Tagg: Självskadebeteende

  • Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process

    Idag har jag läst en svensk artikel från 2023 som rör ambulanspersonalens ansvar kring patienter kopplat till den suicidala processen. Intervjuer genomfördes med 27 ambulanspersonal. I resultatet identifierades tre kategorier av hur ansvaret beskrevs av ambulanspersonalen, på ett kontinuum från ”konventionellt ansvar” via ”konditionellt ansvar” och till ”etiskt ansvar” i andra änden av kontinuumet. Konventionellt ansvar beskrevs som att ansvaret var att följa rutiner och riktlinjer, där fokus var vård av somatiska besvär, och att besvär relaterade till psykiatri och mående i hög grad var någon annans ansvar som ambulanspersonalen saknade kompetens för. Det konditionella ansvaret beskrevs som att ambulanspersonalen upplevde ett begränsat ansvar för det psykiska måendet, kopplat till vissa situationer där särskilda villkor var uppfyllda. Här beskrevs bland annat hur man ibland undvek att fråga om måendet, grundat i att man var orolig för vad svaret skulle bli och vad man skulle göra utifrån detta. I det etiska ansvaret beskrevs istället hur ambulanspersonalen såg ett ansvar för relationen med patienten, och att det var personalens ansvar att skapa trygghet så patienten kunde öppna sig och berätta sin historia. I detta förlopp beskrevs hur ambulanspersonalen själv upplevde sig sårbar i konversationen.

    Som så många kvalitativa studier är det svårt att förmedla en bra helhet, och jag föreslår såklart att studien läses i sin helhet. Vad som förvånade mig var i hur hög utsträckning många av citaten i ena änden av kontinuumet distanserade sig från patienten. Absolut vet jag att vi i ambulanssjukvården har varierande inställning och arbetssätt gentemot patienter med psykisk sjukdom eller dåligt mående, men att man helt antyder att det inte alls skulle ingå i ambulanssjukvårdens ansvar att ta hand om de psykiska bitarna, eller det faktum att man tyckte att man inte kan ge vissa (återkommande) patienter för mycket uppmärksamhet, för då ringer de bara igen, känns tråkigt. Jag är kanske naiv, men jag hoppades vi kommit längre än att dessa inställningar skulle skina igenom så tydligt i en studie… Det förvånar mig också lite att man i så pass hög utsträckning anser att vi inte har kompetens nog att ta hand om patientgruppen. Absolut, jag har massor jag vill lära mig om psykiatri och jag vet mina begränsningar, men att ta hand om suicidnära personer fick relativt mycket plats i min specialistsjuksköterskeutbildning och för mig är det helt främmande att avsäga mig ansvaret för dessa grundat i kompetensbrist. Om jag upplevde mig ha sådana skulle jag göra något åt det snarast. Inte menat på något dömande sätt, men med tanke på hur pass stor andel av patienterna i ambulanssjukvården som söker pga psykiatri, så är det ju ett problem ungefär lika stort som om man skulle uppleva sig sakna kompetens att ta hand om traumapatienter, huvudvärk, ryggsmärta eller liknande.

    Hammarbäck, S.; Holmberg, M.; Wiklund Gustin, L.; Bremer, A. Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process. Nursing Ethics 2023;30(6):857-870. doi:10.1177/09697330221149102
  • The association between school holidays and trends in adolescent ambulance attendances for suicidal and non‐suicidal self‐injurious Behaviours

    Något som jag läst besvärande lite om hittills med Prehospitalt är psykiatri. Som bekant är det ett ämne som är ständigt högaktuellt för oss som arbetar i den prehospitala vården. Här i Bollnäs, där jag jobbar, är det dessvärre extra aktuellt i och med en tragisk ”trend” som nyligen uppmärksammats i riksmedia. Av detta skäl känns det bra att äntligen grotta ner mig lite mer i ämnet, och då i form av en australisk studie som tittat på suicidala och icke suicidala självskadebeteenden hos tonåringar och unga vuxna i relation till skollov, inklusive en jämförelse före och efter covid 19-pandemin. Kort om fynden från studien:

    • Före covid-19 sågs en tydlig nedgång av självskadehändelser under skolloven för båda könen, men framförallt tonåriga tjejer. Författarna diskuterar hur detta ev. skulle kunna härröras till att prestationskrav från skolan upphör under loven. Redan här inser jag min okunskap, då jag nog trodde att skolgången kunde ha en skyddande effekt för ungdomar med trasslig hemsituation osv. och att detta skulle återspeglas.
    • Efter covid-19 har skillnaderna upphört. Oerhört intressant och författarna diskuterar olika förklaringar, däribland hur exempelvis ökad digital närvaro kan resultera i nätmobbing – vilken går att bedriva oavsett skollov – att jämföra med mer traditionell mobbing som kan accentueras i skolan.

    För mig väcker studien många intressanta frågor, men samtidigt blir ett stort frågetecken överförbarheten till svensk kontext. Jag föreställer mig att skolsystemet ser annorlunda ut, men även årstider kan ju ha en påverkan här; största skillnaderna syntes under det australiska jullovet i dec-jan, som ju är högsommar där. Samtidigt har vi den mörka årstiden som vi vet medför risker vad gäller det psykiska måendet, som eventuellt skulle kunna interagera vad gäller våra svenska motsvarande siffror. Även skillnaderna före eller efter covid-19 kan ju vara beroende på lokala förhållanden inklusive hur pandemihanteringen såg ut. Kanske borde jag framöver göra en riktad sökning mot detta område, och se om det går att skaffa sig någon slags bild av våra svenska förhållanden. Kanske har någon läsare med god insikt i psykiatri har tips? I så fall tas de tacksamt emot

    Baldwin, R.; Rowland, B.; Melvin, G.; Nehme, Z.; Lubman, D. I.; Ogeil, R. P. The association between school holidays and trends in adolescent ambulance attendances for suicidal and non‐suicidal self‐injurious Behaviours. Journal of Child Psychology and Psychiatry 2026. doi:10.1111/jcpp.70108