PREHOSPITALT

Design: Tvärsnittsstudie

  • RegisterstudieTvärsnittsstudie
    Hjärtstopp & HLR • #Bystanders #Defibrillering #Genusperspektiv #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Larmcentral

    Factors Associated with the Application of Automated External Defibrillators to Out-of-Hospital Cardiac Arrest Patients in Japan – A Nationwide Cross-Sectional Study

    Okej, det hann gå en dag på annat tema, sen hittade jag en intressant artikel på hjärtstoppstemat igen. Idag handlar det om faktorer associerade med användning av AED, som analyserats retrospektivt utifrån det japanska HLR-registret. En bit över 100.000 fall inkluderades, och författarna fann att kvinnligt kön, hjärtstopp bevittnat av icke-familjemedlemmar, HLR (hands-only i större delen av fallen och konventionell HLR i en mindre del), samt hjärtstopp i skolor, vårdinrättningar och idrottsanläggningar var förknippat med mer användning av AED. Detsamma gällde hjärtstopp som inträffade på dagtid samt där larmcentralen hjälpte till med HLR (T-HLR).

    Detta är bara delar av resultatet, och några saker får mig att höja på ögonbrynen. Odds ration för att en defibrillator ska användas var exempelvis betydligt högre på skolor än på vårdinrättningar, vilket låter rätt märkligt. På samma sätt är det lite utstickande att manligt kön var negativt, då det tvärtom brukar vara så att kvinnligt kön är till nackdel; vi vet ju att kvinnor får HLR i lägre grad än män. Jag funderar lite på hur mycket av detta som är faktorer i studiens utförande, samt vad som kan vara kulturella faktorer då den japanska kulturen ju skiljer sig en del från den svenska. Jag har inte heller några insikter i hur det ser ut med täckningsgrad för HLR-utbildning där, vad man lär ut (hands only eller konventionellt?) osv. Vad jag däremot vet är att studien är viktig, särskilt för den japanska kontexten men delvis också för svensk. Vi ser att dagtid var en mycket stark faktor, och det återspeglar ju ett stort problem i Sverige – att publika defibrillatorer i mycket hög grad endast är tillgängliga på dagtid och vid arbetsplatser, medan hjärtstoppen inträffar dygnet runt och främst i hemmiljö. Vad gäller de siffrorna ser Japan ut att likna Sverige, och detta är något vi verkligen behöver fundera kring…

    Kijima, H.; Nakagawa, K.; Morioka, D.; Kimura, R.; Takahashi, H.; Tanaka, H. Factors Associated with the Application of Automated External Defibrillators to Out-of-Hospital Cardiac Arrest Patients in Japan – A Nationwide Cross-Sectional Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2598838
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieTvärsnittsstudie
    Arbetsmiljö Organisation & styrning Patientsäkerhet • #Arbetsbelastning / beläggning #Arbetsmiljö #Compassion fatigue #Felhändelser #Kognition #Patientsäkerhet #Riskbedömning #Säkerhet & biverkningar #Stress #Trafiksäkerhet #Transport #Utryckningskörning

    Perceived stress and risky driving among emergency medical services personnel: parallel mediation effects of cognitive failures and emotional exhaustion

    Idag kör vi – symboliskt men också nästan bokstavligt talat – en vända till på arbetsmiljötemat. Studien är en cross-sectional survey, kommer från Saudiarabien och undersöker hur stress påverkar riskfyllda förarbeteenden. Författarna sätter upp ett antal hypoteser om att stress påverkar förarbeteendet och att kognitiva och emotionella faktorer är del av detta. 400 deltagare från olika stationer och med olika yrkestitlar i ambulanssjukvården svarade. Resultatet blev att upplevd stress inte hade någon direkt effekt på riskfyllda förarbeteenden. Däremot var det förknippat med kognitiva misstag och emotionell utmattning, och dessa i sin tur hade starka effekter på riskfyllt förarbeteende. Så, det fanns ett indirekt samband som visade på att när stressen går så långt att det påverkar vår kognition, eller när våra coping-mekanismer blir otillräckliga så vi påverkas, eventuellt både mentalt och emotionellt – då riskerar också körningen påverkas till det sämre. Detta linjerar relativt väl med vad som är känt från tidigare studier och teoribildningar enligt författarna, men naturligtvis kan kontextuella skillnader finns och man får föreställa sig att det finns en del sådana mellan Sverige och Saudiarabien. Ändå blir min uppfattning att författarnas implications-diskussion torde hålla ganska väl i Sverige… På organisatorisk nivå bör man inte se riskbeteenden i trafiken endast som en fråga om regelföljsamhet eller teknisk förmåga, utan snarare som en arbetsmiljöfaktor som påverkas av belastningen, välmåendet på arbetsplatsen och de stödfunktioner som finns. Med de långa skift som trots allt fortfarande finns i ambulanssjukvården finns all anledning att fundera över hur man fångar upp såväl kortvarig som långvarig stress och beteenden som indikerar kognitiv eller emotionell utmattning hos personalen, samt funderar över vad som ska gälla när belastningen blir för hög. Med den organisatoriska press som hela sjukvårdssystemet i mitt tycke är utsatt för, finns ju också all anledning att fundera över hur mycket systemet går att pressa utan att det får risker för trafiksäkerheten och i förlängningen då patientsäkerheten. Det vore intressant att se svensk eller iallafall nordisk forskning på detta tema, för att erhålla data från kontexter mer lik vår egen.

    Alasqah, W.; Noureldin, A. Perceived stress and risky driving among emergency medical services personnel: parallel mediation effects of cognitive failures and emotional exhaustion. Frontiers in Public Health 2026;14. doi:10.3389/fpubh.2026.1827749
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieTvärsnittsstudie
    Organisation & styrning • #Arbetsmiljö #Erfarenhet #Geografi #Glesbygd #Hot- och våld #Jämställdhet #Kompetens #Patientsäkerhet #Sjuksköterskor i ambulans #Stress #Urban miljö

    Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study

    Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

    • 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
    • Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
    • Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
    • Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
    • Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
    • Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

    Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

    I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!

    Glawing, C.; Kylin, C.; Karlsson, I.; Nilsson, J. Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study. International Emergency Nursing 2026;86:101798. doi:10.1016/j.ienj.2026.101798
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieTvärsnittsstudie
    Ambulanssjukvård Organisation & styrning • #Alarmering #Larmcentral #Mångringare #Non-conveyance #Patientsäkerhet #Prioritering

    Disparities between two possible thresholds for frequent contacts to a Norwegian emergency medical communication centre: ≥5 contacts in one month vs. ≥12 contacts in three months

    Idag har jag läst en retrospektiv studie från Oslo EMCC, alltså en av Norges larmcentraler för ambulanssjukvården. Studien belyser kännetecken för ”frequent callers” (”mångringare”) och jämför två olika definitioner på dessa. De två definitioner som belyses i studien baseras på brittiska Frequent Caller National Networks (FreCaNN) definition som inkluderar ”≥5 samtal på en månad eller ≥12 samtal på tre månader”. I studien har dessa brutits isär till två definitioner och jämförts. Lite av resultaten:

    • ≥12 samtal på tre månader visade sig i princip vara en subgrupp till ≥5 samtal på en månad. Av 19.559 unika identiteter som inkluderades var det färre än 10 som hade ≥12 samtal på tre månader men inte ≥5 samtal på en månad. Den senare gruppens definition är alltså betydligt bredare, och inkluderar i allt väsentligt den tidigare gruppen.
    • Den smalare gruppen om ≥12 samtal på tre månader var associerat med yngre ålder, mer psykisk ohälsa samt oklar problematik (däribland psykosociala besvär) och lägre prioritet. I gruppen fanns också en något lägre andel patienter med andningsbesvär, bröstsmärta och buksmärta, som ju är potentiellt allvarliga symtom som ofta behöver till sjukhus.
    • I enlighet med ovan punkt så hade gruppen också lägre andel utlarmade ambulanser samt lägre andel transport till akutmottagning eller jourläkare, jämfört med gruppen om ≥5 samtal på en månad.

    Ovanstående är endast en liten del av resultatet och jag rekommenderar i vanlig ordning genomläsning av studien som helhet. I Sverige pågår ju lite initiativ kring mångringare, som belastar akutsjukvården ganska väsentligt, och att enas om en nationell definition på dessa torde vara en prioriterad väg framåt. Kanske finns detta rentav, utan att jag känner till det? Exakt vad definitionen ska vara beror ju på vad man vill använda den till, men en gemensam terminologi/definition är ju ofta grunden för att kunna arbeta kring ett problemområde. Studiens författare ger vissa rekommendationer, giltiga för norsk kontext, men där mycket förmodligen är översättbart till den svenska. De förordar att exkludera definitionen på ≥5 samtal på en månad och istället enbart använda ≥12 samtal på tre månader. Detta eftersom den förstnämnda inkluderar många samtal med tidsbegränsade/kortsiktiga förhöjda sjukvårdsbehov, samtidigt som den faktiskt missar en del individer som ligger runt fyra samtal per månad konsekvent, men inte når upp i fem.

    För framtiden tänker jag att en viktig del är att göra fler studier, som knyter siffror och karaktäristika till patientupplevelse. Min övertygelse är att vi endast kan lösa ”problemet” med mångringare genom att förstå patienterna bättre, så vi kan möta behoven på adekvat sätt, utan att den akuta sjukvården för den sakens skull belastas med uppdrag som passar bättre på annan vårdnivå. För detta behövs såväl forskning som samarbeten mellan larmcentral, ambulanssjukvård, akutsjukvård. Men åter, att börja med en gemensam definition är nog inte fel…

    Harring, A. K. V.; Hjortdahl, M.; Häikiö, K.; Jørgensen, T. M. Disparities between two possible thresholds for frequent contacts to a Norwegian emergency medical communication centre: ≥5 contacts in one month vs. ≥12 contacts in three months. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01333-6
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • RegisterstudieTvärsnittsstudie
    Hjärtstopp & HLR Luftväg & ventilation • #Avancerad luftväg #Endotrakeal intubation (ETI) #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Larynxmask #Supraglottisk luftväg (SGA) #Ventilation

    Advanced Airway Device Use Order During Out-of-Hospital Cardiac Arrest

    Helg och hjärtstoppsvård börjar bli tradition här. Det finns ett antal studier på avancerade luftvägsåtgärder vid hjärtstopp utanför sjukhus, men i dagens har författarna fokuserat på ordningen i vilken de används. Studien är från USA och använder data från deras National EMS Information System database, där 650.440 patienter som erhållit en avancerad luftväg vid hjärtstopp mellan 2018-2023 inkluderats. Traditionen av intubation (ETI) är ju fortfarande stark i USA och i 70.5% av fallen gjordes det första försöket att etablera avancerad luftväg med ETI, övriga 29.5% fick en supraglottisk luftväg (SGA). I 77.4% av alla fall var det första försöket lyckat, men i 22.6% av fallen misslyckades man alltså initialt. Några intressanta fakta:

    • SGA hade betydligt högre initial success rate (93%) jämfört med ETI (71%).
    • Endast i 27.7% av fallen där ETI misslyckades var den slutliga avancerade luftvägen SGA. Benägenheten att byta metod var alltså låg, trots att lyckandefrekvensen om byte till SGA skedde var 94.1% jämfört med endast 70.5% vid fortsatta försök med ETI.
    • Överlag i fall med flera försök till avancerad luftväg så fortsatte utföraren med det initiala valet av luftväg i 71.5% av fallen, oavsett om det initiala valet var SGA eller intubation.

    Ett litet frågetecken kring studiens metodik har jag, eftersom författarna vid upprepade försök alltid betraktat de tidigare försöken som felaktiga. För egen del tänker jag att det riskerar införa en bias i studiens resultat, eftersom det framförallt vid SGA kan finnas skäl att senare i förloppet göra ETI-försök, utan att SGA-sättningen för den delen ska anses misslyckad. Det kan rentav röra sig om att efter ROSC etablera en säker luftväg – precis i enlighet med hur man faktiskt föreslår i ex.vis ERC:s guidelines (där föreslås att man överväger att avvakta med ETI till efter ROSC). Oavsett så tänker jag att studiens resultat understryker de kognitiva utmaningar vi har i ambulanssjukvården att kontinuerlgt omvärdera situationer och söka de lösningar som är bäst för stunden. Re-evaluera mera, helt enkelt!

    Gage, C. B.; Kamholz, J. C.; Powell, J. R.; Nassal, M. M. J.; Wang, H. E.; Panchal, A. R. Advanced Airway Device Use Order During Out-of-Hospital Cardiac Arrest. JAMA Network Open 2026;9(1):e2553413. doi:10.1001/jamanetworkopen.2025.53413
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>
  • ObservationsstudieTvärsnittsstudie
    Hjärtstopp & HLR • #Agonal andning #Bystanders #Defibrillering #Hjärt-lungräddning #Hjärtstopp #Kramper

    Features and circumstances of out-of-hospital cardiac arrests caught on camera: an analysis of publicly available online videos

    Jag fortsätter på inslaget tema, det är väl aldrig fel med en riktig HLR-helg..? Dagarna före jul kom denna artikel där författarna sökt upp ett större antal videodokumenterade hjärtstopp publikt tillgängliga på internet och analyserat dessa. Studien tillför på ett sätt inte så mycket nytt, då informationen i klippen ofta var begränsad och urvalet – främst bestående av unga män som utövar fysisk aktivitet på allmän plats – inte är det minsta representativt för populationen med hjärtstopp som helhet. Inte heller rör studien direkta ”hands-on-åtgärder” i ambulanssjukvården. Trots allt tycker jag den är intressant att fundera kring för alla oss som kommer i närkontakt med hjärtstoppspatienter i det akuta skedet, då den kan bidra till att öka grundförståelsen för utvecklingen vid plötsligt hjärtstopp:

    • Nästan alla som drabbades hade visuellt synliga varningstecken, de flesta dock bara några sekunder (median 3 sekunder).
    • Många hade kramper eller agonal andning i början på hjärtstoppet, vilket ofta misstolkades av bystanders.
    • Endast 38% av patienterna erhöll bystander-HLR och bystander-användning av AED var sällsynt, trots att personer var framme hos patienten inom i median 2 sekunder.
    Alm-Kruse, K.; Scquizzato, T.; Mauro, M. D.; Fu, J.; Gazzato, A.; Vargas, M.; Pace, M. C.; Monti, G.; Momi, E. D.; Landoni, G.; Scandroglio, A. M.; Zangrillo, A.; Mongardini, E.; Piersanti, G.; Asiller, Ö. Ö.; Nakhnoukh, C.; Consolo, F.; Calabrò, M. G.; Franco, A.; Altizio, S.; Delrio, S.; Fresilli, S.; Banca, R. L.; Pruna, A.; D’Amico, F.; Curcio, L. Features and circumstances of out-of-hospital cardiac arrests caught on camera: an analysis of publicly available online videos. Resuscitation 2025:110939. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110939
    Visa AI-sammanfattning >> | Gå till artikel >>