Dagens läsning är en retrospektiv studie på vuxna patienter utsatta för trubbigt våld och registrerade i det japanska traumaregistret mellan 2019-2021. Syftet var att undersöka associationen mellan skademekanism (mechanism of injury, MOI) samt anatomisk lokalisation av skador och behövet av akuta åtgärder vid ankomst till sjukhus samt sjukhusmortalitet. Skademekanismerna klassades inom sex kategorier med trafikrelaterade skador (motorfordon, cykel, fotgängare), fall (från höjd eller i eget plan), ”maskin-relaterat trauma” (min direktöversättning), kross-skador, järnvägsrelaterade skador och övriga trubbiga mekanismer. Anatomisk lokalisation klassificerades utifrån regionerna huvud, nacke, bröstkorg, buk/bäcken, ryggrad, övre extremitet, nedre extremitet eller multipla skador (AIS≥3 i två eller fler regioner). Akuta åtgärder inkluderade luftvägshantering, cirkulatoriska åtgärder, hemostatisk eller angiografisk intervention och blodtransfusion inom en timme från ankomst. Lite av resultatet:

• Totalt 42.124 patienter inkluderades. Totala sjukhusmortaliteten var 8.6%.
• I 39.3% av fallen utfördes akuta åtgärder vid ankomst. Dessa var äldre och hade i högre grad lågt blodtryck, högre hjärtfrekvens och påverkat medvetande.
• Genomsnittlig Injury Severity Score (ISS) var 17 i gruppen som fick intervention och 9 i icke interventionsgruppen.
• Sambandet mellan skademekanism och akuta åtgärder var starkt i grupperna med järnvägsrelaterat trauma (aOR 5.50) och krosskador (aOR2.03). AUC för skademekanism som prediktor för behov av akuta åtgärder var 0.569, d.v.s. rejält svagt.
• Om man istället tittade på anatomisk lokalisation så var sambandet starkare. Starkast var det för huvudskada (aOR 4.35) och bukskada (aOR 20.06), men även thorax- och bäckenskador visade signifikanta samband. AUC var här 0.716, d.v.s. en hyfsat god prediktor för intervention.
• Liknande tendens sågs för sjukhusmortalitet där skademekanism hade en AUC på 0.531 medan anatomisk lokalisation visade på AUG 0.768.

Jag tycker studien var intressant att läsa, och den tyder ju på att LÖFs team som jobbat med nationella traumalarmskriterier varit rätt ute när man lägger tung vikt vid anatomiska och fysiologiska kriterier, och lite mindre vid skademekanismer. Ett problem är dock att skademekanismerna är svåra att helt exkludera, då de i vissa fall såklart kan vara viktiga för att bidra till att identifiera potentiellt dolda skador. Här vore det såklart intressant att se en studie med där ett lite mer ”högupplöst” perspektiv på skademekanismerna beaktades, då de ju i denna studie är väldigt grova. I den prehospitala bedömningen kan man ju inte sällan bedöma skademekanismen betydligt mer detaljerat än exempelvis ”fotgängare påkörd av bil”, och med mer detaljerade mekanismer torde det också gå att bättre förutsäga både behov av åtgärder och mortalitet.