Område: Teknik & utrustning

  • Interpretation Accuracy and Theoretical Decision Impact of Prehospital Ultrasound for Paramedics – Analysis of a Rural Pilot Program

    Pettit, A.; Plaitano, E. G.; Weiler, K.; Soucy, Z.; Zapata, I.; Seefeld, A.; Lundgreen Mason, N. Interpretation Accuracy and Theoretical Decision Impact of Prehospital Ultrasound for Paramedics – Analysis of a Rural Pilot Program. Prehospital Emergency Care 2025;30(6):931-939. doi:10.1080/10903127.2025.2585153
  • Prehospital application of pelvic binders for suspected pelvic ring injuries: a retrospective cohort study

    Dagens studie är retrospektiv och handlar om i vilken grad bäckengördel använts vid konstaterade bäckenfrakturer. Studien kommer från Kanada och ett enda traumacenter, vilket gör den tämligen kontext-känslig och med tveksam generaliserbarhet. Det finns dock en del intressanta data att plocka ur…

    Några intressanta resultat:

    • 319 patienter inkluderades, medianåldern var 42 år, 61% var män och median injury severity score 17.
    • 73% av bäckenfrakturerna var stabila, 27% instabila.
    • 9.4% av bäckenfrakturerna totalt erhöll stabilisering med gördel eller motsvarande, 17% av de instabila frakturerna.
    • Efter justering för confounders så var GCS-score, smärta vid prehospital undersökning och lågt blodtryck associerat med högre odds för instabil bäckenfraktur.

    Kort och gott så fick få av de konstaterade bäckenfrakturerna prehospital stabilisering av sin fraktur – mindre än en av fem av de instabila frakturerna, som är de som verkligen skulle kunna ha nytta av det. Dock måste man ju ta med i denna ekvation att evidensstödet för stabilisering av bäckenet på detta vis är tämligen svagt, vilket författarna också tar upp i slutet av diskussionen. Samtidigt är det känt att bäckenstabilisering kan ha negativa effekter, i värsta fall genom ökad blödning snarare än minskad, och därutöver på andra sätt såsom trycksår m.m. vilket författarna också nämner. Här vore det intressant att se en kompletterande studie där också samtliga patienter som fått bäckenstabilisering inkluderades – oavsett om de visade sig ha fraktur eller inte – för att se andelen falskt respektive sant positiva och negativa misstankar om fraktur. Jag tänker att utifrån det begränsade evidensstödet, där bäckenstabilisering som jag uppfattat det är en lite ifrågasatt åtgärd, är det ganska svårt att avgöra hur resultatet gällande andelen appliceringar ska tolkas. Däremot är ju siffrorna kring andelen stabila vs. instabila frakturer intressanta, och även de faktorer som var förknippade med ökad risk för instabil fraktur.

    Maclean, L.; Friedman, D.; Nazir, A.; Hiller, M.; McGowan, M.; Drennan, I. R.; Nolan, B. Prehospital application of pelvic binders for suspected pelvic ring injuries: a retrospective cohort study. Prehospital Emergency Care 2026:1-10. doi:10.1080/10903127.2026.2686790
  • Artificial intelligence in prehospital assessment of acute coronary syndrome: a scoping review

    Mängden forskning om olika AI-tillämpningar har vuxit enormt de senaste åren, och olika artiklar på AI-temat är ständigt återkommande i mina sökningar. Dock har jag hittills i hög grad duckat dem (utöver ett undantag den 8 maj), då jag faktiskt sällan finner dem riktigt intressanta. Ofta handlar det om väldigt spetsiga use case, eller så ligger forskningen för långt från att kunna tillämpas kliniskt för att bli intressant för mig. I dagens artikel har författarna gjort en scoping review kring användningen av AI vid vård av patienter med misstänkt akut koronart syndrom (AKS), och det känns som att det kan ha framtiden för sig. Det första man tänker på då är väl ändå AI-stöd vid EKG-tolkning, och mycket riktigt är det ett av områdena som berörs i artikeln. Som det verkar finns god potential att låta AI tolka eller stötta i tolkningen av 12-avlednings-EKG med lika bra eller bättre prestanda som en mänsklig kliniker. Även i riskstratifiering för olika outcomes och diagnostik där inte bara EKG inkluderades visade AI potential.

    Jag väljer att ta med denna studien eftersom jag bedömer att detta faktiskt är ett område där AI inom relativt snar framtid kan – och förmodligen bör – implementeras i ambulanssjukvården. Många apparater ger ju redan en bedömning av EKG till exempel, och att få denna bedömning gjord med bättre precision och lärande av AI låter väl högst rimligt. Som så ofta med AI återstår ju dock frågor och inte minst då: Vem ska ta ansvar för AI:s bedömning? Sånt här behöver klaras ut, men jag tror personligen att ambulanssjukvården med sin komplexitet, tidspress och risk för kognitiv overload har mycket att vinna på den nya tekniken i exempelvis sån här diagnostik, men också exempelvis som stöd i journalen… Varför skulle inte AI kunna föreslå undersökningar man missat, att man glömt utvärdera sin smärtlindring, tänkbara farliga diagnoser, osv. utifrån det man matat in? Löser vi ansvars och sekretessfrågor så erbjuder tekniken sannolikt mycket som kan gynna utfallet för våra patienter.

    Khonakdar, K.; Faghani, R. S.; Keyhanian, F.; Ramezanian, S.; Ganji, H. Z. Artificial intelligence in prehospital assessment of acute coronary syndrome: a scoping review. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01636-2
  • Dislodgement forces and cost effectiveness of prehospital securement of peripheral intravenous catheters on moist skin: a randomized controlled clinical trial in healthy volunteers

    Dagens studie rör ett smalt ämne, som dock är relevant för ambulanssjukvården. För vem har inte varit med om svårigheter att fixera PVK:n r/t fuktig hud, eller kanske rentav pga att en plockig patient gärna vill riva bort den? Författarna av dagens RCT har undersökt vilken typ av PVK-fixering som står emot mest kraft och är mest kostnadseffektiv, framförallt i situationer där det är svårt att fixera en PVK. Bakgrundsdata som kan vara värt att känna till är att en chochrane-review rekommenderar ett genomskinligt och hög-permeabelt självhäftande förband som förstahandsval vid PVK-fixering. Detta tänker jag att man sannolikt bör hålla sig till i normalfallet för att väga tromboflebit-risk, möjlighet att inspektera och god fixeringsgrad mot varandra. Innevarande studie är dock relevant just för de där situationerna när PVK:n behövs och det är svårt att få den att sitta kvar. En PVK som rör sig fram och tillbaka eller upprepade stick pga att den faller bort, utgör ju uppenbara infektionsrisker (samt ev. en plåga för patienten).

    Nåväl, i studien randomiserades 180 frivilliga, friska individer till olika typer av fixeringar av en PVK applicerad på armen, som preparerats med artificiell svett. De fixeringar som användes var vanlig gasbinda, självhäftande gasbinda, vanlig plastfolie (10 cm bred) och en kardborre-baserad PVK-fixering ”Raptor IV Securing device”. Det visade sig att plastfolie uppvisade högst förmåga att stå emot kraft för att rubba PVK:n (72 N), följt av självhäftande gasbinda (61 N). Sämst var vanlig gasbinda. Ur kostnadsperspektiv var den specialgjorda kardborrefixeringen 25 gånger dyrare än elastiskt bandage, och plastfolie var mest kostnadseffektiv. Författarnas slutsats blev att plastfolie eller självhäftande gasbinda utgör de bästa och mest kostnadseffektiva valen att fixera PVK:er i situationer där fixeringen kan förväntas vara utmanande, såsom våt hud, vid konfusoriska patienter och i tuff terräng.

    För egen del har jag faktiskt aldrig testat plastfolie och hade inte ens hört om det, men det låter ju onekligen som en enkel och bra lösning för undantagsfallen. Permeabiliteten lär ju inte vara på topp, men om det rör undantagsfall och en begränsad tid (det prehospitala skedet) kan det kanske accepteras. Fördelen med plastfolie är ju iallafall att man ser igenom och kan inspektera insticksstället… Spännande insikter, som jag helt saknade innan!

    Vogeler, J.; Schumann, S.; Heinrich, S.; Hell, J.; Schmutz, A. Dislodgement forces and cost effectiveness of prehospital securement of peripheral intravenous catheters on moist skin: a randomized controlled clinical trial in healthy volunteers. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03227-z
  • Evaluation of Pre-hospital Point of Care Troponin Testing

    Idag kör vi ett kliv bort från de vanliga tidskriftsartiklarna publicerade i tidsskrifter med peer review. Istället blir det en utvärderingsrapport från ett projekt i Manchester som utgör del av något de kallar Advanced Diagnostics Accelerator Programme. Projektet som utvärderas syftade till att utvärdera implementering och tänkbar impact av prehospital point-of-care-testning av högkänsligt troponin (POCTT), vilket ju är ett ämne som omskrivits på prehospital tidigare kring en review-studie.

    I projektet användes testning av högkänsligt troponin i den prehospitala fasen som del i ett riskstratifieringsverktyg som kallas T-MACS. Vill man sätta sig in i T-MACS så kan man ex.vis hitta en kalkylator för T-MACS-score här. I den tidigare publicerade review:n återfanns inga studier med T-MACS, eftersom det saknades sådana där scoringen – inklusive troponin – utfördes av ambulanspersonal. Men nu tycks det alltså vara gjort, dock ej i syfte att validera scoringen prehospital alltså, utan mer ur implementeringsperspektiv…

    Fynden i studien var iallafall att det var genomförbart att använda POCTT prehospitalt. Fall där testning användes tog i genomsnitt 9 minuter längre tid på hämtplatsen än motsvarande händelser utan testning. I den senare delen av studien gav 86% av testerna valida resultat, att jämföra med en något lägre siffra tidigare under testperioden. Författarna uppger att drygt 46.000 patienter söker för bröstsmärta i deras område varje år, och beräknar att om de olika gruppernas proportioner från studien projiceras på hela den populationen så skulle drygt 29.000 patienter kunna få en mer ändamålsenlig väg in i vården med POCTT och nästan 14.000, d.v.s. 30%, kvarstanna på hämtplats.

    Jag tänker att det finns flera intressanta delar att vidare beforska här. En multi-centerstudie kring implementering i fler olika kontexter? En studie på sensistivitet och specificitet i den prehospitala kontexten? Framförallt är man nyfiken på falskt negativa, patienter som riskerar få försämrad/felaktig behandling. Sen vore som alltid patientperspektiv intressant. Oavsett vad, jag tycker det är en spännande rapport och det här är något jag verkligen förväntar mig på bredden i den prehospitala vården inom inte alltför lång tid. Med bröstsmärta som vanligaste sökorsak finns ju enorma vinster i mer ändamålsenlig vård för patienten och minskade belastning på akutsjukvården.

    Williams, R.; Jones, P.; Body, R.; Chikumbanje, M. Evaluation of Pre-hospital Point of Care Troponin Testing. amber – ambulance research repository 2026. doi:20.500.12417/2162
  • Prediction of Shock-refractory Ventricular Fibrillation in Patients with Out-of-Hospital Cardiac Arrest: External Validation of an ECG-based Approach

    Lördag och hjärtstoppstema. I dagens studie, utförd i Sydkorea, försöker författarna validera en modell för att förutsäga refraktärt VF utifrån EKG-karaktäristika från Zoll-defibrillatorer. Det visar sig också fungera relativt bra och de lyckas uppnå en AUC på 0.782 för att förutsäga behov av ≥3 defibrilleringar och 0.805 för att förutsäga behov av ≥3 på varandra följande defibrilleringar. Framförallt var EKG-data från minuten efter den första defibrilleringen användbart, men modellen använde också data från före defibrillering.

    Vad skulle då en dylik prediktionsmodell kunna användas till? Jag tänker att detta i framtiden skulle kunna vara intressant för att ex.vis överväga antiarytmikum tidigare än efter tredje defibrilleringen, men även saker såsom vektorbyte eller dubbeldefibrillering kan ju potentiellt användas tidigt i processen – samt ej att förglömma snabb transport till sjukhus för ev. andra åtgärder såsom PCI eller rentav ECPR. Detta blir såklart spekulativt än så länge, då både prediktionsmodellen och tekniker som DSED ännu är otillräckligt beforskade, men att tidigare förstå karaktäristika kring den hjärtstoppspatient vi har framför oss torde kunna ge oss viktiga fördelar för att möjligen kunna pressa upp överlevnaden lite extra.

    Park, J. H.; Coult, J.; Choi, D. H.; Hong, K. J.; Song, K. J.; Rea, T. D.; Sayre, M.; Shin, S. D. Prediction of Shock-refractory Ventricular Fibrillation in Patients with Out-of-Hospital Cardiac Arrest: External Validation of an ECG-based Approach. Resuscitation 2026:111114. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111114
  • Artificial intelligence in the prehospital setting – potentials, challenges, and practice-relevant fields of application in emergency medical services

    Idag blev det en narrativ review om AI i prehospital vård, med fokus på existerande och potentiella AI-användningar i ambulanssjukvården. Författarna fokuserade på fyra faser av den prehospitala vården; larmsamtal och intervju, alarmering och resursallokering, operationella/taktiska användningar samt klinisk användning. I alla faser fanns framgångsrika resultat, exempelvis vad gällde att identifiera hjärtstopp i larmsamtalet (säkrare och snabbare), att öka tillgängligheten genom att allokera resurser utifrån lärdomar från maskininlärning, att tolka EKG eller att hjälpa till med tolkning av ultraljud (POCUS). De flesta tillämpningar var dock pilotprojekt, och författarna såg bland annat tänkbara problem att lösa kring saker såsom implementering, reglering och datasäkerhet om man ska tillämpa AI mer storskaligt. Jag nöjer mig med att beskriva det så, men rekommenderar artikeln för en liten överblick av AI-fältet.

    Machado, C.; Hessel, S. Artificial intelligence in the prehospital setting – potentials, challenges, and practice-relevant fields of application in emergency medical services. BMC Artificial Intelligence 2026;2(1). doi:10.1186/s44398-026-00027-8
  • Comparison of needle decompression to simple (finger) thoracostomy in non-perfused cadaveric models with theoretical tension pneumothorax

    Dagens artikel kommer från USA och är en jämförelse av fingerthorakostomi vs. nåldekompression för tryckpneumothorax. Författarna har använt 21 mänskliga kroppar (avlidna dito) och på dessa skapat en teoretisk övertryckspneumothorax samt etablerat tryckmätning i pleura. Därefter har de försökt lösa tryckpneumothoraxen med nåldekompression användande en SPEAR-nål. Denna liknar till viss del de TPAK-nålar som jag föreställer mig är mer utbredda i Sverige, men med vissa viktiga skillnader: nålen är fenestrad, längre, har en annan spets och är 10G istället för 14G (d.v.s. större lumen). Sedan har de gjort en fingerthorakostomi, och jämfört tryckmätningarna med varandra.

    Resultaten i korthet är att fingerthorakostomin löste 92.1% av fallen, jämfört med nåldekompression som löste 76.3%. Det gick också fortare att avlasta med fingerthorakostomi, och trycket sjönk mer och blev i högre glad en ”komplett” avlastning – oklart dock den kliniska relevansen av detta. Som svagheter diskuteras bland annat att försöket gjordes på icke levande kroppar som därmed saknade effektiv cirkulation, och själva tillståndet med övertryckspneumothorax var därför i någon mån teoretisk snarare än ett verifierat och kliniskt symtomgivande tillstånd. Författarna spekulerar även att de misslyckade fingerthorakostomierna berodde på faktorer kopplade till icke levande vävnad.

    För svensk del tänker jag att detta ger en indikation om att fingerthorakostomi är en säkrare metod, men också att det finns en potential att lyckas med en stor del av nåldekompressionerna – men då med reservationen att den nål som använts i försöket är mer avancerad och med vidare lumen än de vanligt förekommande TPAK-nålarna, och att dessa potentiellt kan ha sämre effekt. Vad man kanske bör ta med sig i sammanhanget traumatiskt hjärtstopp, där avlastning av trycknpneumothorax ju är en del, är att det stärker intrycket att nåldekompression inte bör betraktas som en säker åtgärd av problemet – och författarna diskuterar detta i termer av att man som kliniker bör bibehålla en misstanke på rimlig nivå om att man eventuellt inte lyckats avlasta övertryckspneumothoraxen helt…

    Ausman, J. A.; Achay, J. A.; Smith, V. C.; Rahm, S. J.; Bolleter, D. S. Comparison of needle decompression to simple (finger) thoracostomy in non-perfused cadaveric models with theoretical tension pneumothorax. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2661803
  • Impact of point-of-care biomarkers improve the predictive capacity of early warning scores in prehospital care: a systematic review and meta-analysis

    Dagens studie är en systematisk review och metaanalys där olika prehospitala early warning scores (EWS) använda ensamt jämförs med användning av EWS + point-of-care-testning (POCT) av biomarkörer, framförallt laktat men i en studie värderades även kreatinin och pCO2-värde. Slutsatsen blev att skalor där POCT ingick hade ett högre prediktivt värde, framförallt i kraft av en högre specificitet, än de utan. Den huvudsakliga styrkan låg i att identifiera ”true negatives”, tolkat som patienter som inte löper hög risk för mortalitet i närtid – lågriskpatienter. Detta är såklart ett intressant fynd, men studierna är tämligen heterogena, få till antalet (varav de flesta patienter dessutom kom från endast två studier) och evidensvärdet relativt lågt. Jag tänker att mer forskning måste till, gärna RCT:er, för att kunna göra något säkert på området. Utöver det skulle jag gärna höra författarna utveckla tankarna om vilka patientgrupper och tillstånd som gynnas av deras forskning. Sepsis nämns och är ju det självklara som dyker upp, men jag saknar ändå detta lite i introduktionen; man introducerar POCT-testning, men jag skulle gärna sett att man var mer konkret kring vilka patienter som faktiskt gynnas av forskningen – inte för att de inte finns eller för att jag helt saknar idé om det, men jag känner ändå att det skulle stärka artikelns case ganska väsentligt…

    Díaz-González, S.; Martín-Conty, J. L.; del Pozo Vegas, C.; López-Izquierdo, R.; Martín-Rodríguez, F.; Sanz-García, A. Impact of point-of-care biomarkers improve the predictive capacity of early warning scores in prehospital care: a systematic review and meta-analysis. Emergencias 2025. doi:10.55633/s3me/069.2025
  • Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study

    Dagens studie är en väldigt spännande sådan på temat POCUS, alltså ultraljud (point-of-care ultrasound) i prehospital miljö och med icke-läkare som utförare. Författarna gav paramedics i Tyskland en strukturerad utbildning inkl. både teoretisk och praktisk träning. Sedan följde de upp användningen av ultraljud i två år, där klinikerna fick ha med sig ultraljudsapparaten i sitt prehospitala dagliga arbete och använda den där de bedömde det indicerat. De protokoll som inkluderades i träningen var lungultraljud (LUS), eFAST vid trauma, ultraljud av hjärtat (FoCUS), ultraljud vid chock och hypotension (RUSH), ultraljud för intravenös nålsättning (USGIV) och ekokardiografi vid avancerad hjärt-lungräddning (ELS). Sammanfattningsvis visade sig POCUS vara fullt möjligt att lära paramedics med en rimlig nivå av diagnostisk säkerhet (sensitivitet 88% och specificitet 93% om man ser till alla undersökningar). Personalens inställning till ultraljud blev också betydligt mer positiv i och med träningen.

    Alla får läsa studien och värdera siffrorna för egen del, där finns siffror och diskussion kring varje respektive undersökning. Jag är själv inte särskilt kompetent på området, men är ganska övertygad sedan ett antal år att ultraljud är något som kommer finnas i varje ALS-ambulans i framtiden. Känner att det börjar bli hög tid att lära sig detta på något vis, så ska nog försöka fördjupa mig på ämnet i framtiden… Mer forskning behövs naturligtvis här såsom på många områden, så vi vet hur vi kan implementera kunskaperna bäst.

    Boehm, A.; Bexten, T.; Stanley, M.; Westphal, D.; Buder, R.; Konrad-Borgstaedt, F.; Benoehr, P. Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01595-4