Idag är ingen vanlig dag för här kommer den hundrade (100!!!) studien på Prehospitalt. Jag vill minnas att jag tjuvstartade den 31 december 2025, så det skulle i så fall innebära den 99:e artikeln för 2026. Ska jag vara helt ärlig trodde jag nog inte jag skulle kunna hålla sviten obruten så länge, men så blev det och nu satsar jag vidare i den mån det är möjligt mot 365 (eller 366 snarare då)! Om man ska fira ska man väl göra det med en extra intressant artikel, eller hur? 🙂 Att jag dessutom skriver dagens text på en hotellrestaurang med en kall öl i handen, då jag råkar vara i Linköping som är sätet för mina doktorandstudier, ger det hela en ytterligare festlig inramning (iallafall för mig). Så, vad bjuder dagens artikel på?

Jo, den är helsvensk av Fredrik Alm, Lisa Kurland och Karin Hugelius – och vad glatt överraskad jag blev av att läsa den. Den berör en oerhört prioriterad fråga, nämligen våra mångåkare – eller ”frequent users” – vilket kanske klingar lite bättre. Den som hängt med minns att jag nån gång de senaste 100 dagarna skrivit om frequent users bl.a. i norsk alarmeringskontext, men här får vi oerhört intressanta karaktäristika som kan lära oss mer om gruppen (eller snarare grupperna). Författarna har gått igenom 73.461 ambulansuppdrag i Örebro län under tidsperioden 2020-2022, med totalt 41.407 unika patienter. De har sedan undersökt hur många av dessa som var återkommande, hur många gånger de återkom, och karaktäristika för grupperna som de delade in utifrån non-frequent (<4 uppdrag inom 365 dagar), moderate frequent (4-11 uppdrag inom 365 dagar) och high frequent (12+ uppdrag inom 365 dagar). Vad fann de då?

• Av de 41.407 patienterna var 7.9% moderate frequent och 0.5% high frequent.
• Dessa totalt 8.4% frekventa patienter stod för 29% (!!!) av alla ambulansuppdrag under perioden, att jämföra med resterande 91.6% av patienterna som stod för resterande 71% av ambulansuppdragen.
• Ambulansuppdrag med frekventa patienter involverade oftare andningsbesvär (17.8% vs 11.6%,p<0.001), kramper (4.2 vs 2.1%, p<0.001) och buksmärta (10.5% vs 8.7%, p<0.001) än de med icke frekventa patienter.
• Frekventa patienter var äldre än icke frekventa (median 75 år vs 62 år, p<0.001)
• Frekventa patienter hade högre triagenivå än icke frekventa och 77.7% resulterade i transport till akutmottagning.
• High frequency-uppdrag (dvs. övre 0.5%-en) rörde i högre grad än moderate frequency-uppdrag psykiatri (6.2% vs 2.1%, p<0.001) och intoxikationer (5.3% vs 2.0%, p<0.001). De resulterade oftare i transport till psykiatrisk akutmottagning (3.4% vs 1.4%, p<0.001) eller hänvisning till egenvård (24% vs 16.1%, p<0.001).

Jag vill börja med att flagga för att ovan i hög grad är en sammanfattning av resultatdelen i författarnas abstract, eftersom siffrorna är så intressanta att jag inte vill utelämna dem. Jag finner det oerhört intressant hur dessa siffror både bekräftar och krossar det jag uppfattar som vanliga fördomar hos ambulanspersonal. Att de högfrekventa topp 0.5% patienterna har en hög andel psykiatriskt relaterade uppdrag och intoxer matchar nog mångas fördomar, medan jag framförallt finner den moderata delen intressant. Här påvisar studien en sannolikt mycket utsatt grupp patienter som är svårt sjuka, har stora vårdbehov och i hög grad också bedöms rejält sjuka av oss i ambulanssjukvården – men som lätt sveps med i våra svepande resonemang om ”mångåkare”. Vi får också en indikation om att lösningen på akutsjukvårdens problem kanske inte i så hög grad är att diskutera en stor klump patienter som söker akutsjukvård frekvent och i onödan (vilket ofta tycks populärt), utan studien pekar ju – utan att specifikt ha undersökt den aktuella frågan – mot att en stor andel av de frekvent sökande patienterna i högsta grad har ett relevant, akut vårdbehov. Kanske kan en del av dessa hanteras på annat sätt än i akutsjukvården – inte minst i den översta halva procenten – men många av de övriga kan det förmodligen inte. Detta är sannolikt den verklighet vården har att förhålla sig till, istället för att kritisera patienterna för deras sökbeteenden som tom våra myndigheter tycks lägga sin energi på. Nu önskar jag mest bara ännu mer högupplöst forskning på karaktäristika, och inte minst vilka interventioner som kan göra tillvaron bättre för dessa grupper samtidigt som det gör samhället och vården mer effektivt. För ingen människa vill såklart ringa ambulans 4+ gånger om året, det fattar ju de flesta!

Nähä, nu nöjer jag mig… 🙂 In och läs, fira den 100:e med mig!