Dagens studie är en scoping review, syftande till att undersöka vilka faktorer som påverkar kvalitet i studentplaceringar för paramedic-studenter i Australien. Hur mycket vikt som ska läggas på det sistnämnda, mer exakt Australien, kan nog diskuteras – för i studien inkluderas studier från olika länder/kontexter så begränsningar ligger nog mer i heterogenitet och regionala skillnader i yrkesrollen snarare än landet som sådant. Iallafall, i korthet så innebar resultatet att fyra huvudkategorier kunde identifieras. Först var vikten av handledare, som underströk vikten av en stöttande, samarbetsvillig och positiv relation mellan student och handledare. Här lyftes också vikten av handledningskompetens och handledarutbildning samt att man tilldelas en fast handledare i förväg, snarare än roterar runt på en massa olika personer – iakttagelser jag tänker kan vara relevanta för svenskt perspektiv. En annan kategori var ”learning experiences”, syftande till vikten av aktivt lärande i olika typer av träningssituationer, inkluderande exempelvis hands-on-lärande i tid mellan uppdrag. Egenskaper för själva placeringen var en tredje kategori, inkluderande exempelvis schemaläggning (samt kommunikation av schema med studenten), tid och plats för placeringen m.m. Här beskrevs bland annat negativa upplevelser av att ”lämnas över” till en annan besättning eller att lämnas kvar på ambulansstationen av olika skäl. Intressant nog diskuteras placeringar i glesbygd som att de som utgångspunkt sågs som mer fördelaktiga än i större städer, vilket studien delvis argumenterar emot och menar att det beror på uppdragsfrekvensen. Jag tycker det är intressant att frågan lyfts på detta vis, då vi ju i Sverige har närmast motsatta uppfattningen och där flera lärosäten har krav kring uppdragsfrekvens etc som effektivt utesluter glesbygdsplaceringar vid ambulanssjuksköterskeutbildning. Samtidigt som mängdträningen naturligtvis är viktig så har jag själv kritiserat detta, då jag tycker att det är en lite förenklad bild. Jag har själv haft studenter på glesbygdsstationer jag jobbat tidigare som ex.vis haft storstadserfarenheter med högst beläggning i Sverige (gissa station!), som fått helt nya perspektiv och lärdomar när man exponerats för glesbygdens avstånd och nödvändigheten i att göra relativt avancerade interventioner på svårt sjuka patienter där man dessutom har tid att re-evaluera flera gånger och följa upp med nya interventioner. En av dessa studenter (okej, detta är anekdotiskt men ändå!) fick jag tom övertyga lärosätet om att hen skulle få komma, och vederbörande sade efteråt att det gav helt nya intryck och hen exponerades för tillstånd, skador, situationer och åtgärder som hen aldrig behövt göra eller exponeras för trots flera år i storstaden. Denna lilla extra-utläggning säger jag inte för att jag menar att uppdragsfrekvensen inte spelar någon roll, utan för att jag tror på en balans där det är bra för oss i (relativ) glesbygd att jobba i stan, men jag är också helt övertygad att det är nyttigt att komma någonstans där du måste vårda den kritiskt sjuka traumapatienten ensam i en eller flera timmar, snarare än i max 10 minuter som det är i vissa kontexter. Nåväl… Den fjärde kategorin var studentnöjdhet, och detta identifierades som en viktig aspekt för hög kvalitet. Det kan tyckas uppenbart, men det kan ändå understrykas att studenternas uppfattning om en placering var inte bara tecken på deras subjektiva tyckande utan något som hade koppling till faktiskt kvalitet för placeringen.

Efter denna lite röriga redogörelse (inkl. mina egna käpphästar! 🙂 ) vill jag avsluta med att säga att artikeln avslutas med en 11 punkter lång lista med rekommendationer kring studentplaceringar. Den tänker jag inte återge här, men jag uppmanar alla som jobbar med studenter i ambulanssjukvården att gå in och läsa den, då jag uppfattar flera punkter som relevanta även om det inte är paramedics vi jobbar med här 🙂