Tagg: Behandlingsriktlinjer

  • Status epilepticus in the prehospital setting: treatment gaps and their association with hospital course

    Idag har jag läst en intressant studie kring status epilepticus i ambulanssjukvården, inriktad på hur vår prehospitala behandling påverkar intrahospitala utfall. Mycket intressant, inte minst då jag nyligen var inblandad i en diskussion kring ett patientfall med svårbehandlade kramper, vilket gör frågan extra högaktuell just för mig. Glädjande nog är studien utförd i Litauen, ett land jag tidigare inte tror mig ha läst någon prehospital forskning från. 273 status epilepticus-fall inkluderades retrospektivt, och resultatet visade att längre tid till benzo-administration var associerat med ökad andel inläggning på sjukhus och längre tid till transport påbörjades var associerat med längre tid på sjukhus samt inom intensivvården. Kort och gott spelar vår prehospitala behandling roll för patienternas senare utfall – vilket inte är oväntat. Författarna konkluderar också att underbehandling är vanligt och att detta belyser luckor i vår följsamhet till riktlinjer!

    Dijokas, J.; Matuzevičius, B.; Puteikis, K.; Vilionskis, A.; Mameniškienė, R. Status epilepticus in the prehospital setting: treatment gaps and their association with hospital course. Seizure: European Journal of Epilepsy 2026;141:216-222. doi:10.1016/j.seizure.2026.07.020
  • Prehospital team composition and mortality: a scoping review

    Vi inleder veckan på TOPP från Grekland med en italiensk scoping review som berör kompetens och teamsammansättning i ambulanssjukvården i förhållande till mortalitet. Totalt inkluderades 25 studier berörande EMS-system i Asien, Europa, USA och Oceanien. Det visade sig att mortaliteten som outcome varierade betydligt beroende på klinisk allvarlighetsgrad, systemets mognad, precision i utalarmeringen och den prehospitala tiden. Läkarbemannade system hade vissa fördelar gällande svåra trauman och traumatiskt hjärtstopp, medan system bemannade med sjuksköterskor, paramedics och avancerade paramedics i övrigt ofta hade jämförbara siffror, så länge standardiserade riktlinjer och robust träning fanns. Författarna konkluderar att akut-/ambulanssjuksköterskor (”emergency nurses”) bidrog substantiellt till tidig bedömning, stabilisering, kliniskt beslutsfattande och säkerhet. Stor heterogenitet sågs dock och föga förvånande så var ingen specifik modell överlägsen någon annan i alla kontexter. Istället sågs hur samspelet mellan system/organisation och teamets kompetens påverkade mortaliteten. Min slutsats? Ja, dels att kompetens inte är en prestigefråga. Ambulanssjukvården har plats för många kompetensnivåer, det gäller istället att se till att rätt kompetens kommer till rätt situation och rätt patient. Sen borde vi bli bättre på att mäta våra system, så vi vet var förbättringspotentialerna finns. På så vis kan vi också optimera kompetensen för den uppgift vi är satta att utföra!

    Rubino, A.; Lucenti, E.; Alboreo, C.; Ghidini, M.; Marrocco, M.; Tammaro, G.; Gheri, F. Prehospital team composition and mortality: a scoping review. Emergency Care Journal 2026;22(2). doi:10.4081/ecj.2026.14925
  • Prehospital Flumazenil: Five-Year Review of Use, Indications, Outcomes, and Adverse Events in Suspected Benzodiazepine Overdose

    Flumazenil som antidot mot bensodiazepiner i prehospital vård har jag under mina år i den prehospitala vården upplevt delar Sverige en smula. Vissa organisationer har det, andra undviker det, vanligen (när jag hört det) motiverat med risken för oönskad effekt om det administreras till fel patienter – framförallt då kramprisk. Därför är dagens studie högintressant, där man utvärderar fem års användning av flumazenil i Kansas. Denna retrospektiva studie baseras inte på något stort urval och får därmed tas för vad den är, men bland de 69 inkluderade fallen uppstod iallafall inga oönskade händelser – trots att kontraindikationer ibland förelåg. I 24 fall av misstänkt benzo-överdos sågs även neurologisk förbättring efter administration, vilket såklart tyder på positiva effekter av läkemedlet (förvisso föga oväntat). Inget av detta är väl något att dra några långtgående slutsatser kring i sig, men jag tänker att större studier på prehospital flumazenil helt klart vore intressanta.

    Hanson, C. G.; Beaver, B. P.; Frantz, E.; Dunn, T.; Thornton, S.; Cava, I.; Jacobsen, R. C. Prehospital Flumazenil: Five-Year Review of Use, Indications, Outcomes, and Adverse Events in Suspected Benzodiazepine Overdose. Western Journal of Emergency Medicine 2026. doi:10.5811/westjem.62063
  • Addressing Racial and Ethnic Inequities in Pediatric Pain Management in Emergent Settings

    Mer på smärttema..! Hur undviker vi diskriminering grundat i ras och etnicitet vid smärtlindring av barn i akuta miljöer? Läsvärd artikel idag, även om den delvis rör sig i icke-prehospital kontext och med andra förutsättningar än vi kanske oftast jobbar med!

    Hippolyte, J.; Ward, C. E.; Goyal, M. K.; Owusu-Ansah, S.; Washick, M.; Wright, J. L. Addressing Racial and Ethnic Inequities in Pediatric Pain Management in Emergent Settings. Pediatrics 2026;158(Supplement 1). doi:10.1542/peds.2026-076070e
  • Significant room for improvement in the prehospital assessment and treatment of acute abdominal pain: a retrospective observational study

    Här kommer med viss ambivalens en fortsättning på senaste dagarnas smärt-tema. Det handlar om den första artikeln från mitt eget doktorandprojekt, där vi deskriptivt beskrivit förekomsten av smärtskattning, smärtlindring och re-evaluering hos patienter med buksmärta. Har länge vacklat kring att lägga in egen-publicerad forskning här, men tänker att ämnet är relevant och att det blivit tid nu. Godkände just proof på min andra artikel, så inom lite tid kommer säkert den också på prehospitalt… 🙂 Några mer kommentarer än såhär blir det dock inte på mina egna alster, utan tänker istället att har du som läsare tankar/funderingar/synpunkter kring innehållet, så vore det jättekul om du kontaktade mig.

    Bjerén, R.; Magnusson, C.; Herlitz, J.; Bäckström, D. Significant room for improvement in the prehospital assessment and treatment of acute abdominal pain: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01328-z
  • Time to Treatment in Stroke Thrombectomy and Outcomes in the Extended Time Window

    Idag en mycket intressant metaanalys som fokuserar på utökningen av inklusionstiden för strokelarm upp till 24-timmar baserat på möjligheten till endovaskulär behandling (trombektomi). Läsvärd!

    Nogueira, R. G.; Jovin, T. G.; Lansberg, M. G.; Haussen, D. C.; Jadhav, A. P.; Brown, S.; Ribo, M.; Martins, S. C.; Mont'Alverne, F. J.; Hill, M. D.; Goyal, M.; Doheim, M. F.; Mocco, J.; Liebeskind, D. S.; Heit, J. J.; Marks, M. P.; Albers, G. W.; Demchuk, A. M.; Ortega-Gutierrez, S.; Lima, F. O.; Siddiqui, A. H.; Menon, B. K.; Kemp, S.; Budzik, R.; Urra, X.; Costalat, V. Time to Treatment in Stroke Thrombectomy and Outcomes in the Extended Time Window. Neurology 2026;107(3). doi:10.1212/wnl.0000000000218113
  • Non-conveyance and autonomy: How organisational contexts influence ambulance clinicians’ practice in mental health crises – A qualitative study

    Dagens artikel är en intressant, norsk studie kring hänvisning till egenvård (eller annan vårdnivå) av patienter med psykiatriska besvär, och hur detta kan relateras till patientens autonomi eller inskränkningar av densamma. Studien är gjord med semi-strukturerade intervjuer i grupp och analyserad med analys enl. Braun & Clarke och tolkad utifrån Schein & Schein:s realistisk-kritiska organisationskulturteori. Totalt gjordes åtta intervjuer med sammanlagt 48 kliniker verksamma i ambulanssjukvården. Tre teman identifierades, här mycket fritt översatta/tolkade:

    • Upplevda utmaningar i uppdrag kring psykisk ohälsa: Här återfanns stora kunskapsluckor och brister i utbildning/träning, bristfälliga guidelines samt journalmallar/checklistor/etc när det kom till psykisk ohälsa samt en upplevd brist på mottagande enheter. Ambulanspersonalen kände sig alltså inte kunnig på området, upplevde att riktlinjerna inte stöttade dem tillräckligt och om de ville hänvisa patienter till olika psykiatriska funktioner så upplevde de att dessa i hög grad saknades. Den ”säkra” lösningen blev därför ofta att ta med patienten, vilket ibland inte var i linje med patientens önskan eller kanske ens vad som var bäst för densamme.
    • Konsekvenser för vården på plats och senare: Här diskuterades utmaningar kring patienter som motsätter sig vård, svårigheter när patientens egen beslutsförmåga är nedsatt eller tveksam samt att en rädsla för icke önskvärda utfall kunde styra och begränsa möjligheterna till hänvisning av patienter.
    • Implikation: Att lösa uppdraget istället för problemet: Denna kategori representerar hur informanterna diskuterade att en konsekvens blev att fokus blev på hur uppdraget ska lösas, ungefär hur man ska få patienten till vårdinrättning etc, snarare än hur det problem patienten upplevde kan lösas. Det fanns också delade meningar bland informanterna, där en del menade på att det inte heller är ambulanssjukvårdens problem att lösa dessa problem, utan endast att i så fall hänvisa/transportera patienten vidare till rätt nivå.

    Läsvärd studie, som väcker många bra tankar. Läs, tycker jag!

    Thorvaldsen, N. Ø.; Bergem, A. K.; Rugkåsa, J.; Häikiö, K. Non-conveyance and autonomy: How organisational contexts influence ambulance clinicians’ practice in mental health crises – A qualitative study. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261457283
  • Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process

    Idag har jag läst en svensk artikel från 2023 som rör ambulanspersonalens ansvar kring patienter kopplat till den suicidala processen. Intervjuer genomfördes med 27 ambulanspersonal. I resultatet identifierades tre kategorier av hur ansvaret beskrevs av ambulanspersonalen, på ett kontinuum från ”konventionellt ansvar” via ”konditionellt ansvar” och till ”etiskt ansvar” i andra änden av kontinuumet. Konventionellt ansvar beskrevs som att ansvaret var att följa rutiner och riktlinjer, där fokus var vård av somatiska besvär, och att besvär relaterade till psykiatri och mående i hög grad var någon annans ansvar som ambulanspersonalen saknade kompetens för. Det konditionella ansvaret beskrevs som att ambulanspersonalen upplevde ett begränsat ansvar för det psykiska måendet, kopplat till vissa situationer där särskilda villkor var uppfyllda. Här beskrevs bland annat hur man ibland undvek att fråga om måendet, grundat i att man var orolig för vad svaret skulle bli och vad man skulle göra utifrån detta. I det etiska ansvaret beskrevs istället hur ambulanspersonalen såg ett ansvar för relationen med patienten, och att det var personalens ansvar att skapa trygghet så patienten kunde öppna sig och berätta sin historia. I detta förlopp beskrevs hur ambulanspersonalen själv upplevde sig sårbar i konversationen.

    Som så många kvalitativa studier är det svårt att förmedla en bra helhet, och jag föreslår såklart att studien läses i sin helhet. Vad som förvånade mig var i hur hög utsträckning många av citaten i ena änden av kontinuumet distanserade sig från patienten. Absolut vet jag att vi i ambulanssjukvården har varierande inställning och arbetssätt gentemot patienter med psykisk sjukdom eller dåligt mående, men att man helt antyder att det inte alls skulle ingå i ambulanssjukvårdens ansvar att ta hand om de psykiska bitarna, eller det faktum att man tyckte att man inte kan ge vissa (återkommande) patienter för mycket uppmärksamhet, för då ringer de bara igen, känns tråkigt. Jag är kanske naiv, men jag hoppades vi kommit längre än att dessa inställningar skulle skina igenom så tydligt i en studie… Det förvånar mig också lite att man i så pass hög utsträckning anser att vi inte har kompetens nog att ta hand om patientgruppen. Absolut, jag har massor jag vill lära mig om psykiatri och jag vet mina begränsningar, men att ta hand om suicidnära personer fick relativt mycket plats i min specialistsjuksköterskeutbildning och för mig är det helt främmande att avsäga mig ansvaret för dessa grundat i kompetensbrist. Om jag upplevde mig ha sådana skulle jag göra något åt det snarast. Inte menat på något dömande sätt, men med tanke på hur pass stor andel av patienterna i ambulanssjukvården som söker pga psykiatri, så är det ju ett problem ungefär lika stort som om man skulle uppleva sig sakna kompetens att ta hand om traumapatienter, huvudvärk, ryggsmärta eller liknande.

    Hammarbäck, S.; Holmberg, M.; Wiklund Gustin, L.; Bremer, A. Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process. Nursing Ethics 2023;30(6):857-870. doi:10.1177/09697330221149102
  • “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness

    Dagens artikel är kvalitativ, svensk och utgör en sekundäranalys av en tidigare insamlad datamängd. Fokuset ligger på vårdarnas upplevelse av arbetsförhållandena vid vårdande av patienter med andnöd. Jag skriver på telefonen, så det blir en kort text här, men det finns en del intressanta fynd. Särskilt spännande tycker jag diskussionen är kring hur begränsningarna i organisation och vårdmiljö både medför att man ibland behöver kompromissa med den egna säkerheten, men även hur detta kan utgöra en etisk stress där kreativitet, improvisation och tänkande utanför boxen blir nödvändigt för att leverera bra vård. Detta är för mig en del av kärnan i jobbet, och att då samtidigt ha förmågan att synka denna improvisation på ett professionellt sätt mot riktlinjer, evidens och beprövad kunskap. Läsvärt!

    Kauppi, W.; Hedman, K.; Söderholm, H. M.; Hagiwara, M. A. “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01620-w
  • Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis

    Dagens studie kommer från 2023 och är en återkommande källa i min forskning. Författarna har gjort en systematisk review och metasyntes över kvalitativt beskrivna upplevelser av prehospital hantering av smärta utifrån patienters, närståendes och ambulanspersonalens perspektiv. Jag tycker studien utgör en ganska bra ingång i smärtbehandlingens komplexitet och understryker hur den biopsykosociala modellen behöver tillämpas även i prehospital vård. Författarna beskriver vikten av att möta patientens behov, förväntningar och övertygelser, men också vikten av en god relation mellan patient och kliniker, en multifaktoriell approach, förbättrad förståelse och följsamhet till smärtskattning samt vikten av adekvata guidelines (här understryks exempelvis vikten av att riktlinjer är synkade mellan prehospital vård och senare delar av den akuta vårdkedjan). Jag skulle säga att denna artikel tillför värdefulla delar kring många av de prehospitala utmaningarna kring smärtlindring; problematiker som ofta nämns vid smärtskattning diskuteras, betydelsen av adekvata riktlinjer och behovet av en holistisk inställning till smärta. Vi vet från den biopsykosociala modellen vikten av att bekräfta patientens upplevelse och förhålla oss till den samt att värdera inte bara smärtans intensitet, utan även duration, karaktär och omständigheter runtomkring såsom psykisk belastning, förekomst av långvarig smärta, föreståelse för smärtan hos patienten m.m. Jag skulle säga att det sistnämnda är en viktig nyckel till bättre hantering av smärta i ambulanssjukvården: Vi behöver bli bättre på att förklara smärta, förklara skalor etc vid smärtskattning och även förklara de behandlingsalternativ vi har samt vad man kan förvänta sig respektive inte förvänta sig av dem. Vi kanske inte kan ta bort all smärta, men kan vi förklara, lugna och ge patienten acceptans samt hopp, så tyder forskningen på att vi kan reducera risken för långvariga besvär. Jag är såklart partisk, men tycker dagens artikel är läsvärd för alla oss som jobbar prehospitalt!

    Whitley, G. A.; Wijegoonewardene, N.; Nelson, D.; Curtis, F.; Ortega, M.; Siriwardena, A. N. Patient, family member, and ambulance staff experiences of prehospital acute pain management in adults: A systematic review and meta‐synthesis. JACEP Open 2023;4(2):e12940. doi:10.1002/emp2.12940