Dagens studie är en riktigt intressant, retrospektive på temat refraktära VF/VT. Jag skriver dock detta på fredagkvällen och efter 13,5 timme kliniskt arbete tar jag mig friheten att hålla sammanfattningen här ganska kort. 🙂 Artikeln går ut på att författarna skiljer på å ena sidan refraktära (true refractory) VF/VT, definierat som att VF/VT består inom 5 sekunder efter defibrillering, och återkommande (recurrent) VF/VT definierat som minst fem sekunder omslag i rytmen men att VF/VT återkommit efter en kompressionscykel (2 minuter). För att kort sammanfatta resultatet så var en stor majoritet VF/VT återkommande snarare än verkligt refraktära, och ju fler defibrilleringar som gick – desto färre var verkligt refraktära, då de vanligen slog om efter upprepade defibrilleringar. Verkligt refraktära VF gav också avsevärt sämre outcomes, så att snabbt identifiera dessa kan vara av värde för att kunna maximera behandlingens effektivitet. Detta tänker jag kan vara intressanta aspekter för vår svenska Double-D-studie. Ser verkligen fram emot de insikter jag föreställer mig att de kommande åren kommer ge på temat refraktära hjärtstopp.
Tagg: Defibrillering
-
A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study
A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study. Resuscitation Plus 2026;29:101302. doi:10.1016/j.resplu.2026.101302Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv analys av vuxna OHCA med initialt chockbar rytm och kompletta defibrillatorinspelningar (2019–2022) jämförde true-refractory VF/pVT (kvarstående 5 s efter chock) med recurrent VF/pVT. True-refractory minskade med fler chocker (28,9% efter 1:a; 5,0% efter 3:e). Den var kopplad till lägre ROSC prehospitalt och lägre överlevnad till utskrivning. Äldre ålder och längre HLR associerades.
– True-refractory VF/pVT var vanligast efter första chocken men blev snabbt ovanligare vid upprepade chocker.
– True-refractory VF/pVT gav lägre odds för prehospital ROSC och överlevnad till utskrivning än recurrent VF/pVT.
– Äldre patienter och längre resuscitering var oftare true-refractory.
– Tillståndet verkar ofta vara tidsbegränsat och kan svara på upprepade defibrilleringar.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Community first-responders in cardiac arrest. Effect on survival? A comprehensive Danish study of 29,445 out-of-hospital cardiac arrests
Dagens studie är från vårt västra grannland Danmark och del av den eminenta hjärtstoppsforskning de bedriver. Likt Sverige har de ett system för att larma ut frivilliga livräddare vid hjärtstopp (systemet drivs av samma aktör som SMSlivräddare, det svenska företaget Heartrunner). Dagens studie är en retrospektiv analys av 29.445 fall av hjärtstopp utanför sjukhus i Danmark, varav man har inkluderat 21.413 patienter i analysen (bl.a. har fall som bedömdes utsiktslösa från ambulansens ankomst exkluderats). Författarna har analyserat utifrån vem som initierade HLR i tre grupper; bystander på plats (n=12613), utlarmad livräddare (n=2155) eller ambulansen (n=6140). Primära outcomes var överlevnad i 30 respektive 365 dagar. Resultatet visade på en mer än dubbelt så hög överlevnadschans om bystander på plats påbörjade HLR, jämfört med både utlarmade livräddare och ambulans. De senare två var det nämligen inga väsentliga signifikanta skillnader mellan.
Driver man system som smslivräddare kan detta såklart vara lite tråkiga nyheter, och det sätter frågetecken på hur utlarmning av frivilliga påverkar överlevnaden. Jag tänker dock att resultatet också bör betraktas med försiktighet, och att det kanske är en indikation att det är tiden till åtgärd som är betydligt viktigare än vem som utför den. Här vet vi att vi bl.a. i Sverige har problem med ambulansresponstider, och om jag inte minns fel från någon föreläsning jag var på ligger Danmark betydligt bättre till i det avseendet, samtidigt som Sverige har andra geografiska utmaningar. Det förändrar heller inte det som påvisats i tidigare studier, att system med utlarmning av frivilliga kan minska tid till HLR och ge mer bystander-HLR. För egen del är jag lite nyfiken på sidan 2155, som är det antal gånger som HLR påbörjades av en utlarmad livräddare. Jag vet inte hur det ser ut i Sverige, men spontant skulle jag gissat att vi hade en mycket högre siffra där smslivräddare var först på plats..?
På det hela taget kan vi konstatera att utlarmning av frivilliga livräddare fortfarande är en ytterst högaktuell fråga, och för egen del tror jag framförallt att det handlar om ”när”, ”hur” och ”var” snarare än ”om”. Dock ska alla fakta beaktas, och innevarande studie sätter på ett bra sätt fingret på att detta inte är en svartvit fråga, utan att mer forskning behövs (helst randomiserad sådan) och att inga effekter ska tas för givna!
Community first-responders in cardiac arrest. Effect on survival? A comprehensive Danish study of 29,445 out-of-hospital cardiac arrests. Resuscitation 2026:111038. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111038Sammanfattning genererad av AI:Studien granskade prehospitala journaler för alla 29 445 hjärtstopp utanför sjukhus i Danmark 2018–2023 för att bedöma effekt av community first-responders på överlevnad. Av 21 413 analyserade fall jämfördes initial HLR av närvarande vittnen, community first-responders eller ambulanspersonal. Vittnes-HLR före ambulans ankomst gav högre odds för 30- och 365-dagarsöverlevnad, medan first-responders inte förbättrade utfallet.
– Nationella data 2018–2023: 21 413 OHCA analyserades efter exklusioner.
– HLR startad av vittnen före ambulans ankomst var kopplad till >2× högre odds för överlevnad vid 30 och 365 dagar.
– Ingen signifikant skillnad sågs när första insats gjordes av community first-responders jämfört med att vänta till EMS.
– Resultaten stödjer tidig HLR, men ger inget stöd för larmning av community first-responders till OHCA.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation
Jisses, jag har så mycket spännande artiklar i kö att läsa nu så jag vet knappt var jag ska börja. Idag har jag iallafall återvänt till hjärtstoppstemat, trots avsaknad av helg. Det är dr Sheldon Cheskes, mannen bakom DOSE-VF (den nu välkända dubbeldefibrilleringsstudien), som är tillbaka med ännu en sekundäranalys av nämnda studie. Denna gången är fokus på hur strömstyrka, elektrodernas placering och ROSC hänger ihop vid refraktärt VF, vilket författarna precis som i huvudstudien definierat som kvarstående/återkommande VF efter tre defibrilleringar. Fokus i studien var på de första sex defibrilleringarna, och senare defibrilleringar exkluderades för att undvika confounding – exempelvis det uppenbara faktum att chansen till ROSC efter så lång tid rent generellt bör vara ganska låg om det inte redan uppnåtts, och då kan bero på komorbiditeter osv. I egenskap av sekundäranalys per-protokoll så är ju studien retrospektiv och får ses som hypotesgenererande snarare än konfirmerande, men resultatet är onekligen ändå intressant:
- 342 fall inkluderades, patienternas genomsnittliga ålder var 64 år och 85% var män. Av 849 defibrilleringar utfördes 51.6% på standardvis, 25.4% efter vektorbyte och 22.9% med dubbelsekvensdefibrillering (DSED).
- Den genomsnittliga strömmen var högre för anterio-posterior (AP) elektrodplacering än för anterio-lateral dito (både vid standarddefibrillering och DSED). Ingen signifikant koppling mellan strömstyrka och ROSC fanns däremot.
- AP elektrodplacering var däremot associerat med ROSC, i jämförelse med AL (aOR 2.01, 95%CI 1.12-3.59).
Summa summarum så uppvisar ju studien en relativt stark koppling mellan AP elektrodplacering och möjligheten att uppnå ROSC vid 3:e till 6:e defibrilleringen vid refraktärt VF. Här finns dock många begränsningar, exempelvis kring olika defibrillatorfabrikat, det uppenbara att studien är retrospektiv med risker för confounding, relativt litet antal fall, osv. Men, sätter man det i perspektiv till DOSE-VF-studien så blir ju ändå en hypotes att den stora faktorn kanske inte handlar om strömstyrkan och den minskade impedans i bröstkorgen (för andra stöten) som två stötar i rad kan innebära, utan att det kanske i högre grad handlar om elektrodernas placering. Följaktligen vore det ju oerhört intressant att se en välplanerad RCT på olika initiala elektrodplaceringar, och om jag förstår Dr. Cheskes rätt på LinkedIn så är det exakt detta de planerar i en kommande studie som de kallar POSITION RCT. Denna ser vi fram emot, och skulle ju faktiskt kunna bli vägledande i hur riktlinjer ska formuleras framöver, beroende på hur resultatet utfaller i denna men även i de stora DSED-studier som dragits igång, däribland exempelvis svenska, högintressanta Double D.
Som en parentes kan ju konstateras att European Resuscitation Council, om man bara ser till innevarande studies resultat, kanske lagt sig på en ganska bra nivå när man i 2025 års guidelines rekommenderar att överväga vektorbyte till AP position efter tre misslyckade defibrilleringar. Fortsätt självklart att göra ”som vanligt” i Sverige, om ni inte är del av någon studie som säger annat. Som bekant kommer nytt utbildningsmaterial i maj 2026 från HLR-rådet, och då får alla se vad som står i detta 🙂
The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation. Resuscitation 2026:111061. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111061Sammanfattning genererad av AI:Sekundär per-protokollanalys av DOSE VF (342 patienter, 849 chocker) undersökte samband mellan elektrodplacering, beräknad transthorakal ström och ROSC vid refraktär VF. Anteroposterior (AP) placering gav högre ström än anterolateral (AL). I GEE-modeller var AP oberoende kopplat till högre odds för ROSC (aOR 2,01), medan levererad ström inte var associerad med ROSC.
– AP-placering gav högre beräknad ström än AL vid VC och DSED.
– AP var oberoende associerad med ROSC jämfört med AL (aOR 2,01).
– Levererad transthorakal ström var inte associerad med ROSC.
– Resultaten talar för att extra AP-pad kan bidra mekanistiskt till nytta av VC/DSED.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Survival from cardiac arrest at a core temperature of 14.0 °C on hospital arrival caused by cold exposure hypothermia treated with extracorporeal cardiopulmonary resuscitation: a case report
Idag blir det en case-report på det för Prehospitalt återkommande temat hypotermi. Artikeln, som är från Japan, berör en kvinna i 70-årsåldern som hittades utomhus i -10 grader i Sapporo. Kvinnan hade asystoli, ljusstela pupiller, och var stel i käken. HLR påbörjades utifrån förmodad hypotermi och vid ankomst till sjukhuset, som hade ECMO-kapacitet, var rektaltempen 14 grader. Vad kärntempen var är således oklart, men den bör ha varit mycket låg och eventuellt rentav lägre än tidigare kända fall hos vuxna. Kvinnan kanylerades på ECMO efter en del problem och relativt snart övergick hjärtrytmen till VF som till sist defibrillerades framgångsrikt till ROSC vid kärntemperatur 25.6 grader. ECMO avbröts efter 22 timmar, kvinnan vaknade efter fyra dygn och skrevs ut efter två månader med en CPC-score på ett, d.v.s. neurologiskt intakt.
Att överlevnad är möjlig vid mycket låga temperaturer är känt sedan tidigare och inte en engångshändelse. Det finns flera kända fall inte minst från Sverige som påvisar detta. Vi har Stella-fallet från västkusten, vi har ungdomarna i Ånnsjön utanför Åre och inte minst fallet med Anna Bågenholm som fastnade i fjällbäcken utanför Tromsö. Vad den aktuella case-reporten tillför och totalt avgörande för att jag väljer att skriva om den här, det är att det rör en patient som är 70 år gammal. Tidigare fall av överlevnad vid hjärtstopp med grav hypotermi handlar om barn, ungdomar eller unga vuxna. Här ser vi att det faktiskt finns potential – om inte annat hos utvalda patienter – även längre upp i åldrarna. Så budskapet är nu tydligare än någonsin, alla hypoterma patienter ska erhålla återupplivningsförsök, om inte mycket starka faktorer som talar emot finns.
Survival from cardiac arrest at a core temperature of 14.0 °C on hospital arrival caused by cold exposure hypothermia treated with extracorporeal cardiopulmonary resuscitation: a case report. Resuscitation Plus 2026;28:101265. doi:10.1016/j.resplu.2026.101265Sammanfattning genererad av AI:Fallrapport om 70-årig kvinna med hjärtstopp efter misstänkt exponering för kyla. Vid ankomst var rektal temperatur 14,0 °C och S-K 8,68 mmol/L. ECPR med VA-ECMO startades. Ventrikelflimmer uppstod och defibrillering gjordes först vid 25,6 °C, vilket gav ROSC och gott neurologiskt utfall. HOPE-score predicerade 40% överlevnad. Fallet belyser djup hypotermis neuroprotektiva effekt.
– Överlevnad trots extrem hypotermi (14,0 °C) vid ankomst och hjärtstopp.
– ECPR/VA-ECMO användes som återuppvärmnings- och cirkulationsstöd.
– Defibrillering skedde efter uppvärmning till 25,6 °C och gav ROSC med gott neurologiskt utfall.
– HOPE-score angavs med predikterad överlevnad 40%.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Features and circumstances of out-of-hospital cardiac arrests caught on camera: an analysis of publicly available online videos
Jag fortsätter på inslaget tema, det är väl aldrig fel med en riktig HLR-helg..? Dagarna före jul kom denna artikel där författarna sökt upp ett större antal videodokumenterade hjärtstopp publikt tillgängliga på internet och analyserat dessa. Studien tillför på ett sätt inte så mycket nytt, då informationen i klippen ofta var begränsad och urvalet – främst bestående av unga män som utövar fysisk aktivitet på allmän plats – inte är det minsta representativt för populationen med hjärtstopp som helhet. Inte heller rör studien direkta ”hands-on-åtgärder” i ambulanssjukvården. Trots allt tycker jag den är intressant att fundera kring för alla oss som kommer i närkontakt med hjärtstoppspatienter i det akuta skedet, då den kan bidra till att öka grundförståelsen för utvecklingen vid plötsligt hjärtstopp:
- Nästan alla som drabbades hade visuellt synliga varningstecken, de flesta dock bara några sekunder (median 3 sekunder).
- Många hade kramper eller agonal andning i början på hjärtstoppet, vilket ofta misstolkades av bystanders.
- Endast 38% av patienterna erhöll bystander-HLR och bystander-användning av AED var sällsynt, trots att personer var framme hos patienten inom i median 2 sekunder.
Features and circumstances of out-of-hospital cardiac arrests caught on camera: an analysis of publicly available online videos. Resuscitation 2025:110939. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110939Sammanfattning genererad av AI:En deskriptiv analys av offentligt delade onlinevideor av hjärtstopp utanför sjukhus (YouTube/Google, 2024–2025) inkluderade 127 videor med 145 unika fall globalt (1984–2025). Nästan alla fall visade prodromala tecken strax före kollaps (median 3 s), och två tredjedelar hade postkollapstecken som kunde misstolkas. Åskådare reagerade snabbt men ett glapp sågs mellan igenkänning och insats.
– 145 unika OHCA-fall från videomaterial; 51% från övervakningskameror.
– Prodromala tecken sågs i 98% och var oftast mycket korta (median 3 sek).
– Efter kollaps sågs bl.a. kramp-liknande rörelser (36%) och agonala andetag (22%) i bedömbara fall.
– Åskådare noterade kollaps snabbt (median 1 s), men ett handlingsglapp mellan igenkänning och intervention kvarstod.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).