Tagg: Skadelokalisation

  • Eye-related emergency calls and prehospital management in region Zealand, Danmark: a register-based cohort study

    Dagens studie kommer från Danmark och rör ett lite udda ämne: ögon-relaterade larm. Författarna har gått igenom patientjournaler för samtliga patienter som sökte för ögon-relaterade symtom i en dansk region under åren 2017-2025. Totalt inkluderades 376 patienter med en medelålder av 50 år och 62% män. Vanligast var prio 2 (eller B som det heter i Danmark) och problemen var i 32% av fallen relaterade till kemisk exponering, 26% synförlust och 18% trauma mot ögat. Synstörning var det vanligaste dokumenterade symtomet i ambulansjournalen (54%). I 27% av fallen genomfördes ögonsköljning. Intressant och tänkvärt är att 7.4% av patienterna fick en TIA eller stroke-diagnos, vilket – även om det inte i ren numerär är många patienter – understryker att man såklart bör beakta detta vid synrelaterade symtom. Något som förvånade mig lite var att främmande kropp endast stod för 7.8% av diagnoserna – en siffra som jag nog tänkte skulle vara högre av någon anledning. Bra läsning för lite överblick av ett ovanligt område, blir sammanfattningen!

    Jensen, N.; Blomberg, S. N. F.; Sørensen, T. L.; Thiele-Nygaard, A. E.; Møller, T. P.; Rafner, M.; Blomberg, A. M.; Christensen, H. C. Eye-related emergency calls and prehospital management in region Zealand, Danmark: a register-based cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01618-0
  • Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings

    Idag blev det en cappuchino och lite läsning kring paramedic-beslut om att avstå återupplivning vid traumatiskt hjärtstopp (TCA). Studien är utförd i Kanada och utgår naturligtvis från deras guidelines kring att avstå HLR och säkra dödstecken. Metodiken går ut på att de tittat både obduktionsrapporter och ambulansjournaler, och enkelt beskrivet jämfört de dokumenterade besluten i ambulansjournalen med utfallet av obduktionen. Oberoende av kontextuella skillnader finner jag många intressanta delar!

    Författarna inkluderade 90 fall av TCA där återupplivning avstods under tidsintervallet 2018-2022. I 55% av fallen innehöll ambulansjournalen dokumenterade skador oförenliga med liv såsom dekapitering, öppen skalle med hjärnsubstans eller motsvarande med öppen buk, alternativt rigor mortis osv. I 89% av fallen stämde detta överens med obduktionsrapporten. I övriga fall avstods HLR pga lång förfluten tid efter hjärtstoppet, andra svåra skador som bedömdes oförenliga med liv eller avsevärd blodförlust. I de flesta av dessa fall fattades beslutet i samråd med läkare, och hos en majoritet fanns skador post-mortem som bedömdes oförenliga med möjlighet att återuppliva patienten.

    Summa summarum så tycktes det som att paramedic-besluten, ibland stödda av läkarkontakt, var adekvata och rimliga till i princip 100%. Detta är såklart ett oerhört glädjande fynd och indikerar att det är såväl rimligt som etiskt försvarbart att fatta dessa beslut prehospitalt, även på icke läkarnivå i de fall det bedöms görbart. Den stora frågan blir väl då mer var man lägger gränserna i guidelines för att icke återuppliva? Med en mycket konservativ/försiktig riktlinje blir det ju inte svårt att få hög grad ”sant positiva” eller vad man ska kalla det vad gäller adekvata beslut. Det vore intressant att se även andra sidan av myntet, hur många av de man försökte men misslyckades med att återuppliva som möjligen kunde ha bedömts meningslösa att försöka på redan på hämtplatsen. Missförstå mig rätt här, det är alltid bättre att försöka om man är tveksam, SJÄLVKLART, men TCA är ju en resurskrävande verksamhet och en utmaning är ju ändå att hitta en nivå där vi utnyttjar resurserna som bäst, på ett etiskt försvarbart sätt. Denna analys är nog betydligt svårare, men hade varit intressant att se någon försöka sig på den.

    Måste också nämna ett intressant ”bifynd” i studien och det är vilka skador som identifierades post-mortem som bidragande till död, vilket kan bidra med lite TCA-relaterade insikter på ett fält där vi idag förlitar oss mycket på en tysk studie av Kleber et al. från 2014. Denna analyserade också skador post-mortem, och används bl.a. som referens i ERC:s guidelines, men vad få kanske noterat är att den bara inkluderar strax över 50 patienter och således torde utgöra ett väldigt svagt underlag. I innevarande studie, som ju också är liten, sågs traumatisk hjärnskada i 66% av fallen (i många fall öppna skador), hemothorax i 31%, skador på hjärtat i 22%, skador på ryggrad/ryggmärg i 20% och pneumothorax i 14%.

    Ja, ni hör ju…!? In och läs nu! 🙂 Trevlig helg på er!

    Koyya, R.; O’Brien, C.; Drennan, I. R.; Cheskes, S.; von Vopelius-Feldt, J. Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2655289
  • Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice

    Idag skriver vi ännu ett avsnitt i kapitlet om methoxyflurane (Penthrox) i prehospital användning. Denna gången är studien från England och HEMS-verksamhet, där man undersökt hur framgångsrikt inhalerad methoxyfluran är vid fraktur-reponering. Och resultaten då?

    • 309 fall uppfyllde inklusionskriterierna, som var traumatisk extremitetsskada där inhalerad methoxyflurane användes för facilitering av reponering och fixering av skadan. Även fall som fått annan smärtlindring innan reponering inkluderades.
    • I 54.4% (n=168) av fallen lyckades reponering med inhalerad methoxyflurane. I 45.6% (n=141) av fallen misslyckades dock reponeringen, definierat som antingen att man misslyckades med proceduren, eller att man kunde slutföra proceduren men då med tillägg av iv sedering.
    • En positiv association fanns mellan högre ålder (aOR 1.03), tidigare administration av opioider ensamt (aOR 2.5) eller i kombination med paracetamol (aOR 2.19) och mer framgångsrik reponering. Framförallt var dock sannolikheten att lyckas avsevärt högre när det var patellaluxation som skulle reponeras (aOR 30.12). På andra sidan spektrat fanns skador på femur (aOR 0.44), och tibia/fibula (aOR 0.4) där sannolikheten att lyckas med reponering utan iv sedering alltså vara tämligen låg.

    Som summering kan väl sägas att methoxyflurane enligt studien framstår som ett måttligt användbart läkemedel vid reponering. Dock finns ett lysande undantag i form av patellaluxationer, där det ter sig betydligt mer framgångsrikt. Om man ska använda det, så verkar det också gynnsamt att ha grundsmärtlindrat patienten innan – vilket är i linje med tidigare teori i sammanhanget methoxyflurane här på Prehospitalt att det framförallt ska ses som del i en multimodal smärtlindringsstrategi. Studien är retrospektiv, förhållandevis liten och utförd i en enda högspecialiserad (HEMS) verksamhet, så resultatet bör naturligtvis bedömas därefter. En fundering jag själv hade var huruvida ALLA patienter aktuella för reponering av extremitet inkluderades, eller om klinikern i vissa fall valde iv sedering direkt om man insåg att detta sannolikt kommer att krävas? Om så var fallet riskerar ju ovan resultat vara rejält skevade, och i så fall till methoxyfluranets fördel… Jag kunde dock inte utläsa detta av studien.

    Dowsing, J.; Price, J.; Lachowycz, K.; Barnard, E. B. G. Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01591-8
  • Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis

    Dagens studie är en lite kortare och mindre sådan, i form av en retrospektiv analys av registerdata. Data från ett register över traumalarm matchats mot ett register över strokelarm som trombektomerats. Författarna fann att ”märkningen” av en patient som trauma fördröjde tiden till reperfusion med så mycket som 80 minuter eller mer, och att dessa fördröjningar i grunden inte verkade bero på diagnostisk osäkerhet utan i högre grad på felmärkning, vårdflödenas utformning och sättet på vilket resurser aktiveras. Endast ett mindre antal case inkluderades, och studien får i högsta grad ses som hypotesgenererande snarare än någonting annat. Frågan är dock i högsta grad intressant, dels eftersom iallafall jag ibland upplever diagnostisk osäkerhet i någon slags hönan-och-ägget-diskussion, men också då det finns all anledning att fundera över hur man kan optimera flödet även för patienter som initialt hamnar fel. Vi vet ju att felaktiga arbetsdiagnoser hos akutpatienter kan bestå en lång tid in i den intrahospitala vården, och ett system som effektivt förebygger detta kommer gynna patienterna.

    Bhatt, N. R.; Al-Qudah, A. M.; Bielanin, J.; Musunur, S.; Martin-Gill, C.; Guyette, F. X.; Doheim, M. F.; Starr, M. T.; Rocha, M.; Al-Bayati, A. R.; Nogueira, R. G. Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis. Stroke 2026;57(4). doi:10.1161/strokeaha.126.055131
  • An analysis of mechanism and site of injury associated with emergency procedures and mortality using a Japanese nationwide trauma registry

    Dagens läsning är en retrospektiv studie på vuxna patienter utsatta för trubbigt våld och registrerade i det japanska traumaregistret mellan 2019-2021. Syftet var att undersöka associationen mellan skademekanism (mechanism of injury, MOI) samt anatomisk lokalisation av skador och behövet av akuta åtgärder vid ankomst till sjukhus samt sjukhusmortalitet. Skademekanismerna klassades inom sex kategorier med trafikrelaterade skador (motorfordon, cykel, fotgängare), fall (från höjd eller i eget plan), ”maskin-relaterat trauma” (min direktöversättning), kross-skador, järnvägsrelaterade skador och övriga trubbiga mekanismer. Anatomisk lokalisation klassificerades utifrån regionerna huvud, nacke, bröstkorg, buk/bäcken, ryggrad, övre extremitet, nedre extremitet eller multipla skador (AIS≥3 i två eller fler regioner). Akuta åtgärder inkluderade luftvägshantering, cirkulatoriska åtgärder, hemostatisk eller angiografisk intervention och blodtransfusion inom en timme från ankomst. Lite av resultatet:

    • Totalt 42.124 patienter inkluderades. Totala sjukhusmortaliteten var 8.6%.
    • I 39.3% av fallen utfördes akuta åtgärder vid ankomst. Dessa var äldre och hade i högre grad lågt blodtryck, högre hjärtfrekvens och påverkat medvetande.
    • Genomsnittlig Injury Severity Score (ISS) var 17 i gruppen som fick intervention och 9 i icke interventionsgruppen.
    • Sambandet mellan skademekanism och akuta åtgärder var starkt i grupperna med järnvägsrelaterat trauma (aOR 5.50) och krosskador (aOR2.03). AUC för skademekanism som prediktor för behov av akuta åtgärder var 0.569, d.v.s. rejält svagt.
    • Om man istället tittade på anatomisk lokalisation så var sambandet starkare. Starkast var det för huvudskada (aOR 4.35) och bukskada (aOR 20.06), men även thorax- och bäckenskador visade signifikanta samband. AUC var här 0.716, d.v.s. en hyfsat god prediktor för intervention.
    • Liknande tendens sågs för sjukhusmortalitet där skademekanism hade en AUC på 0.531 medan anatomisk lokalisation visade på AUG 0.768.

    Jag tycker studien var intressant att läsa, och den tyder ju på att LÖFs team som jobbat med nationella traumalarmskriterier varit rätt ute när man lägger tung vikt vid anatomiska och fysiologiska kriterier, och lite mindre vid skademekanismer. Ett problem är dock att skademekanismerna är svåra att helt exkludera, då de i vissa fall såklart kan vara viktiga för att bidra till att identifiera potentiellt dolda skador. Här vore det såklart intressant att se en studie med där ett lite mer ”högupplöst” perspektiv på skademekanismerna beaktades, då de ju i denna studie är väldigt grova. I den prehospitala bedömningen kan man ju inte sällan bedöma skademekanismen betydligt mer detaljerat än exempelvis ”fotgängare påkörd av bil”, och med mer detaljerade mekanismer torde det också gå att bättre förutsäga både behov av åtgärder och mortalitet.

    Furusho, N.; Kitano, S.; Suzuki, K.; Tanaka, C.; Tagami, T. An analysis of mechanism and site of injury associated with emergency procedures and mortality using a Japanese nationwide trauma registry. Injury 2026;57(4):113156. doi:10.1016/j.injury.2026.113156