Tagg: Trauma

  • Epidemiology of prehospital traumatic cardiac arrest in Geneva: a retrospective cohort study

    Idag läser jag en studie om traumatiskt hjärtstopp (TCA) i Geneve under en 15-årsperiod. Femton år (2008-2022) är lång tid i sammanhanget och mycket har hänt kring TCA-omhändertagandet på den tiden. Lite deprimerande tycker jag det är att studien trots urban miljö med korta responstider (8.7 min ±4.4) uppvisar låg 30-dagarsöverlevnad (3.7%). Detta är ju i nivå med ”gamla siffror” som man på något vis hoppas på att komma ifrån, åtminstone i urbana miljöer med närhet till traumacenter. Bidragande faktorer skulle kunna vara att författarna uppger att det vid studiens genomförande saknades prehospital tillgång till blodprodukter, ultraljud, thorakotomi och REBOA. De två sistnämnda kan man väl förstå (REBOA är sedan i höstas borttaget ur ERC:s guidelines), men att de förstnämnda fortfarande år 2022 saknades på läkarbemannade enheter inom SMUR förvånar lite. Vad som också förvånar är att i endast 27.6% av fallen åtgärdades minst tre av HOTT-akronymens (Hypovolemi, Oxygenering, Tryckpneumothorax, Tamponad) fyra delar. Däremot fick 70% av patienterna adrenalin, vilket ju inte är ett självklart val (understryks även av siffrorna i denna studie). Kanske beror detta på den långa tidsperioden? Det bör ju ha hänt en hel del även i Geneve mellan 2008 och 2022… Oavsett så ska dessa problem ska inte överskugga att det finns intressanta iakttagelser:

    • Trubbigt våld var vanligast (60.6%) följt av penetrerande våld (28.1%) och brännskador (3.1%). 32.8% av casen var fall från >2m och 22.4% skottskador. Endast 3.1% av fallen var pediatriska.
    • 42.7% hade asystoli, 24.8% PEA, 3.7% VF/VT och i 29.1% av fallen var initial rytm inte dokumenterad.
    • Administration av kristalloider, TCA efter ambulansens ankomst, skademekanism, initial rytm och förekomst av luftvägsobstruktion var faktorer som konsekvent var associerade med ROSC vid både logitisk regression och Random Forest-analys. Vad gäller flera andra prediktorer skiljde sig resultaten åt mellan analyserna.
    • Ingen patient med asystoli som intial rytm överlevde till utskrivning (däremot fanns två patienter med asystoli orsakat av hypoxi under omhändertagandet som överlevde).
    • Överförbarheten i överlevnaden vid olika skademekanismer mellan länder är inte självklar. Schweiz har självmordsfrekvens lite under Europa-snittet, men är överrepresenterat vad gäller suicid med skjutvapen. Det bidrog till att studien uppvisar låg överlevnad och lågt antal resusciteringsförsök vid penetrerande trauma.

    Hade varit intressant att se en likadan studie från en kontext som kommit längre i sitt TCA-omhändertagande med korta responstider, blodprodukter och hög följsamhet till moderna guidelines med fokus på reversibla orsaker och snabb transport snarare än traditionell A-HLR.

    Midez, R.; Suppan, L.; Egger, C.; Jourdan, E.; Quintard, H.; de Valence, T. Epidemiology of prehospital traumatic cardiac arrest in Geneva: a retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01484-2
  • Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN)

    Här kommer en registerstudie från 2022 som jag uppmärksammades på i dagarna via sociala medier och som belyser intressanta genusperspektiv. Forskarna har extraherat data rörande motorfordonsolyckor från mer än 450.000 fall ur det brittiska traumaregistret TARN och identifierat skillnader mellan könen vad gäller skadebild, förekomst av fastklämning och outcome. I korthet visar resultaten att kvinnor kläms fast i högre grad men att männen har allvarligare skador och högre risk att dö. Skadornas lokalisationer skiljde sig också, där männen hade mer ansikts-, thorax- och extremitetsskador medan kvinnorna i högre grad skadade bäcken och ryggrad. Det intressanta är i mitt tycke inte siffrorna som sådana, utan att vi uppmärksammas på det faktum att anatomi/fysiologi, säkerhetssystemens och fordonens utformning, körbeteenden m.m. gör att vi faktiskt i viss mån kan förvänta oss olika skador på män och kvinnor, men också andra skillnader som kan vara operativt intressanta på en olycksplats rörande exempelvis fastklämning och extrikation.

    Nutbeam, T.; Weekes, L.; Heidari, S.; Fenwick, R.; Bouamra, O.; Smith, J.; Stassen, W. Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN). BMJ Open 2022;12(5):e061076. doi:10.1136/bmjopen-2022-061076
  • Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review

    Ännu en scoping review, denna gång fokuserad på obehag hos traumapatienter upplevt under den prehospitala vårdepisoden samt interventioner för att hantera obehaget. Om man börjar med lite kritik så tillämpar studien ganska breda inklusionskriterier. Exempelvis har rena guideline-artiklar inkluderats vilket jag kan fundera lite över. Om man sneglar på litteraturlistan så förekommer också en del självcitering. Sammantaget tycker jag ändå att resultatet inkluderar intressanta delar med grund i relevanta studier.

    Det främsta obehaget var inte helt oväntat smärta. Även köldrelaterat obehag, oro/ångest/rädsla och obehag relaterat till rörelsebegränsning berörs dock. Några särskilt intressanta saker tycker jag är hur hantering av emotionella faktorer såsom oro kunde bidra till att också modulera smärtan, vilket understryker hur viktigt ett holistiskt perspektiv är och multimodulära strategier med både farmakologisk och icke farmakologisk hantering av smärta och lidande. Apropå lidande så finns en annan intressant aspekt av det i form av att studien belyser vårdlidande orsakat av (spinal) rörelsebegränsning.

    Man får ta det för vad det är, men som ambulanssjuksköterska finns en del intressanta reflektioner för arbetet med traumapatienter att plocka ur denna artikel.

    Melo, F.; Reis Santos, M.; Castelo-Branco Sousa, M.; Mota, C.; Mota, M. Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review. Journal of Emergency Nursing 2026;52(1):218-238.e5. doi:10.1016/j.jen.2025.08.014
  • Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden

    Prehospital behandling av blödande patienter är ett ständigt hett ämne. Denna deskriptiva observationsstudie från svensk ambulanssjukvård ger några intressanta perspektiv. GI-blödning och trauma var vanligast, och 50% erhöll blodtransfusion vid ankomst till sjukus. Detta samtidigt som endast 28% fick tranexamsyra prehospitalt och 41% av patienterna hade koagulopati. Det kan såklart ha varit så att man i de flesta fall hade korta prehospitala tider där TXA hade fördröjt handläggningen (vilket motsägs lite av att en tredjedel av patienterna fått >1000 ml vätska), men man undrar ju ändå om ökad administration av TXA hade kunnat minska mängden koagulopati och kanske även förbättra outcome? Läsvärt!

    Skallsjö, G.; Sandström, G.; Sato Folatre, J.; Harstad, A.; Åström Victorén, A.; Sömoen, E.; Höglund, E.; Haglund, J.; Sköld, J.; Bergström, T.; Magnusson, C.; Wibring, K.; Romlin, B.; Wikman, A. Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01439-7
  • Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma

    På senare år har prehospital administration av tranexamsyra (TXA) blivit rutin vid större trauman med misstanke om icke komprimerbar blödning, om det kan göras utan att fördröja handläggningen. Tre timmar från trauma till administration av läkemedlet används ofta som tidsgräns, men det vetenskapliga underlaget för siffran är begränsat. I den här studien presenteras nya data, och resultaten pekar på osäker effekt av TXA om det administreras senare än 90 minuter efter traumat. Vem vet, kanske är författarna en ny standard på spåren..?

    Ali, A.; Gruen, R. L.; Bernard, S. A.; Burns, B.; Forbes, A. B.; Gantner, D. C.; McArthur, C. J.; Maegele, M.; Mitra, B. Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma. Annals of Emergency Medicine 2026;87(1):83-89. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.06.609