Tagg: Genusperspektiv

  • Global Sex Disparities in Bystander Cardiopulmonary Resuscitation After Out‐of‐Hospital Cardiac Arrest: A Scoping Review

    Det är internationella kvinnodagen idag, och jag hoppas ni alla tar chansen att uppmärksamma olika fantastiska kvinnor ni har runtom er, exempelvis kollegor. Vid sidan om den saken, så hoppas jag ni jobbar för jämställdhet, likabehandling och mot diskriminering varje dag. Iallafall, dagen till ära så har jag läst en artikel om könsskillnader kopplat till bystander-HLR. Detta har ju blivit rejält omtalat på sistone och uppmärksammades inte minst i ERC:s/AHA:s guidelines som kom i höstas, samt flera andra initiativ bland annat i Storbritannien. Dagens studie är en scoping review baserat på 80 artiklar kring könsskillnader i bystander-HLR. 59% av studierna indikerade att kvinnor i lägre grad får bystander-HLR, medan 36% inte fann signifikanta könsskillnader och 5% rapporterade att kvinnor fick mer bystander-HLR. Det är alltså en kraftig övervikt mot att kvinnor ges sämre förutsättningar, var gäller hjälp från bystanders vid hjärtstopp.

    Författarna har också begrundat orsakerna till skillnaderna, och bland dessa finns en uppfattning om att kvinnor är sköra, en rädsla att exponera bröstkorgen och ta av kläder – inte minst bh, en rädsla att kvinnan kan vara gravid, könsstereotyper (såsom att kvinnor är känsliga och ”överdriver”), översexualisering av kvinnors kroppar och den felaktiga uppfattningen att kvinnor inte får hjärtstopp. Man kanske kunde tänka att vi borde ha kommit längre, men så är alltså inte fallet och då bör tas i beaktande att studierna ändå främst är utförda i västerländska länder, då studier från låginkomstländer och länder med svagare hälso- och sjukvårdssystem i hög grad saknades. Om fler studier från sådana kontexter fanns, kan man ju misstänka att resultatet vore än sämre.

    Viktigast av allt dock, författarna föreslår utifrån forskningen åtgärder som kan bidra till att minska skillnaderna:

    • Användning av telefon-HLR.
    • Användning av dockor med realistiska kvinnliga anatomiska drag.
    • Att använda HLR-träningsfilmer av hög kvalitet med kvinnliga patienter.
    • Att uppmärksamma och förtydliga att rädsla för att orsaka skada genom HLR är obefogad.
    • Att aktivt adressera barriärer till att göra HLR på kvinnor.
    • Att lära ut att hjärtstopp kan drabba även kvinnor, oavsett ålder.
    • Att diskutera vikten av bystander-HLR oavsett hur skör man uppfattar personen.

    Jag tänker att ovan punkter är något där vi kan göra bidrag, i samhällsdebatten, vid HLR-utbildning, osv. Nästa gång Ni HLR-instruktörer genomför HLR-utbildning, klä på dockan en BH? Nästa gång ni köper dockor, efterfråga även sådana med kvinnlig anatomi? Diskutera de övriga punkterna, informera, lär ut och inte minst – bidra inte till översexualiseringen av kvinnokroppen. Att vi fortfarande år 2026 har skillnader där kvinnor p.g.a. okunskap, strukturer och rädslor diskrimineras i frågor som direkt rör liv och död är både tragiskt och bedrövligt.

    Chen, C.; Lo, C. Y. Z.; Ho, M. J. C.; Ng, Y.; Chan, H. C. Y.; Wu, W. H. K.; Ong, M. E. H.; Siddiqui, F. J. Global Sex Disparities in Bystander Cardiopulmonary Resuscitation After Out‐of‐Hospital Cardiac Arrest: A Scoping Review. Journal of the American Heart Association 2024;13(18). doi:10.1161/jaha.124.035794
  • Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care

    Vi fortsätter på hot- och våldstema från igår, men lämnar PDV. Tyvärr är ju hot- och våld mot oss i ambulanssjukvården högaktuellt, inte minst sedan i höstas då vi miste Helena – en förebild och väldigt varm person. Självklart väcks mycket känslor, jag har själv jobbat med Helena och höstens upplevelser är bortom ord. Men… Lika mycket som vår arbetsmiljö behöver förbättras, lika mycket behöver vi hålla huvudet kallt när vi gör det och förhålla oss till fakta. Lite sådan fakta kommer just från dagens studie…

    Författarna har i en longitudinell observationsstudie granskat journalhandlingar och tittat på förekomsten av våldsamt beteende och i vilken grad detta följer vårdkedjan, alltså i om våld i en del av kedjan fortsätter i kommande steg. Studien är gjord i USA och generaliserbarheten är såklart oklar, men ändå tycker jag många delar är intressanta:

    • I 2.791 hittade författarna våld i någon av vårdkedjans länkar. I 28 procent av fallen fortsatte våldet till nästa instans, och i 13% respektive 8% till en tredje och fjärde instans.
    • Den prehospitala vården var mest utsatta för våldsamma incidenter, 18 st per 10 timmars patientmöte.
    • Risken att utsättas för hot och våld var högre med kvinnliga patienter, och även högre när personer under 18 år var patient.
    • Ett intressant bifynd för mig, som inte alls har med författarnas resultat att göra, är att de i sin metod redogör för hur verksamheten tidigare haft ett flaggningssystem där patienter flaggades i max 12 månader, men att detta sedan några år bytts ut mot ”Behavioural safety plans”, där våldsamt eller hotfullt beteende hos patienter dokumenterades. När vi diskuterar flaggning etc. nu kan inte värdet av omvärldsbevakning överskattas.

    Det finns mycket intressant att hämta ur denna studie, som naturligtvis måste tolkas utifrån vår svensk kontext. För mig blir dock några slutsatser att våldet kanske inte alltid förekommer där man mest anar det (tänker då på kvinnor och delvis även barn/ungdomar) samt att det blir oerhört tydligt att ett varningssystem endast för ambulanssjukvården är otillräckligt. Det faktum att drygt en fjärdedel av våldet fortsätter till kommande steg i vårdkedjan gör att detta är ett uppenbart problem för vården som helhet, inte bara ambulanssjukvården. Vi behöver äga hela kedjan från vårdens sida, inte förlita oss på andra myndigheter eller företag, och skapa robusta system för att betrakta hot- och våld utifrån både patientsäkerhets- och arbetsmiljöperspektiv. Hot- och våld är inte en anledning att inte ge vård, det är snarare en utmaning som rör hur vi ska kunna erbjuda rätt vård till den aktuella individen, på ett sätt som är säkert för oss själva.

    McGuire, S. S.; Wanberg, E. J.; Bellolio, F.; Gazley, B.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care. Annals of Emergency Medicine 2026;87(2):200-212. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.05.009
  • Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN)

    Här kommer en registerstudie från 2022 som jag uppmärksammades på i dagarna via sociala medier och som belyser intressanta genusperspektiv. Forskarna har extraherat data rörande motorfordonsolyckor från mer än 450.000 fall ur det brittiska traumaregistret TARN och identifierat skillnader mellan könen vad gäller skadebild, förekomst av fastklämning och outcome. I korthet visar resultaten att kvinnor kläms fast i högre grad men att männen har allvarligare skador och högre risk att dö. Skadornas lokalisationer skiljde sig också, där männen hade mer ansikts-, thorax- och extremitetsskador medan kvinnorna i högre grad skadade bäcken och ryggrad. Det intressanta är i mitt tycke inte siffrorna som sådana, utan att vi uppmärksammas på det faktum att anatomi/fysiologi, säkerhetssystemens och fordonens utformning, körbeteenden m.m. gör att vi faktiskt i viss mån kan förvänta oss olika skador på män och kvinnor, men också andra skillnader som kan vara operativt intressanta på en olycksplats rörande exempelvis fastklämning och extrikation.

    Nutbeam, T.; Weekes, L.; Heidari, S.; Fenwick, R.; Bouamra, O.; Smith, J.; Stassen, W. Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN). BMJ Open 2022;12(5):e061076. doi:10.1136/bmjopen-2022-061076