Område: Smärtbehandling & läkemedel

  • Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia

    Äntligen dags för lite smärtlindring igen, och specifikt då ketamin! 🙂 Dagens studie är en systematisk litteraturöversikt med fokus på administration av ketamin genom inhalation, d.v.s. användande en nebulisator. Nio studier inkluderades, varav 5 RCT:er, och för min som inte testat nebulisering av ketamin är resultaten otroligt spännande:

    • I samtliga studier sågs en väsentlig reduktion av smärta, i genomsnitt 42.5% efter 15 minuter och 70.4% efter 120 minuter. Lite olika doser användes i studierna, men låga doser (0.7mg/kg) var generellt sett lika bra som högre (1.0-1.5 mg/kg).
    • I jämförelse med andra preparat och effekt över tid så visar nebuliserad ketamin en kurva som i hög grad liknar den för morfin, men med skillnaden att nebuliserad ketamin ger ett snabbare anslag och en betydligt brantare initial sänkning av smärtkurvan. I jämförelse med ketamin iv så är iv-effekten ännu lite snabbare, men där ser man också en höjning av smärtan efter 60 minuter medan det nebuliserade ketaminet fortsätter att sakta sänka smärtan upp till 120 mintuer.
    • Bieffekterna var begränsade, och lägre än preparaten som jämfördes med. 12.7% rapporterade någon bieffekt, och då med låg allvarlighetsgrad på de validerade skattningsskalor som användes (RASS + SERSDA). Framförallt handlade det om lite yrsel, trötthetskänsla och ibland humörförändring såsom avslappning och glädje. Som jämförelse upplevde 53.9% av patienterna som fick entonox bieffekter, 19.5% av morfinpatienterna osv.

    Sammanfattningsvis så tycker jag detta låter högintressant. Möjligheten att kunna ge ketamin med läkemedlets fina smärtlindrande effekter, men där durationen förlängs jämfört med iv (jag tycker det kan vara lite problematiskt att underhållsbehandla då man måste smådutta så ofta, med risk att pat hinner få mer ont) och där de negativa bieffekterna hålls till ett minimum. Det vore också ett välkommet komplement för patienter där det är svårt att etablera infart, osv. Där jag arbetar ger vi redan esketamin i.n., men där skulle jag säga att verkningarna med det snabba upptaget i näs-slemhinnan är mer lika de man får av ketamin i.v. Således känns ketamin i nebuliserad form ändå som ett riktigt intressant komplement! Jag hoppas att någon planerar och genomför en lite större RCT, gärna multicenter, och undersöker saken närmare då det utifrån innevarande studie känns som att detta skulle kunna ha en motiverad plats i prehospitala behandlingsriktlinjer. Kanske behövs även studier på arbetsmiljöaspekter, ex.vis hur mycket ketamin vi vårdare får i oss vid nebulisering i ett slutet utrymme?

    Kirk, D.; Whiles, E.; Jones, A.; Edmunds, C. Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01501-4
  • Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
  • Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial

    Fick ett grymt läsartips i helgen om en spännande RCT. Den har förvisso några år på nacken, men är högintressant inte minst utifrån att många svenska ambulansorganisationer (inkl. den jag själv jobbar i) har ganska vida indikationer för att ge tranexamsyra. Hos oss är exempelvis indikationen ”Stark klinisk misstanke på inre, icke kompressibel stor okontrollerad blödning samt skallskada med RLS 4-8 eller massiv blödning postpartum” – vilket ju i sin helhet omfattar ganska många olika slags blödningar. Dagens studie är randomiserad, placebo-kontrollerad, multi-center och dubbelblindad – d.v.s. behandlingen har skett slumpvis, jämförts mot placebo, utförts på flera olika platser och varken den som behandlade eller patienten (eller den som utförde analysen, för den delen) har vetat vilken behandling som givits. Syftet var att undersöka skillnader i dödlighet samt tromboemboliska komplikationer hos patienterna. Resultatet kan presenteras rätt kort och koncist:

    • Det var ingen skillnad i dödlighet pga blödning mellan grupperna, varken vid 24 timmar, 5 dagar eller 28 dagar. Inte heller i död av andra orsaker fanns signifikanta skillnader.
    • Inte heller andra undersökta faktorer skiljde sig signifikant, såsom mängden kirurgi, radiologisk intervention, blodtransfusion, komplikationer kopplade till respiration, hjärta, njurar eller lever, osv. osv. Inte heller mängden intensivvård skiljde.
    • Vad som däremot skiljde var andelen venösa tromboliska händelser (DVT och lungemboli) var högre i TXA-gruppen. Särskilt påtagligt var detta hos patienter med varicieblödning och leversjukdom (vilket var en mycket väsentlig andel av patienterna).

    I korthet kan man nog konstatera att TXA inte ger några väsentliga fördelar vid GI-blödning, annat än möjligen i undantagsfall, men att risk däremot finns för venösa tromboemboliska komplikationer. Så, här finns väl anledning att se över riktlinjer och för oss kliniker att tänka smart vid GI-blödning! Studien talar ju för att TXA-indikationen inte bör vara generell vad gäller blödningstypen, utan att varje slags blödning kan ha sin egen patofysiologi, varför man måste forska på respektive typ och kanske även skriva riktlinjer med viss försiktighet…?

    Stort tack för tipset!

    "The HALT-IT Trial Collaborators" (se författarlista i studien) Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial. The Lancet 2020;395(10241):1927-1936. doi:10.1016/s0140-6736(20)30848-5
  • Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief

    Dagens artikel är lite mindre och i grunden ett kvalitetsutvecklingsprojekt från Danmarks södra vårdregion. Författarna har i en prospektiv observationsstudie undersökt hur vuxna patienter med betydande traumatiska skador (misstänkta frakturer på långa rörben, rygg, bäcken samt luxationer) svarade på esketamin, vanligen efter fentanyl men även som monoterapi. De outcomes man var intresserade av var hur effektiv smärtlindringen var, bieffekter inkl. förekomst av hallucinationer och dubbelseende och patient-rapporterade utfall. Studien var inte dimensionerad för att fullt ut jämföra grupperna med monoterapi och multimodal approach, men deskriptiva resultat för grupperna presenteras (hädanefter kallar jag fentanyl+esketamin för ”multimodala gruppen” och esketamin som monoterapi ”esketamingruppen”).

    I studien inkluderades 205 kvinnor och 143 män med en medianålder av 65 år och medianvikt på 80 kg. Läkemedlen doserades med fentanyl 1-2ug/kg initialt, max 4 ug/kg, och esketamin 5 mg initialt för patienter 30-60 kg och 10 mg för patienter >60 kg. Därutöver kunde upprepningsdoser om 0.125 mg/kg ges. Median fentanyldos som gavs var 150 ug (IQR 100-200 ug) och median esketamin 10 mg (IQR 10-20 mg) i multimodala gruppen, medan median esketamindos var 15 mg (IQR 10-20mg) i esketamingruppen.

    Bland fynden:

    • Patienterna var nöjda med den smärtlindrande effekten i 91.7% av fallen i multimodala gruppen och 93.1% i esketamingruppen. Den kliniker som administrerat läkemedlet bedömde smärtlindringen som tillräcklig i 88.8% vs 90.3% av fallen.
    • Median smärtlindring i form av antal enheters reduktion på NRS-skalan var 6 (IQR 3.75-8) för den multimodala gruppen resp. 5 (IQR 3-6) för esketamingruppen.
    • De flesta patienter upplevde inga sidoeffekter (multimodal 62.0% vs esketamin 63.9%). Hallucinationer förekom i 29.1% vs 33.3% av fallen. I 22.5% vs 29.2% var dessa av positiv karaktär, medan de var negativa i 6.5% vs 4.2% av fallen. Dubbelseende förekom i 8.3% resp. 12.5% av fallen. Blodtryckshöjning >20mmHg förekom i 9.1% vs 13.9% av fallen.
    • I 74.1% (multimodal) resp. 77.8% (esketamin) av fallen skulle patienten önska esketamin för en liknande situation i framtiden. I 5.1% resp. 8.3% skulle patienten inte önska esketamin.

    Summan av kardemumman tycks vara att esketamin (som jag ju skrivit mig varm för några gånger på prehospitalt) är gångbart och potentiellt framgångsrikt (~90% effektiv smärtlindring och 5-6 NRS-enheters sänkning får väl anses bra?) för traumatisk smärta även i lägre, upprepade doser och i kombination med opioider. Studiens resultat tonar också ner bilden av att starkt obehagliga/negativa hallucinationer skulle vara vanligt förekommande. Det linjerar också med min uppfattning utifrån kliniken, där jag för egen del upplevde ketalar (racemat-ketamin) avsevärt mer hallucinogent. Vad önskar jag nu? Jo, jag önskar fler och större studier på prehospitalt esketamin för andra indikationer än bara traumatiskt smärta 🙂

    Wittrock, D.; Nielsen, L.; Morthorst Lassesen, H.; Pedersen, P.; Emdal, J.; Bergholdt, C.; Nielsen, L.; Oxlund, J.; Mikkelsen, S. Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief. Danish Medical Journal 2026;73(3). doi:10.61409/A08250694
  • Pain first: rethinking early analgesia in emergency trauma care

    Dagens artikel är en editorial, och som sådan inte en självklar publicering för prehospitalt. Jag lovar att dylika inlägg inte kommer växa på träd här! Mitt intresse för prehospital smärta och det faktum att samtliga de tre observationsstudier som författarna bygger sin argumentation på är omskrivna av mig på Prehospitalt (de norska methoxyfluran-studierna samt ”fentanylklubba-studien”, se Smärtlindring och läkemedel) gör dock att det känns värt. Framförallt driver författarna dock en intressant linje, som även jag tror är ett av recepten för mer framgångsrik prehospital smärtlindring framöver.

    Författarna argumenterar för:

    • Att smärta ska utvärderas ur patientens perspektiv, det som betyder något är om patienten får effektiv hjälp med sin smärta – inte om och hur mycket opioider man administrerat.
    • Att nyss nämnda observationsstudier indikerar att effektiv smärtlindring är möjlig att sätta in tidigt i det prehospitala vårdförloppet med icke-intravenösa alternativ, utan att förlänga tiden på plats.
    • Att tidig smärtlindring ska ges lika hög status som andra initiala åtgärder och att dessa icke-intravenösa alternativ bör ses som en brygga till andra, intravenösa alternativ och en multimodal approach.

    Jag har flertalet gånger på sistone argumenterat med kollegor som i alltför hög grad fastnar i preparat-diskussioner när vi pratar om smärtlindring, trots att verktygslådan vi besitter iallafall i min organisation är relativt bred. Därför fångade författarna mig slutgiltigt när de avslutar med följande mening i sista stycket:

    ”Ultimately, the issue is not a lack of pain relief options but the ongoing belief that managing pain is optional or secondary.”

    Den tycker jag vi alla tar med oss som en liten karamell in i helgen! 🙂

    Carenzo, L.; Rehn, M.; Dünser, M. W. Pain first: rethinking early analgesia in emergency trauma care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01571-y
  • MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use

    Nähä, nu släpper vi geriatriken ett tag och återkommer till ett av mina favoritteman tillika mitt eget forskningsområde; prehospital smärtlindring! Då blir det också automatiskt lite längre utlägg här än vanligt 🙂 Vi är tillbaka till de flitiga norrmännen och forskargruppen som intresserar sig för methoxyflurane (jag har bland annat skrivit om deras PreMeFen-studie den 1 januari, se kategorin Smärtbehandling och läkemedel). Methoxyflurane är nog för övrigt det mest omskrivna läkemedlet på Prehospitalt hittills. 🙂

    Vad adderar då dagens studie? Jo, i denna prospektiva observationsstudie har författarna försökt utforska hur methoxyflurane används, hur väl det fungerar och patientnöjdhet hos patienter med traumatisk smärta. Även ekonomiska konsekvenser beskrivs. Antalet inkluderade patienter var en del av studiens outcome (eftersom man ville utforska användningsmönster), och det resulterar i en ganska liten studie omfattande 48 patienter. Lite intressanta resultat och funderingar:

    • Medianålder hos patienterna var 69 år. Med tanke på hur dominerande den geriatriska populationen är i prehospital kontext och inte minst då vid exempelvis falltrauman (77% av patienterna i studien), så tänker jag att det är relativt lågt. Man kan också spekulera i om det återspeglar en begränsning i läkemedlet, nämligen att methoxyflurane är svårt att administrera till personer med grav kognitiv svikt eller svårighet att själv hålla i inhalatorn.
    • Smärtan sjönk från NRS 8 i median till 5 inom 10 minuter. 52% av patienterna klarade sig utan annan smärtlindring, medan 48% fick multimodal smärtlindring – där opioid-paracetamol eller opioid-esketamin var vanligaste komplementen. 61% av patienterna erhöll god eller mycket god smärtlindring och 67% skulle ta emot samma behandling igen.
    • Många oönskade effekter (adverse events, AE) rapporterades och AE förekom hos en majoritet av patienterna. Det handlar dock om lindriga bieffekter och ungefär vad man kan förvänta sig av lite starkare smärtlindring, såsom eufori och yrsel. Inga konstigheter där tänker jag.
    • I 31% av fallen valdes methoxyflurane pga svårighet att etablera iv access, i 27% för att minska tid på plats och i 31% helt enkelt för att det föredrogs framför ex.vis opioider.
    • Prismässigt så steg kostnaderna för smärtlindring trefaldigt, delvis på grund av att methoxyflurane-inhalatorn är ungefär 10x så dyrt som en morfinampull.

    Överlag så tänker jag att denna lilla och ganska begränsade studie ändå stärker bilden av att methoxyflurane absolut kan ha en plats i den prehospitala verktygslådan. Den stärker dock också bilden av att läkemedlet kanske framförallt ska ses som en bro till eller ett komplement till andra läkemedel i en multimodal smärtlindringsapproach. Detta framförallt på grund av den ofta otillräckliga effekten, men möjligen också utifrån prisbilden. Det senare aktualiserar samma fråga som jag var inne på kring PreMeFen-studien: Jag hade extremt gärna sett methoxyflurane jämföras med intranasalt esketamin, vilket författarna faktiskt också berör i diskussionen. Kanske framstår jag som besatt av esketamin, men med tanke på att valet av methoxyflurane i 58% av fallen avgörs av svårighet att etablera iv access eller för att minska tid på plats så tänker jag att esketamin i.n. är ett starkt alternativ. Det medger både enkel administration utan iv, extremt snabbt tillslag men också en effekt som iallafall jag upplever som säkrare än methoxyflurane, som jag subjektivt upplever ganska varierande (i studien beskrivs också att en inte obefintlig andel av patienterna har dålig effekt). Jag är oinsatt i priser, men försökte kolla upp och en ampull esketamin tycks kosta mellan 40-60 kr, sett till båda styrkorna 5 mg/ml och 25 mg/ml (som vi använder i.n.). Även detta ligger således på ett pris som är nästan en tiondel av en methoxyflurane-inhalator.

    Oavsett vad så är den förmodligen starkaste fördelen med methoxyflurane i mitt tycke att patienten kan självadministrera läkemedlet. Detta diskuteras också lite av författarna. Det vore oerhört intressant med studier som utforskade implikationerna av detta, inklusive psykologiska effekter av att faktiskt få kontroll över hur den egna smärtlindringen doseras. Hos patienter med svåra smärttoppar har jag själv kompletterat med methoxyflurane i just det syftet, och har goda erfarenheter av det – att patienten faktiskt själv kan kontrollera den där sista biten av smärtlindringen. För egen del tror jag, högst spekulativt, att denna faktor i stort överväger farmakologiska och tidsmässiga fördelar hos methoxyflurane 🙂

    Simensen, R.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01546-z
  • Methoxyflurane exposure in ambulances: a controlled laboratory study on paramedic safety

    Hur exponerade blir vi som vårdare för preparatet när vi ger methoxyflurane som själv-inhalator? När vi fick det i arsenalen för några år sedan fick patienterna om jag inte minns fel erhålla en eller två behandlingar var tredje månad. Vi vårdare fick göra max två behandlingar per dygn. Gränserna är nu borttagna och i patientfallet ersatta med generösare dito. Jag kan dock erkänna att jag någon gång råkat andas in precis över patienten och känt hur det snurrat till i huvudet. Inte konstigt alls, men preparatet är ju nefrotoxiskt, så det är absolut intressant i vilken mån vi blir låggradigt, passivt exponerade. Författarna av dagens studie uppmätte halter av methoxyflurane i en ambulans med och utan ventilation/utsug aktiverat, då en simulerad patient inhalerade 3 ml (standarddos) av preparatet i form av en inandning var 20:e sekund under en 15-minutersperiod. Några av studiens fynd:

    • Medelkoncentration vid en 15-minutersadministration var 0.034 ppm i förarutrymmet och 1.339 ppm i vårdarutrymmet, om ventilationen var aktiverad. Utan ventilation var medelkoncentrationen istället 0.686 ppm respektive 2.280 ppm.
    • Även om man skulle administrerar 22 doser av methoxyflurane 3 ml under 12 timmar – med ventilationen avstängd – kommer exponeringen vara gott och väl under arbetsmiljömässiga gränsvärden (i Kanada, märk väl, jag vet inte hur reglerna är i Sverige).

    Behöver vi något mer..? Nja… Man ska komma ihåg att studien är liten. Totalt 12 deltagare fick genomföra detta och det samlades in totalt 24 luftprover. Siffrorna är ju däremot ganska tydliga. Exponeringen torde vara tämligen låg, och är man orolig så ser man till att slå på ambulansens utsug. Glöm inte att methoxyflurane är en tänkbar väg att snabbare uppnå smärtlindring för patienterna. Klicka på taggen methoxyflurane under rubriken på detta inlägg, så hittar du bl.a. en norsk RCT jag skrivit om tidigare! 🙂

    Austin, M. A.; Mao, S.; MacLeod, J.; Cantor, Z. Methoxyflurane exposure in ambulances: a controlled laboratory study on paramedic safety. Regulatory Toxicology and Pharmacology 2026;165:106012. doi:10.1016/j.yrtph.2025.106012
  • Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis

    Idag blickar jag lite utanför ambulanssjukvården och läser en studie om hur paracetamol i.v. påverkar medelartärtrycket (MAP) hos IVA-patienter. De (potentiellt) negativa hemodynamiska effekterna av paracetamol är ju relativt omtalade, men iallafall jag har inte läst så mycket studier på detta (med det inte sagt att de inte finns) utan mer sett det som kliniska, erfarenhetsbaserade insikter. Många av intensivvårdspatienterna inleder ju sitt möte med vården redan prehospitalt, och studien känns därför intressant för vår kontext.

    Den aktuella studien är en systematisk litteraturöversikt och metaanalys, som inkluderat åtta studier där patienter behandlades med paracetamol i.v. för antingen feber och/eller smärta. Författarna fann:

    • MAP sjönk signifikant med -6.75 mmHg (IQR -10.68, -2.82), det systoliska blodtrycket sjönk även det med -11.55 mmHg (IQR -20.55, -2.55).
    • Effekten var tydligast vid feber som indikation, men subgruppsanalyserna hämmades av det låga antalet inkluderade studier.
    • Ingen effekt på hjärtfrekvensen sågs. Patienterna tycks således inte kompensera det sjunkande trycket med frekvens.
    • Förekomsten av hypotension efter paracetamol-administration var 45.5%.

    När man tolkar resultatet får man komma ihåg att få studier inkluderades och många av dessa kan innehålla confounders och bias som ej går att kontrollera för. Vi vet exempelvis inte om patienterna erhöll vätska eller annan behandling för att motverka hypotension, så de faktiska effekterna skulle definitivt kunna vara större än vad studien indikerar. Det är dock åter värt att åter påminna om att studien är gjord på intensivvårdspatienter, som i grunden kan förväntas vara svårt sjuka. Utifrån min kliniska erfarenhet är det just denna grupp som ibland är märkbart känslig för paracetamol i.v. på ett sätt som jag inte alls upplever att andra patienter är. Men ja… Takeaway message? Det måste väl ändå bli att man bör ha de potentiella hemodynamiska effekterna av paracetamol i åtanke innan man administrerar det intravenöst, iallafall hos de känsligaste patienterna där hemodynamiken redan är påverkad.

    Messina, S.; Ferro, S.; Santonocito, C.; Minardi, C.; Zawadka, M.; Drago, F.; Noto, A.; Sanfilippo, F. Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis. Anaesthesia Critical Care & Pain Medicine 2025;44(5):101579. doi:10.1016/j.accpm.2025.101579
  • Stability of emergency medications during extreme cold: a controlled environmental study

    Ni får inte tro att jag är besatt av hypotermi och köld, men det är absolut ett intressant område som jag nog ofta kikar lite extra på. Men sen bor vi ju också i ett förhållandevis kallt land? Dagens studie är ännu en från ”bergsgetterna” (skrivet med beundran, inte förakt) nere i Alperna. I samband med scenarioträning i en kontrollerad, kall simuleringsmiljö mätte de temperaturer i ryggsäckar där läkemedel förvarades, och i efterhand analyserades läkemedlens kemiska stabilitet. De läkemedel som kontrollerades var acetazolamide, amiodarone, dexamethason, adrenalin, ketamin, naloxon, noradrenalin och rocuronium. Trots kraftigt fluktuerande temperaturer i akutväskorna (32 graders diff) så upprätthöll alla de testade läkemedlen sin koncentration och kemiska stabilitet till minst 90%, samtidigt som inga tecken till frysning, spruckna ampuller eller annat noterades.

    Att läkemedlen motstår kraftiga värmeskillnader och stark köld är såklart en relevant insikt för oss som jobbar i kalla miljöer. Vad jag hoppas på härnäst är en studie som undersöker effekten av läkemedlen i kall miljö vid olika administrationssätt. För egen del har jag exempelvis negativa erfarenheter av ketamin/esketamin intranasalt när det är kallt, vilket däremot brukar fungera utmärkt i varmare miljö (iv fungerar också bra trots kyla). Min tolkning är att detta beror på frysning och nedsatt cirkulation i nässlemhinnan snarare än förändringar i läkemedlets sammansättning, men det vore verkligen högintressant att få mer kunskap om hur själva effekten av läkemedlen påverkas mellan olika miljöer, temperaturer och administrationssätt!

    Sohm, D.; Moeckel, J.; Wenzel, V.; Angerer, V.; Roveri, G.; Rauch, S.; Albrecht, R.; Pietsch, U. Stability of emergency medications during extreme cold: a controlled environmental study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;34(1). doi:10.1186/s13049-025-01509-w
  • Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial

    Idag har jag läst en sekundäranalys från PACKMaN, en RCT utförd i Storbritannien där ketamin och morfin vid traumatisk smärta jämfördes. Sekundäranalysen tittar däremot på om högre smärtintensitet i slutet av den prehospitala vården är associerat med mer kronisk smärta. Författarna fann också att NRS ≥ 4 vid ankomst till sjukhus var förknippat med en högre förekomst av kronisk smärta efter både 3 och 6 månader. Det är ett intressant resultat och författarna drar i sin diskussion slutsatsen att den prehospitala hanteringen av akut smärta är associerad med senare förekomst av kronisk smärta. Det måste dock betonas att studien har stora begränsningar, och den största torde vara att författarna egentligen inte kunnat analysera om det faktiskt finns ett kausalt samband mellan prehospital smärtbehandling och kronisk smärta… Detta eftersom de pga missing data inte har haft möjlighet att analysera kopplingen till Injury Severity Score. Så kanske, kan jag tycka, drar de sina slutsatser lite väl långt när de får det att låta som att själva smärthanteringen är associerad..? Det torde istället kunna vara så att svårare skador förknippade med mer akut smärta helt enkelt också är förknippade med mer kronisk smärta. Studien är klart läsvärd, men jag antar att vi ett tag till ändå får nöja oss med de studier från andra områden som indikerar att effektiv behandling av den akuta smärtan är associerad med mindre kronisk smärta. Det börjar bli som ett återkommande mantra här, men… Mer studier på detta vore väldigt bra!

    Smyth, M. A.; Noordali, H.; Starr, K.; Yeung, J.; Lall, R.; Michelet, F.; Fuller, G.; Petrou, S.; Walker, A.; Green, Z.; McLaren, R.; Miller, E.; Perkins, G. D. Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial. Preprint 2025. doi:10.1101/2025.08.01.25332769