Tagg: Bäckengördel

  • Acute management of pelvic ring injuries: identifying common treatment principles across institutional algorithms

    Tänker att vi rullar vidare på bäckenfraktur-temat med en superfärsk reviewartikel om det akuta omhändertagandet av just dessa skador. I ljuset av gårdagens artikel är ju förekomsten av extern stabilisering i 92% av fallen och specifika typer av bäckengördlar i 68% av fallen intressant. Artikeln är inte specifik för det prehospitala fältet, men absolut relevant och läsvärd. Blir inte mer text än så idag, gå in och läs helt enkelt om du finner ämnet intressant!

    Halvachizadeh, S.; Hübner, C. T.; Pfeifer, R.; Katzir, A.; Sagi, C.; Kanakaris, N. K.; Giannoudis, P. V.; Grewal, I.; Mauffrey, C.; Pape, H.; Starr, A. J. Acute management of pelvic ring injuries: identifying common treatment principles across institutional algorithms. European Journal of Orthopaedic Surgery & Traumatology 2026;36(1). doi:10.1007/s00590-026-04993-7
  • Prehospital Variables Do Not Reliably Identify Pelvic Fracture Morphologies Amenable to Pelvic Binder Application: A Retrospective Imaging Review

    Bäckengördelns vara eller icke vara i prehospital vård har varit på tapeten ett tag. Därför känns dagens studie högrelevant, om en ganska liten. I studien analyserades 298 vuxna traumapatienter med i efterhand CT-konfirmerad bäckenfraktur retrospektivt (av fyra ortopeder) utifrån hur lämplig deras bäckenskada var för applicering av bäckengördel. Analysen baserades på röntgenbilderna och resultatet var ganska tydligt. 17% av patienterna bedömdes som att de skulle gynnats av en bäckengördel medan en gördel bedömdes kunna vara direkt ogynnsam på hela 56% av patienterna. Hos 28% var utfallet neutralt. Samtidigt var de variabler som författarna bedömde rimliga att utvärdera prehospitalt (hypotension, takykardi, shock index (SI), Injury Severity Score (ISS), medvetandegrad (Glasgow Coma Scale), and skademekanism) i låg grad lämpliga prediktorer för applicering av bäckengördel. Bäst utfall gav ISS (AUC 0.65, 95% CI 0.58-0.73), och det är ju som bekant en mycket generell variabel som knappast är någon rimlig specifik indikator för bäckengördel. Allt detta tycks ju tala emot användning av bäckengördel prehospitalt, då vi summa summarum riskerar göra mer skada än nytta. Dock tycker jag det finns några väsentliga svagheter… Dels grundas ju lämpligheten på en bedömning av fyra ortopeder, och inte på några faktiska ”hårda” utfallsmått. Resultatet torde kunna påverkas av ortopedernas personliga bias om bäckengördlar, och kanske rentav att bias kring ambulanspersonalens kompetens kan spela in. Men jag tänker också att resonemang om smärta i bäckenet helt saknas i artikeln, vilket gör mig lite osäker på vilka kliniska resonemang som ligger bakom. Om man ser till det grundläggande i att identifiera en bäckenfraktur torde ju bäckensmärta gissningsvis vara signifikant. Att den däremot är signifikant för att skilja mellan olika slags bäckenfrakturer är ju inte lika självklart, men har författarna analyserat smärta/smärtintensitet i kombination med de aktuella variablerna? Här kunde de tjänat på lite mer utförliga resonemang tycker jag, så jag som läsare kan följa med. Men, bottom line… Ännu ett frågetecken läggs till bäckengördelns vara eller icke vara prehospitalt, och en läsvärd studie!

    Forssten, M. P.; Al Saadi, H. S.; El Helw, A.; Simon, V. J.; Ribeiro, M. A.; Trehan, N.; Forssten, S. P.; Trehan, R.; Mohseni, S. Prehospital Variables Do Not Reliably Identify Pelvic Fracture Morphologies Amenable to Pelvic Binder Application: A Retrospective Imaging Review. The American Surgeon™ 2026. doi:10.1177/00031348261494137
  • Prehospital application of pelvic binders for suspected pelvic ring injuries: a retrospective cohort study

    Dagens studie är retrospektiv och handlar om i vilken grad bäckengördel använts vid konstaterade bäckenfrakturer. Studien kommer från Kanada och ett enda traumacenter, vilket gör den tämligen kontext-känslig och med tveksam generaliserbarhet. Det finns dock en del intressanta data att plocka ur…

    Några intressanta resultat:

    • 319 patienter inkluderades, medianåldern var 42 år, 61% var män och median injury severity score 17.
    • 73% av bäckenfrakturerna var stabila, 27% instabila.
    • 9.4% av bäckenfrakturerna totalt erhöll stabilisering med gördel eller motsvarande, 17% av de instabila frakturerna.
    • Efter justering för confounders så var GCS-score, smärta vid prehospital undersökning och lågt blodtryck associerat med högre odds för instabil bäckenfraktur.

    Kort och gott så fick få av de konstaterade bäckenfrakturerna prehospital stabilisering av sin fraktur – mindre än en av fem av de instabila frakturerna, som är de som verkligen skulle kunna ha nytta av det. Dock måste man ju ta med i denna ekvation att evidensstödet för stabilisering av bäckenet på detta vis är tämligen svagt, vilket författarna också tar upp i slutet av diskussionen. Samtidigt är det känt att bäckenstabilisering kan ha negativa effekter, i värsta fall genom ökad blödning snarare än minskad, och därutöver på andra sätt såsom trycksår m.m. vilket författarna också nämner. Här vore det intressant att se en kompletterande studie där också samtliga patienter som fått bäckenstabilisering inkluderades – oavsett om de visade sig ha fraktur eller inte – för att se andelen falskt respektive sant positiva och negativa misstankar om fraktur. Jag tänker att utifrån det begränsade evidensstödet, där bäckenstabilisering som jag uppfattat det är en lite ifrågasatt åtgärd, är det ganska svårt att avgöra hur resultatet gällande andelen appliceringar ska tolkas. Däremot är ju siffrorna kring andelen stabila vs. instabila frakturer intressanta, och även de faktorer som var förknippade med ökad risk för instabil fraktur.

    Maclean, L.; Friedman, D.; Nazir, A.; Hiller, M.; McGowan, M.; Drennan, I. R.; Nolan, B. Prehospital application of pelvic binders for suspected pelvic ring injuries: a retrospective cohort study. Prehospital Emergency Care 2026:1-10. doi:10.1080/10903127.2026.2686790
  • Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study

    Mer på temat traumatiskt hjärtstopp, som kanske återkommer lite mer frekvent ett tag då det är ett intresseområde som jag gillar att hålla mig uppdaterad inom. I denna retrospektiva multi-centerstudie från Österrike har författarna analyserat fem interventioner i form av; etablerande av fri luftväg+ventilation med syrgas, bilateral dekompression av thorax, applikation av bäckengördel, vätskeinfusion samt administration av adrenalin och hur dessa påverkar ROSC, 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad vid traumatiskt hjärtstopp. Datan kommer från en landsomfattande HEMS-organisation i Österrike och täcker perioden från 2010-2019, dvs. under perioderna av ERC-guidelines gällande 2010-2015 och 2015-2021. Lite resultat:

    • 996 fall inkluderades i analysen. Fall av TCA med >15 min utan livstecken (n=410) och fall där ingen resuscitering startades av oklar orsak (n=437) exkluderades samt fall med brännskador (n=2).
    • ROSC uppnåddes hos 34.2% av patienterna. 30-dagarsöverlevnaden var 7.4% och 1-årsöverlevnaden 6.6%.
    • Det fanns en korrelation mellan antalet utförda interventioner och ROSC samt överlevnad.
    • Vätskeinfusion, bäckengördel och luftväg/ventilation var förknippat med ökad sannolikhet för ROSC. För 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad var sambandet tydligast vad gäller vätska och bäckengördel, medan det var mindre tydligt för luftväg/ventilation. Thoraxdekompression saknade tydligt samband mot bättre överlevnad. Adrenalin ökade chanserna för ROSC, men inte överlevnad.

    Min analys är att resultatet är intressant. Åtgärder kopplade till cirkulationen visar hög potential vilket är väntat eftersom hypovolemi är den dominerande orsaken till dåligt utfall. Att dekompression av bröstkorgen visar på lägre samband kan bero både på att det är en mindre vanlig orsak, men också på att ett mindre antal patienter erhöll denna åtgärd. Kanske hade fler behövt den? Överlag finns dock flera andra svagheter med studien. Den är utförd på data från 2010-2019. Jag vill minnas det var år 2015 som ERC:s handlingsplan för traumatiskt hjärtstopp kom, och i studiens metod framgår också att inget särskilt protokoll eller standardprocedur för traumatiskt hjärtstopp användes i organisationen när studien genomfördes. Att resultatet ändå visar så (oväntat) höga överlevnadssiffror kan ju verka tilltalande – och det understryker verkligen att vi ska resuscitera även patienter med traumatiskt hjärtstopp eftersom det faktiskt finns överlevnadschans. Dock måste man här ta i beaktande det stora bortfallet av patienter med TCA där återupplivning av oklar anledning ej påbörjats. En inte alltför vild gissning är att de läkare som bemannade organisationens helikoptrar satsade på de patienter där de bedömde att det fanns rimliga överlevnadschanser, vilket gör att den exkluderade gruppen sannolikt innehåller många av patienterna med sämst prognos. Summa summarum ger studien en indikation om åtgärder som kan vara viktiga vid TCA, men jag skulle också säga att svagheterna är så stora att det egentligen inte går att värdera resultaten kring de enskilda åtgärderna. Randomiserade studier är såklart önskvärt, men om inte annat retrospektiva studier där ett tydligt behandlingsprotokoll funnits, och tydliga kriterier för vilka patienter som inkluderas utan så besvärande stort bortfall där orsaken till exklusion i princip är okänd. Det vi KAN läsa ut är återigen: Det finns patienter med traumatiskt hjärtstopp som har chans att överleva. Och kanske, att det helt uppenbart är så att det finns interventioner vi gör som kan bidra till eller motverka att så blir fallet, sannolikt bland annat några av de som studerats 🙂

    Erblich, R.; Meier, J.; Mahecic, T. T.; Noitz, M.; Kalb, S.; Trimmel, H.; Baumkirchner, J. M.; Havlicek, M.; Voelckel, W.; Carenzo, L.; Dünser, M. W. Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01486-0