Tagg: Skademekanism

  • Association between prehospital time and trauma outcomes: A multicenter cohort study from the Pan-Asian Trauma Outcomes Study (PATOS)

    Dagens studie belyser associationen mellan olika prehospitala tider och utfall vid trauma. Totalt inkluderades 8.968 patienter från Taiwan, Malaysia, Korea och Thailand. De tider som berördes var responstid (RT), tid på plats (OST), transporttid (TT) och total prehospital tid (TPT). De outcomes som värderades var mortalitet på sjukhus och dåligt funktionellt outcome, definierat som Glasgow Outcome Scale <=4. Det visade sig att längre responstid och tid på plats var associerat med ökad mortalitet, medan transporttiden inte var det. Längre tid på plats och transporttid var associerat med sämre funktionell outcome. Mer data och beskrivningar utifrån de aktuella tidsintervallen finns såklart att läsa i studien, men håller texten lite kort idag pga sent på kvällen 🙂 Iallafall… Vad gäller mina reflektioner så justerades analysen för ett antal confounders såsom skademekanism, allvarlighetsgrad (RTS, ISS), osv. Men jag kan ju ändå inte låta bli att undra om det kan finnas kvarvarande confounders som spelar in och är viktiga? Data kommer ju från relativt olika system, och skulle man överföra dem till svensk kontext så skiljer systemet än mer. Det här med tidens betydelse tycker jag man läser studier på i tid och otid, och resultaten varierar. Denna blir väl på något vis ytterligare en på högen, vilket indikerar tidsfrågans komplexitet. Take-home-message till svensk kontext är väl att det är ohållbart att, som alltför ofta i debatten, bara förhålla sig till responstider när vi mäter kvalitet i ambulanssjukvård. Det är en viktig fråga, inte minst vid hjärtstopp som jag brinner för, men arbetet som sker inom bland annat AmbuReg med att utöka med fler kvalitetsmått är av oerhört stor vikt, och där behöver mer göras.

    Usawasuraiin, P.; Angkurawaranon, C.; Tangsuwanaruk, T.; Aramrat, C.; Meelarp, N.; Wiwatkunupakarn, N.; Sairai, R.; Shin, S. D.; Chiang, W. C.; Tianwibool, P. Association between prehospital time and trauma outcomes: A multicenter cohort study from the Pan-Asian Trauma Outcomes Study (PATOS). The American Journal of Emergency Medicine 2026;106:115-123. doi:10.1016/j.ajem.2026.05.013
  • Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity

    Dagens artikel är dansk och är en retrospektiv studie som undersöker traumateamsaktivering för pediatriskt trauma vid Danmarks fyra level 1 trauma centers under 10 års tid. Primär outcome var graden av övertriage, vilket författarna definierade som en ISS < 15. De fann också att andelen övertriage var mycket hög, men också variabel, mellan 81-95% beroende på vilket center – 14% av patienterna hade ISS >= 15. Här finns också en intressant iakttagelse, att de fyra centren hade olika kriterier för traumalarmsaktivering, där vissa använde poängsystem där avvikelser/skador alltså summerades i en poäng för aktivering, medan andra center hade system där ett ensamt kriterie kunde generera traumalarmsaktivering. Vid vissa center var skademekanism en faktor, medan det inte var det vid andra. Mortaliteten i studien var låg (2.2%) och ökade inte helt oväntat med ISS där ISS >= 25 hade 20% mortalitet.

    Det finns en del intressanta resultat i studien, och en tanke blir att Danmark kanske skulle tjäna på att göra ett arbete likt de svenska nationella traumalarmskriterierna. Sen är det inte mitt hemområde direkt, men jag känner mig inte helt säker på att de max 25-50% övertriage som American College of Surgeons Committe on Trauma rekommenderar är lika applicerbart på traumatiskt skadade barn som på vuxna..? Barn har ju en tendens att kompensera längre, kan vara svårare att undersöka adekvat samt få adekvata svar från (beroende på åldersgrupp – det kan ju även vara tvärtom) och har en tendens att orsaka mer osäkerhet hos både prehospital och intrahospital personal. De utgör dessutom en relativt liten andel av den totala helheten traumapatienter, och jag kan se ett antal skäl att man kanske ska ha en lite högre toleransnivå än på vuxna. Men, framförallt så är det svårt att värdera hur adekvat triagen är som helhet när inte mängden undertriage kan värderas. Inget av detta är dock någon kritik mot studien, som ter sig välgjord, utan mer resonemang kring helheten… 🙂 Läsvärt, tycker jag, särskilt om man är intresserad av pediatrik och/eller trauma.

    Nordestgaard, C. H.; Gude, M. F.; Leth, S. V.; Raaber, N. Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03208-2
  • Eye-related emergency calls and prehospital management in region Zealand, Danmark: a register-based cohort study

    Dagens studie kommer från Danmark och rör ett lite udda ämne: ögon-relaterade larm. Författarna har gått igenom patientjournaler för samtliga patienter som sökte för ögon-relaterade symtom i en dansk region under åren 2017-2025. Totalt inkluderades 376 patienter med en medelålder av 50 år och 62% män. Vanligast var prio 2 (eller B som det heter i Danmark) och problemen var i 32% av fallen relaterade till kemisk exponering, 26% synförlust och 18% trauma mot ögat. Synstörning var det vanligaste dokumenterade symtomet i ambulansjournalen (54%). I 27% av fallen genomfördes ögonsköljning. Intressant och tänkvärt är att 7.4% av patienterna fick en TIA eller stroke-diagnos, vilket – även om det inte i ren numerär är många patienter – understryker att man såklart bör beakta detta vid synrelaterade symtom. Något som förvånade mig lite var att främmande kropp endast stod för 7.8% av diagnoserna – en siffra som jag nog tänkte skulle vara högre av någon anledning. Bra läsning för lite överblick av ett ovanligt område, blir sammanfattningen!

    Jensen, N.; Blomberg, S. N. F.; Sørensen, T. L.; Thiele-Nygaard, A. E.; Møller, T. P.; Rafner, M.; Blomberg, A. M.; Christensen, H. C. Eye-related emergency calls and prehospital management in region Zealand, Danmark: a register-based cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01618-0
  • Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review

    Idag en intressant studie som är bredare än bara prehospitalt, men den är definitivt relevant för oss prehospitala kliniker och den inkluderar även prehospitalt fokus. Författarna har i en systematisk review analyserat skillnader utifrån kön och gender i traumavård. Tyvärr är det ingen särskilt munter läsning…

    • Kvinnor var i högre grad äldre och utsatta för lågenergivåld såsom fall i eget plan eller självskada, medan män i högre grad var utsatta för högenergivåld.
    • Kvinnor transporterades i lägre grad till traumacenter och fick i lägre grad intensivvård, de fick även i lägre grad TXA och blodtransfusion. Män fick större volymer vätska. Överlag tycktes kvinnor undertriageras i högre grad än män.
    • Inga signifikanta skillnader i mortalitet tycktes finnas mellan kvinnor och män.

    Många fler detaljer framkommer om man läser studien. Jag tycker dock huvudbudskapet framgår väl av författarnas konklusion, där de konstaterar att kvinnor i lägre grad än män får traumavård och att de annorlunda skademekanismerna delvis kan förklara detta, men att skillnaderna också tycks återspegla ojämlika faktorer i vårdsystemet som går att åtgärda på systemnivå exempelvis genom att modifiera prehospital triage, flöden och kliniskt beslutsfattande. Så vill vi väl inte ha det? Detta är ett angeläget område att förbättra och lära oss mer om!

    Ghika-Nanchen, A.; Marzorati, L.; Merra, A.; Girardello, C.; Truong, P.; Carron, P.; Nutbeam, T.; Clair, C.; Ageron, F. Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01596-3
  • Emergency care for avalanche buried patients – a narrative review

    Idag blir det en narrative review igen, och en riktigt bra sådan. Så sent som förra veckan gick en större lavin i Riksgränsen, med ett stort räddningspådrag som följd. Kanske var någon läsare där, rentav? Som jag förstått det är snötäcket instabilt i relativt stora delar av fjällkedjan, med hög lavinrisk som följd, på grund av torrare, sprödare snö i botten och tyngre skikt av blötare snö ovanpå (om jag förstått saken rätt). Oavsett vad så passar väl få saker så bra som en riktigt välskriven och nypublicerad översikt över lavinräddning, inkluderande såväl SAR, prehospital vård och intrahospital akutsjukvård. Här resoneras kring asfyxi, hypotermi och traumatiska skador, men även om critical burial (helkropp) vs partial burial (del av kroppen), initierande av resuscitering (samt när man kanske ska låta bli), utrustning för personal i lavinområde, betydelsen av luftfickor, m.m. Det är svårt att meningsfullt sammanfatta något från en sammanfattning, men jobbar ni i alpin miljö ska ni definitivt gå in och läsa! Kanske borde rentav även ni som jobbar i icke-alpin miljö göra det? Vi hade ju i mitt eget närområde en tragisk händelse i vintras där en skolpojke begravdes i en snödriva. Det är ju inte en lavin i sig, men alla omständigheter imiterar ju lavinens, så samma principer torde vara tillämpbara vid en sådan händelse. Och snödrivor finns ju faktiskt ända nere i Smygehuk, nån gång ibland 🙂

    Strapazzon, G.; Thomassen, O.; Van Tilburg, C.; McLaughlin, K.; Skaiaa, S. C.; Brugger, H.; Pasquier, M. Emergency care for avalanche buried patients – a narrative review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01543-2
  • An analysis of mechanism and site of injury associated with emergency procedures and mortality using a Japanese nationwide trauma registry

    Dagens läsning är en retrospektiv studie på vuxna patienter utsatta för trubbigt våld och registrerade i det japanska traumaregistret mellan 2019-2021. Syftet var att undersöka associationen mellan skademekanism (mechanism of injury, MOI) samt anatomisk lokalisation av skador och behövet av akuta åtgärder vid ankomst till sjukhus samt sjukhusmortalitet. Skademekanismerna klassades inom sex kategorier med trafikrelaterade skador (motorfordon, cykel, fotgängare), fall (från höjd eller i eget plan), ”maskin-relaterat trauma” (min direktöversättning), kross-skador, järnvägsrelaterade skador och övriga trubbiga mekanismer. Anatomisk lokalisation klassificerades utifrån regionerna huvud, nacke, bröstkorg, buk/bäcken, ryggrad, övre extremitet, nedre extremitet eller multipla skador (AIS≥3 i två eller fler regioner). Akuta åtgärder inkluderade luftvägshantering, cirkulatoriska åtgärder, hemostatisk eller angiografisk intervention och blodtransfusion inom en timme från ankomst. Lite av resultatet:

    • Totalt 42.124 patienter inkluderades. Totala sjukhusmortaliteten var 8.6%.
    • I 39.3% av fallen utfördes akuta åtgärder vid ankomst. Dessa var äldre och hade i högre grad lågt blodtryck, högre hjärtfrekvens och påverkat medvetande.
    • Genomsnittlig Injury Severity Score (ISS) var 17 i gruppen som fick intervention och 9 i icke interventionsgruppen.
    • Sambandet mellan skademekanism och akuta åtgärder var starkt i grupperna med järnvägsrelaterat trauma (aOR 5.50) och krosskador (aOR2.03). AUC för skademekanism som prediktor för behov av akuta åtgärder var 0.569, d.v.s. rejält svagt.
    • Om man istället tittade på anatomisk lokalisation så var sambandet starkare. Starkast var det för huvudskada (aOR 4.35) och bukskada (aOR 20.06), men även thorax- och bäckenskador visade signifikanta samband. AUC var här 0.716, d.v.s. en hyfsat god prediktor för intervention.
    • Liknande tendens sågs för sjukhusmortalitet där skademekanism hade en AUC på 0.531 medan anatomisk lokalisation visade på AUG 0.768.

    Jag tycker studien var intressant att läsa, och den tyder ju på att LÖFs team som jobbat med nationella traumalarmskriterier varit rätt ute när man lägger tung vikt vid anatomiska och fysiologiska kriterier, och lite mindre vid skademekanismer. Ett problem är dock att skademekanismerna är svåra att helt exkludera, då de i vissa fall såklart kan vara viktiga för att bidra till att identifiera potentiellt dolda skador. Här vore det såklart intressant att se en studie med där ett lite mer ”högupplöst” perspektiv på skademekanismerna beaktades, då de ju i denna studie är väldigt grova. I den prehospitala bedömningen kan man ju inte sällan bedöma skademekanismen betydligt mer detaljerat än exempelvis ”fotgängare påkörd av bil”, och med mer detaljerade mekanismer torde det också gå att bättre förutsäga både behov av åtgärder och mortalitet.

    Furusho, N.; Kitano, S.; Suzuki, K.; Tanaka, C.; Tagami, T. An analysis of mechanism and site of injury associated with emergency procedures and mortality using a Japanese nationwide trauma registry. Injury 2026;57(4):113156. doi:10.1016/j.injury.2026.113156