Tagg: Behandlingsriktlinjer

  • Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process

    Idag har jag läst en svensk artikel från 2023 som rör ambulanspersonalens ansvar kring patienter kopplat till den suicidala processen. Intervjuer genomfördes med 27 ambulanspersonal. I resultatet identifierades tre kategorier av hur ansvaret beskrevs av ambulanspersonalen, på ett kontinuum från ”konventionellt ansvar” via ”konditionellt ansvar” och till ”etiskt ansvar” i andra änden av kontinuumet. Konventionellt ansvar beskrevs som att ansvaret var att följa rutiner och riktlinjer, där fokus var vård av somatiska besvär, och att besvär relaterade till psykiatri och mående i hög grad var någon annans ansvar som ambulanspersonalen saknade kompetens för. Det konditionella ansvaret beskrevs som att ambulanspersonalen upplevde ett begränsat ansvar för det psykiska måendet, kopplat till vissa situationer där särskilda villkor var uppfyllda. Här beskrevs bland annat hur man ibland undvek att fråga om måendet, grundat i att man var orolig för vad svaret skulle bli och vad man skulle göra utifrån detta. I det etiska ansvaret beskrevs istället hur ambulanspersonalen såg ett ansvar för relationen med patienten, och att det var personalens ansvar att skapa trygghet så patienten kunde öppna sig och berätta sin historia. I detta förlopp beskrevs hur ambulanspersonalen själv upplevde sig sårbar i konversationen.

    Som så många kvalitativa studier är det svårt att förmedla en bra helhet, och jag föreslår såklart att studien läses i sin helhet. Vad som förvånade mig var i hur hög utsträckning många av citaten i ena änden av kontinuumet distanserade sig från patienten. Absolut vet jag att vi i ambulanssjukvården har varierande inställning och arbetssätt gentemot patienter med psykisk sjukdom eller dåligt mående, men att man helt antyder att det inte alls skulle ingå i ambulanssjukvårdens ansvar att ta hand om de psykiska bitarna, eller det faktum att man tyckte att man inte kan ge vissa (återkommande) patienter för mycket uppmärksamhet, för då ringer de bara igen, känns tråkigt. Jag är kanske naiv, men jag hoppades vi kommit längre än att dessa inställningar skulle skina igenom så tydligt i en studie… Det förvånar mig också lite att man i så pass hög utsträckning anser att vi inte har kompetens nog att ta hand om patientgruppen. Absolut, jag har massor jag vill lära mig om psykiatri och jag vet mina begränsningar, men att ta hand om suicidnära personer fick relativt mycket plats i min specialistsjuksköterskeutbildning och för mig är det helt främmande att avsäga mig ansvaret för dessa grundat i kompetensbrist. Om jag upplevde mig ha sådana skulle jag göra något åt det snarast. Inte menat på något dömande sätt, men med tanke på hur pass stor andel av patienterna i ambulanssjukvården som söker pga psykiatri, så är det ju ett problem ungefär lika stort som om man skulle uppleva sig sakna kompetens att ta hand om traumapatienter, huvudvärk, ryggsmärta eller liknande.

    Hammarbäck, S.; Holmberg, M.; Wiklund Gustin, L.; Bremer, A. Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process. Nursing Ethics 2023;30(6):857-870. doi:10.1177/09697330221149102
  • “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness

    Dagens artikel är kvalitativ, svensk och utgör en sekundäranalys av en tidigare insamlad datamängd. Fokuset ligger på vårdarnas upplevelse av arbetsförhållandena vid vårdande av patienter med andnöd. Jag skriver på telefonen, så det blir en kort text här, men det finns en del intressanta fynd. Särskilt spännande tycker jag diskussionen är kring hur begränsningarna i organisation och vårdmiljö både medför att man ibland behöver kompromissa med den egna säkerheten, men även hur detta kan utgöra en etisk stress där kreativitet, improvisation och tänkande utanför boxen blir nödvändigt för att leverera bra vård. Detta är för mig en del av kärnan i jobbet, och att då samtidigt ha förmågan att synka denna improvisation på ett professionellt sätt mot riktlinjer, evidens och beprövad kunskap. Läsvärt!

    Kauppi, W.; Hedman, K.; Söderholm, H. M.; Hagiwara, M. A. “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01620-w
  • Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis

    Dagens studie kommer från 2023 och är en återkommande källa i min forskning. Författarna har gjort en systematisk review och metasyntes över kvalitativt beskrivna upplevelser av prehospital hantering av smärta utifrån patienters, närståendes och ambulanspersonalens perspektiv. Jag tycker studien utgör en ganska bra ingång i smärtbehandlingens komplexitet och understryker hur den biopsykosociala modellen behöver tillämpas även i prehospital vård. Författarna beskriver vikten av att möta patientens behov, förväntningar och övertygelser, men också vikten av en god relation mellan patient och kliniker, en multifaktoriell approach, förbättrad förståelse och följsamhet till smärtskattning samt vikten av adekvata guidelines (här understryks exempelvis vikten av att riktlinjer är synkade mellan prehospital vård och senare delar av den akuta vårdkedjan). Jag skulle säga att denna artikel tillför värdefulla delar kring många av de prehospitala utmaningarna kring smärtlindring; problematiker som ofta nämns vid smärtskattning diskuteras, betydelsen av adekvata riktlinjer och behovet av en holistisk inställning till smärta. Vi vet från den biopsykosociala modellen vikten av att bekräfta patientens upplevelse och förhålla oss till den samt att värdera inte bara smärtans intensitet, utan även duration, karaktär och omständigheter runtomkring såsom psykisk belastning, förekomst av långvarig smärta, föreståelse för smärtan hos patienten m.m. Jag skulle säga att det sistnämnda är en viktig nyckel till bättre hantering av smärta i ambulanssjukvården: Vi behöver bli bättre på att förklara smärta, förklara skalor etc vid smärtskattning och även förklara de behandlingsalternativ vi har samt vad man kan förvänta sig respektive inte förvänta sig av dem. Vi kanske inte kan ta bort all smärta, men kan vi förklara, lugna och ge patienten acceptans samt hopp, så tyder forskningen på att vi kan reducera risken för långvariga besvär. Jag är såklart partisk, men tycker dagens artikel är läsvärd för alla oss som jobbar prehospitalt!

    Whitley, G. A.; Wijegoonewardene, N.; Nelson, D.; Curtis, F.; Ortega, M.; Siriwardena, A. N. Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis. JACEP Open 2023;4(2):e12940. doi:10.1002/emp2.12940
  • Uppdaterade riktlinjer för hjärt-lungräddning: Ett vidgat perspektiv

    Äntligen dags! Som jag nämnde igår så släpps idag HLR-rådets utbildningsmaterial tillika riktlinjer för hjärt-lungräddning de närmaste 5 åren på HLR 2026 i Göteborg. För dig om inte har möjlighet att vara där men är omedelbart nyfiken på nyheterna finns en sammanfattande artikel publicerad i Läkartidningen, och det är naturligtvis dagens läsning. Om du läste ERC-artikeln igår så kommer du ha mycket god förståelse för det som står i läkartidningens artikel. För egen del har mitt hjärtebarn varit A-HLR vuxen-programmet, för vilket jag fått nöjet att vara redaktör, och jag har således hunnit vara involverad i en hel del diskussioner om de olika utbildningsprogrammen inom ramen för vår redaktörsgrupp. Ändå tycker jag det gav god behållning att läsa denna sammanfattning av Therese Djärv, Anette Nord, Ulrika Karlgren och Jacob Hollenberg. Obligatorisk läsning för all prehospital skulle jag vilja påstå, så får man en god överblick av vad som händer på HLR-området. Dock är det bara en sammanfattning, så dyk sedan djupare i de program som just du verkar inom, sannolikt S- och A-HLR vuxen samt barn för de flesta som läser här… 🙂

    Djärv, T.; Nord, A.; Karlgren, U.; Hollenberg, J. Uppdaterade riktlinjer för hjärt-lungräddning: Ett vidgat perspektiv. Läkartidningen 2026;123.
  • Prehospital nurse adherence to abdominal pain guidelines in Sweden and possible association with educational level

    Idag en fantastiskt fin studie på ett ämne väldigt närliggande mitt eget forskningsområde, nämligen den prehospitala behandlingen av akut buksmärta. Det är en studie som väcker mycket tankar, och jag tar mig friheten att brodera ut texten och resonemangen lite.

    Författarna har undersökt sjuksköterskors följsamhet till behandlingsriktlinjer för buksmärta och huruvida denna är associerad med utbildningsnivå. Totalt 600 fall inkluderades och fynden är onekligen intressanta:

    • Sjuksköterskorna som inkluderades hade i genomsnitt 13 års sjuksköterskeerfarenhet. 61% hade en specialistutbildning, ambulanssjuksköterska var (överlägset) vanligast.
    • 71% av uppdragen inträffade mellan 07-22, d.v.s. dagtid. 31% var prio 1 ut, men endast 3% prio 1 in. Prio 2 ut var vanligast; 67%. 85% transporterades till akutmottagning. 19% av patienterna diagnosticerades med ett tidskritiskt tillstånd.
    • Följsamheten till riktlinker var icke-optimal i flera avseenden:
      • Smärtintensitet dokumenterades i 36% av fallen.
      • 72% av patienterna med smärta NRS >= 4 erhöll farmakologisk smärtlindring.
      • Bukpalpation utfördes i 70% av fallen.
      • Auskultation av buken utfördes i 31% av fallen.
      • Avföringsanamnes dokumenterades i 70% av fallen, miktion 48%.
      • Blodsocker mättes i 60% av fallen, laktat i 9% av fallen.
    • Sjuksköterskor med specialistutbildning gav i högre grad smärtlindring och i högre dos men utförde också viktiga undersökningar såsom bukpalpation, glukosmätning och laktatmätning i högre grad.

    I studien finns mycket intressant kring följsamhet till riktlinjer och behandling av buksmärta i ambulanssjukvården. Det viktigaste intrycket för min del är dock kompetensens betydelse för den vårdkvalitet som levereras. I dagens tider av svår personalbrist upplever jag detta som bortglömt i den svenska debatten. Ambulanssjukvård handlar inte bara om att få fram en ambulans till patienten, utan vilken vård som levereras. Studien inkluderar ju erfarna sjuksköterskor (13 år snitt-erfarenhet), så ett rimligt antagande torde vara att en stor del av deltagarna torde ha adekvata förutsättningar att göra rätt. Innevarande studie ger en ganska tydlig fingervisning att erfarenhet ensamt kanske inte alltid räcker, utan att specialistkompetens också kan vara en faktor i att säkra adekvat omhändertagande. Ändå finns regioner som inte har varken mål eller krav på specialistsjuksköterskekompetens i ambulanssjukvården. Min egen region exempelvis ligger tyvärr överlägset längst ner i den statistiken, om man tittar på siffror i en studie av Wallin m.fl. från 2022. Här finns tydlig förbättringspotential, och för att säkra hög vårdkvalitet till patienterna borde politiken gå in och kravställa tydligt inte bara kring responstider och annat, utan även kring vilken kompetens som patienter ska möta i den prehospitala vården. I den vägledning för omhändertagande av den tidskritiskt sjuka eller skadade patienten som Kunskapsstyrning vård (vilket ju drivs av Sveriges regioner i samverkan) släppte förra året sattes målbilden till att denne patient ska få tillgång till två specialistutbildade sjuksköterskor, och att varje ambulans ska bemannas med minst en dito. Kloka människor har skrivit denna vägledning, och dagens studie tyder ju på att målbilden inte på något vis är tagen ur luften. Detaljerna kan man diskutera, men jag måste säga att jag saknar detta perspektiv i debatten..? De få gånger jag hör det debatteras på arbetsplatser upplever jag alltför ofta att debatten tolkas personligt som kritik mot kollegor utan specialistkompetens, vilket det naturligtvis inte handlar om. För mig är det sandlådenivå, och fokus ska vara på patienternas bästa. Specialistkompetens är en faktor på systemnivå, där vi har potential att höja kvaliteten på den vård som når fram till patienterna med positiva effekter för patient, närstående och med all sannolikhet samhällsekonomi som följd.

    Dannvall, C.; Öhman, H.; Herlitz, J.; Hagiwara, M. A.; Magnusson, C. Prehospital nurse adherence to abdominal pain guidelines in Sweden and possible association with educational level. Australasian Emergency Care 2025;28(4):314-321. doi:10.1016/j.auec.2025.06.007