Tagg: Trauma

  • Trauma in Pregnancy: A Modern Review of the Literature

    Mycket att göra och det blir därför en lite kortare text idag. Det ska dock inte tolkas till nackdel för dagens artikel, som är en ganska fritt skriven review/sammanställning av kunskapsläget kring det ganska ovanliga ämnet trauma hos gravida. I artikeln finns en genomgång av fysiologiska förändringar hos den gravida kvinnan, prehospital bedömning, triage och åtgärder utifrån airway, breathing, circulation, pain osv. Även resucitativ hysterotomi, thorakotomi m.fl. tämligen avancerade åtgärder berörs. Detta berör ju riktiga sällanhändelser, men händelser där all kunskap kommer kännas extremt välkommen om man ställs inför dem. Rekommenderar läsning!

    Laffin, R.; Engel, T.; Hartleben, E.; Blank, J.; McIntosh, J.; Schmitt, T. Trauma in Pregnancy: A Modern Review of the Literature. Current Emergency and Hospital Medicine Reports 2026;14(1). doi:10.1007/s40138-025-00331-z
  • Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial

    Jag har i flera tidigare inlägg skrivit om tranexamsyra och även den huvudstudie som kallas för PATCH-Trauma (närmare bestämt den 2 jan). Här kommer en ny subgruppsanalys från studien där 516 patienter inkluderades i en analys av outcomes 24 månader efter inklusion för patienter som fått TXA jämfört med placebo. Fördelaktig neurologisk outcome definierades som 5-8 på the Extended Glasgow Outcome Scale (GOS-E), och utöver detta analyserades även mortalitet. I TXA-gruppen fanns 167 (64%) patienter med fördelaktig neurologisk outcome och 61 (23.4%) avlidna, medan det i placebo-gruppen fanns 149 patienter (58%) med fördelaktig neurologisk outcome och 71 (28%) avlidna. P-värde för jämförelsen av neurologisk outcome var 0.2 och för jämförelsen av avlidna 0.24, d.v.s. icke signifikant i båda fallen. Konklusionen blir alltså att ingen skillnad sågs efter 24 månader. Kanske beror detta helt enkelt på att behandlingen faktiskt inte har någon effekt, dock bör också nämnas att subgruppen bestod av en mindre del av det totala antalet deltagare i studien, och båda siffrorna visar ju tendenser i riktningen att det finns en fördel med TXA, så det skulle ju möjligen kunna handla om otillräcklig power i den statistiska analysen. Författarna nämner också i sin diskussion att subgruppen består i patienter som transporterades med helikopter, med långa prehospitala tider, svårare skador och högre andel med skallskador, så eventuellt kan dessa karaktäristika påverka resultatens generaliserbarhet.

    Mitra, B.; MacKenzie, S.; Bourke, E. M.; Aldous, R.; Grant, A.; Bernard, S.; Gantner, D.; Read, D. J.; Reade, M. C.; Trapani, T.; Myles, P. S.; Cameron, P. A.; Gruen, R. L. Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial. JACEP Open 2026;7(4):100417. doi:10.1016/j.acepjo.2026.100417
  • Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe

    Idag blir det en lite kortare text, som handlar färsk artikel som jämför den medicinska insatsen efter terroristhändelser i Australien, USA och England. Approachen i USA uppges präglas av tidig tillgång till offer, begränsad vård i varm zon och en större kunskap om blödningskontroll hos allmänheten. Bilden i europa beskrivs som mer heterogen mellan olika länder, men där man i Storbritannien har en tydligare command-and-control – som dock inte nödvändigtvis ger tidigare tillgång till patienterna. Den australiska modellen beskrivs som mer säkerhetsmedveten, med risk att tillgång till patienterna också fördröjs. Författaren diskuterar hur den kanske viktigaste variabeln som skiljer sig åt i sjukvårdens svar på terrorism mellan olika länder/kulturer inte är typen av attack, bakomliggande ideologi eller sjukvårdssystemets kapacitet – utan snarare hur juridik, föreskrifter, rutiner och regler begränsar tidig tillgång till patienter och balansen mellan nytta och risk. Jag kan tycka ur ett källkritiskt perspektiv att det är en lite väl offensiv och långt dragen slutsats i förhållande till vad den komparativa analysen tycks visa, då denna inte med någon form av rimlig säkerhet värderar olika faktorer mot varandra. Mycket möjligt att det stämmer, men påståendet kan nog ses i lika hög grad som ett inlägg i debatten som ett objektivt resultat. Gå in och läs och avgör själv!

    Richardson, M. Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe. Journal of High Threat & Austere Medicine 2026;8(1). doi:10.33235/JHTAM.8.1.13-19
  • Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity

    Dagens artikel är dansk och är en retrospektiv studie som undersöker traumateamsaktivering för pediatriskt trauma vid Danmarks fyra level 1 trauma centers under 10 års tid. Primär outcome var graden av övertriage, vilket författarna definierade som en ISS < 15. De fann också att andelen övertriage var mycket hög, men också variabel, mellan 81-95% beroende på vilket center – 14% av patienterna hade ISS >= 15. Här finns också en intressant iakttagelse, att de fyra centren hade olika kriterier för traumalarmsaktivering, där vissa använde poängsystem där avvikelser/skador alltså summerades i en poäng för aktivering, medan andra center hade system där ett ensamt kriterie kunde generera traumalarmsaktivering. Vid vissa center var skademekanism en faktor, medan det inte var det vid andra. Mortaliteten i studien var låg (2.2%) och ökade inte helt oväntat med ISS där ISS >= 25 hade 20% mortalitet.

    Det finns en del intressanta resultat i studien, och en tanke blir att Danmark kanske skulle tjäna på att göra ett arbete likt de svenska nationella traumalarmskriterierna. Sen är det inte mitt hemområde direkt, men jag känner mig inte helt säker på att de max 25-50% övertriage som American College of Surgeons Committe on Trauma rekommenderar är lika applicerbart på traumatiskt skadade barn som på vuxna..? Barn har ju en tendens att kompensera längre, kan vara svårare att undersöka adekvat samt få adekvata svar från (beroende på åldersgrupp – det kan ju även vara tvärtom) och har en tendens att orsaka mer osäkerhet hos både prehospital och intrahospital personal. De utgör dessutom en relativt liten andel av den totala helheten traumapatienter, och jag kan se ett antal skäl att man kanske ska ha en lite högre toleransnivå än på vuxna. Men, framförallt så är det svårt att värdera hur adekvat triagen är som helhet när inte mängden undertriage kan värderas. Inget av detta är dock någon kritik mot studien, som ter sig välgjord, utan mer resonemang kring helheten… 🙂 Läsvärt, tycker jag, särskilt om man är intresserad av pediatrik och/eller trauma.

    Nordestgaard, C. H.; Gude, M. F.; Leth, S. V.; Raaber, N. Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03208-2
  • Eye-related emergency calls and prehospital management in region Zealand, Danmark: a register-based cohort study

    Dagens studie kommer från Danmark och rör ett lite udda ämne: ögon-relaterade larm. Författarna har gått igenom patientjournaler för samtliga patienter som sökte för ögon-relaterade symtom i en dansk region under åren 2017-2025. Totalt inkluderades 376 patienter med en medelålder av 50 år och 62% män. Vanligast var prio 2 (eller B som det heter i Danmark) och problemen var i 32% av fallen relaterade till kemisk exponering, 26% synförlust och 18% trauma mot ögat. Synstörning var det vanligaste dokumenterade symtomet i ambulansjournalen (54%). I 27% av fallen genomfördes ögonsköljning. Intressant och tänkvärt är att 7.4% av patienterna fick en TIA eller stroke-diagnos, vilket – även om det inte i ren numerär är många patienter – understryker att man såklart bör beakta detta vid synrelaterade symtom. Något som förvånade mig lite var att främmande kropp endast stod för 7.8% av diagnoserna – en siffra som jag nog tänkte skulle vara högre av någon anledning. Bra läsning för lite överblick av ett ovanligt område, blir sammanfattningen!

    Jensen, N.; Blomberg, S. N. F.; Sørensen, T. L.; Thiele-Nygaard, A. E.; Møller, T. P.; Rafner, M.; Blomberg, A. M.; Christensen, H. C. Eye-related emergency calls and prehospital management in region Zealand, Danmark: a register-based cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01618-0
  • Analgesic and Physiologic Effects of Ketamine Compared with Opioids in Prehospital Trauma Care: A Systematic Review and Meta-Analysis

    Här kommer en intressant metaanalys av studier som jämför ketamin med opioider vid trauma. Trots att ketamin känns relativt välstuderat så är det inget jätteunderlag som studien baseras på. 18 studier inkluderades varav 4 RCT:er och 14 observationsstudier. Endast 3 av dessa var lämpliga för metaanalys av monoterapi med ketamin jämfört med monoterapi med opioider. Huvudfyndet var iallafall att ingen signifikant skillnad i smärtlindrande effekt (NRS-förändring) fanns mellan ketamin och opioider, vilket får tolkas som att det tyder på att effekten är jämförbar av båda preparaten/-grupperna. Dock baseras ju detta resultat på få studier och med hög heterogenitet, så man får nog betrakta detta ur ett ganska försiktigt perspektiv. Sekundära fynd var att ketamin ledde till viss ökning av hjärtfrekvensen relativt opioider, medan ingen påverkan på andningsfrekvensen jämfört med opioider fanns. Förekomsten av avvikande händelser var jämförbar mellan grupperna, men rapporteringen spretig och författarna diskuterar att underrapportering var trolig.

    Mitt spontana intryck är att jag är lite förvånad, då jag nog hade förväntat mig bättre smärtlindrande resultat av ketamin. Dock är ju detta beroende av flera faktorer, såsom dos, när utvärdering sker m.m. så man får som sagt vara försiktig med slutsatserna. Just det här med när i tiden utvärdering sker är ju också intressant. En av ketaminets stora fördelar, utöver att det har en gynnsam hemodynamisk effekt, är ju anslagstiden – vilket förvisso kan vändas till en nackdel vad avser halveringstiden och att läkemedlet går ur (för) fort. Det tycks helt enkelt utifrån innevarande studie som att mer forskning behövs även på detta område 🙂 Om man fick drömma lite skulle en stor prehospital RCT där flera olika alternativ för smärtlindring vid flera olika typer av smärta stå högt på min önskelista. Typ PreMeFen fast i större multi-center-form och med fler preparat!?

    Meyer, A. C.; Kuo, M.; Duriancik, D.M. Analgesic and Physiologic Effects of Ketamine Compared with Opioids in Prehospital Trauma Care: A Systematic Review and Meta-Analysis. Journal of Emergency Medicine 2026;85:28-44. doi:10.1016/j.jemermed.2026.02.032
  • Comparison of needle decompression to simple (finger) thoracostomy in non-perfused cadaveric models with theoretical tension pneumothorax

    Dagens artikel kommer från USA och är en jämförelse av fingerthorakostomi vs. nåldekompression för tryckpneumothorax. Författarna har använt 21 mänskliga kroppar (avlidna dito) och på dessa skapat en teoretisk övertryckspneumothorax samt etablerat tryckmätning i pleura. Därefter har de försökt lösa tryckpneumothoraxen med nåldekompression användande en SPEAR-nål. Denna liknar till viss del de TPAK-nålar som jag föreställer mig är mer utbredda i Sverige, men med vissa viktiga skillnader: nålen är fenestrad, längre, har en annan spets och är 10G istället för 14G (d.v.s. större lumen). Sedan har de gjort en fingerthorakostomi, och jämfört tryckmätningarna med varandra.

    Resultaten i korthet är att fingerthorakostomin löste 92.1% av fallen, jämfört med nåldekompression som löste 76.3%. Det gick också fortare att avlasta med fingerthorakostomi, och trycket sjönk mer och blev i högre glad en ”komplett” avlastning – oklart dock den kliniska relevansen av detta. Som svagheter diskuteras bland annat att försöket gjordes på icke levande kroppar som därmed saknade effektiv cirkulation, och själva tillståndet med övertryckspneumothorax var därför i någon mån teoretisk snarare än ett verifierat och kliniskt symtomgivande tillstånd. Författarna spekulerar även att de misslyckade fingerthorakostomierna berodde på faktorer kopplade till icke levande vävnad.

    För svensk del tänker jag att detta ger en indikation om att fingerthorakostomi är en säkrare metod, men också att det finns en potential att lyckas med en stor del av nåldekompressionerna – men då med reservationen att den nål som använts i försöket är mer avancerad och med vidare lumen än de vanligt förekommande TPAK-nålarna, och att dessa potentiellt kan ha sämre effekt. Vad man kanske bör ta med sig i sammanhanget traumatiskt hjärtstopp, där avlastning av trycknpneumothorax ju är en del, är att det stärker intrycket att nåldekompression inte bör betraktas som en säker åtgärd av problemet – och författarna diskuterar detta i termer av att man som kliniker bör bibehålla en misstanke på rimlig nivå om att man eventuellt inte lyckats avlasta övertryckspneumothoraxen helt…

    Ausman, J. A.; Achay, J. A.; Smith, V. C.; Rahm, S. J.; Bolleter, D. S. Comparison of needle decompression to simple (finger) thoracostomy in non-perfused cadaveric models with theoretical tension pneumothorax. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2661803
  • Effectiveness of plasma versus crystalloids in pre-hospital hemorrhagic shock: systematic review and meta-analysis

    I dagens artikel har författarna gjort en systematisk review och metaanalys och försökt jämföra plasma med kristalloid vätska vid prehospital hemorragisk chock. Totalt inkluderades fem studier varav tre RCT:er och två retrospektiva kohortstudier. Det totala antalet patienter i metaanalysen var 1.129 st, samtliga uppfyllande kriterier för ”major trauma” som författarna definierade som ISS>=15, SBP<90 mmHg och/eller HR >120bpm, samt RTS<=10.

    Resultatet var kort och gott att det inte gick att påvisa någon signifikant skillnad på 28-30-dagarsmortalitet, vilket var primärt utfall, och inte heller på övriga utfall som handlade om saker såsom längd på intensivvård, sepsis, behov av protokoll för massiv infusion, hemostatiska parametrar m.m. Sammanfattningsvis uppvisade dock de inkluderade studierna låg certainty of evidence pga studiedesign, lågt antal patienter och stora konfidensintervall. Det är alltså svårt att utifrån studien egentligen säga så mycket om saken. Jag tänker att det också beror på många karaktäristika hos kontrollgruppen, såsom hur mycket vätska de fick, om de t.ex. fick blodprodukter snabbt efter ambulanstransporten (vilket skulle kunna jämna ut en del skillnader), m.m. Det mest säkra man kan säga utifrån studien är nog att plasma inte visats fördelaktigt, men inte att det är dåligt – och framförallt inte i vissa sammanhang med ex.vis lång transport, stor blödning, osv. – där man nog kan tänka sig att det ändå kunde vara positivt. Ja, det låter ju kanske som ett icke-resultat utifrån mina kommentarer, men man får nog bara nöja sig med att ännu mer forskning behövs 🙂 (hört den förut?)

    Gorla, R.; Zito, L.; Sciara, R. V.; Sarpini, V. M.; Lombardo, C.; Crocco, P.; Sarpini, M. Effectiveness of plasma versus crystalloids in pre-hospital hemorrhagic shock: systematic review and meta-analysis. Emergency Care Journal 2026;22(1). doi:10.4081/ecj.2026.14597
  • Law Enforcement Officer Placed Tourniquets, An Important Tool with Opportunities to Improve – A Multi-center, Multicity Study

    Dagens studie berör tourniqueter applicerade av polis vs dito applicerade av ambulanspersonal i USA. Studien är retrospektiv över 11 år och inkluderar 956 patienter. I korthet visade det sig att de flesta tourniqueter oavsett vem som satt dem avlägsnades i traumarummet, men att de som satts av polis i betydligt lägre grad ledde till en förnyad blödning vid borttagningen. Dessa patienter hade också i lägre grad en kärlskada. Injury Severity Score och Abbreviated Injury Scale var också högre för patienter som fick tourniquet av ambulanssjukvården (och överlag relativt låga, vilket de såklart kan vara med relativt isolerade skador som ändå kräver tourniquet). Vidare rapporterades inga avvikelser eller negativa utfall för patienterna pga tourniqueter satta av polis, bör noteras.

    Jag tänker att väsentliga skillnader kan finnas mellan kontexter här, men att det ändå är ett intressant resultat som understryker att touniqueter generellt sett bör utvärderas sett till nödvändighet i ett ”lugnare läge”, och inte minst då de som satts av icke sjukvårdspersonal. Spännande läsning, gå in och läs fulltexten!

    Shukla, D.; Buzzetta, A.; Lehmann, A.; Matecki, M.; Zwemer, C.; Edwards, K.; Leichtle, S.; Shapiro, G.; Smith, E. R.; Varga, S.; Teicher, E.; Ferrada, P.; Vercruysse, M.; Retz, W.; Faustin, V.; Bedrin, N.; Dellonte, K.; Gestring, M.; Sarani, B.; Dailey, M. W. Law Enforcement Officer Placed Tourniquets, An Important Tool with Opportunities to Improve – A Multi-center, Multicity Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2646950
  • Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review

    Idag en intressant studie som är bredare än bara prehospitalt, men den är definitivt relevant för oss prehospitala kliniker och den inkluderar även prehospitalt fokus. Författarna har i en systematisk review analyserat skillnader utifrån kön och gender i traumavård. Tyvärr är det ingen särskilt munter läsning…

    • Kvinnor var i högre grad äldre och utsatta för lågenergivåld såsom fall i eget plan eller självskada, medan män i högre grad var utsatta för högenergivåld.
    • Kvinnor transporterades i lägre grad till traumacenter och fick i lägre grad intensivvård, de fick även i lägre grad TXA och blodtransfusion. Män fick större volymer vätska. Överlag tycktes kvinnor undertriageras i högre grad än män.
    • Inga signifikanta skillnader i mortalitet tycktes finnas mellan kvinnor och män.

    Många fler detaljer framkommer om man läser studien. Jag tycker dock huvudbudskapet framgår väl av författarnas konklusion, där de konstaterar att kvinnor i lägre grad än män får traumavård och att de annorlunda skademekanismerna delvis kan förklara detta, men att skillnaderna också tycks återspegla ojämlika faktorer i vårdsystemet som går att åtgärda på systemnivå exempelvis genom att modifiera prehospital triage, flöden och kliniskt beslutsfattande. Så vill vi väl inte ha det? Detta är ett angeläget område att förbättra och lära oss mer om!

    Ghika-Nanchen, A.; Marzorati, L.; Merra, A.; Girardello, C.; Truong, P.; Carron, P.; Nutbeam, T.; Clair, C.; Ageron, F. Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01596-3