Idag har jag läst en intressant studie om spinal rörelsebegränsning, eller immobilisering som det benämns i studien vilket ju i Sverige är ett lite förlegat begrepp. Författarna använde det tyska traumaregistret och jämförde 31.055 patienter, av vilka 66% erhöll SRB medan endast 3.5% hade en spinal skada med AIS>=3. Det bör i sammanhanget sägas att registret inkluderar patienter som inkommer till akutmottagning och senare läggs in för intensivvård samt patienter som hinner inkomma men avlida innan de hinner till intensivvårdsavdelning. Således är registret i princip avgränsat till patienter med intensivvårdskrävande skador, och innehåller inte traumapatienter med mindre allvarliga skador.
Resultatet i studien visar i princip på att få skillnader fanns mellan gruppen som fick SRB och gruppen som inte fick det. En liten mortalitetsskillnad fanns, men som författarna bedömde icke kliniskt relevant. Det fanns heller inga väsentliga skillnader i neurologisk outcome eller paraplegi.
Resultaten är intressanta, men det kan ändå diskuteras hur relevanta de är ur ett svenskt perspektiv. Om jag uppfattar författarna rätt så menar de att gold standard är att denna kategori traumapatienter ska erhålla rörelsebegränsning medelst exempelvis vaacum-madrass, hård bräda, etc. Huruvida det vi kallar minimal SRB ingår förefaller mer tveksamt, vad jag kan se. Så där skiljer ju potentiellt våra riktlinjer åt en del mellan länderna. Det innebär ju också att gruppen med rörelsebegränsade kanske varit väsentligt lägre om studien utförts i Sverige, och då hade ju också möjligheten att få olika signifikanta skillnader sett annorlunda ut då selektionen blev starkare. Ett intressant fynd, apropå våra svenska riktlinjer och att rörelsebegränsa de som faktiskt behöver, är för övrigt att prehospitala läkare i avsevärt högre grad rörelsebegränsade sina patienter och i extra hög grad då HEMS-läkare. Detta härleder författarna till att de sistnämnda oftare är specialister, och att det eventuellt kan finnas en länk mellan specialisering och mer konsekvent traumavård enligt guidelines. Här väcks ju flera frågetecken kring vad som driver tendenser att rörelsebegränsa, om det är rutinmässigt eller en klinisk bedömning av faktiska symtom och behov. De svenska riktlinjerna tenderar ju lägga fokus på det sistnämnda, och då kan man ju nästan tycka att läkarna borde rörelsebegränsa mindre än personal med lägre formell kompetens, men vad vet jag..?
Till sist tänker jag att det hade varit oerhört intressant om någon ville göra något mer än retrospektiva studier på detta. Det tycks ju inte finnas några enorma skillnader mellan grupperna som skulle göra det oetiskt att randomisera traumapatienter till antingen generös rörelsebegränsning eller en mer restriktiv approach..!? Det hade varit oerhört intressant med en större multicenter-RCT, där man kunde jämföra outcomes såsom överlevnad, neurologi etc mellan olika strategier.
