Tagg: Perifer venkateter (PVK)

  • Dislodgement forces and cost effectiveness of prehospital securement of peripheral intravenous catheters on moist skin: a randomized controlled clinical trial in healthy volunteers

    Dagens studie rör ett smalt ämne, som dock är relevant för ambulanssjukvården. För vem har inte varit med om svårigheter att fixera PVK:n r/t fuktig hud, eller kanske rentav pga att en plockig patient gärna vill riva bort den? Författarna av dagens RCT har undersökt vilken typ av PVK-fixering som står emot mest kraft och är mest kostnadseffektiv, framförallt i situationer där det är svårt att fixera en PVK. Bakgrundsdata som kan vara värt att känna till är att en chochrane-review rekommenderar ett genomskinligt och hög-permeabelt självhäftande förband som förstahandsval vid PVK-fixering. Detta tänker jag att man sannolikt bör hålla sig till i normalfallet för att väga tromboflebit-risk, möjlighet att inspektera och god fixeringsgrad mot varandra. Innevarande studie är dock relevant just för de där situationerna när PVK:n behövs och det är svårt att få den att sitta kvar. En PVK som rör sig fram och tillbaka eller upprepade stick pga att den faller bort, utgör ju uppenbara infektionsrisker (samt ev. en plåga för patienten).

    Nåväl, i studien randomiserades 180 frivilliga, friska individer till olika typer av fixeringar av en PVK applicerad på armen, som preparerats med artificiell svett. De fixeringar som användes var vanlig gasbinda, självhäftande gasbinda, vanlig plastfolie (10 cm bred) och en kardborre-baserad PVK-fixering ”Raptor IV Securing device”. Det visade sig att plastfolie uppvisade högst förmåga att stå emot kraft för att rubba PVK:n (72 N), följt av självhäftande gasbinda (61 N). Sämst var vanlig gasbinda. Ur kostnadsperspektiv var den specialgjorda kardborrefixeringen 25 gånger dyrare än elastiskt bandage, och plastfolie var mest kostnadseffektiv. Författarnas slutsats blev att plastfolie eller självhäftande gasbinda utgör de bästa och mest kostnadseffektiva valen att fixera PVK:er i situationer där fixeringen kan förväntas vara utmanande, såsom våt hud, vid konfusoriska patienter och i tuff terräng.

    För egen del har jag faktiskt aldrig testat plastfolie och hade inte ens hört om det, men det låter ju onekligen som en enkel och bra lösning för undantagsfallen. Permeabiliteten lär ju inte vara på topp, men om det rör undantagsfall och en begränsad tid (det prehospitala skedet) kan det kanske accepteras. Fördelen med plastfolie är ju iallafall att man ser igenom och kan inspektera insticksstället… Spännande insikter, som jag helt saknade innan!

    Vogeler, J.; Schumann, S.; Heinrich, S.; Hell, J.; Schmutz, A. Dislodgement forces and cost effectiveness of prehospital securement of peripheral intravenous catheters on moist skin: a randomized controlled clinical trial in healthy volunteers. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03227-z
  • Factors associated with successful intravenous access in the prehospital setting

    PVK-sättning är ju ett vanligt fenomen i ambulanssjukvården, och även ämnet för dagens studie som är så ny av DOI-numret inte ens fungerar ännu 🙂 Jag har dock försökt lägga in länk till fulltexten manuellt, så hoppas allt ska funka. Författarna har retrospektivt tittat på ett stort antal (ca 3 miljoner) journaler och association mellan ett antal faktorer och lyckandegrad vid stickförsök. De har också tittat på insticksställe, nyttjandegrad av PVK:n m.m. Resultaten:

    • I tre fjärdedelar (76.5%) av fallen lyckades PVK-sättning på första försöket. 84.3% av patienterna i studien (OBS! Endast de med stickförsök inkluderades) hade minst ett lyckat stickförsök.
    • Armvecket var vanligaste insticksstället och rosa nål (20G) var vanligast. Större nålar var förknippade med högre lyckandegrad, gissningsvis kopplat till att patienter där man valde dessa hade tydligare/stickvänligare kärl, medan mindre nålar var förknippat med mer misslyckanden.
    • Kvinnor hade lägre lyckadegrad, likaså fanns en skillnad där non-hispanic mörka hade lägre lyckandegrad – gissningsvis baserat på pigmenteringen i huden som försvårande faktor. Insticksställe och huruvida stickförsöket gjordes på plats eller under transport var även det associerat.
    • Bland patienterna som fick en PVK så användes den i 44.6% av fallen, antingen till iv vätska, blodprodukter eller annan medicinering.

    Jag tänker att vi inte bjuds på några stora nyheter, utan mycket i denna studie bekräftar nog saker som vi redan kanske misstänkt. Att mindre än hälften av PVK:erna används är ju ett observandum. Ibland behövs ju PVK verkligen i beredskap om något skulle hända, men jag kan ha en känsla att detta är ett överanvänt argument, i förhållande till det faktiska behovet. Här vore det oerhört intressant att framöver studera om vinsterna med att sätta PVK ”just in case” överväger förlusterna med ökad infektionsrisk osv. I sammanhanget måste jag dock också lägga till lite metodkritik och ett stort observandum. Författarna definierar användning av PVK:n som att man givit någon IV medicinering, blodprodukter eller > 250 ml kristalloid vätska. Om det sistnämnda, > 250 ml, verkligen är korrekt och inte betyder ≥ 250 ml så är det i mitt tycke en stor svaghet. För mig är en normal bolusdos vätska 250 ml, sedan re-evaluerar man, och om man läser studien strikt så skulle alltså en sådan bolusdos fortfarande innebära att PVK:n ej ansågs ha nyttjats. Kan det verkligen vara så knasigt???

    Smida, T.; Handyside, R.; Crowe, R.; McDonald, A.; Scheidler, J.; Bardes, J. Factors associated with successful intravenous access in the prehospital setting. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2636956
  • Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study

    Dagens studie är en registerstudie från Israels försvarsmakt IDF där författarna analyserat antalet försök som krävs för att etablera intravenös infart i förhållande till om patienten uppvisar chocktecken eller inte. Det visade sig, inte helt förvånande, att lyckandegraden på första försöket var sämre vid chock (68% vs 81%) och att fler stickförsök krävdes.

    Kanske inte jätteförvånande resultat för den med klinisk erfarenhet. Liknande resultat finns också från intrahospitala studier. Resultatet tyder även på att svårigheterna var större hos kvinnor, men att studera detta var inte studiens syfte och författarna påpekar att det behövs mer forskning (ca 85% av deltagarna i studien var män!). För egen del hade jag gärna sett diskussion även kring medianåldern bland deltagarna, som var endast 25 år. Inte direkt genomsnittsåldern för mina patienter med chock 🙂 Yngre personers kärl är ju ofta spänstigare, och lättare att sticka i framförallt vid sämre kärlfyllnad. Vore skillnaderna mellan grupperna större om medianåldern var 75 år? Det vet vi inte, men det hade kunnat bidra till ytterligare förståelse. Sen kanske nån argumenterar att denna fråga är rent akademisk, men jag tänker att oavsett våra kliniska insikter så är fakta viktigt exempelvis för att anpassa guidelines kring antal stickförsök innan andra infarter väljs osv.

    Barsky, D.; Radomislensky, I.; Talmy, T.; Gendler, S.; Almog, O.; Avital, G. Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study. Anesthesia & Analgesia 2023;136(5):934-940. doi:10.1213/ane.0000000000006342