Område: Trauma

  • Trauma in Pregnancy: A Modern Review of the Literature

    Mycket att göra och det blir därför en lite kortare text idag. Det ska dock inte tolkas till nackdel för dagens artikel, som är en ganska fritt skriven review/sammanställning av kunskapsläget kring det ganska ovanliga ämnet trauma hos gravida. I artikeln finns en genomgång av fysiologiska förändringar hos den gravida kvinnan, prehospital bedömning, triage och åtgärder utifrån airway, breathing, circulation, pain osv. Även resucitativ hysterotomi, thorakotomi m.fl. tämligen avancerade åtgärder berörs. Detta berör ju riktiga sällanhändelser, men händelser där all kunskap kommer kännas extremt välkommen om man ställs inför dem. Rekommenderar läsning!

    Laffin, R.; Engel, T.; Hartleben, E.; Blank, J.; McIntosh, J.; Schmitt, T. Trauma in Pregnancy: A Modern Review of the Literature. Current Emergency and Hospital Medicine Reports 2026;14(1). doi:10.1007/s40138-025-00331-z
  • Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial

    Jag har i flera tidigare inlägg skrivit om tranexamsyra och även den huvudstudie som kallas för PATCH-Trauma (närmare bestämt den 2 jan). Här kommer en ny subgruppsanalys från studien där 516 patienter inkluderades i en analys av outcomes 24 månader efter inklusion för patienter som fått TXA jämfört med placebo. Fördelaktig neurologisk outcome definierades som 5-8 på the Extended Glasgow Outcome Scale (GOS-E), och utöver detta analyserades även mortalitet. I TXA-gruppen fanns 167 (64%) patienter med fördelaktig neurologisk outcome och 61 (23.4%) avlidna, medan det i placebo-gruppen fanns 149 patienter (58%) med fördelaktig neurologisk outcome och 71 (28%) avlidna. P-värde för jämförelsen av neurologisk outcome var 0.2 och för jämförelsen av avlidna 0.24, d.v.s. icke signifikant i båda fallen. Konklusionen blir alltså att ingen skillnad sågs efter 24 månader. Kanske beror detta helt enkelt på att behandlingen faktiskt inte har någon effekt, dock bör också nämnas att subgruppen bestod av en mindre del av det totala antalet deltagare i studien, och båda siffrorna visar ju tendenser i riktningen att det finns en fördel med TXA, så det skulle ju möjligen kunna handla om otillräcklig power i den statistiska analysen. Författarna nämner också i sin diskussion att subgruppen består i patienter som transporterades med helikopter, med långa prehospitala tider, svårare skador och högre andel med skallskador, så eventuellt kan dessa karaktäristika påverka resultatens generaliserbarhet.

    Mitra, B.; MacKenzie, S.; Bourke, E. M.; Aldous, R.; Grant, A.; Bernard, S.; Gantner, D.; Read, D. J.; Reade, M. C.; Trapani, T.; Myles, P. S.; Cameron, P. A.; Gruen, R. L. Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial. JACEP Open 2026;7(4):100417. doi:10.1016/j.acepjo.2026.100417
  • Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity

    Dagens artikel är dansk och är en retrospektiv studie som undersöker traumateamsaktivering för pediatriskt trauma vid Danmarks fyra level 1 trauma centers under 10 års tid. Primär outcome var graden av övertriage, vilket författarna definierade som en ISS < 15. De fann också att andelen övertriage var mycket hög, men också variabel, mellan 81-95% beroende på vilket center – 14% av patienterna hade ISS >= 15. Här finns också en intressant iakttagelse, att de fyra centren hade olika kriterier för traumalarmsaktivering, där vissa använde poängsystem där avvikelser/skador alltså summerades i en poäng för aktivering, medan andra center hade system där ett ensamt kriterie kunde generera traumalarmsaktivering. Vid vissa center var skademekanism en faktor, medan det inte var det vid andra. Mortaliteten i studien var låg (2.2%) och ökade inte helt oväntat med ISS där ISS >= 25 hade 20% mortalitet.

    Det finns en del intressanta resultat i studien, och en tanke blir att Danmark kanske skulle tjäna på att göra ett arbete likt de svenska nationella traumalarmskriterierna. Sen är det inte mitt hemområde direkt, men jag känner mig inte helt säker på att de max 25-50% övertriage som American College of Surgeons Committe on Trauma rekommenderar är lika applicerbart på traumatiskt skadade barn som på vuxna..? Barn har ju en tendens att kompensera längre, kan vara svårare att undersöka adekvat samt få adekvata svar från (beroende på åldersgrupp – det kan ju även vara tvärtom) och har en tendens att orsaka mer osäkerhet hos både prehospital och intrahospital personal. De utgör dessutom en relativt liten andel av den totala helheten traumapatienter, och jag kan se ett antal skäl att man kanske ska ha en lite högre toleransnivå än på vuxna. Men, framförallt så är det svårt att värdera hur adekvat triagen är som helhet när inte mängden undertriage kan värderas. Inget av detta är dock någon kritik mot studien, som ter sig välgjord, utan mer resonemang kring helheten… 🙂 Läsvärt, tycker jag, särskilt om man är intresserad av pediatrik och/eller trauma.

    Nordestgaard, C. H.; Gude, M. F.; Leth, S. V.; Raaber, N. Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03208-2
  • Prophylaxis of opioid-induced nausea in helicopter emergency medical service: a prospective quasi-experimental study

    Idag en studie med i mitt tycke väldigt hög och konkret klinisk relevans. De schweiziska författarna har undersökt effekten av ondansetron iv samt inhalation av isopropanol (desinfektionsmedel) i profylaktiskt syfte mot opioid-inducerat illamående hos traumapatienter i en ambulanshelikopterverksamhet. Båda metoderna har i vissa icke prehospitala studier visat sig effektiva mot illamående, men studier på profylaktisk effekt och i den prehospitala miljön saknas väsentligen. Genomförandet skedde på så vis att man hade ett vecko-schema där man ena veckan inte gav någon profylax alls, nästa vecka gav ondansetron och tredje veckan isopropanol – sedan jämförde man grupperna. Totalt inkluderades 205 patienter med en fördelning 85/65/55 (ingen profylax/ondansetron/isopropanol). Opioiden som användes var fentanyl iv och mediandos 100 ug – hos 15% av patienterna kombinerades detta med ketamin. 94% av patienterna var utsatta för monotrauma. De fick skatta sitt illamående på en NRS-skala 0-10 precis före opioid-administration och vid ankomst till vårdinrättning.

    Det visade sig att varken ondansetron eller isopropanol hade någon signifikant profylaktisk effekt – medianförändringen i NRS var 0 (IQR 0-0) i alla grupper. Fyra patienter i grupperna utan profylax eller med isopropanol fick terapeutisk administration av ondansetron som ”rescue treatment”, men för ingen av dessa blev illamåendet bättre och tre av dem kräktes efter administration av ondansetron.

    Jag tänker lite självkritiskt att vi (och jag) här sitter och ganska rutinmässigt ger ett läkemedel utanför dess tänkta användningsområde (profylax ingår som indikation endast för postoperativt illamående, och indikationer för behandling rör postoperativt illamående eller illamående orsakat av kemoterapi och strålbehandling) som här visar sig mycket tveksamt om det faktiskt har effekt. Innevarande studie har flera begränsningar i form av sin storlek samt att man exempelvis inte kunde skilja ur grupper med tendens att bli åksjuka. Sen rör det ju i sig också en utvald patientgrupp utsatta för trauma. Ändå tänker jag att den väcker stora tveksamheter, med tanke på att indikationen som sagt inte ens finns, och vid användning ”off label” torde kraven på tydlig effekt ställas ganska högt för att motivera avsteget. Här är såklart prioriterat med större studier, och detta är ju faktiskt ett oerhört intressant ämne att göra en prehospital RCT på, helst då med patienter som får såväl profylaktiskt samt terapeutiskt ondansetron oavsett indikation och med ett relativt stort urval där man kan justera utifrån exempelvis sökorsak m.m. I avsaknad av det kommer jag inte lägga om min praxis totalt, men jag kommer tänka en gång extra innan jag använder ondansetron i just profylaktiskt syfte.

    Knapp, J.; Strohm, R.; Huber, M.; Albrecht, R.; Pietsch, U. Prophylaxis of opioid-induced nausea in helicopter emergency medical service: a prospective quasi-experimental study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01626-0
  • Comparison of needle decompression to simple (finger) thoracostomy in non-perfused cadaveric models with theoretical tension pneumothorax

    Dagens artikel kommer från USA och är en jämförelse av fingerthorakostomi vs. nåldekompression för tryckpneumothorax. Författarna har använt 21 mänskliga kroppar (avlidna dito) och på dessa skapat en teoretisk övertryckspneumothorax samt etablerat tryckmätning i pleura. Därefter har de försökt lösa tryckpneumothoraxen med nåldekompression användande en SPEAR-nål. Denna liknar till viss del de TPAK-nålar som jag föreställer mig är mer utbredda i Sverige, men med vissa viktiga skillnader: nålen är fenestrad, längre, har en annan spets och är 10G istället för 14G (d.v.s. större lumen). Sedan har de gjort en fingerthorakostomi, och jämfört tryckmätningarna med varandra.

    Resultaten i korthet är att fingerthorakostomin löste 92.1% av fallen, jämfört med nåldekompression som löste 76.3%. Det gick också fortare att avlasta med fingerthorakostomi, och trycket sjönk mer och blev i högre glad en ”komplett” avlastning – oklart dock den kliniska relevansen av detta. Som svagheter diskuteras bland annat att försöket gjordes på icke levande kroppar som därmed saknade effektiv cirkulation, och själva tillståndet med övertryckspneumothorax var därför i någon mån teoretisk snarare än ett verifierat och kliniskt symtomgivande tillstånd. Författarna spekulerar även att de misslyckade fingerthorakostomierna berodde på faktorer kopplade till icke levande vävnad.

    För svensk del tänker jag att detta ger en indikation om att fingerthorakostomi är en säkrare metod, men också att det finns en potential att lyckas med en stor del av nåldekompressionerna – men då med reservationen att den nål som använts i försöket är mer avancerad och med vidare lumen än de vanligt förekommande TPAK-nålarna, och att dessa potentiellt kan ha sämre effekt. Vad man kanske bör ta med sig i sammanhanget traumatiskt hjärtstopp, där avlastning av trycknpneumothorax ju är en del, är att det stärker intrycket att nåldekompression inte bör betraktas som en säker åtgärd av problemet – och författarna diskuterar detta i termer av att man som kliniker bör bibehålla en misstanke på rimlig nivå om att man eventuellt inte lyckats avlasta övertryckspneumothoraxen helt…

    Ausman, J. A.; Achay, J. A.; Smith, V. C.; Rahm, S. J.; Bolleter, D. S. Comparison of needle decompression to simple (finger) thoracostomy in non-perfused cadaveric models with theoretical tension pneumothorax. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2661803
  • Effectiveness of plasma versus crystalloids in pre-hospital hemorrhagic shock: systematic review and meta-analysis

    I dagens artikel har författarna gjort en systematisk review och metaanalys och försökt jämföra plasma med kristalloid vätska vid prehospital hemorragisk chock. Totalt inkluderades fem studier varav tre RCT:er och två retrospektiva kohortstudier. Det totala antalet patienter i metaanalysen var 1.129 st, samtliga uppfyllande kriterier för ”major trauma” som författarna definierade som ISS>=15, SBP<90 mmHg och/eller HR >120bpm, samt RTS<=10.

    Resultatet var kort och gott att det inte gick att påvisa någon signifikant skillnad på 28-30-dagarsmortalitet, vilket var primärt utfall, och inte heller på övriga utfall som handlade om saker såsom längd på intensivvård, sepsis, behov av protokoll för massiv infusion, hemostatiska parametrar m.m. Sammanfattningsvis uppvisade dock de inkluderade studierna låg certainty of evidence pga studiedesign, lågt antal patienter och stora konfidensintervall. Det är alltså svårt att utifrån studien egentligen säga så mycket om saken. Jag tänker att det också beror på många karaktäristika hos kontrollgruppen, såsom hur mycket vätska de fick, om de t.ex. fick blodprodukter snabbt efter ambulanstransporten (vilket skulle kunna jämna ut en del skillnader), m.m. Det mest säkra man kan säga utifrån studien är nog att plasma inte visats fördelaktigt, men inte att det är dåligt – och framförallt inte i vissa sammanhang med ex.vis lång transport, stor blödning, osv. – där man nog kan tänka sig att det ändå kunde vara positivt. Ja, det låter ju kanske som ett icke-resultat utifrån mina kommentarer, men man får nog bara nöja sig med att ännu mer forskning behövs 🙂 (hört den förut?)

    Gorla, R.; Zito, L.; Sciara, R. V.; Sarpini, V. M.; Lombardo, C.; Crocco, P.; Sarpini, M. Effectiveness of plasma versus crystalloids in pre-hospital hemorrhagic shock: systematic review and meta-analysis. Emergency Care Journal 2026;22(1). doi:10.4081/ecj.2026.14597
  • Law Enforcement Officer Placed Tourniquets, An Important Tool with Opportunities to Improve – A Multi-center, Multicity Study

    Dagens studie berör tourniqueter applicerade av polis vs dito applicerade av ambulanspersonal i USA. Studien är retrospektiv över 11 år och inkluderar 956 patienter. I korthet visade det sig att de flesta tourniqueter oavsett vem som satt dem avlägsnades i traumarummet, men att de som satts av polis i betydligt lägre grad ledde till en förnyad blödning vid borttagningen. Dessa patienter hade också i lägre grad en kärlskada. Injury Severity Score och Abbreviated Injury Scale var också högre för patienter som fick tourniquet av ambulanssjukvården (och överlag relativt låga, vilket de såklart kan vara med relativt isolerade skador som ändå kräver tourniquet). Vidare rapporterades inga avvikelser eller negativa utfall för patienterna pga tourniqueter satta av polis, bör noteras.

    Jag tänker att väsentliga skillnader kan finnas mellan kontexter här, men att det ändå är ett intressant resultat som understryker att touniqueter generellt sett bör utvärderas sett till nödvändighet i ett ”lugnare läge”, och inte minst då de som satts av icke sjukvårdspersonal. Spännande läsning, gå in och läs fulltexten!

    Shukla, D.; Buzzetta, A.; Lehmann, A.; Matecki, M.; Zwemer, C.; Edwards, K.; Leichtle, S.; Shapiro, G.; Smith, E. R.; Varga, S.; Teicher, E.; Ferrada, P.; Vercruysse, M.; Retz, W.; Faustin, V.; Bedrin, N.; Dellonte, K.; Gestring, M.; Sarani, B.; Dailey, M. W. Law Enforcement Officer Placed Tourniquets, An Important Tool with Opportunities to Improve – A Multi-center, Multicity Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2646950
  • Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review

    Idag en intressant studie som är bredare än bara prehospitalt, men den är definitivt relevant för oss prehospitala kliniker och den inkluderar även prehospitalt fokus. Författarna har i en systematisk review analyserat skillnader utifrån kön och gender i traumavård. Tyvärr är det ingen särskilt munter läsning…

    • Kvinnor var i högre grad äldre och utsatta för lågenergivåld såsom fall i eget plan eller självskada, medan män i högre grad var utsatta för högenergivåld.
    • Kvinnor transporterades i lägre grad till traumacenter och fick i lägre grad intensivvård, de fick även i lägre grad TXA och blodtransfusion. Män fick större volymer vätska. Överlag tycktes kvinnor undertriageras i högre grad än män.
    • Inga signifikanta skillnader i mortalitet tycktes finnas mellan kvinnor och män.

    Många fler detaljer framkommer om man läser studien. Jag tycker dock huvudbudskapet framgår väl av författarnas konklusion, där de konstaterar att kvinnor i lägre grad än män får traumavård och att de annorlunda skademekanismerna delvis kan förklara detta, men att skillnaderna också tycks återspegla ojämlika faktorer i vårdsystemet som går att åtgärda på systemnivå exempelvis genom att modifiera prehospital triage, flöden och kliniskt beslutsfattande. Så vill vi väl inte ha det? Detta är ett angeläget område att förbättra och lära oss mer om!

    Ghika-Nanchen, A.; Marzorati, L.; Merra, A.; Girardello, C.; Truong, P.; Carron, P.; Nutbeam, T.; Clair, C.; Ageron, F. Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01596-3
  • Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings

    Idag blev det en cappuchino och lite läsning kring paramedic-beslut om att avstå återupplivning vid traumatiskt hjärtstopp (TCA). Studien är utförd i Kanada och utgår naturligtvis från deras guidelines kring att avstå HLR och säkra dödstecken. Metodiken går ut på att de tittat både obduktionsrapporter och ambulansjournaler, och enkelt beskrivet jämfört de dokumenterade besluten i ambulansjournalen med utfallet av obduktionen. Oberoende av kontextuella skillnader finner jag många intressanta delar!

    Författarna inkluderade 90 fall av TCA där återupplivning avstods under tidsintervallet 2018-2022. I 55% av fallen innehöll ambulansjournalen dokumenterade skador oförenliga med liv såsom dekapitering, öppen skalle med hjärnsubstans eller motsvarande med öppen buk, alternativt rigor mortis osv. I 89% av fallen stämde detta överens med obduktionsrapporten. I övriga fall avstods HLR pga lång förfluten tid efter hjärtstoppet, andra svåra skador som bedömdes oförenliga med liv eller avsevärd blodförlust. I de flesta av dessa fall fattades beslutet i samråd med läkare, och hos en majoritet fanns skador post-mortem som bedömdes oförenliga med möjlighet att återuppliva patienten.

    Summa summarum så tycktes det som att paramedic-besluten, ibland stödda av läkarkontakt, var adekvata och rimliga till i princip 100%. Detta är såklart ett oerhört glädjande fynd och indikerar att det är såväl rimligt som etiskt försvarbart att fatta dessa beslut prehospitalt, även på icke läkarnivå i de fall det bedöms görbart. Den stora frågan blir väl då mer var man lägger gränserna i guidelines för att icke återuppliva? Med en mycket konservativ/försiktig riktlinje blir det ju inte svårt att få hög grad ”sant positiva” eller vad man ska kalla det vad gäller adekvata beslut. Det vore intressant att se även andra sidan av myntet, hur många av de man försökte men misslyckades med att återuppliva som möjligen kunde ha bedömts meningslösa att försöka på redan på hämtplatsen. Missförstå mig rätt här, det är alltid bättre att försöka om man är tveksam, SJÄLVKLART, men TCA är ju en resurskrävande verksamhet och en utmaning är ju ändå att hitta en nivå där vi utnyttjar resurserna som bäst, på ett etiskt försvarbart sätt. Denna analys är nog betydligt svårare, men hade varit intressant att se någon försöka sig på den.

    Måste också nämna ett intressant ”bifynd” i studien och det är vilka skador som identifierades post-mortem som bidragande till död, vilket kan bidra med lite TCA-relaterade insikter på ett fält där vi idag förlitar oss mycket på en tysk studie av Kleber et al. från 2014. Denna analyserade också skador post-mortem, och används bl.a. som referens i ERC:s guidelines, men vad få kanske noterat är att den bara inkluderar strax över 50 patienter och således torde utgöra ett väldigt svagt underlag. I innevarande studie, som ju också är liten, sågs traumatisk hjärnskada i 66% av fallen (i många fall öppna skador), hemothorax i 31%, skador på hjärtat i 22%, skador på ryggrad/ryggmärg i 20% och pneumothorax i 14%.

    Ja, ni hör ju…!? In och läs nu! 🙂 Trevlig helg på er!

    Koyya, R.; O’Brien, C.; Drennan, I. R.; Cheskes, S.; von Vopelius-Feldt, J. Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2655289
  • Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden

    Idag kör vi en spännande studie av Axel Limbäck, Oscar Lapidus och min egen handledare Denise Bäckström. Författarna fortsätter kika in i det svenska traumaregistret SweTrau, och nu har de analyserat hur den totala prehospitala tiden påverkar 30-dagarsmortaliteten hos vuxna traumapatienter som presenterar med hypotension på skadeplatsen. Efter justering för confounders fann de att varje minuts ökning av den prehospitala tiden hade en aOR på 1.005 för mortalitet (95% CI 1.000-1.009; p=0.046), innebärande att en 10-minuters ökning innebär 5.1% högre odds för mortalitet.

    Detta är såklart spännande siffror, och som arbetande i glesbygd med minst en timme till traumavård väcks ju massor med funderingar och frågor. Att det är ett utsatt läge för traumapatienter att befinna sig långt från sjukhus är ju inget nytt, men det är intressant med reella siffror på vad det kan innebära. Man bör dock observera att den statistiska evidensen är ganska svag, med ett konfidensinterfall precis vid nullvärdet och p-värde som är något man skulle kunna kalla ”gränsfalls-signifikant”. Hypotetiskt skulle en marginell ändring i analysen kunna knuffa hela ekvationen över signifikansgränsen. Det förtar dock inte att studien ter sig välgjord och trenden intressant. Som vanligt blir slutsatsen: Mer studier behövs, dels för att få mer robusta siffror – men jag är även nyfiken på andra analyser. Är det exempelvis skillnad på hur tiden på plats påverkar respektive transporttiden? Osv. Det finns massor att utforska!

    Limbäck, A.; Lapidus, O.; Bäckström, D. Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01597-2