Tagg: Covid-19

  • Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena

    Idag har jag läst en case study från Tyskland på hur sjukvården påverkades under covid-19. Jag har inte fördjupat mig så mycket i covid-19-studier, men en lite allmän känsla (som mycket väl kan vara felaktig) är väl att man kanske inte tagit ur alla de lärdomar man skulle kunna ur pandemin. Därför är det roligt att se prehospitala studier, tycker jag. Författarna har jämfört lockdownperioder under pandemin med perioder före pandemin vad gäller uppdragsvolym, sökorsaker och tider. Några resultat:

    • Det totala antalet ambulansuppdrag minskade under lockdown, med vissa variationer mellan olika lockdownperioder.
    • Den genomsnittliga patientåldern var högre under lockdown (62.2 år) jämfört med tidigare (58.9 år).
    • Fler patienter behandlades på plats (29.6% vs 23%).
    • Färre patienter med hjärt-kärlsjukdom sökte ambulanssjukvård under pandemin, medan psykiatriuppdragen ökade.
    • Både tider på plats och överrapporteringstider ökade.

    Jag tänker att stora variationer i covid-19:s påverkan kan finnas mellan länder, beroende på vilken strategi länderna tillämpade för att begränsa smittspridningen. För mig är dock resultaten förknippade med stor igenkänning. Jag minns hur vi försökte bedriva introutbildning i början av pandemin, men vi hade nästan inga patienter – för alla de vanliga patienterna var på något vis puts väck. Och alla de patienter vi hade var covid-relaterade. Det där normaliserades delvis efter ett tag, men samtliga mönster i studien överensstämmer med min uppfattning. Jag tänker att det vore intressant med djupare analyser av vad som hände med exempelvis hjärt-kärlpatienterna, som tycks ha sökt vård i lägre utsträckning. En rimlig hypotes torde ju vara att deras habituella sjukdomstillstånd inte påverkades så jättemycket av pandemin, utan att det som återspeglas snarare var en rädsla att söka vård av smittskäl, eller för risken att tränga ut någon annan. Även ökningen i psykiatriuppdrag är intressanta, den får väl sägas vara förståelig och förväntad då en andel patienter med psykiatriska besvär tenderar få mer problem i samband med stora händelser, men att få mer förståelse för mekanismerna bakom skulle ändå kunna bidra till att öka vår beredskap för ev. kommande pandemier.

    Brock, J.; Lux, H.; Lang, S.; Winning, J.; Gratzias, A.; Lewejohann, J.; Bauer, M.; Dickmann, P. Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena. PLOS One 2026;21(3):e0344992. doi:10.1371/journal.pone.0344992
  • The association between school holidays and trends in adolescent ambulance attendances for suicidal and non‐suicidal self‐injurious Behaviours

    Något som jag läst besvärande lite om hittills med Prehospitalt är psykiatri. Som bekant är det ett ämne som är ständigt högaktuellt för oss som arbetar i den prehospitala vården. Här i Bollnäs, där jag jobbar, är det dessvärre extra aktuellt i och med en tragisk ”trend” som nyligen uppmärksammats i riksmedia. Av detta skäl känns det bra att äntligen grotta ner mig lite mer i ämnet, och då i form av en australisk studie som tittat på suicidala och icke suicidala självskadebeteenden hos tonåringar och unga vuxna i relation till skollov, inklusive en jämförelse före och efter covid 19-pandemin. Kort om fynden från studien:

    • Före covid-19 sågs en tydlig nedgång av självskadehändelser under skolloven för båda könen, men framförallt tonåriga tjejer. Författarna diskuterar hur detta ev. skulle kunna härröras till att prestationskrav från skolan upphör under loven. Redan här inser jag min okunskap, då jag nog trodde att skolgången kunde ha en skyddande effekt för ungdomar med trasslig hemsituation osv. och att detta skulle återspeglas.
    • Efter covid-19 har skillnaderna upphört. Oerhört intressant och författarna diskuterar olika förklaringar, däribland hur exempelvis ökad digital närvaro kan resultera i nätmobbing – vilken går att bedriva oavsett skollov – att jämföra med mer traditionell mobbing som kan accentueras i skolan.

    För mig väcker studien många intressanta frågor, men samtidigt blir ett stort frågetecken överförbarheten till svensk kontext. Jag föreställer mig att skolsystemet ser annorlunda ut, men även årstider kan ju ha en påverkan här; största skillnaderna syntes under det australiska jullovet i dec-jan, som ju är högsommar där. Samtidigt har vi den mörka årstiden som vi vet medför risker vad gäller det psykiska måendet, som eventuellt skulle kunna interagera vad gäller våra svenska motsvarande siffror. Även skillnaderna före eller efter covid-19 kan ju vara beroende på lokala förhållanden inklusive hur pandemihanteringen såg ut. Kanske borde jag framöver göra en riktad sökning mot detta område, och se om det går att skaffa sig någon slags bild av våra svenska förhållanden. Kanske har någon läsare med god insikt i psykiatri har tips? I så fall tas de tacksamt emot

    Baldwin, R.; Rowland, B.; Melvin, G.; Nehme, Z.; Lubman, D. I.; Ogeil, R. P. The association between school holidays and trends in adolescent ambulance attendances for suicidal and non‐suicidal self‐injurious Behaviours. Journal of Child Psychology and Psychiatry 2026. doi:10.1111/jcpp.70108