Studietyp: Registerstudie

  • Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland

    Det är märkligt hur vissa ämnen återkommer här trots att jag bara hållt på en månad. Vill tro att det inte beror bara på min selektion, utan det dyker helt enkelt upp många artiklar på vissa områden. I dagens är det hypotermi som återkommer, och studien är en retrospektiv granskning från Finland. Några intressanta iakttagelser:

    • Alkohol och ålder > 65 år var de dominerande faktorer som förelåg samtidigt med hypotermin (49% vs 42%).
    • Alkohol var dock, ironiskt nog, förknippat med lägre mortalitet. Det handlar kanske inte främst om alkoholen som sådan tänker jag, utan gissningsvis dels om det händelseförlopp som föregår och leder fram till hypotermin och delvis kanske också förekomsten av hög ålder och andra i sammanhanget negativa faktorer.
    • I övrigt var exponering utomhus och nedsänkning i vatten utan asfyxi gynnsamt, att jämföra med exempelvis nedsänkning med asfyxi samt trauma som var negativa prognostiska faktorer.
    • Överlevnaden hos de ca 20% av patienterna som hade hjärtstopp var hög (47%). Vanligaste initialrytmen var asystoli (53%) och av dessa överlevde 20%, vilket naturligtvis är en fantastisk siffra jämfört med asystoli vid icke hypotermi. Mest gynnsamt var dock PEA, som var förknippat med 63% överlevnad, strax före VF som hade 60%.

    Det är ingen nyhet, men en takeaway får ändå bli de närmast fantastiska förutsättningarna som finns vid hypotermirelaterat hjärtstopp. Inte minst att asystoli var förknippat med så hög överlevnad. Hela artikeln är intressant, såklart – in och läs!

    Pirnes, J.; Nyländen, J.; Karjalainen, T.; Sälkiö, S.; Ohtonen, P.; Hoikka, M.; Ala-Kokko, T. Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01491-3
  • Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study

    För er som läser Prehospitalt återkommande ska jag nu ytterligare bygga på intrycket att jag är besatt av hypotermi. Så är inte fallet, men det bara poppar in intressanta artiklar på temat, så jag bjuder på det 😉 I dagens artikel har författarna undersökt defibrillering hos patienter med kroppstemperatur <30 grader utifrån retrospektiva data i det Internationella Hypotermiregistret. Svenska och europeiska guidelines rekommenderar i dagsläget tre defibrilleringsförsök med högsta möjliga energinivå och därefter fortsatt A-HLR utan defibrillering (dock är läkemedel också exkluderade) för uppvärmning, exempelvis i hjärt-lungmaskin/ECMO.

    I studien inkluderades totalt 37 patienter, varav 20 defibrillerades före uppvärmning och 17 under uppvärmning. Några intressanta resultat:

    • Hos 59% av patienterna lyckades defibrillering. Vanligast var att två defibrilleringar krävdes.
    • Högre kärntemperatur (median) var förknippat med fler framgångsrika defibrilleringar. Inte vid något tillfälle lyckades defibrillering vid kärntemperatur <24.8 grader.
    • Administration av adrenalin var associerat med mindre framgång.
    • Vid den kärntemperatur som var median i studien, 26.8 grader, var chansen till lyckad defibrillering avsevärt högre om patienten erhöll extracorporeal uppvärmning (ECLS), 78% vs 48%. En viktig faktor torde vara att dessa patienter får effektiv oxygenering oberoende av hjärtats funktion. Men sannolikt spelar även helhetsbilden in, där patienter med bedömt större chans till ROSC och överlevnad torde ha större sannolikhet att bli kandidat för ECMO.

    Studien omfattar få fall, och resultaten bör såklart tolkas oerhört försiktigt. Området är dock inte så lätt att göra stora studier på, och om man ska se några kliniska implikationer kan det kanske vara en indikation om att defibrilleringsförsök under 25 grader ter sig relativt meningslöst, men att defibrillering mellan 25-30 grader däremot absolut är meningsfullt att försöka med och särskilt om patienten har extracorporeal syresättning.

    Cools, E.; Blasco, R.; Paal, P.; Courvoisier, D. S.; Zafren, K.; Brugger, H.; Rauch, S.; Walpoth, B. Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study. Resuscitation 2026:110971. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.110971
  • Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study

    Dagens studie är en registerstudie från Israels försvarsmakt IDF där författarna analyserat antalet försök som krävs för att etablera intravenös infart i förhållande till om patienten uppvisar chocktecken eller inte. Det visade sig, inte helt förvånande, att lyckandegraden på första försöket var sämre vid chock (68% vs 81%) och att fler stickförsök krävdes.

    Kanske inte jätteförvånande resultat för den med klinisk erfarenhet. Liknande resultat finns också från intrahospitala studier. Resultatet tyder även på att svårigheterna var större hos kvinnor, men att studera detta var inte studiens syfte och författarna påpekar att det behövs mer forskning (ca 85% av deltagarna i studien var män!). För egen del hade jag gärna sett diskussion även kring medianåldern bland deltagarna, som var endast 25 år. Inte direkt genomsnittsåldern för mina patienter med chock 🙂 Yngre personers kärl är ju ofta spänstigare, och lättare att sticka i framförallt vid sämre kärlfyllnad. Vore skillnaderna mellan grupperna större om medianåldern var 75 år? Det vet vi inte, men det hade kunnat bidra till ytterligare förståelse. Sen kanske nån argumenterar att denna fråga är rent akademisk, men jag tänker att oavsett våra kliniska insikter så är fakta viktigt exempelvis för att anpassa guidelines kring antal stickförsök innan andra infarter väljs osv.

    Barsky, D.; Radomislensky, I.; Talmy, T.; Gendler, S.; Almog, O.; Avital, G. Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study. Anesthesia & Analgesia 2023;136(5):934-940. doi:10.1213/ane.0000000000006342
  • Needlessly Treated: Evaluation of Prehospital Needle Thoracostomy

    Dagens studie handlar om prehospital nåldekompression av tryckpneumothorax. Författarna har gjort en registerstudie med data från ett level 1 trauma center i USA och även om resultatet inte ger någon tung evidens så finns några tankeväckande take home-messages:

    • Endast 4 av de 67 patienter som inkluderats uppfyllde PHTLS-kriterierna om svår/tilltagande andnöd, ensidigt nedsatta andningsljud och cirkulationssvikt.
    • Ingen statistiskt säkerställd förbättring i vitala parametrar sågs efter nåldekompression.
    • I ett antal fall orsakade nåldekompressionen icke önskvärda resultat i form av komplikationer eller felplacering.

    Lite frågetecken finns som alltid… Författarna resonerar inte kring användningen av nåldekompression vid traumatiskt hjärtstopp (kanske beroende på att särskild TCA-algoritm saknas på många håll i USA). Sen kan man ju fundera på om det faktum att intubation är en betydligt vanligare åtgärd prehospitalt i USA riskerar medföra att bronkintubation med ensidigt nedsatta andningsljud feltolkas som pneumothorax. Det skulle i så fall kunna bidra till resultatet med tanke på att samtliga indikationer för nåldekompression sällan var uppfyllda…

    Oavsett vad så är resultatet inte superuppmuntrande, och får iallafall mig att tänka att jag ska vara väldigt noga med att säkerställa korrekt indikation innan nåldekompression utförs. Läs och bilda dig en egen uppfattning! 🙂

    Vazquez, G. E.; Calhoun, J. R.; Fuchsen, E. A.; Capella, J. M.; Vaudt, C. C.; Sidwell, R. A.; Smith, H. L.; Pelaez, C. A. Needlessly Treated: Evaluation of Prehospital Needle Thoracostomy. Journal of Trauma Nursing 2024;31(5):242-248. doi:10.1097/jtn.000000000000080
  • Do not attempt resuscitation orders at out-of-hospital cardiac arrest in Denmark

    Här kommer en hjärtstoppsstudie, trots att det är mitt i veckan 🙂 I denna registerstudie belyses återupplivning trots förekomst av Ej HLR-beslut (Do Not Attempt Resuscitation, DNAR) vid hjärtstopp utanför sjukhus i Danmark mellan 2016-2023. Det visar sig att andelen återupplivningar trots sådant beslut har ökat från 1-3%. Eventuellt är en ny lag från 2023 där danskarna själva kan välja att fatta ett informerat beslut att avstå återupplivning bidragande faktor, om inte annat indirekt eftersom jag misstänker att frågan varit aktuell i debatten åren före lagen klubbades!? Det är dock spekulation.

    Författarna diskuterar huruvida fall som återupplivats trots DNAR-beslut alls ska inkluderas i registret, eftersom överlevnad i dessa fall normalt är oönskad och riskerar introducera felkällor i statistiken. Överlevnaden i gruppen med DNAR-beslut är nämligen signifikant lägre. Jag lämnar detta osagt, men konstaterar att danskarna tycks ligga en bit före oss vad gäller 1) diskussion i befolkningen vad vad gäller DNAR-beslut och viljan att bli återupplivad och 2) tillgång till gemensam prehospital patientjournal. Studien informerar nämligen om att dessa DNAR-beslut är dokumenterade och synliga för den prehospitala vården direkt i patientens journal, vilket gör att beslutet kan vara känt innan ankomst. Någon utbredd sådan möjlighet har vi som bekant inte i Sverige. Här finns ett fortsatt jobb att göra på gemensam patientjournal, men inte minst på etikfrågor vid hjärtstopp och insatser så att vi försöker återuppliva rätt patienter. Detta fungerar ju knappt ens tillfredsställande på många vård- och omsorgsboenden i Sverige.

    Fasmer Blomberg, S. N.; Jensen, T. W.; Svare, M.; Andersen, M. P.; Holgersen, M.; Poulsen, T. S.; Mikkelsen, S.; Christensen, H. C. Do not attempt resuscitation orders at out-of-hospital cardiac arrest in Denmark. Resuscitation 2026:110959. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.110959
  • Advanced Airway Device Use Order During Out-of-Hospital Cardiac Arrest

    Helg och hjärtstoppsvård börjar bli tradition här. Det finns ett antal studier på avancerade luftvägsåtgärder vid hjärtstopp utanför sjukhus, men i dagens har författarna fokuserat på ordningen i vilken de används. Studien är från USA och använder data från deras National EMS Information System database, där 650.440 patienter som erhållit en avancerad luftväg vid hjärtstopp mellan 2018-2023 inkluderats. Traditionen av intubation (ETI) är ju fortfarande stark i USA och i 70.5% av fallen gjordes det första försöket att etablera avancerad luftväg med ETI, övriga 29.5% fick en supraglottisk luftväg (SGA). I 77.4% av alla fall var det första försöket lyckat, men i 22.6% av fallen misslyckades man alltså initialt. Några intressanta fakta:

    • SGA hade betydligt högre initial success rate (93%) jämfört med ETI (71%).
    • Endast i 27.7% av fallen där ETI misslyckades var den slutliga avancerade luftvägen SGA. Benägenheten att byta metod var alltså låg, trots att lyckandefrekvensen om byte till SGA skedde var 94.1% jämfört med endast 70.5% vid fortsatta försök med ETI.
    • Överlag i fall med flera försök till avancerad luftväg så fortsatte utföraren med det initiala valet av luftväg i 71.5% av fallen, oavsett om det initiala valet var SGA eller intubation.

    Ett litet frågetecken kring studiens metodik har jag, eftersom författarna vid upprepade försök alltid betraktat de tidigare försöken som felaktiga. För egen del tänker jag att det riskerar införa en bias i studiens resultat, eftersom det framförallt vid SGA kan finnas skäl att senare i förloppet göra ETI-försök, utan att SGA-sättningen för den delen ska anses misslyckad. Det kan rentav röra sig om att efter ROSC etablera en säker luftväg – precis i enlighet med hur man faktiskt föreslår i ex.vis ERC:s guidelines (där föreslås att man överväger att avvakta med ETI till efter ROSC). Oavsett så tänker jag att studiens resultat understryker de kognitiva utmaningar vi har i ambulanssjukvården att kontinuerlgt omvärdera situationer och söka de lösningar som är bäst för stunden. Re-evaluera mera, helt enkelt!

    Gage, C. B.; Kamholz, J. C.; Powell, J. R.; Nassal, M. M. J.; Wang, H. E.; Panchal, A. R. Advanced Airway Device Use Order During Out-of-Hospital Cardiac Arrest. JAMA Network Open 2026;9(1):e2553413. doi:10.1001/jamanetworkopen.2025.53413
  • Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN)

    Här kommer en registerstudie från 2022 som jag uppmärksammades på i dagarna via sociala medier och som belyser intressanta genusperspektiv. Forskarna har extraherat data rörande motorfordonsolyckor från mer än 450.000 fall ur det brittiska traumaregistret TARN och identifierat skillnader mellan könen vad gäller skadebild, förekomst av fastklämning och outcome. I korthet visar resultaten att kvinnor kläms fast i högre grad men att männen har allvarligare skador och högre risk att dö. Skadornas lokalisationer skiljde sig också, där männen hade mer ansikts-, thorax- och extremitetsskador medan kvinnorna i högre grad skadade bäcken och ryggrad. Det intressanta är i mitt tycke inte siffrorna som sådana, utan att vi uppmärksammas på det faktum att anatomi/fysiologi, säkerhetssystemens och fordonens utformning, körbeteenden m.m. gör att vi faktiskt i viss mån kan förvänta oss olika skador på män och kvinnor, men också andra skillnader som kan vara operativt intressanta på en olycksplats rörande exempelvis fastklämning och extrikation.

    Nutbeam, T.; Weekes, L.; Heidari, S.; Fenwick, R.; Bouamra, O.; Smith, J.; Stassen, W. Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN). BMJ Open 2022;12(5):e061076. doi:10.1136/bmjopen-2022-061076
  • Pain assessment and management of adult patients in the Swedish EMS: a nationwide registry study

    En studie per dag hela 2026 är tanken med Prehospitalt, men jag tjuvstartar redan 2025 med en svensk studie som kom i början på året och som är viktig utifrån mitt forskningsområde prehospital smärta. Glenn Larsson, Pär Wennberg och Kristoffer Wibring har använt det svenska kvalitetsregistret för ambulanssjukvård AmbuReg för att kartlägga smärtskattning, smärtlindring och associerade faktorer hos våra prehospitala patienter. En mycket intressant studie, som sätter resultaten i den studie jag själv publicerade nästan samtidigt (cliffhanger, den kanske kommer framöver!) i en större kontext. Resultaten pekar dessutom i samma riktning, nämligen mot att vi har stora förbättringspotentialer vad gäller smärtskattning och smärtlindring i ambulanssjukvården, så våra patienter får en god, säker och personcentrerad vård!

    Larsson, G., Wennberg, P. & Wibring, K. Pain assessment and management of adult patients in the Swedish EMS: a nationwide registry study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(22). doi:10.1186/s13049-025-01333-2