Idag en intressant retrospektiv analys av patienter med collumfraktur under de senaste åtta åren i Victoria, Australien. Således också en studie med tät koppling till mitt forskningsområde prehospital smärta! Totalt inkluderades hela 15.937 patienter, varav 70% var kvinnor och medianåldern 84 år. 82% av patienterna erhöll kliniskt meningsfull smärtlindring i form av >=2 enheter på NRS-skalan. Nu är ju frågan om kliniskt meningsfull smärtlindring en pågående debatt, vilket författarna också medger, där kanske ett modernare synsätt dels är att det är individuellt beroende men också att högre baseline-smärta tenderar vara förknippat med behov av mer smärtsänkning för att anses kliniskt relevant. Dock måste man förhålla sig till nånting, och då har författarna valt två NRS-enheter, vilket jag knappast är rätt person att kritisera då jag gjort exakt detsamma i mina egna två senaste studier. 🙂 För att återgå till studiens resultat så fick många kliniskt relevant smärtlindring, men 30.5% hade också måttlig till svår smärta vid vårdmötets slut. Högre kompetens bedside i form av paramedic minskade risken för detta, vilket understryker kompetensens betydelse för adekvatsmärtlindring.
Område: Smärta
-
Out-of-Hospital Neck of Femur Injury: An Eight-Year Observational Analysis
Out-of-Hospital Neck of Femur Injury: An Eight-Year Observational Analysis. Prehospital Emergency Care 2025;30(4):453-459. doi:10.1080/10903127.2025.2500717Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv kohortstudie av 15 937 vuxna med misstänkt höftfraktur (femurhals) som behandlades av ambulanssjukvård i Victoria, Australien (2015–2023). Medianålder 84 år, 70% kvinnor, 92% efter fall. 82% uppnådde kliniskt meningsfull smärtreduktion, men 30,5% hade kvar måttlig–svår smärta vid sista bedömningen. Paramedicinsats, splint och analgetika var kopplade till bättre utfall.
– Hög andel äldre och fallrelaterade skador i prehospital miljö.
– Trots smärtreduktion kvarstod måttlig–svår smärta hos cirka en tredjedel vid avslut.
– Paramedicinsats och splintning var associerade med mindre kvarstående smärta.
– Resultaten pekar på behov av fler analgetiska alternativ och utbildning för BLS-personal.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital Emergency Nurse competence and pain management in patients with acute abdominal pain: a retrospective observational study
När jag ändå la ut min första delstudie i veckan är det väl lika bra att brassa på med nästa studie (?), som nu är publicerad! I denna sekundäranalys av samma population har vi kikat på olika faktorer associerade med smärtskattning, smärtlindring och re-evaluering av smärta, samt hur dessa faktorer var associerade med mild smärta vid sista smärtbedömningen. Huvudfyndet är att patienter som vårdades av en specialistutbildad ambulanssjuksköterska i högre grad erhöll smärtbedömning, smärtlindrande läkemedel och re-evaluering samt i högre grad hade mild smärta vid sista dokumenterade bedömning. Viktigt att betona att vi inte har undersökt orsakssamband, men jag tänker ändå att denna studie med sina kvantitativa data kanske kan utgöra lite tändved i kompetensdiskussionen i svensk ambulanssjukvård!?
Prehospital Emergency Nurse competence and pain management in patients with acute abdominal pain: a retrospective observational study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01707-4Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv genomgång av 816 prehospitala journaler för vuxna med akut buksmärta. Smärtbedömning, analgesi och ombedömning dokumenterades oftare när vården gavs av specialistsjuksköterska i ambulanssjukvård (PEN) jämfört med icke‑PEN. Vid måttlig–svår smärta gavs analgesi oftare i PEN‑möten och mild smärta vid sista dokumenterade bedömning var vanligare. Skillnader sågs även med ålder och längre insatstid främst i processmått.
– PEN var kopplat till högre dokumenterad smärtbedömning, analgesi och ombedömning.
– Vid måttlig–svår smärta gavs analgesi oftare i PEN‑möten.
– Mild smärta vid sista dokumenterade bedömning var vanligare efter PEN‑insats.
– Yngre ålder och längre prehospital tid gav mer dokumenterade processer, men inte mer mild smärta vid slutet.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Significant room for improvement in the prehospital assessment and treatment of acute abdominal pain: a retrospective observational study
Här kommer med viss ambivalens en fortsättning på senaste dagarnas smärt-tema. Det handlar om den första artikeln från mitt eget doktorandprojekt, där vi deskriptivt beskrivit förekomsten av smärtskattning, smärtlindring och re-evaluering hos patienter med buksmärta. Har länge vacklat kring att lägga in egen-publicerad forskning här, men tänker att ämnet är relevant och att det blivit tid nu. Godkände just proof på min andra artikel, så inom lite tid kommer säkert den också på prehospitalt… 🙂 Några mer kommentarer än såhär blir det dock inte på mina egna alster, utan tänker istället att har du som läsare tankar/funderingar/synpunkter kring innehållet, så vore det jättekul om du kontaktade mig.
Significant room for improvement in the prehospital assessment and treatment of acute abdominal pain: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01328-zSammanfattning genererad av AI:Retrospektiv kohortstudie i svensk ambulanssjukvård med 816 patienter med akut buksmärta. Smärta bedömdes endast i 55%. Bland dem hade 90% måttlig–svår smärta (median NRS 8) och 62% fick farmakologisk behandling. Smärta återbedömdes i 50% efter behandling. Median smärtreduktion var 4 NRS. Endast 10% hade låg senast registrerad smärta.
– Smärtbedömning dokumenterades i drygt hälften av fallen.
– Trots ofta hög smärta fick inte alla analgetika och återbedömning saknades ofta.
– När bedömning, behandling och återbedömning genomfördes sågs tydlig smärtlindring (median −4 NRS).
– De flesta lämnade prehospital vård med okänd eller fortsatt måttlig–svår smärta enligt dokumentation.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital Pain Management in Trauma Treated by Helicopter Emergency Medical Services: Association of Patient and Physician Sex
Rullar vidare på gårdagens tema med ännu en intressant smärtstudie, denna gång från en HEMS-verksamhet där författarna undersökt hur patientens och vårdarens (i det här fallet läkare) kön påverkar prehospital analgesi. Att behandlas av en manlig läkare var förknippat med större NRS-sänkning, medan manliga patienter rapporterade mindre smärtlindring. Mest intressant tycker jag dock fortsättningen på gårdagens tema är, i form av lite fynd kring olika farmakologiska alternativ samt multimodal smärtlindring. Ketamin visade sig ge större smärtreduktion än opioider, men att kombinera ketamin+opioid var det mest framgångsrika alternativet. Läsvärt!
Prehospital Pain Management in Trauma Treated by Helicopter Emergency Medical Services: Association of Patient and Physician Sex. Anesthesia & Analgesia 2026. doi:10.1213/ane.0000000000008164Sammanfattning genererad av AI:Observationsstudie av traumapatienter behandlade av schweizisk läkarbemannad HEMS 2020–2025 (n=5168) med NRS≥3 och uppföljning vid sjukhusankomst. 32% hade otillräcklig smärtlindring (NRS>3). Manliga patienter rapporterade mindre smärtreduktion, medan vård av manliga läkare var kopplad till större NRS-sänkning. Hög initial NRS och utebliven analgesi ökade risken, medan ketamin (ensamt eller med opioid) gav bäst effekt.
– Cirka en tredjedel hade otillräcklig smärtkontroll vid ankomst (NRS>3).
– Utebliven analgetika och hög initial smärta var starkt kopplat till otillräcklig lindring.
– Ketamin, särskilt i kombination med opioid, var associerat med större smärtreduktion än opioid ensam.
– Könsskillnader sågs: manliga patienter rapporterade mindre lindring; manliga läkare var associerade med större NRS-sänk.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Paramedic analgesia comparing ketamine and morphine in trauma. A synopsis of the PACKMaN double-blind RCT
Idag en lite extra intressant artikel på mitt forskningsområde prehospital smärta. Det handlar om PACKMaN-studien och alltså en dubbelblindad RCT där författarna jämfört ketamin med morfin vid akut skada och funnit att inget alternativ är överlägset det andra. Ska man tänka lite kritiskt så är metoden såklart bra, men jag är osäker om frågan är den intressantaste..?! Varje preparat har sina karaktäristika, där exvis tiden till anslag är en styrka hos ketamin och durationen en styrka hos morfin. Missförstå mig rätt, studien är intressant och klart läsvärd samt ter sig välgjord, för egen del är jag dock mer intresserad av hur man kan använda multimodal analgesi för att få optimal smärtlindring med både kort anslagstid, lång duration och god effekt.
Paramedic analgesia comparing ketamine and morphine in trauma. A synopsis of the PACKMaN double-blind RCT. Health Technology Assessment 2026:1-32. doi:10.3310/kgto6391Sammanfattning genererad av AI:Dubbelblind RCT i ambulanssjukvård jämförde ketamin (max 30 mg) med morfin (max 20 mg), titrerat till effekt, hos 449 traumapatienter ≥16 år med svår smärta (NRS ≥7). Primärt utfall (Sum of Pain Intensity Difference) skilde inte mellan grupperna. Ketamin gav snabbare och oftare ”mycket förbättring”, medan morfin hade längre duration. Inga tydliga skillnader i allvarliga biverkningar.
– Ingen signifikant skillnad i primär analgetisk effekt mellan ketamin och morfin.
– Ketamin gav snabbare och oftare upplevd ”mycket förbättring”.
– Morfinets effekt var mer långvarig än ketaminets.
– Inga tecken på skillnad i allvarliga biverkningar; ketamin framstår som ett säkert alternativ för paramediker.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Pain has limited predictive value for fractures following falls in older people: insight from a retrospective study
Idag har jag läst en studie om hur smärta i olika regioner, identifierat av undersökande läkar på akuten, korrelerar mot tecken på faktiska frakturer i området efter lågenergitrauma. I korthet kan man säga att smärta i ett område i hög grad korrelerade mot att patienten fick röntgenundersökning av aktuellt område, särskilt stark var denna korrelation för halsrygg (0.99). Som prediktor för fraktur var smärtan dock begränsad; i revben/thorax och bäcken var sensitiviteten hög (0.98) – indikerande att de flesta med fraktur hade dokumenterad smärta. I bröstrygg var siffran dock bara 0.78. Specificiteten var också låg, säsmst i bäcken med 0.09 till 0.47 i bröstryggen. Således hade alltså många utan fraktur också smärta, och några med fraktur i bröstryggen hade inte smärta… Uttryckt i likelihood ratio var sambandet mellan smärta och fraktur svagt och area under the curve (AUC) var mellan 0,51-0,62 – d.v.s. nära slump-värde. Frånvaro av smärta tycktes ha ett något starkare samband med frånvaro av fraktur, däremot finns en osäkerhet i detta eftersom det kan ha funnits patienter utan smärta som ej bilddiagnosticerats och därmed ej inkluderats i studien.
Vad innebär detta för ambulanssjukvården? Jo, studien är som sagt från akuten och baseras på undersökningar av läkare samt bilddiagnostik, men jag tänker att den säger en del om att smärta är ett osäkert tecken, att vi behöver vara relativt inklusiva för att inte missa frakturer, och att vi därmed kommer inkludera många patienter med smärta men utan frakturer till vidare undersökningar… Särskilt bröstrygg tycks vara ett område att vara försiktig med, där risken att missa en fraktur pga avsaknad av smärta är högre. Kanske kan fynden i någon mån relateras lite till gårdagens studie om bäckengördel, i form av att den berör svårigheten med diagnostik av frakturer..?
Pain has limited predictive value for fractures following falls in older people: insight from a retrospective study. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01644-2Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv analys av 2882 äldre som sökt akuten efter lågenergifall och genomgått bilddiagnostik. Läkardokumenterade smärtbesvär var kopplade till att man beställde bilddiagnostik i aktuella regioner. Smärta hade hög sensitivitet men låg–måttlig specificitet; LR+ var låg och AUC 0,51–0,62. Smärta diskriminerar därför dåligt mellan fraktur och ej fraktur.
– Smärtbesvär ökade sannolikheten att bilddiagnostik beställdes för motsvarande kroppsregion.
– Smärta visade hög sensitivitet men låg–måttlig specificitet för frakturer i bålens skelett.
– Positivt prediktivt värde var begränsat (LR+ omkring 1,1–1,5) och AUC låg (0,51–0,62).
– Smärtfrånvaro gav måttligt–bra stöd mot fraktur i vissa regioner (LR- ned till 0,07).Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis
Dagens studie kommer från 2023 och är en återkommande källa i min forskning. Författarna har gjort en systematisk review och metasyntes över kvalitativt beskrivna upplevelser av prehospital hantering av smärta utifrån patienters, närståendes och ambulanspersonalens perspektiv. Jag tycker studien utgör en ganska bra ingång i smärtbehandlingens komplexitet och understryker hur den biopsykosociala modellen behöver tillämpas även i prehospital vård. Författarna beskriver vikten av att möta patientens behov, förväntningar och övertygelser, men också vikten av en god relation mellan patient och kliniker, en multifaktoriell approach, förbättrad förståelse och följsamhet till smärtskattning samt vikten av adekvata guidelines (här understryks exempelvis vikten av att riktlinjer är synkade mellan prehospital vård och senare delar av den akuta vårdkedjan). Jag skulle säga att denna artikel tillför värdefulla delar kring många av de prehospitala utmaningarna kring smärtlindring; problematiker som ofta nämns vid smärtskattning diskuteras, betydelsen av adekvata riktlinjer och behovet av en holistisk inställning till smärta. Vi vet från den biopsykosociala modellen vikten av att bekräfta patientens upplevelse och förhålla oss till den samt att värdera inte bara smärtans intensitet, utan även duration, karaktär och omständigheter runtomkring såsom psykisk belastning, förekomst av långvarig smärta, föreståelse för smärtan hos patienten m.m. Jag skulle säga att det sistnämnda är en viktig nyckel till bättre hantering av smärta i ambulanssjukvården: Vi behöver bli bättre på att förklara smärta, förklara skalor etc vid smärtskattning och även förklara de behandlingsalternativ vi har samt vad man kan förvänta sig respektive inte förvänta sig av dem. Vi kanske inte kan ta bort all smärta, men kan vi förklara, lugna och ge patienten acceptans samt hopp, så tyder forskningen på att vi kan reducera risken för långvariga besvär. Jag är såklart partisk, men tycker dagens artikel är läsvärd för alla oss som jobbar prehospitalt!
Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis. JACEP Open 2023;4(2):e12940. doi:10.1002/emp2.12940Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt och meta-syntes av kvalitativa studier om erfarenheter av prehospital smärtbehandling vid akut smärta hos vuxna, ur patienters, närståendes och ambulanspersonals perspektiv. 25 artiklar (8 länder; >464 personer) analyserades tematiskt. Förtroende, delaktighet, behov/ förväntningar och ett holistiskt synsätt framhölls. Gemensamma riktlinjer och utbildning över ambulans–akutgränsen rekommenderas.
– Förtroendefull relation och bättre kommunikation lyfts som centralt för god smärtbehandling.
– Patientempowerment och anpassning till behov och förväntningar kan förbättra upplevelse och vårdkvalitet.
– Helhetssyn på smärta efterfrågas, inte enbart fokus på läkemedel.
– Delade riktlinjer och utbildning mellan prehospital vård och akutmottagning kan förbättra patientresan.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care
Hur väljer ambulanspersonal på single responders mellan fentanyl och morfin? Den frågan ställde sig de norska forskarna bakom dagens studie. I en kvalitativ studie baserad på fokusgrupper utforskade de saken, och jag tycker de kom fram till oerhört mycket intressant – inte bara kring själva smärtlindringsfrågan utan också kring införande av nya riktlinjer, lärande och kunskapsdelning i ambulanssjukvården.
Fentanyl valdes framförallt vid behov av snabbt tillslag och kort duration, t.ex. vid traumatisk smärta eller korta transporter. Morfin valdes istället i högre grad vid längre transporter eller till äldre/sköra patienter. Så långt tycks ju hänsynen framförallt farmakologiskt motiverade. Vad som dock också framkom var:
- Att den initiala utbildningen på fentanyl uppfattades som en ”skrämselkampanj” utifrån biverkningsprofilen, ledande till en obalanserad bild där läkemedlet ev. underanvändes.
- Att strukturerade sätt att dela erfarenheter saknades, ledande till att var och en riskerar bygga sina egna, anekdotiska erfarenheter och sanningar, som kanske inte är förankrade i guidelines eller aktuell evidens.
- Att administrativa hänsyn (utökad dokumentation vid användning av fentanyl) riskerade påverka valet av läkemedel.
Dessa tre punkter är ett icke komplett urval av faktorer som påverkade. Men jag tycker detta är oerhört intressant, inte bara ur smärtlindringsperspektiv. I avsaknad av strukturerade sätt att fånga upp erfarenheter skapas ofrånkomligen informella sätt, som riskerar skapa långlivade ”sanningar” som inte är förankrade i evidens och i värsta fall direkt felaktiga eller fördomsbaserade. Författarna använder benämningen ”ambulance truths”, vilket jag tycker är ganska illustrerande. De beskriver detta som: ”locally shared, experience-based understandings articulated by participants, reflecting collectively constructed beliefs that emerge in the absence of formal feedback or structured knowledge exchange”. Problematiken återspeglas också träffsäkert i ett av citaten: ”Since there is no exchange of experiences, you build all your competence on your own calls, and in that way, it takes a lot of time to improve” (urban paramedic 3 FG 1).”
Huvudfynden i studien kring beslutsfattande i just smärtlindringsfrågan är intressant. Men jag tycker också det är ett bra läge för alla oss i ambulanssjukvården, och inte minst de av er som sitter i ledande positioner eller arbetar med kompetens/utbildning/utveckling, att reflektera över ovan två citat. Jag tror näst intill alla känner igen sig i dessa beskrivningar, och tänker att de medför risker som sträcker sig långt utanför smärtlindringsfältet.
Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01608-2Sammanfattning genererad av AI:Kvalitativ fokusgruppsstudie med 11 soloarbetande ambulanssjukvårdare vid OUH som utforskar hur de väljer fentanyl eller morfin vid prehospital smärtlindring. Valen påverkades av farmakologiskt resonemang, transporttid och patientfaktorer, men också av personlig erfarenhet och lokala ”ambulanssanningar” när formellt stöd saknades. Strukturerad utbildning och återkoppling kan öka konsekvensen.
– Fentanyl uppfattades passa vid akut traumatisk smärta och korta transporter p.g.a. snabb effekt.
– Morfin valdes ofta vid längre transporter och hos sköra patienter p.g.a. längre duration.
– Informella, stationsspecifika normer styrde beslut när riktlinjer/återkoppling var begränsade.
– Förbättringar föreslås i form av utbildning, förenklad dokumentation och strukturerad feedback.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).