Här kommer en registerstudie från 2022 som jag uppmärksammades på i dagarna via sociala medier och som belyser intressanta genusperspektiv. Forskarna har extraherat data rörande motorfordonsolyckor från mer än 450.000 fall ur det brittiska traumaregistret TARN och identifierat skillnader mellan könen vad gäller skadebild, förekomst av fastklämning och outcome. I korthet visar resultaten att kvinnor kläms fast i högre grad men att männen har allvarligare skador och högre risk att dö. Skadornas lokalisationer skiljde sig också, där männen hade mer ansikts-, thorax- och extremitetsskador medan kvinnorna i högre grad skadade bäcken och ryggrad. Det intressanta är i mitt tycke inte siffrorna som sådana, utan att vi uppmärksammas på det faktum att anatomi/fysiologi, säkerhetssystemens och fordonens utformning, körbeteenden m.m. gör att vi faktiskt i viss mån kan förvänta oss olika skador på män och kvinnor, men också andra skillnader som kan vara operativt intressanta på en olycksplats rörande exempelvis fastklämning och extrikation.
Tagg: Trauma
-
Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN)
Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN). BMJ Open 2022;12(5):e061076. doi:10.1136/bmjopen-2022-061076Sammanfattning genererad av AI:Registerstudie från brittiska traumaregistret (TARN) 2012–2019 som analyserade könsskillnader vid svåra motorfordonskollisioner. Kvinnor var oftare fastklämda än män (15,8% vs 9,4%). Skademönster skilde sig: män hade oftare huvud-, thorax- och extremitetsskador, kvinnor oftare bäcken- och ryggskador. Efter justering för ålder×kön, skadeseveritet, GCS och komorbiditet sågs ingen mortalitetsskillnad.
– Kvinnor var signifikant oftare fastklämda än män vid MVC.
– Skademönster skilde sig mellan könen (män mer huvud/thorax/lemmar; kvinnor mer bäcken/rygg).
– Ingen könsskillnad i mortalitet efter multivariat justering.
– Resultaten kan stödja mer jämlik triage, räddningsinsats och säkerhetsdesign.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review
Ännu en scoping review, denna gång fokuserad på obehag hos traumapatienter upplevt under den prehospitala vårdepisoden samt interventioner för att hantera obehaget. Om man börjar med lite kritik så tillämpar studien ganska breda inklusionskriterier. Exempelvis har rena guideline-artiklar inkluderats vilket jag kan fundera lite över. Om man sneglar på litteraturlistan så förekommer också en del självcitering. Sammantaget tycker jag ändå att resultatet inkluderar intressanta delar med grund i relevanta studier.
Det främsta obehaget var inte helt oväntat smärta. Även köldrelaterat obehag, oro/ångest/rädsla och obehag relaterat till rörelsebegränsning berörs dock. Några särskilt intressanta saker tycker jag är hur hantering av emotionella faktorer såsom oro kunde bidra till att också modulera smärtan, vilket understryker hur viktigt ett holistiskt perspektiv är och multimodulära strategier med både farmakologisk och icke farmakologisk hantering av smärta och lidande. Apropå lidande så finns en annan intressant aspekt av det i form av att studien belyser vårdlidande orsakat av (spinal) rörelsebegränsning.
Man får ta det för vad det är, men som ambulanssjuksköterska finns en del intressanta reflektioner för arbetet med traumapatienter att plocka ur denna artikel.
Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review. Journal of Emergency Nursing 2026;52(1):218-238.e5. doi:10.1016/j.jen.2025.08.014Sammanfattning genererad av AI:Scoping review som kartlade obehag hos vuxna traumapatienter i prehospital vård samt åtgärder för att minska dem. Smärta var vanligast, följt av ångest/rädsla, köldrelaterat obehag och obehag av immobilisering. Farmakologiskt användes främst opioider, NSAID, paracetamol, ketamin och metoxyfluran. Icke‑farmakologiskt nämndes bl.a. akupressur, TENS, kyla, uppvärmning, kommunikation och emotionellt stöd; vissa visade lovande effekt.
– Smärta dominerade, men flera andra obehag förekommer i prehospital traumavård.
– Både läkemedel och kompletterande icke‑farmakologiska insatser används; akupressur och kommunikation verkar lovande.
– Brist på standardiserade verktyg för att bedöma obehag utöver smärta.
– Behov av mer forskning om kombinerade insatser och mer heltäckande protokoll.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden
Prehospital behandling av blödande patienter är ett ständigt hett ämne. Denna deskriptiva observationsstudie från svensk ambulanssjukvård ger några intressanta perspektiv. GI-blödning och trauma var vanligast, och 50% erhöll blodtransfusion vid ankomst till sjukus. Detta samtidigt som endast 28% fick tranexamsyra prehospitalt och 41% av patienterna hade koagulopati. Det kan såklart ha varit så att man i de flesta fall hade korta prehospitala tider där TXA hade fördröjt handläggningen (vilket motsägs lite av att en tredjedel av patienterna fått >1000 ml vätska), men man undrar ju ändå om ökad administration av TXA hade kunnat minska mängden koagulopati och kanske även förbättra outcome? Läsvärt!
Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01439-7Sammanfattning genererad av AI:Prospektiv multicenter observationsstudie av 181 vuxna blödningspatienter där ambulansen startade kristalloid vätskebehandling. Vanligaste orsaker var gastrointestinal blödning (48%) och trauma (23%). Medelvolym kristalloider 626 mL; en tredjedel fick ≥1000 mL. 41% hade koagulopati vid ankomst. SI >1,3 förutsade transfusionsbehov; blödning ≥500 mL ökade 24 h-mortalitet (totalt 7,2%).
– GI-blödning och trauma var vanligaste orsakerna till prehospital svår blödning.
– Kristalloidvolymer varierade; cirka en tredjedel fick ≥1000 mL.
– Koagulopati vid ankomst var vanligt (41%).
– SI >1,3 och blödning ≥500 mL var kopplade till transfusionsbehov respektive högre 24 h-mortalitet.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma
På senare år har prehospital administration av tranexamsyra (TXA) blivit rutin vid större trauman med misstanke om icke komprimerbar blödning, om det kan göras utan att fördröja handläggningen. Tre timmar från trauma till administration av läkemedlet används ofta som tidsgräns, men det vetenskapliga underlaget för siffran är begränsat. I den här studien presenteras nya data, och resultaten pekar på osäker effekt av TXA om det administreras senare än 90 minuter efter traumat. Vem vet, kanske är författarna en ny standard på spåren..?
Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma. Annals of Emergency Medicine 2026;87(1):83-89. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.06.609Sammanfattning genererad av AI:Explorativ analys av PATCH-Trauma, en randomiserad studie där vuxna med större trauma fick tranexamsyra (1 g bolus prehospitalt + 1 g infusion) eller placebo. Tid från skada till första dos analyserades mot 28-dagarsmortalitet. Dödlighetsrisken ökade med längre tid; tydligast nytta sågs upp till 90 minuter. TXA inom 90 min minskade mortalitet, men efter 90 min sågs ingen effekt.
– Tid till första TXA-dos var kopplad till 28-dagarsmortalitet; tidigare behandling gav större nytta.
– TXA inom 90 minuter minskade dödlighet jämfört med placebo (justerad RR 0,64).
– TXA efter 90 minuter minskade inte mortalitet (justerad RR 1,04).
– Resultaten antyder ett optimalt behandlingsfönster inom 90 minuter efter trauma.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).