ett hotfullt eller våldsamt beteende. De teman som identifieras är nästan raktigenom intressanta. Här kommer en radda spännande iakttagelser:

    • Sjuksköterskorna ansåg att flaggningen var användbar som vägledning och trodde att de kunde bidra till att förebygga de allvarligaste fallen av våld.
    • Samtidigt ansåg de att flaggan inte betydde någonting, fick någon praktisk betydelse och att ledningen inte brydde sig om när patienter flaggats. Man behövde närma sig dessa patienter ändå, och flaggan i sig hindrar inte patienten från att bli våldsam. Ett fåtal patienter kunde dessutom få upprepade flaggningar och vara våldsam upprepade gånger, men utan att något som förändrade situationen faktiskt hände.
    • Sjuksköterskorna var också rädda för att flaggningen kunde leda till bias i patientomhändertagandet, något som också i hög grad relaterades till ras. Det sistnämnda är säkert en faktor även i Sverige, men jag upplever att ras ses som en betydligt mer påtaglig faktor i studier från USA.
    • I anslutning till bias-frågan så uttryckte sjuksköterskorna rädsla över icke aktuell flaggning och det framkom att ingen systematisk uppföljning av flaggorna gjordes. Det tycks inte heller ha funnits tydliga kriterier, utan all vårdpersonal kunde flagga en patient, vilket gav en subjektiv grund. Sjuksköterskorna uttryckte hur icke-optimalt bemötande från kollegor kunde leda till upprivna situation som i sin tur kunde leda till flaggning som i informanternas tycke inte var adekvat. Samtidigt fanns en oro kring hur relationen mellan patient och kliniker kunde skadas av flaggningen.
    • På den positiva sidan fanns en faktor jag inte förväntat mig. Sjuksköterskorna menade att flaggningen kunde stimulera till medkänsla, då nästan samtliga flaggade patienter hade underliggande missbruks- eller psykiatrisk problematik bakom sitt beteende, och sjuksköterskorna närmade sig genom flaggningen dessa med mer empati och förståelse för deras situation. De underströk också behovet av resurser för att möta den typen av patienter, och jag tolkar det som att de menar att hot- och våldssituationerna då också skulle kunna minska.

    Ja, det blev ju en ganska lång lista, indikerande att det i mitt tycke fanns många take-aways så intressanta att jag måste nämna dem 🙂 Punkt nummer två ovan, att flaggan inte fick någon praktisk betydelse, tänker jag kanske har begränsad överförbarhet till prehospital vård. I den prehospitala vården kan vi ju i högre grad avgöra hur och med vilka resurser vi möter patienten (tar vi med polis eller inte? är vi flera ambulanser? ber vi patienten komma ut ur huset istället för att vi går in? osv) än på akutmottagning, där patienten redan befinner sig på enheten. Sen blir ju allt ganska kontextuellt. Stora frågetecken kring subjektiviteten i flaggningen och det faktum att den inte följdes upp. De delarna kan man hantera genom ett väl utformat system, men svårare att mota är kanske den sista graden av subjektivitet (min säkerhetsbedömning överensstämmer ex.vis inte alls alltid med kollegors), risken för bias osv. Jag tänker att studien är nyttig för att skapa någon slags översiktsbild av tänkbara möjligheter och svårigheter med flaggning, och att utföra något liknande i den prehospitala vården vore av yttersta värde för de diskussioner som för närvarande förs i Sverige. Det finns helt enkelt en lång rad frågor att hantera, och ingen kommer vinna på att vi genomför förhastade lösningar som blir långsiktigt ohållbara eller komprometterar vår trovärdighet gentemot patienterna. Det senare skulle snarare kunna bidra till att hot- och våldssituationer uppstår, är min uppfattning.

    Seeburger, E. F.; Gonzales, R.; South, E. C.; Friedman, A. B.; Agarwal, A. K. Qualitative Perspectives of Emergency Nurses on Electronic Health Record Behavioral Flags to Promote Workplace Safety. JAMA Network Open 2023;6(4):e239057. doi:10.1001/jamanetworkopen.2023.9057
  • Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients

    Dagens studie är från Sverige, kvalitativ, baserad på semi-strukturerade intervjuer och belyser ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att hänvisa till egenvård hos äldre, sköra patienter. Detta är ju en oerhört central del av vårt jobb med tanke på att ca 70% av våra patienter är geriatriska, och väldigt många både sköra och multisjuka. Precis som diskuterats i tidigare artiklar publicerade här på Prehospitalt så betonas vikten av samspel med närstående, för att kunna hänvisa tryggt i många fall. Det är också tydligt hur svår denna uppgift är, och informanterna berör bland annat svårigheten som uppstår när patientens förväntningar inte alls motsvarar det som vården kan erbjuda, jag tänker exempelvis på när förväntan finns att icke akuta åkommor ska utredas och åtgärdas på jourtid på akutmottagning. En annan viktig sak som diskuteras är den ganska vanliga otillräckligheten i samarbete mellan olika vård- och omsorgsinstanser, där förbättringar och utsuddade gränser förmodligen skulle gynna denna patientgrupp enormt, tänker jag. Sammanfattningsvis kanske denna artikel inte innehåller jättemånga stora nyheter för oss som jobbar med detta dagligdags, men vikten av att befästa dessa kunskaper och erfarenheter i forskning är oerhört hög, för att man med tyngd ska kunna påvisa behovet att förbättra exempelvis nyss nämnda samarbete. In och läs, säger jag!

    Norberg Boysen, G.; Svensson, E.; Heldtander, C.; Herlitz, J.; Olander, A. Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01355-0