Studietyp: Observationsstudie

  • A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study

    Dagens studie är en riktigt intressant, retrospektive på temat refraktära VF/VT. Jag skriver dock detta på fredagkvällen och efter 13,5 timme kliniskt arbete tar jag mig friheten att hålla sammanfattningen här ganska kort. 🙂 Artikeln går ut på att författarna skiljer på å ena sidan refraktära (true refractory) VF/VT, definierat som att VF/VT består inom 5 sekunder efter defibrillering, och återkommande (recurrent) VF/VT definierat som minst fem sekunder omslag i rytmen men att VF/VT återkommit efter en kompressionscykel (2 minuter). För att kort sammanfatta resultatet så var en stor majoritet VF/VT återkommande snarare än verkligt refraktära, och ju fler defibrilleringar som gick – desto färre var verkligt refraktära, då de vanligen slog om efter upprepade defibrilleringar. Verkligt refraktära VF gav också avsevärt sämre outcomes, så att snabbt identifiera dessa kan vara av värde för att kunna maximera behandlingens effektivitet. Detta tänker jag kan vara intressanta aspekter för vår svenska Double-D-studie. Ser verkligen fram emot de insikter jag föreställer mig att de kommande åren kommer ge på temat refraktära hjärtstopp.

    Alhenaki, A.; Alqudah, Z.; Kennett, T.; Dantanarayana, A.; Williams, B.; Nehme, Z. A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study. Resuscitation Plus 2026;29:101302. doi:10.1016/j.resplu.2026.101302
  • Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study

    Mer på temat traumatiskt hjärtstopp, som kanske återkommer lite mer frekvent ett tag då det är ett intresseområde som jag gillar att hålla mig uppdaterad inom. I denna retrospektiva multi-centerstudie från Österrike har författarna analyserat fem interventioner i form av; etablerande av fri luftväg+ventilation med syrgas, bilateral dekompression av thorax, applikation av bäckengördel, vätskeinfusion samt administration av adrenalin och hur dessa påverkar ROSC, 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad vid traumatiskt hjärtstopp. Datan kommer från en landsomfattande HEMS-organisation i Österrike och täcker perioden från 2010-2019, dvs. under perioderna av ERC-guidelines gällande 2010-2015 och 2015-2021. Lite resultat:

    • 996 fall inkluderades i analysen. Fall av TCA med >15 min utan livstecken (n=410) och fall där ingen resuscitering startades av oklar orsak (n=437) exkluderades samt fall med brännskador (n=2).
    • ROSC uppnåddes hos 34.2% av patienterna. 30-dagarsöverlevnaden var 7.4% och 1-årsöverlevnaden 6.6%.
    • Det fanns en korrelation mellan antalet utförda interventioner och ROSC samt överlevnad.
    • Vätskeinfusion, bäckengördel och luftväg/ventilation var förknippat med ökad sannolikhet för ROSC. För 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad var sambandet tydligast vad gäller vätska och bäckengördel, medan det var mindre tydligt för luftväg/ventilation. Thoraxdekompression saknade tydligt samband mot bättre överlevnad. Adrenalin ökade chanserna för ROSC, men inte överlevnad.

    Min analys är att resultatet är intressant. Åtgärder kopplade till cirkulationen visar hög potential vilket är väntat eftersom hypovolemi är den dominerande orsaken till dåligt utfall. Att dekompression av bröstkorgen visar på lägre samband kan bero både på att det är en mindre vanlig orsak, men också på att ett mindre antal patienter erhöll denna åtgärd. Kanske hade fler behövt den? Överlag finns dock flera andra svagheter med studien. Den är utförd på data från 2010-2019. Jag vill minnas det var år 2015 som ERC:s handlingsplan för traumatiskt hjärtstopp kom, och i studiens metod framgår också att inget särskilt protokoll eller standardprocedur för traumatiskt hjärtstopp användes i organisationen när studien genomfördes. Att resultatet ändå visar så (oväntat) höga överlevnadssiffror kan ju verka tilltalande – och det understryker verkligen att vi ska resuscitera även patienter med traumatiskt hjärtstopp eftersom det faktiskt finns överlevnadschans. Dock måste man här ta i beaktande det stora bortfallet av patienter med TCA där återupplivning av oklar anledning ej påbörjats. En inte alltför vild gissning är att de läkare som bemannade organisationens helikoptrar satsade på de patienter där de bedömde att det fanns rimliga överlevnadschanser, vilket gör att den exkluderade gruppen sannolikt innehåller många av patienterna med sämst prognos. Summa summarum ger studien en indikation om åtgärder som kan vara viktiga vid TCA, men jag skulle också säga att svagheterna är så stora att det egentligen inte går att värdera resultaten kring de enskilda åtgärderna. Randomiserade studier är såklart önskvärt, men om inte annat retrospektiva studier där ett tydligt behandlingsprotokoll funnits, och tydliga kriterier för vilka patienter som inkluderas utan så besvärande stort bortfall där orsaken till exklusion i princip är okänd. Det vi KAN läsa ut är återigen: Det finns patienter med traumatiskt hjärtstopp som har chans att överleva. Och kanske, att det helt uppenbart är så att det finns interventioner vi gör som kan bidra till eller motverka att så blir fallet, sannolikt bland annat några av de som studerats 🙂

    Erblich, R.; Meier, J.; Mahecic, T. T.; Noitz, M.; Kalb, S.; Trimmel, H.; Baumkirchner, J. M.; Havlicek, M.; Voelckel, W.; Carenzo, L.; Dünser, M. W. Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01486-0
  • AusVapeSafety: a prospective observational study of vape exposures and outcomes to an Australian Poisons Information Centre

    Dagens studie är allt annat än prehospitalt specifik, men däremot i högsta grad prehospitalt relevant. Den är prospektiv, kommer från giftinformationscentralen i New South Wales i Australien och berör förgiftning relaterad till e-cigaretter (vapes). Vapes är ju något som kommit stort det senaste decenniet ungefär utifrån min egen högst begränsade bild, och när man tar del av studien bör man vara medveten att NSW under den här tiden intagit en mycket mer restriktiv hållning till vapes än vad Sverige har: De får i praktiken bara säljas via apotek, kan endast i vissa fall säljas utan recept, och då till vuxna efter kontakt med farmaceut. I övrigt är de receptbelagda och tillsynen är hård med hög avgift om man säljer olagligt. Man kan alltså tänka sig att tillgången av produkter, och inte minst lite ”sketchy” sådana, är avsevärt högre i Sverige, och därmed kanske (?) också risken för intoxikation och oönskade effekter. Nåväl, vad visade studien?

    • En majoritet av patienterna var män (58%), 76% var barn under 15 år och vanligaste åldersgruppen var 1-4 år (64%), där gruppen av ettåringar var absolut högst.
    • 71% av fallen inkluderade produkter med nikotin, i 24% av fallen var ev. nikontininnehåll okänt och i 5% av fallen var innehållet nikotinfritt. Vanligaste koncentrationen var 41-80 mg/ml nikotin (90%). I endast 7% av de fall där bild av produkten erhölls (n=61) framgick nikotinkoncentrationen av etiketten på produkten. I ett enstaka fall innehöll etiketten det något oklara budskapet ”100 mg salter och 100% propylenglykol”, vilket senare visade sig innebära 100 mg/ml nikotin.
    • En majoritet av fallen som inkom till giftinformation var icke-förskrivna vapes, som inhandlats från tobaksbutiker, utländska websiter och ”service stations”.
    • I barnfallen, som alltså dominerade, tillhörde vapen vanligtvis en familjemedlem (74%) och 84% av fallen inträffade i hemmiljö. Exakt lokalisation fanns inte alltid noterat, men bland de noterade platserna/händelseförloppen fanns vätska som runnit ut på annan mat i kyl/frys, att vapen/behållaren ramlat ur en vuxens ficka, vapes lämnade i publik miljö av en främling och under soffan hemma.
    • Förgiftningen gav oftast inga eller lindriga symtom. En patient hade dock misstagit vape-vätskan för hostmedicin och fick allvarlig förgiftning med medvetslöshet, andningsdepression, kräkning, diarré och urininkontinens. Vederbörande intuberades och intensivvårdades. I övrigt var hosta, illamående/kräkning och lokal vävnadsirritation i mun och svalg vanligt. Även bröstsmärta, yrsel/medvetandesänkning och kramper förekom dock. Totalt krävde 3% av patienterna intensivvård och 15% inläggning på vanlig avdelning, medan de flesta klarade sig med några timmars övervakning på akutmottagning.

    Ja, det var en del av resultatet från aktuell studie. Regleringarna ser som sagt ganska annorlunda ut, kanske förekommer rentav andra koncentrationer etc i Sverige – jag är ärligt talat lyckligt ovetande..? Men den slutsats jag tror vi kan dra är att förgiftning orsakad av vapes eller refill-vätska till vapes absolut är en faktor för oss i prehospital vård, och framförallt då hos barn som kan få i sig detta av misstag. Författarna diskuterar också det mycket beaktansvärda att dödsfall finns rapporterade vid nikotinförgiftning med så lite som 4,2 mg/kg. Om man alltså räknar med att en ettåring väger 10 kg, så räcker det att få i sig ungefär 0,5-1 ml vape-vätska av den vanligaste koncentrationen (41-80 mg/ml) för att dosen ska vara potentiellt dödlig. Och ettåringar var som sagt den vanligaste åldern i studien… Det finns alltså all anledning att ta dessa intoxikationer på allvar, i synnerhet vid förtäring, även om en majoritet av fallen i studien inte resulterade i svåra symtom.

    Sajeev, M. F.; Roberts, D. M.; Wright, N. E.; Brown, J. A. AusVapeSafety: a prospective observational study of vape exposures and outcomes to an Australian Poisons Information Centre. Clinical Toxicology 2026;64(4):301-310. doi:10.1080/15563650.2025.2604852
  • Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice

    Idag skriver vi ännu ett avsnitt i kapitlet om methoxyflurane (Penthrox) i prehospital användning. Denna gången är studien från England och HEMS-verksamhet, där man undersökt hur framgångsrikt inhalerad methoxyfluran är vid fraktur-reponering. Och resultaten då?

    • 309 fall uppfyllde inklusionskriterierna, som var traumatisk extremitetsskada där inhalerad methoxyflurane användes för facilitering av reponering och fixering av skadan. Även fall som fått annan smärtlindring innan reponering inkluderades.
    • I 54.4% (n=168) av fallen lyckades reponering med inhalerad methoxyflurane. I 45.6% (n=141) av fallen misslyckades dock reponeringen, definierat som antingen att man misslyckades med proceduren, eller att man kunde slutföra proceduren men då med tillägg av iv sedering.
    • En positiv association fanns mellan högre ålder (aOR 1.03), tidigare administration av opioider ensamt (aOR 2.5) eller i kombination med paracetamol (aOR 2.19) och mer framgångsrik reponering. Framförallt var dock sannolikheten att lyckas avsevärt högre när det var patellaluxation som skulle reponeras (aOR 30.12). På andra sidan spektrat fanns skador på femur (aOR 0.44), och tibia/fibula (aOR 0.4) där sannolikheten att lyckas med reponering utan iv sedering alltså vara tämligen låg.

    Som summering kan väl sägas att methoxyflurane enligt studien framstår som ett måttligt användbart läkemedel vid reponering. Dock finns ett lysande undantag i form av patellaluxationer, där det ter sig betydligt mer framgångsrikt. Om man ska använda det, så verkar det också gynnsamt att ha grundsmärtlindrat patienten innan – vilket är i linje med tidigare teori i sammanhanget methoxyflurane här på Prehospitalt att det framförallt ska ses som del i en multimodal smärtlindringsstrategi. Studien är retrospektiv, förhållandevis liten och utförd i en enda högspecialiserad (HEMS) verksamhet, så resultatet bör naturligtvis bedömas därefter. En fundering jag själv hade var huruvida ALLA patienter aktuella för reponering av extremitet inkluderades, eller om klinikern i vissa fall valde iv sedering direkt om man insåg att detta sannolikt kommer att krävas? Om så var fallet riskerar ju ovan resultat vara rejält skevade, och i så fall till methoxyfluranets fördel… Jag kunde dock inte utläsa detta av studien.

    Dowsing, J.; Price, J.; Lachowycz, K.; Barnard, E. B. G. Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01591-8
  • Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis

    Dagens studie är en lite kortare och mindre sådan, i form av en retrospektiv analys av registerdata. Data från ett register över traumalarm matchats mot ett register över strokelarm som trombektomerats. Författarna fann att ”märkningen” av en patient som trauma fördröjde tiden till reperfusion med så mycket som 80 minuter eller mer, och att dessa fördröjningar i grunden inte verkade bero på diagnostisk osäkerhet utan i högre grad på felmärkning, vårdflödenas utformning och sättet på vilket resurser aktiveras. Endast ett mindre antal case inkluderades, och studien får i högsta grad ses som hypotesgenererande snarare än någonting annat. Frågan är dock i högsta grad intressant, dels eftersom iallafall jag ibland upplever diagnostisk osäkerhet i någon slags hönan-och-ägget-diskussion, men också då det finns all anledning att fundera över hur man kan optimera flödet även för patienter som initialt hamnar fel. Vi vet ju att felaktiga arbetsdiagnoser hos akutpatienter kan bestå en lång tid in i den intrahospitala vården, och ett system som effektivt förebygger detta kommer gynna patienterna.

    Bhatt, N. R.; Al-Qudah, A. M.; Bielanin, J.; Musunur, S.; Martin-Gill, C.; Guyette, F. X.; Doheim, M. F.; Starr, M. T.; Rocha, M.; Al-Bayati, A. R.; Nogueira, R. G. Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis. Stroke 2026;57(4). doi:10.1161/strokeaha.126.055131
  • Community first-responders in cardiac arrest. Effect on survival? A comprehensive Danish study of 29,445 out-of-hospital cardiac arrests

    Dagens studie är från vårt västra grannland Danmark och del av den eminenta hjärtstoppsforskning de bedriver. Likt Sverige har de ett system för att larma ut frivilliga livräddare vid hjärtstopp (systemet drivs av samma aktör som SMSlivräddare, det svenska företaget Heartrunner). Dagens studie är en retrospektiv analys av 29.445 fall av hjärtstopp utanför sjukhus i Danmark, varav man har inkluderat 21.413 patienter i analysen (bl.a. har fall som bedömdes utsiktslösa från ambulansens ankomst exkluderats). Författarna har analyserat utifrån vem som initierade HLR i tre grupper; bystander på plats (n=12613), utlarmad livräddare (n=2155) eller ambulansen (n=6140). Primära outcomes var överlevnad i 30 respektive 365 dagar. Resultatet visade på en mer än dubbelt så hög överlevnadschans om bystander på plats påbörjade HLR, jämfört med både utlarmade livräddare och ambulans. De senare två var det nämligen inga väsentliga signifikanta skillnader mellan.

    Driver man system som smslivräddare kan detta såklart vara lite tråkiga nyheter, och det sätter frågetecken på hur utlarmning av frivilliga påverkar överlevnaden. Jag tänker dock att resultatet också bör betraktas med försiktighet, och att det kanske är en indikation att det är tiden till åtgärd som är betydligt viktigare än vem som utför den. Här vet vi att vi bl.a. i Sverige har problem med ambulansresponstider, och om jag inte minns fel från någon föreläsning jag var på ligger Danmark betydligt bättre till i det avseendet, samtidigt som Sverige har andra geografiska utmaningar. Det förändrar heller inte det som påvisats i tidigare studier, att system med utlarmning av frivilliga kan minska tid till HLR och ge mer bystander-HLR. För egen del är jag lite nyfiken på sidan 2155, som är det antal gånger som HLR påbörjades av en utlarmad livräddare. Jag vet inte hur det ser ut i Sverige, men spontant skulle jag gissat att vi hade en mycket högre siffra där smslivräddare var först på plats..?

    På det hela taget kan vi konstatera att utlarmning av frivilliga livräddare fortfarande är en ytterst högaktuell fråga, och för egen del tror jag framförallt att det handlar om ”när”, ”hur” och ”var” snarare än ”om”. Dock ska alla fakta beaktas, och innevarande studie sätter på ett bra sätt fingret på att detta inte är en svartvit fråga, utan att mer forskning behövs (helst randomiserad sådan) och att inga effekter ska tas för givna!

    Abdel Rahman, H. K.; Blomberg, N.; Benediktsson, M.; Engelhardt, E.; Christensen, H. C.; Brøchner, A. C.; Mikkelsen, S.; Kjærgaard-Andersen, G.; Milling, L.; Bergmann, R. A.; Larsen, H. D.; Borup, L.; Jensen, T. W.; Holgersen, M. G.; Fasmer Blomberg, S. N.; Bogh Kjerulff, J. L.; Ringgren, K. B.; Lübcke, K. Community first-responders in cardiac arrest. Effect on survival? A comprehensive Danish study of 29,445 out-of-hospital cardiac arrests. Resuscitation 2026:111038. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111038
  • Use of Emergency Medical Services for Children With Medical Complexity

    Dagens artikel är en mycket högintressant sådan på pediatriskt tema. Närmare bestämt så har författarna tittat på barn med komplexa medicinska tillstånd (CMC), identifierat med hjälp av en algoritm för complex chronic conditions. Algoritmen syftar till att identifiera barn med tillstånd som förväntas föreligga i minst 12 månader (om inte patienten avlider innan) och som antingen påverkar flera organsystem, eller påverkar ett organsystem så svårt att det kräver specialiserad pediatrisk vård och förmodligen inläggning på högspecialiserad vårdinrättning. Det kan alltså handla om barn med komplexa sjukdomar, beroende av medicinsk teknik och/eller trach och ventilationsstöd. Syftet var att beskriva hur denna patientgrupp använder ambulanssjukvården, prehospitala och hospitala outcomes för gruppen samt att identifiera faktorer förknippat med prehospitalt hjärtstopp och in-hospital mortalitet.

    68.890 pediatrisk uppdrag totalt inkluderades, av vilka 20% berörde patienter med CMC. Vanligast var neuromuskulära tillstånd (30%), följt av respiratoriska (24%) och metabola (23%). I 67% av fallen förelåg ett komplext tillstånd, men i 18% förelåg två och i 16% tre komplexa tillstånd, där man alltså exempelvis kunde ha en komplex neurologisk sjukdom och vara trach- och ventilatorberoende samtidigt – såklart… Barn med CMC hade i högre grad neurologisk anledning bakom transporten, och hjärtstopp var dubbelt så vanligt (1% vs 0.5%). Olika typer av prehospitala interventioner var vanligare, sjukhusmortaliteten var högre (0.7 vs 0.3%) och fler skrevs in i intensivvård (7.2 vs 1.3%). Kramper var vanligaste diagnosen.

    Betydligt mer resultat finns att läsa, men då får man kika in på studien själv. Jag tycker den var intressant, då barn med olika grundsjukdomar är en relativt väsentlig del av den pediatriska populationen vi möter i ambulanssjukvården, precis som studien visar. Samtidigt är det en utsatt grupp, där vi ju ser att mortaliteten är högre, behovet av avancerad vård större och där den prehospitala handläggningen såklart behöver vara oerhört skarp. Dessa barn har i 100 fall av 100 större erfarenheter än de borde ha av vården redan innan, och att vi i ambulanssjukvården kan hjälpa dem så adekvat som möjligt är såklart oerhört mycket värt. Rekommenderad helgläsning, helt enkelt!

    Ramgopal, S.; Foster, C.; Macy, M. L.; Horvat, C. M.; Cash, R. E.; Heneghan, J. A.; Joseph, A. M.; Janofsky, S.; Martin-Gill, C. Use of Emergency Medical Services for Children With Medical Complexity. Pediatrics 2026. doi:10.1542/peds.2025-074802
  • Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study

    Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

    • 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
    • Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
    • Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
    • Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
    • Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
    • Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

    Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

    I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!

    Glawing, C.; Kylin, C.; Karlsson, I.; Nilsson, J. Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study. International Emergency Nursing 2026;86:101798. doi:10.1016/j.ienj.2026.101798
  • Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena

    Idag har jag läst en case study från Tyskland på hur sjukvården påverkades under covid-19. Jag har inte fördjupat mig så mycket i covid-19-studier, men en lite allmän känsla (som mycket väl kan vara felaktig) är väl att man kanske inte tagit ur alla de lärdomar man skulle kunna ur pandemin. Därför är det roligt att se prehospitala studier, tycker jag. Författarna har jämfört lockdownperioder under pandemin med perioder före pandemin vad gäller uppdragsvolym, sökorsaker och tider. Några resultat:

    • Det totala antalet ambulansuppdrag minskade under lockdown, med vissa variationer mellan olika lockdownperioder.
    • Den genomsnittliga patientåldern var högre under lockdown (62.2 år) jämfört med tidigare (58.9 år).
    • Fler patienter behandlades på plats (29.6% vs 23%).
    • Färre patienter med hjärt-kärlsjukdom sökte ambulanssjukvård under pandemin, medan psykiatriuppdragen ökade.
    • Både tider på plats och överrapporteringstider ökade.

    Jag tänker att stora variationer i covid-19:s påverkan kan finnas mellan länder, beroende på vilken strategi länderna tillämpade för att begränsa smittspridningen. För mig är dock resultaten förknippade med stor igenkänning. Jag minns hur vi försökte bedriva introutbildning i början av pandemin, men vi hade nästan inga patienter – för alla de vanliga patienterna var på något vis puts väck. Och alla de patienter vi hade var covid-relaterade. Det där normaliserades delvis efter ett tag, men samtliga mönster i studien överensstämmer med min uppfattning. Jag tänker att det vore intressant med djupare analyser av vad som hände med exempelvis hjärt-kärlpatienterna, som tycks ha sökt vård i lägre utsträckning. En rimlig hypotes torde ju vara att deras habituella sjukdomstillstånd inte påverkades så jättemycket av pandemin, utan att det som återspeglas snarare var en rädsla att söka vård av smittskäl, eller för risken att tränga ut någon annan. Även ökningen i psykiatriuppdrag är intressanta, den får väl sägas vara förståelig och förväntad då en andel patienter med psykiatriska besvär tenderar få mer problem i samband med stora händelser, men att få mer förståelse för mekanismerna bakom skulle ändå kunna bidra till att öka vår beredskap för ev. kommande pandemier.

    Brock, J.; Lux, H.; Lang, S.; Winning, J.; Gratzias, A.; Lewejohann, J.; Bauer, M.; Dickmann, P. Health care system resilience – Evaluating the effect of the COVID-19 pandemic on emergency medical service demand in Germany: A case study from the city of Jena. PLOS One 2026;21(3):e0344992. doi:10.1371/journal.pone.0344992
  • The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation

    Jisses, jag har så mycket spännande artiklar i kö att läsa nu så jag vet knappt var jag ska börja. Idag har jag iallafall återvänt till hjärtstoppstemat, trots avsaknad av helg. Det är dr Sheldon Cheskes, mannen bakom DOSE-VF (den nu välkända dubbeldefibrilleringsstudien), som är tillbaka med ännu en sekundäranalys av nämnda studie. Denna gången är fokus på hur strömstyrka, elektrodernas placering och ROSC hänger ihop vid refraktärt VF, vilket författarna precis som i huvudstudien definierat som kvarstående/återkommande VF efter tre defibrilleringar. Fokus i studien var på de första sex defibrilleringarna, och senare defibrilleringar exkluderades för att undvika confounding – exempelvis det uppenbara faktum att chansen till ROSC efter så lång tid rent generellt bör vara ganska låg om det inte redan uppnåtts, och då kan bero på komorbiditeter osv. I egenskap av sekundäranalys per-protokoll så är ju studien retrospektiv och får ses som hypotesgenererande snarare än konfirmerande, men resultatet är onekligen ändå intressant:

    • 342 fall inkluderades, patienternas genomsnittliga ålder var 64 år och 85% var män. Av 849 defibrilleringar utfördes 51.6% på standardvis, 25.4% efter vektorbyte och 22.9% med dubbelsekvensdefibrillering (DSED).
    • Den genomsnittliga strömmen var högre för anterio-posterior (AP) elektrodplacering än för anterio-lateral dito (både vid standarddefibrillering och DSED). Ingen signifikant koppling mellan strömstyrka och ROSC fanns däremot.
    • AP elektrodplacering var däremot associerat med ROSC, i jämförelse med AL (aOR 2.01, 95%CI 1.12-3.59).

    Summa summarum så uppvisar ju studien en relativt stark koppling mellan AP elektrodplacering och möjligheten att uppnå ROSC vid 3:e till 6:e defibrilleringen vid refraktärt VF. Här finns dock många begränsningar, exempelvis kring olika defibrillatorfabrikat, det uppenbara att studien är retrospektiv med risker för confounding, relativt litet antal fall, osv. Men, sätter man det i perspektiv till DOSE-VF-studien så blir ju ändå en hypotes att den stora faktorn kanske inte handlar om strömstyrkan och den minskade impedans i bröstkorgen (för andra stöten) som två stötar i rad kan innebära, utan att det kanske i högre grad handlar om elektrodernas placering. Följaktligen vore det ju oerhört intressant att se en välplanerad RCT på olika initiala elektrodplaceringar, och om jag förstår Dr. Cheskes rätt på LinkedIn så är det exakt detta de planerar i en kommande studie som de kallar POSITION RCT. Denna ser vi fram emot, och skulle ju faktiskt kunna bli vägledande i hur riktlinjer ska formuleras framöver, beroende på hur resultatet utfaller i denna men även i de stora DSED-studier som dragits igång, däribland exempelvis svenska, högintressanta Double D.

    Som en parentes kan ju konstateras att European Resuscitation Council, om man bara ser till innevarande studies resultat, kanske lagt sig på en ganska bra nivå när man i 2025 års guidelines rekommenderar att överväga vektorbyte till AP position efter tre misslyckade defibrilleringar. Fortsätt självklart att göra ”som vanligt” i Sverige, om ni inte är del av någon studie som säger annat. Som bekant kommer nytt utbildningsmaterial i maj 2026 från HLR-rådet, och då får alla se vad som står i detta 🙂

    Cheskes, S.; Drennan, I. R.; Turner, L.; Pandit, S. V.; Walker, R. G.; Taylor, T. G.; McLeod, S. L.; Dorian, P. The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation. Resuscitation 2026:111061. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111061