Studietyp: Observationsstudie

  • Association between workload and support utilisation – a longitudinal study on emergency medical service personnel

    Det blir en lite kortare text idag pga fullt upp på min agenda idag. Jag har dock läst en ganska lång och inte desto mindre intressant artikel från Danmark. De tittade på hur nyttjandet av ”formal support” på arbetsplatsen (inkluderande formellt stöd såsom kamratstöd, formaliserat stöd från chef tränad på att tillhandahålla stöd, genom krispsykolog eller debriefing/defusing) påverkades av arbetsbelastning. Tidigare studier har antytt mindre nyttjande vid hög belastning, men här fann författarna precis tvärtom! En implikation som författarna föreslår kan vara att det understryker vikten av lättillgänligt stöd inte minst i områden med hög belastning, för att säkerställa välmåendet hos personalen. Tänkvärt, tycker jag!

    Melander-Nyboe, P.; Vang, M. L.; Lindekilde, N.; Andersen, L. P. S.; Elklit, A.; Pihl-Thingvad, J. Association between workload and support utilisation – a longitudinal study on emergency medical service personnel. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01569-w
  • The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport

    Hur mycket tjänar vi egentligen på att transportera patienter med blåljus och siren, kontra normal körning? Det är fokus i dagens studie, där författarna jämfört faktiska transporttider vid blåljuskörning med estimerade tider från Googles Distance Matrix model – en komplex modell där maskininlärning och stora mängder data från verkliga case används för att beräkna tiden som krävs för att ta sig från A till B. Baserat på 25.902 händelser, där 21% transporterades med blåljus och siren, kom författarna fram till att användning av blåljus och siren minskade den totala transporttiden med 3 minuter i median och tempot minskade med 0.3 min/km (=18 sekunder per km). Även i en modell där man justerade siffrorna för ytor med högre eller lägre koncentration av ambulansuppdrag bestod ungefär samma skillnader, men den totala transporttiden minskade med 3.3 minuter istället.

    Författarna drar själva i studien slutsatsen att vinsterna är förhållandevis små, och att få patienter bör gynnas av tidsvinsten 3 minuter. Jag tänker att detta är kloka reflektioner och något vi nog bör fundera mer över – hur mycket vinner vi egentligen..? Samtidigt kan detta vara kontextuellt beroende och det kan finnas stora skillnader på USAs kontext jämfört med Sveriges. Det skiljer sig också rimligen utifrån befolkningstäthet, trafikintensitet, planering av vägnät m.m. Studien genomfördes till största delen i RUCA 1-2-områden. RUCA är ett slags mått på urbanisering och befolkningstäthet och i korthet innebär värdena 1-2 ”metropolitan area core” och ”metropolitan area high commuting”, dvs storstadsområden eller ytterkantsområden till storstad med hög grad av pendling till storstadsområdet. Så utifrån detta tänker jag att studien kanske är hypotesgenerande snarare än något annat, utifrån det svenska perspektivet. Fortfarande dock intressant och belysande en viktig fråga!

    Spigner, M. F.; Gussick, M.; Shah, M. N. The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2659958
  • Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study

    Dagens studie är en väldigt spännande sådan på temat POCUS, alltså ultraljud (point-of-care ultrasound) i prehospital miljö och med icke-läkare som utförare. Författarna gav paramedics i Tyskland en strukturerad utbildning inkl. både teoretisk och praktisk träning. Sedan följde de upp användningen av ultraljud i två år, där klinikerna fick ha med sig ultraljudsapparaten i sitt prehospitala dagliga arbete och använda den där de bedömde det indicerat. De protokoll som inkluderades i träningen var lungultraljud (LUS), eFAST vid trauma, ultraljud av hjärtat (FoCUS), ultraljud vid chock och hypotension (RUSH), ultraljud för intravenös nålsättning (USGIV) och ekokardiografi vid avancerad hjärt-lungräddning (ELS). Sammanfattningsvis visade sig POCUS vara fullt möjligt att lära paramedics med en rimlig nivå av diagnostisk säkerhet (sensitivitet 88% och specificitet 93% om man ser till alla undersökningar). Personalens inställning till ultraljud blev också betydligt mer positiv i och med träningen.

    Alla får läsa studien och värdera siffrorna för egen del, där finns siffror och diskussion kring varje respektive undersökning. Jag är själv inte särskilt kompetent på området, men är ganska övertygad sedan ett antal år att ultraljud är något som kommer finnas i varje ALS-ambulans i framtiden. Känner att det börjar bli hög tid att lära sig detta på något vis, så ska nog försöka fördjupa mig på ämnet i framtiden… Mer forskning behövs naturligtvis här såsom på många områden, så vi vet hur vi kan implementera kunskaperna bäst.

    Boehm, A.; Bexten, T.; Stanley, M.; Westphal, D.; Buder, R.; Konrad-Borgstaedt, F.; Benoehr, P. Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01595-4
  • Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study

    Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

    Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

    En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

    Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!

    Fager, C.; Johansson, H.; Rantala, A.; Svensson, A.; Holmberg, M.; Wibring, K.; Bremer, A. Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01561-4
  • Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study

    Dagens studie kommer från London Ambulance Service (LAS) och berör den enskilde klinikerns exponering för hjärtstopp utanför sjukhus (OHCA) sett över en 14-årsperiod (2010-2023). Författarna har retrospektivt tittat på heltidsanställa kliniker i ambulanssjukvården och matchat dessa mot hjärtstopp där återupplivning påbörjats.

    Totalt inkluderades 8.340 kliniker verksamma i LAS och 61.412 hjärtstopp som kunde matchas mot dessa. I median exponerades varje kliniker för 4.00 (95% CI 3.23-4.77) hjärtstopp per år, och denna siffra minskade något under studieperioden. Critical care paramedics hade högst exponering med 55.00 (95% CI 51.30-58.70). Även ”clinical managers” hade en något högre siffra än den genomsnittlige klinikern, men bara 5.98 (95% CI 4.86-7.11) vilket alltså inte är i närheten av siffran för critical care paramedics. Översatt till hur ofta man mötte en hjärtstoppssituation så var det för den vanliga klinikern en gång per 69 dagar, för clinical managers en gång per 43 dagar och för critical care paramedics en gång per 6.3 dagar. Differentierat utifrån hjärtstoppstyp så mötte den vanliga klinikern hjärtstopp på en vuxen en gång per 64 dagar, hjärtstopp hos barn en gång på 2.101 dagar och traumatiskt hjärtstopp en gång på 1.843 dagar.

    Studien är oerhört intressant av flera skäl. En viktig del är att ILCOR och ERC i sina senaste guidelines skriver med att man i varje system bör monitorera sin personals exponering för hjärtstopp, eftersom låg exponering kan vara förknippat med sämre outcomes. Studien är alltså rätt i tiden, och LAS gör sitt jobb här! Övriga intressanta aspekter är att man ser hur pass sällsynt det ändå är med hjärtstopp för enskilda kliniker. Särskilt påtagligt blir detta i fallen med barnhjärtstopp och traumatiskt hjärtstopp. Detta indikerar ju behovet av regelbunden träning på de områdena (vilket såklart inte utesluter att vi måste träna även på medicinskt hjärtstopp på vuxna!), men också behövet av enkla algoritmer etc. Det ska vara lätt att göra rätt! Jag har ju tidigare diskuterat detta en del i relation till traumatiskt hjärtstopp, och här får vi svart på vitt en del av grejen – det är en sällanhändelse av rang. Samtidigt är algoritmen komplex och utformad för den intrahospitala vårdens möjligheter, eller möjligen högspecialiserade prehospitala enheter som i en majoritet av de svenska ambulanskontexterna inte ens finns tillgängliga. Här torde stor förbättringspotential finnas!

    Frågan är nu… Hur ser det ut hos oss – hos mig eller dig – i just vår organisation, vid en liknande kartläggning?

    Fothergill, R.; Dodd, M.; Clayton, T.; Mellett-Smith, A. Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study. Resuscitation Plus 2026:101315. doi:10.1016/j.resplu.2026.101315
  • A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study

    Dagens studie är en riktigt intressant, retrospektive på temat refraktära VF/VT. Jag skriver dock detta på fredagkvällen och efter 13,5 timme kliniskt arbete tar jag mig friheten att hålla sammanfattningen här ganska kort. 🙂 Artikeln går ut på att författarna skiljer på å ena sidan refraktära (true refractory) VF/VT, definierat som att VF/VT består inom 5 sekunder efter defibrillering, och återkommande (recurrent) VF/VT definierat som minst fem sekunder omslag i rytmen men att VF/VT återkommit efter en kompressionscykel (2 minuter). För att kort sammanfatta resultatet så var en stor majoritet VF/VT återkommande snarare än verkligt refraktära, och ju fler defibrilleringar som gick – desto färre var verkligt refraktära, då de vanligen slog om efter upprepade defibrilleringar. Verkligt refraktära VF gav också avsevärt sämre outcomes, så att snabbt identifiera dessa kan vara av värde för att kunna maximera behandlingens effektivitet. Detta tänker jag kan vara intressanta aspekter för vår svenska Double-D-studie. Ser verkligen fram emot de insikter jag föreställer mig att de kommande åren kommer ge på temat refraktära hjärtstopp.

    Alhenaki, A.; Alqudah, Z.; Kennett, T.; Dantanarayana, A.; Williams, B.; Nehme, Z. A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study. Resuscitation Plus 2026;29:101302. doi:10.1016/j.resplu.2026.101302
  • Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study

    Mer på temat traumatiskt hjärtstopp, som kanske återkommer lite mer frekvent ett tag då det är ett intresseområde som jag gillar att hålla mig uppdaterad inom. I denna retrospektiva multi-centerstudie från Österrike har författarna analyserat fem interventioner i form av; etablerande av fri luftväg+ventilation med syrgas, bilateral dekompression av thorax, applikation av bäckengördel, vätskeinfusion samt administration av adrenalin och hur dessa påverkar ROSC, 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad vid traumatiskt hjärtstopp. Datan kommer från en landsomfattande HEMS-organisation i Österrike och täcker perioden från 2010-2019, dvs. under perioderna av ERC-guidelines gällande 2010-2015 och 2015-2021. Lite resultat:

    • 996 fall inkluderades i analysen. Fall av TCA med >15 min utan livstecken (n=410) och fall där ingen resuscitering startades av oklar orsak (n=437) exkluderades samt fall med brännskador (n=2).
    • ROSC uppnåddes hos 34.2% av patienterna. 30-dagarsöverlevnaden var 7.4% och 1-årsöverlevnaden 6.6%.
    • Det fanns en korrelation mellan antalet utförda interventioner och ROSC samt överlevnad.
    • Vätskeinfusion, bäckengördel och luftväg/ventilation var förknippat med ökad sannolikhet för ROSC. För 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad var sambandet tydligast vad gäller vätska och bäckengördel, medan det var mindre tydligt för luftväg/ventilation. Thoraxdekompression saknade tydligt samband mot bättre överlevnad. Adrenalin ökade chanserna för ROSC, men inte överlevnad.

    Min analys är att resultatet är intressant. Åtgärder kopplade till cirkulationen visar hög potential vilket är väntat eftersom hypovolemi är den dominerande orsaken till dåligt utfall. Att dekompression av bröstkorgen visar på lägre samband kan bero både på att det är en mindre vanlig orsak, men också på att ett mindre antal patienter erhöll denna åtgärd. Kanske hade fler behövt den? Överlag finns dock flera andra svagheter med studien. Den är utförd på data från 2010-2019. Jag vill minnas det var år 2015 som ERC:s handlingsplan för traumatiskt hjärtstopp kom, och i studiens metod framgår också att inget särskilt protokoll eller standardprocedur för traumatiskt hjärtstopp användes i organisationen när studien genomfördes. Att resultatet ändå visar så (oväntat) höga överlevnadssiffror kan ju verka tilltalande – och det understryker verkligen att vi ska resuscitera även patienter med traumatiskt hjärtstopp eftersom det faktiskt finns överlevnadschans. Dock måste man här ta i beaktande det stora bortfallet av patienter med TCA där återupplivning av oklar anledning ej påbörjats. En inte alltför vild gissning är att de läkare som bemannade organisationens helikoptrar satsade på de patienter där de bedömde att det fanns rimliga överlevnadschanser, vilket gör att den exkluderade gruppen sannolikt innehåller många av patienterna med sämst prognos. Summa summarum ger studien en indikation om åtgärder som kan vara viktiga vid TCA, men jag skulle också säga att svagheterna är så stora att det egentligen inte går att värdera resultaten kring de enskilda åtgärderna. Randomiserade studier är såklart önskvärt, men om inte annat retrospektiva studier där ett tydligt behandlingsprotokoll funnits, och tydliga kriterier för vilka patienter som inkluderas utan så besvärande stort bortfall där orsaken till exklusion i princip är okänd. Det vi KAN läsa ut är återigen: Det finns patienter med traumatiskt hjärtstopp som har chans att överleva. Och kanske, att det helt uppenbart är så att det finns interventioner vi gör som kan bidra till eller motverka att så blir fallet, sannolikt bland annat några av de som studerats 🙂

    Erblich, R.; Meier, J.; Mahecic, T. T.; Noitz, M.; Kalb, S.; Trimmel, H.; Baumkirchner, J. M.; Havlicek, M.; Voelckel, W.; Carenzo, L.; Dünser, M. W. Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01486-0
  • AusVapeSafety: a prospective observational study of vape exposures and outcomes to an Australian Poisons Information Centre

    Dagens studie är allt annat än prehospitalt specifik, men däremot i högsta grad prehospitalt relevant. Den är prospektiv, kommer från giftinformationscentralen i New South Wales i Australien och berör förgiftning relaterad till e-cigaretter (vapes). Vapes är ju något som kommit stort det senaste decenniet ungefär utifrån min egen högst begränsade bild, och när man tar del av studien bör man vara medveten att NSW under den här tiden intagit en mycket mer restriktiv hållning till vapes än vad Sverige har: De får i praktiken bara säljas via apotek, kan endast i vissa fall säljas utan recept, och då till vuxna efter kontakt med farmaceut. I övrigt är de receptbelagda och tillsynen är hård med hög avgift om man säljer olagligt. Man kan alltså tänka sig att tillgången av produkter, och inte minst lite ”sketchy” sådana, är avsevärt högre i Sverige, och därmed kanske (?) också risken för intoxikation och oönskade effekter. Nåväl, vad visade studien?

    • En majoritet av patienterna var män (58%), 76% var barn under 15 år och vanligaste åldersgruppen var 1-4 år (64%), där gruppen av ettåringar var absolut högst.
    • 71% av fallen inkluderade produkter med nikotin, i 24% av fallen var ev. nikontininnehåll okänt och i 5% av fallen var innehållet nikotinfritt. Vanligaste koncentrationen var 41-80 mg/ml nikotin (90%). I endast 7% av de fall där bild av produkten erhölls (n=61) framgick nikotinkoncentrationen av etiketten på produkten. I ett enstaka fall innehöll etiketten det något oklara budskapet ”100 mg salter och 100% propylenglykol”, vilket senare visade sig innebära 100 mg/ml nikotin.
    • En majoritet av fallen som inkom till giftinformation var icke-förskrivna vapes, som inhandlats från tobaksbutiker, utländska websiter och ”service stations”.
    • I barnfallen, som alltså dominerade, tillhörde vapen vanligtvis en familjemedlem (74%) och 84% av fallen inträffade i hemmiljö. Exakt lokalisation fanns inte alltid noterat, men bland de noterade platserna/händelseförloppen fanns vätska som runnit ut på annan mat i kyl/frys, att vapen/behållaren ramlat ur en vuxens ficka, vapes lämnade i publik miljö av en främling och under soffan hemma.
    • Förgiftningen gav oftast inga eller lindriga symtom. En patient hade dock misstagit vape-vätskan för hostmedicin och fick allvarlig förgiftning med medvetslöshet, andningsdepression, kräkning, diarré och urininkontinens. Vederbörande intuberades och intensivvårdades. I övrigt var hosta, illamående/kräkning och lokal vävnadsirritation i mun och svalg vanligt. Även bröstsmärta, yrsel/medvetandesänkning och kramper förekom dock. Totalt krävde 3% av patienterna intensivvård och 15% inläggning på vanlig avdelning, medan de flesta klarade sig med några timmars övervakning på akutmottagning.

    Ja, det var en del av resultatet från aktuell studie. Regleringarna ser som sagt ganska annorlunda ut, kanske förekommer rentav andra koncentrationer etc i Sverige – jag är ärligt talat lyckligt ovetande..? Men den slutsats jag tror vi kan dra är att förgiftning orsakad av vapes eller refill-vätska till vapes absolut är en faktor för oss i prehospital vård, och framförallt då hos barn som kan få i sig detta av misstag. Författarna diskuterar också det mycket beaktansvärda att dödsfall finns rapporterade vid nikotinförgiftning med så lite som 4,2 mg/kg. Om man alltså räknar med att en ettåring väger 10 kg, så räcker det att få i sig ungefär 0,5-1 ml vape-vätska av den vanligaste koncentrationen (41-80 mg/ml) för att dosen ska vara potentiellt dödlig. Och ettåringar var som sagt den vanligaste åldern i studien… Det finns alltså all anledning att ta dessa intoxikationer på allvar, i synnerhet vid förtäring, även om en majoritet av fallen i studien inte resulterade i svåra symtom.

    Sajeev, M. F.; Roberts, D. M.; Wright, N. E.; Brown, J. A. AusVapeSafety: a prospective observational study of vape exposures and outcomes to an Australian Poisons Information Centre. Clinical Toxicology 2026;64(4):301-310. doi:10.1080/15563650.2025.2604852
  • Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice

    Idag skriver vi ännu ett avsnitt i kapitlet om methoxyflurane (Penthrox) i prehospital användning. Denna gången är studien från England och HEMS-verksamhet, där man undersökt hur framgångsrikt inhalerad methoxyfluran är vid fraktur-reponering. Och resultaten då?

    • 309 fall uppfyllde inklusionskriterierna, som var traumatisk extremitetsskada där inhalerad methoxyflurane användes för facilitering av reponering och fixering av skadan. Även fall som fått annan smärtlindring innan reponering inkluderades.
    • I 54.4% (n=168) av fallen lyckades reponering med inhalerad methoxyflurane. I 45.6% (n=141) av fallen misslyckades dock reponeringen, definierat som antingen att man misslyckades med proceduren, eller att man kunde slutföra proceduren men då med tillägg av iv sedering.
    • En positiv association fanns mellan högre ålder (aOR 1.03), tidigare administration av opioider ensamt (aOR 2.5) eller i kombination med paracetamol (aOR 2.19) och mer framgångsrik reponering. Framförallt var dock sannolikheten att lyckas avsevärt högre när det var patellaluxation som skulle reponeras (aOR 30.12). På andra sidan spektrat fanns skador på femur (aOR 0.44), och tibia/fibula (aOR 0.4) där sannolikheten att lyckas med reponering utan iv sedering alltså vara tämligen låg.

    Som summering kan väl sägas att methoxyflurane enligt studien framstår som ett måttligt användbart läkemedel vid reponering. Dock finns ett lysande undantag i form av patellaluxationer, där det ter sig betydligt mer framgångsrikt. Om man ska använda det, så verkar det också gynnsamt att ha grundsmärtlindrat patienten innan – vilket är i linje med tidigare teori i sammanhanget methoxyflurane här på Prehospitalt att det framförallt ska ses som del i en multimodal smärtlindringsstrategi. Studien är retrospektiv, förhållandevis liten och utförd i en enda högspecialiserad (HEMS) verksamhet, så resultatet bör naturligtvis bedömas därefter. En fundering jag själv hade var huruvida ALLA patienter aktuella för reponering av extremitet inkluderades, eller om klinikern i vissa fall valde iv sedering direkt om man insåg att detta sannolikt kommer att krävas? Om så var fallet riskerar ju ovan resultat vara rejält skevade, och i så fall till methoxyfluranets fördel… Jag kunde dock inte utläsa detta av studien.

    Dowsing, J.; Price, J.; Lachowycz, K.; Barnard, E. B. G. Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01591-8
  • Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis

    Dagens studie är en lite kortare och mindre sådan, i form av en retrospektiv analys av registerdata. Data från ett register över traumalarm matchats mot ett register över strokelarm som trombektomerats. Författarna fann att ”märkningen” av en patient som trauma fördröjde tiden till reperfusion med så mycket som 80 minuter eller mer, och att dessa fördröjningar i grunden inte verkade bero på diagnostisk osäkerhet utan i högre grad på felmärkning, vårdflödenas utformning och sättet på vilket resurser aktiveras. Endast ett mindre antal case inkluderades, och studien får i högsta grad ses som hypotesgenererande snarare än någonting annat. Frågan är dock i högsta grad intressant, dels eftersom iallafall jag ibland upplever diagnostisk osäkerhet i någon slags hönan-och-ägget-diskussion, men också då det finns all anledning att fundera över hur man kan optimera flödet även för patienter som initialt hamnar fel. Vi vet ju att felaktiga arbetsdiagnoser hos akutpatienter kan bestå en lång tid in i den intrahospitala vården, och ett system som effektivt förebygger detta kommer gynna patienterna.

    Bhatt, N. R.; Al-Qudah, A. M.; Bielanin, J.; Musunur, S.; Martin-Gill, C.; Guyette, F. X.; Doheim, M. F.; Starr, M. T.; Rocha, M.; Al-Bayati, A. R.; Nogueira, R. G. Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis. Stroke 2026;57(4). doi:10.1161/strokeaha.126.055131