Tagg: Trauma

  • Experiences of trauma patients given subanaesthetic doses of ketamine

    Dagens studie är en oerhört intressant sådan på temat smärtlindring, och specifikt då ketamin. Som bekant kan bieffekt av detta läkemedel vara hallucinationer, och det medför även amnesi och förhoppningsvis analgesi. Författaren har kvalitativt utforskat patienternas upplevelse av att få ketamin i analgetisk och sub-anestetisk dos, medelst intervjuer och tematisk analys. Det ger för mig ett perspektiv som är extremt viktigt men föga utforskat tidigare.

    Några punkter från resultatet:

    • Amnesi (minnesförlust) sågs mestadels positivt av patienterna. De var i hög grad glada att slippa minnen som de antog vara traumatiska, och led inte av att ha en minneslucka.
    • De drömde inte mardrömmar i någon hög utsträckning, men det förekom i något enstaka fall livliga upplevelser i drömmarna och till viss del obehag.
    • En väsentlig andel patienter upplevde hallucinationer, inklusive känslan av att vikas ihop som origami (kanske orsakat av paketering i filtar etc?). En del patienter upplevde också obehagliga delar, såsom värmesensationer och panikkänsla.
    • En viktig del handlade om att vi ambulanskliniker som administrerar läkemedlet kan förmedla trygghet, säkerhet och en känsla av att vi har kontroll, vilket patienterna i studien upplevde hjälpte dem mycket. I detta ingick att förbereda på upplevelsen av ketamin, så patienterna vet vad de kan förvänta sig. Detta upplevdes fördelaktigt av de som fick denna information, och saknat av de som inte fick den.

    Jag tänker att detta ger oss goda insikter i vad som är viktigt för patienter som får ketamin (eller liknande analgetika), och inte minst vad vi kan förvänta oss av deras upplevelser så vi bättre kan hantera dem både före, under och efter administrationen. Exempelvis tänker jag utifrån origami-liknelsen, att vi nog bör betänka att vi med våra handlingar absolut kan påverka patienternas upplevelser trots att vi kanske upplever dem sederade (vilket kanske inte är en nyhet, men en bra påminnelse). Vi som givit ketamin är nog också i hög grad bekanta med läkemedelets bieffekter, men vad jag däremot inte kan säga att jag vet massor om är hur dessa upplevs av patienterna när de ser på händelsen i perspektiv. Jag tycker på många sätt studien är obligatorisk läsning för oss som använder läkemedlet. Man bör dock bära med sig att urvalet är litet och ganska homogent, vilket innebär att viktiga upplevelser kan ha uteslutits genom selektionsbias, där man kan spekulera att de patienter som haft värst upplevelser kanske inte ställer upp i samma grad…? Oavsett, in och läs!

    Barker, J. Experiences of trauma patients given subanaesthetic doses of ketamine. Journal of Paramedic Practice 2026;18(4):150-158. doi:10.12968/jpar.2025.0021
  • Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden

    Idag kör vi en spännande studie av Axel Limbäck, Oscar Lapidus och min egen handledare Denise Bäckström. Författarna fortsätter kika in i det svenska traumaregistret SweTrau, och nu har de analyserat hur den totala prehospitala tiden påverkar 30-dagarsmortaliteten hos vuxna traumapatienter som presenterar med hypotension på skadeplatsen. Efter justering för confounders fann de att varje minuts ökning av den prehospitala tiden hade en aOR på 1.005 för mortalitet (95% CI 1.000-1.009; p=0.046), innebärande att en 10-minuters ökning innebär 5.1% högre odds för mortalitet.

    Detta är såklart spännande siffror, och som arbetande i glesbygd med minst en timme till traumavård väcks ju massor med funderingar och frågor. Att det är ett utsatt läge för traumapatienter att befinna sig långt från sjukhus är ju inget nytt, men det är intressant med reella siffror på vad det kan innebära. Man bör dock observera att den statistiska evidensen är ganska svag, med ett konfidensinterfall precis vid nullvärdet och p-värde som är något man skulle kunna kalla ”gränsfalls-signifikant”. Hypotetiskt skulle en marginell ändring i analysen kunna knuffa hela ekvationen över signifikansgränsen. Det förtar dock inte att studien ter sig välgjord och trenden intressant. Som vanligt blir slutsatsen: Mer studier behövs, dels för att få mer robusta siffror – men jag är även nyfiken på andra analyser. Är det exempelvis skillnad på hur tiden på plats påverkar respektive transporttiden? Osv. Det finns massor att utforska!

    Limbäck, A.; Lapidus, O.; Bäckström, D. Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01597-2
  • Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools

    Dagens artikel är en narrativ översikt och rör prehospital bedömning av traumatisk hjärnskada (TBI). På grund av de inkluderade studiernas (n=32) heterogenitet gjordes ingen systematisk metaanalys, utan endast narrativ syntetisering. Författarna fann 37 olika bedömningsverktyg för TBI, i ett spann med allt ifrån isolerad bedömning av Glasgow Coma Scale (GCS) till biomarkörer, Near Infrared Spectorscopy (NIRS), undersökningar med mikrovågor och verktyg baserade på maskininlärning. GCS var vanligast studerat, och denna skala visade brister i sensitivitet för identifiering av TBI, inte minst hos äldre och personer med antikoagulantiabehandling – vilket var de grupper där undertriage var vanligast. Annars var övertriage vanligt förekommande och sensitivitet tycktes värderas högre än specificitet. Bland algoritmer med maskininlärning och point-of-care-tester fanns lovande verktyg, som dock ej var tillräckligt validerade utifrån författarnas slutsatser. Summan av kardemumman så fann de att många vanliga verktyg riskerade missa signifikanta skador, inte minst i nyss nämnda grupper där undertriage var vanligt. Därför rekommenderade författarna en multimodal strategi med flera olika verktyg/indikatorer för att identifiera traumatisk hjärnskada.

    Ettingoff, C.; Inampudi, P.; Felman, C.; Espinoza, I.; Lensink-Vassan, M.; Burman, J.; Tufts, N.; Brown, A.; Dylla, L. Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools. Neurotrauma Reports 2026;7. doi:10.1177/2689288×261428955
  • Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study

    Mer på temat traumatiskt hjärtstopp, som kanske återkommer lite mer frekvent ett tag då det är ett intresseområde som jag gillar att hålla mig uppdaterad inom. I denna retrospektiva multi-centerstudie från Österrike har författarna analyserat fem interventioner i form av; etablerande av fri luftväg+ventilation med syrgas, bilateral dekompression av thorax, applikation av bäckengördel, vätskeinfusion samt administration av adrenalin och hur dessa påverkar ROSC, 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad vid traumatiskt hjärtstopp. Datan kommer från en landsomfattande HEMS-organisation i Österrike och täcker perioden från 2010-2019, dvs. under perioderna av ERC-guidelines gällande 2010-2015 och 2015-2021. Lite resultat:

    • 996 fall inkluderades i analysen. Fall av TCA med >15 min utan livstecken (n=410) och fall där ingen resuscitering startades av oklar orsak (n=437) exkluderades samt fall med brännskador (n=2).
    • ROSC uppnåddes hos 34.2% av patienterna. 30-dagarsöverlevnaden var 7.4% och 1-årsöverlevnaden 6.6%.
    • Det fanns en korrelation mellan antalet utförda interventioner och ROSC samt överlevnad.
    • Vätskeinfusion, bäckengördel och luftväg/ventilation var förknippat med ökad sannolikhet för ROSC. För 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad var sambandet tydligast vad gäller vätska och bäckengördel, medan det var mindre tydligt för luftväg/ventilation. Thoraxdekompression saknade tydligt samband mot bättre överlevnad. Adrenalin ökade chanserna för ROSC, men inte överlevnad.

    Min analys är att resultatet är intressant. Åtgärder kopplade till cirkulationen visar hög potential vilket är väntat eftersom hypovolemi är den dominerande orsaken till dåligt utfall. Att dekompression av bröstkorgen visar på lägre samband kan bero både på att det är en mindre vanlig orsak, men också på att ett mindre antal patienter erhöll denna åtgärd. Kanske hade fler behövt den? Överlag finns dock flera andra svagheter med studien. Den är utförd på data från 2010-2019. Jag vill minnas det var år 2015 som ERC:s handlingsplan för traumatiskt hjärtstopp kom, och i studiens metod framgår också att inget särskilt protokoll eller standardprocedur för traumatiskt hjärtstopp användes i organisationen när studien genomfördes. Att resultatet ändå visar så (oväntat) höga överlevnadssiffror kan ju verka tilltalande – och det understryker verkligen att vi ska resuscitera även patienter med traumatiskt hjärtstopp eftersom det faktiskt finns överlevnadschans. Dock måste man här ta i beaktande det stora bortfallet av patienter med TCA där återupplivning av oklar anledning ej påbörjats. En inte alltför vild gissning är att de läkare som bemannade organisationens helikoptrar satsade på de patienter där de bedömde att det fanns rimliga överlevnadschanser, vilket gör att den exkluderade gruppen sannolikt innehåller många av patienterna med sämst prognos. Summa summarum ger studien en indikation om åtgärder som kan vara viktiga vid TCA, men jag skulle också säga att svagheterna är så stora att det egentligen inte går att värdera resultaten kring de enskilda åtgärderna. Randomiserade studier är såklart önskvärt, men om inte annat retrospektiva studier där ett tydligt behandlingsprotokoll funnits, och tydliga kriterier för vilka patienter som inkluderas utan så besvärande stort bortfall där orsaken till exklusion i princip är okänd. Det vi KAN läsa ut är återigen: Det finns patienter med traumatiskt hjärtstopp som har chans att överleva. Och kanske, att det helt uppenbart är så att det finns interventioner vi gör som kan bidra till eller motverka att så blir fallet, sannolikt bland annat några av de som studerats 🙂

    Erblich, R.; Meier, J.; Mahecic, T. T.; Noitz, M.; Kalb, S.; Trimmel, H.; Baumkirchner, J. M.; Havlicek, M.; Voelckel, W.; Carenzo, L.; Dünser, M. W. Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01486-0
  • Prehospital Management of Traumatic Cardiac Arrest: A Narrative Review of Evidence and Implications for Emergency Nursing

    Idag blev det en narriativ review av handläggning vid traumatiskt hjärtstopp, med viss inriktning mot implikationer för sjuksköterskor i akut-/ambulanssjukvård. Skulle rentav säga att studiens fokus är mer på prehospital vård än på akutmottagning, även om det inte tydligt anges av författarna. Studien utgår från fem frågeställningar som rör betydelsen av en standardiserad TCA-algoritm, jämförelse mellan olika luftvägsåtgärder, thorakostomi vs nåldekompression, betydelsen av (externa) bröstkompressioner, betydelsen av adrenalin samt betydelsen av blodprodukter – samtliga fem områden alltså högintressanta potentiella vattendelare vid TCA. Jag kommer inte sammanfatta några resultat eftersom studien i sig är sammanfattande till sin karaktär, men rekommenderar starkt läsning för dig som är intresserad och vill ha en god överblick av området. För egen del fann jag diskussionen om kriterier för Termination Of Resucitation (TOR) särskilt intressant, då dagens relativt fixerade 15-minutersregel (efter åtgärd av reversibla orsaker) sannolikt är mindre relevant. Där finns också flera enskilda studier att läsa, eventuellt återkommer jag till dessa här på Prehospitalt.

    God söndagsläsning!

    Celi, S.; Citriniti, E.; Romano, R.; Bortoli, N.; Gheri, F. Prehospital Management of Traumatic Cardiac Arrest: A Narrative Review of Evidence and Implications for Emergency Nursing. Journal of Emergency Nursing 2026. doi:10.1016/j.jen.2025.12.001
  • Statement of the European EMS Leadership group concerning the organization of prehospital medical care in the event of a terrorist attack with an active shooter

    Vi firar påsk med en lite annorlunda läsning, som i sig inte är en studie, utan ett statement från ledare inom europeisk ambulanssjukvård rörande PDV-händelser. Uttalandet gjordes 2023 och har ett par år på nacken, men det är läsvärt och berör våra grundläggande utmaningar kring denna typ av händelser. Bland författarna finns Pierre Carli från SAMU i Paris, som jag själv hade nöjet att lyssna på kring samma tema i samband med EMS2025-kongressen, Stephen Sollid som har en ledande position inom norsk luftambulans och Freddy Lippert från Danmark som leder den europeiska EMS-organisationen. Så ingen studie som sagt, men definitivt människor som vet vad de pratar om.

    Bland det som diskuteras finns zonindelning och vilken typ av enheter som ska jobba var, THREAT-akronymen och förbättringspotentialer i dagens system såsom ledning och samverkan, ledarskap/prioritering i olika tidsmässiga faser av händelsen och överväganden kopplade till det faktum att konventionell ambulanssjukvård utan taktisk träning i många/de flesta fall kommer vara först på plats. För den som vill spinna vidare på skyddsväst-diskussionen finns här också ett tydligt statement från gruppen: ”Providing standard EMS teams with protective equipment (eg helmet, ballistic vest) without proper training is a false security”. Exakt vad ”proper training” är klargörs inte, men av tidigare text i dokumentet framgår ganska tydligt att det handlar om taktisk träning typ TECC och inte konventionell ambulanssjukvård utan sådan utbildning. Uttalandet är såklart fokuserat på just PDV-händelser och berör inte vardagen i ambulanssjukvården, men givet att tidigare inlägg vållat viss diskussion tänkte jag att detta kanske kan ge mer bränsle. Utan diskussion och reflektion kommer vi ju ingen vart… 🙂

    Sammantaget är dock det intressanta inte alls frågan om skyddsutrustning för mig, utan ställningstagandet till de grundläggande utmaningarna och vad ambulanssjukvården bör fokusera på. Läsvärt!

    Carli, P.; O’Donnell, C.; Moore, F.; Kuisma, M.; Corral, E.; Ward, J.; Smeekes, M.; Sollid, S.; Poloczek, S.; Lippert, F. Statement of the European EMS Leadership group concerning the organization of prehospital medical care in the event of a terrorist attack with an active shooter. Journal Européen des Urgences et de Réanimation 2023;35(1):28-31. doi:10.1016/j.jeurea.2023.04.005
  • Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice

    Idag skriver vi ännu ett avsnitt i kapitlet om methoxyflurane (Penthrox) i prehospital användning. Denna gången är studien från England och HEMS-verksamhet, där man undersökt hur framgångsrikt inhalerad methoxyfluran är vid fraktur-reponering. Och resultaten då?

    • 309 fall uppfyllde inklusionskriterierna, som var traumatisk extremitetsskada där inhalerad methoxyflurane användes för facilitering av reponering och fixering av skadan. Även fall som fått annan smärtlindring innan reponering inkluderades.
    • I 54.4% (n=168) av fallen lyckades reponering med inhalerad methoxyflurane. I 45.6% (n=141) av fallen misslyckades dock reponeringen, definierat som antingen att man misslyckades med proceduren, eller att man kunde slutföra proceduren men då med tillägg av iv sedering.
    • En positiv association fanns mellan högre ålder (aOR 1.03), tidigare administration av opioider ensamt (aOR 2.5) eller i kombination med paracetamol (aOR 2.19) och mer framgångsrik reponering. Framförallt var dock sannolikheten att lyckas avsevärt högre när det var patellaluxation som skulle reponeras (aOR 30.12). På andra sidan spektrat fanns skador på femur (aOR 0.44), och tibia/fibula (aOR 0.4) där sannolikheten att lyckas med reponering utan iv sedering alltså vara tämligen låg.

    Som summering kan väl sägas att methoxyflurane enligt studien framstår som ett måttligt användbart läkemedel vid reponering. Dock finns ett lysande undantag i form av patellaluxationer, där det ter sig betydligt mer framgångsrikt. Om man ska använda det, så verkar det också gynnsamt att ha grundsmärtlindrat patienten innan – vilket är i linje med tidigare teori i sammanhanget methoxyflurane här på Prehospitalt att det framförallt ska ses som del i en multimodal smärtlindringsstrategi. Studien är retrospektiv, förhållandevis liten och utförd i en enda högspecialiserad (HEMS) verksamhet, så resultatet bör naturligtvis bedömas därefter. En fundering jag själv hade var huruvida ALLA patienter aktuella för reponering av extremitet inkluderades, eller om klinikern i vissa fall valde iv sedering direkt om man insåg att detta sannolikt kommer att krävas? Om så var fallet riskerar ju ovan resultat vara rejält skevade, och i så fall till methoxyfluranets fördel… Jag kunde dock inte utläsa detta av studien.

    Dowsing, J.; Price, J.; Lachowycz, K.; Barnard, E. B. G. Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01591-8
  • Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis

    Dagens studie är en lite kortare och mindre sådan, i form av en retrospektiv analys av registerdata. Data från ett register över traumalarm matchats mot ett register över strokelarm som trombektomerats. Författarna fann att ”märkningen” av en patient som trauma fördröjde tiden till reperfusion med så mycket som 80 minuter eller mer, och att dessa fördröjningar i grunden inte verkade bero på diagnostisk osäkerhet utan i högre grad på felmärkning, vårdflödenas utformning och sättet på vilket resurser aktiveras. Endast ett mindre antal case inkluderades, och studien får i högsta grad ses som hypotesgenererande snarare än någonting annat. Frågan är dock i högsta grad intressant, dels eftersom iallafall jag ibland upplever diagnostisk osäkerhet i någon slags hönan-och-ägget-diskussion, men också då det finns all anledning att fundera över hur man kan optimera flödet även för patienter som initialt hamnar fel. Vi vet ju att felaktiga arbetsdiagnoser hos akutpatienter kan bestå en lång tid in i den intrahospitala vården, och ett system som effektivt förebygger detta kommer gynna patienterna.

    Bhatt, N. R.; Al-Qudah, A. M.; Bielanin, J.; Musunur, S.; Martin-Gill, C.; Guyette, F. X.; Doheim, M. F.; Starr, M. T.; Rocha, M.; Al-Bayati, A. R.; Nogueira, R. G. Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis. Stroke 2026;57(4). doi:10.1161/strokeaha.126.055131
  • Emergency care for avalanche buried patients – a narrative review

    Idag blir det en narrative review igen, och en riktigt bra sådan. Så sent som förra veckan gick en större lavin i Riksgränsen, med ett stort räddningspådrag som följd. Kanske var någon läsare där, rentav? Som jag förstått det är snötäcket instabilt i relativt stora delar av fjällkedjan, med hög lavinrisk som följd, på grund av torrare, sprödare snö i botten och tyngre skikt av blötare snö ovanpå (om jag förstått saken rätt). Oavsett vad så passar väl få saker så bra som en riktigt välskriven och nypublicerad översikt över lavinräddning, inkluderande såväl SAR, prehospital vård och intrahospital akutsjukvård. Här resoneras kring asfyxi, hypotermi och traumatiska skador, men även om critical burial (helkropp) vs partial burial (del av kroppen), initierande av resuscitering (samt när man kanske ska låta bli), utrustning för personal i lavinområde, betydelsen av luftfickor, m.m. Det är svårt att meningsfullt sammanfatta något från en sammanfattning, men jobbar ni i alpin miljö ska ni definitivt gå in och läsa! Kanske borde rentav även ni som jobbar i icke-alpin miljö göra det? Vi hade ju i mitt eget närområde en tragisk händelse i vintras där en skolpojke begravdes i en snödriva. Det är ju inte en lavin i sig, men alla omständigheter imiterar ju lavinens, så samma principer torde vara tillämpbara vid en sådan händelse. Och snödrivor finns ju faktiskt ända nere i Smygehuk, nån gång ibland 🙂

    Strapazzon, G.; Thomassen, O.; Van Tilburg, C.; McLaughlin, K.; Skaiaa, S. C.; Brugger, H.; Pasquier, M. Emergency care for avalanche buried patients – a narrative review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01543-2
  • Capillary refill time paradoxically decreases in a blood loss shock model

    Dagens artikel kommer på tips av en läsare (stort tack!) och är riktigt högintressant. Studien utgör en av delstudierna i Frida Meyers avhandling om kapillär återfyllnad som hon relativt nyligen har försvarat – forskning som jag helt hade missat. I aktuell studie har hon utsatt friska vuxna personer för en intervention som heter lower body negative pressure (LBNP), som i korthet innebär att man utsätter nedre delen av kroppen för ett undertryck i syfte att skapa ett sjunkande blodtryck på ett sätt som imiterar en blodförlust med hypovolemi. Detta har hon gjort på två olika sätt, och under tiden kontrollerat kapillära återfyllnadstiden. Huvudresultatet kan sammanfattas rätt lätt (läs rubriken!) och visar helt enkelt på att den kapillära återfyllnadstiden förkortades när blodtrycket sjönk, istället för att stiga som man ju rimligen kunde tro!

    Detta resultat sätter ju värdet av kapillär återfyllnad som kliniskt mätvärde i en ganska ny dager för min del, inte minst i kombination med att kapillär ÅF som undersökning är förknippat med brister såsom stora inter-rater skillnader, d.v.s. att olika personer bedömer olika. Nu bör nämnas att det såklart finns beaktansvärda begränsningar i studien, såsom att barn exkluderades, att nagelbädden användes (ger sternum mer tillförlitligt resultat?) och att interventionen inte var en faktiskt utan istället simulerad blodförlust. Jag har inte läst Fridas avhandling i sin helhet ännu, men kommer göra detta med stort intresse.

    Gustavsson, H.; Meyer, F.; Fahlander, S.; Ölwegård, B.; Jonasson, H.; Toll, R.; Henricson, J.; Wilhelms, D. Capillary refill time paradoxically decreases in a blood loss shock model. Intensive Care Medicine Experimental 2025;13(1). doi:10.1186/s40635-025-00714-2